Utvalt inlägg

Om Paula Tilli

Share Button

Jag heter Paula Tilli och är född 1979. Under hela min barndom undrade jag varför jag inte var som alla andra och varför just jag alltid hade det så tufft. Därför blev det en enorm lättnad när jag blev diagnostiserad med Asperger och ADD.

Våren 2009 gick jag ut Asperger-informatörsutbildningen på Ågesta Folkhögskola och har sedan dess hållit föreläsningar om diagnosen. Numera försörjer jag mig som föreläsare och har hållit föreläsningar runt om i Sverige och Finland. Mer om mina föreläsningar samt information om hur man kan boka mig finns att läsa här.

Jag har varit med i media flera gånger, bland annat i Dagens Nyheter, Aftonbladet och TV4:s program Vardagspuls.

Min debutbok På ett annat sätt: mina erfarenheter Aspergers syndrom – ett autismspektrumtillstånd (Sivart Förlag, 2013) gavs ut den 28 november 2013, och den kan beställas på bokus.com, eller Adlibris. Boken blev snart en succé och den första upplagan blev slutsåld på endast fyra månader. I boken berättar jag bland annat detaljerat om mina skolerfarenheter, min uppväxt och även om mitt vuxenliv.

Boken är sedan tidigare publicerad på finska och heter Toisin: Minun Asperger-elämäni (Finn Lectura). Den har uppmärksammats mycket i media i båda länderna och har fått mycket bra recensioner från bland annat Bibliotekstjänsten , Specialpedagogik och Allt om skolan. Mer information finns att läsa här.  Min nyaste bok heter Att vara vuxen med Aspergers syndrom (Gothia Fortbildning), och den utkom i november 2015.

OBS! Nu fungerar bloggens följfunktion igen. Följ bloggen genom att fylla i din epostadress och klicka på knappen Skicka. Man kan också följa bloggen via bloglovin eller via RSS. För att följa bloggen via RSS så behöver du en RSS-läsare.


DSCN126420151118_181138-1-1

 

Share Button
Utvalt inlägg

10 fakta som alla borde känna till om Aspergers syndrom

Share Button

Trots att kunskapen om Aspergers syndrom och autism ökat något, har jag stött på många kunskapsluckor ute i samhället när jag föreläser. Här har jag samlat de 10 viktigaste fakta som jag anser att alla som träffar personer med Aspergers syndrom och autism bör känna till:

1. Vi som har Aspergers syndrom är extremt olika. Minst lika olika som ni ”normala” är. Om du tidigare träffat en person med Aspergers syndrom, betyder det inte att nästa Aspergare du kommer att träffa kommer att fungera likadant. Lär känna personen, inte bara diagnosen!

2. Att bli jämförd med andra människor kan kännas oerhört kränkande. Därför bör du aldrig jämföra oss aspergare med varandra och säga: ”jag känner minsann någon med Aspergers syndrom som klarar av det här, så därför borde du skärpa dig lite och klara det också”. Ni ”normala” klarar ju också olika mycket. Några av er blir VD:s på företag, andra får nobellpriser. Men det betyder inte att alla ni ”normala” kommer att klara det! Och för er som inte klarar det är det inte bara att ”ta sig i kragen och skärpa sig lite”.

3. Aspergers syndrom är ingen sjukdom. Det är helt enkelt ett annorlunda sätt att vara på, och världen behöver människor som har en förmåga att tänka i nya banor. Enligt mig kan man inte poängtera detta faktum för många gånger. Om man kallar asperger för sjukdom, menar man enligt mig mellan raderna att det skulle vara fel att vara annorlunda. Jag vill i alla fall inte bli botad utan jag vill bli accepterad som jag är!

4. Långt ifrån alla aspergare skulle vilja ta bort sin diagnos. Vissa trivs med att leva ett annorlunda liv. Du kanske tycker att det är viktigt i livet att ha vänner, skaffa familj och arbete, men för en person med Aspergers syndrom kan ibland helt andra saker vara viktiga. Ta aldrig någonsin för givet att en aspergare mår dåligt, bara för att han kanske är ensam och saknar sysselsättning. Fråga istället!

5. Alla med Aspergers syndrom har inte svårt att sätta sig in i andra människors känslor. Vissa av oss, speciellt kvinnor, kan tvärtom vara överempatiska och väldigt känsliga. När mina vänner mår dåligt, väljer de oftast att vända sig till just mig eftersom de tycker att jag är en bra lyssnare och har lätt för att prata om känslor. Att alla aspergare bara skulle gilla att diskutera fakta är alltså definitivt en myt!

6. Att jag är en bra lyssnare och har extremt lätt för att få kontakt med nya människor betyder inte att jag skulle ha en mild form av Aspergers syndrom. Jag har lika mycket asperger som många av dem som har svårt för ögonkontakt och inte har lika lätt att uttrycka sig som jag. Många av oss har en ojämn begåvning, och just mina svårigheter råkar vara av en sådan art som inte syns utanpå, men jag är ändå av ett lika stort behov av boendestöd som många andra!

7. Aspergers syndrom är en såkallad osynlig diagnos. Det betyder att vi ofta utåtsett ser ut som precis vem som helst och att Asperger-dragen inte alltid syns utanpå. Att jag sminkar mig och bär rött läppstift betyder inte heller att jag skulle ha en mild form av syndromet. Men bara för att diagnosen inte syns utanpå, betyder det inte att den inte skulle existera. Ingen skulle förmodligen säga till en person som brutit benet: ”kan inte du skärpa dig lite och försöka springa ett maratonlopp?”, och därför måste vår funktionsnedsättning respekteras på samma sätt.

8. Utgå aldrig ifrån att det går att läsa av våra känslor genom att titta på vårt kroppsspråk och våra ansiktsuttryck. Om en person med Aspergers syndrom inte svarar på tilltal och undviker ögonkontakt, betyder det nödvändigtvis inte att han är ointresserad och/eller inte lyssnar. Om en person med Aspergers syndrom ser sur eller ledsen ut, betyder det nödvändigtvis inte att h*n mår dåligt. Om en person med Aspergers syndrom skrattar och ler, betyder det nödvändigtvis inte att h*n mår bra. Om du vill veta hur personen mår, fråga!

9. Många aspergare tycker att vanliga vardagliga saker tar väldigt mycket energi, och därför orkar vi inte alltid lika mycket som andra människor. Jag orkar exempelvis inte plocka upp posten från hallgolvet oftare än en gång i veckan eftersom det förbrukar så pass mycket energi. Men det handlar inte om lathet utan just om ork. Det är viktigt att förstå att det finns gradskillnader i trötthet och ork, precis på samma sätt som det finns gradsskillnader i smärta. Man kan ju inte jämföra ett vanligt magknip med den smärta som en födande kvinna upplever, och på samma sätt bör man inte säga till oss: ”men jag känner mig också trött efter jobbet”. Om vi blir pressade att klara av allt som ni ”normala” klarar av, finns risken att vi går in i väggen.

10. Aspergers syndrom innebär även styrkor för många av oss. Läs gärna Tony Attwoods positiva Aspie-kriterier. Vissa är exempelvis extremt duktiga på smådetaljer och kan vara därför förvånansvärt duktiga på arbeten som kräver uthållighet och noggrannhet. Vissa har enormt mycket drivkraft. Tack vare min drivkraft och förmåga att fokusera lyckades jag exempelvis skriva min debutbok på tre månader. Vissa har specialtalanger utöver det vanliga, och många är pålitliga och mycket plikttrogna. Mycket bra egenskaper som efterfrågas i arbetslivet!

Share Button

Om att tacka nej till sociala tillställningar

Share Button

När jag berättar att jag efter att ha blivit diagnostiserad med Aspergers syndrom slutat gå på sociala tillställningar jag inte mår bra av samt undviker att umgås med människor jag inte mår bra av att umgås med, får jag ibland höra att det inte alltid går att undvika exakt alla sociala tillställningar om det exempelvis handlar om ens egna eller partnerns familjemedlemmar. Om sådana saker går att undvika eller ej beror självklart helt på livssituationen, men jag tycker personligen att man kan tacka nej till det mesta om man förklarar varför man gör det samt visar sin uppskattning på något annat sätt.

Jag har förklarat för min familj att min energinivå går upp och ner, och därför finns det perioder i mitt liv då jag inte klarar av sociala tillställningar. När jag har extraenergi, kan jag pressa mig själv att gå på exempelvis födelsedagsfester, bröllop och begravningar, men de perioder när min energi är helt slut måste jag undvika sådana tillställningar för att undvika bli sjuk. Eftersom jag vet att min familj älskar mig, förväntar jag mig att de förstår det. När man älskar någon vill man ju att denne ska må bra.

På samma sätt som jag skulle förstå om jag exempelvis skulle gifta mig och min bror skulle förklara för mig att han inte har energi att komma på mitt bröllop eftersom det blir för många människor för honom. Eftersom jag älskar min bror, vill jag inte att han ska behöva må dåligt flera veckor i rad för min skull. Ingen ska behöva svälta för min skull, vare sig pengamässigt eller energimässigt. Därför skulle jag isåfall säga till honom att han självklart inte behöver komma på mitt bröllop om det får honom att må dåligt. Man kan visa uppskattning på många andra sätt än genom att fysiskt närvara på tillställningen just på denna dag. Man kan ringa och gratta, ge personen en present eller erbjuda personen att fira giftermålet någon annan dag.

Jag skulle aldrig heller gifta mig med någon som skulle kräva att jag skulle vara social med hans släkt om jag inte har energi till det. När jag gifte mig med min exman, berättade jag för honom innan giftermålet att min energi går upp och ner och att jag inte kunde garantera att jag skulle orka umgås med hans släktingar och tacka ja till inbjudningar, och på samma sätt skulle jag inte kräva av honom att umgås med min släkt om han inte orkade eller ville det. När vi bodde i hans hemland så gifte sig en av hans familjemedlemmar, men jag stannade ensam hemma när hela hans familj gick på bröllopet. Just då var jag inne i en period då jag inte hade någon extraenergi, så jag var tvungen att tacka nej till bröllopet. Självklart förklarade jag för hans familj varför jag tackade nej och köpte en present till brudparet.

Vid ett tillfälle flera år senare när vi båda bodde i Sverige och redan hade skilt oss, fick vi en inbjudan till hans systerdotters bröllop. Trots att hans familj visste att vi var skilda, tyckte de om mig och därför fick även jag inbjudan. Just då hade jag mer energi, så jag bestämde mig för att offra mig och tacka ja trots att jag har svårt för stora fester och tycker att det är jobbigt med höga ljud. Och detta trots att  detta innebar att jag fick betala en flygbiljett till Algeriet och åka dit ensam då min exman inte hade en möjlighet att få ledigt från jobbet. Visst, tillställningen var jobbig och krävde flera vilodagar efteråt, men jag skadade inte min egen psykiska hälsa genom att delta.

Och så gör jag även idag. Är det en tillställning som jag inte tycker om men det är någon enstaka gång och jag är inne i en period då jag mår bättre, närvarar jag självklart. Om jag mår sämre och tillställningen ger mig ångest flera veckor i förväg, måste jag däremot tacka nej. Detta är inget problem för mig eftersom jag nuförtiden endast umgås med människor som jag trivs med och som inte pressar mig att göra saker som får mig att gå in i väggen. Genom att anpassa mitt umgänge har jag sett till att jag lever i en asperger-vänlig miljö 🙂

Share Button

Kommentarer som hamnat i skräppostmappen

Share Button

Som jag skrev förra året, har vissa av kommentarer hamnat i skräppostmappen. Jag försöker gå igenom skräppostmappen regelbundet och publicera de kommentarer som råkat hamna där, men om någon av er kommenterat min blogg den senaste tiden och kommentaren inte blivit publicerad, ber jag hemskt mycket om ursäkt om jag missat kommentaren! Jag försöker självklart göra mitt bästa att ingen av era kommentarer hamnar där! 🙂

Share Button

Vissa saker kommer alltid vara jobbiga

Share Button

När jag i 24-årsåldern fick veta att jag har Aspergers syndrom, kände jag en viss sorg över att jag alltid kommer att ha vissa svårigheter. Visst, det var en jättestor lättnad för mig att veta att jag inte var dum och lat och att mitt annorlundaskap hade en logisk förklaring, men jag hade ändå hoppats på något sätt att jag inte hade hittat den rätta knappen i min hjärna som skulle göra att jag kunde leva ett normalt liv. En knapp som skulle ge mig mer energi så att jag skulle klara av att sköta ett hem, skaffa barn, behålla ett jobb och klara det som många andra människor klarade av.

När jag fick veta att jag har en medfödd funktionsnedsättning/funktionsvariation och att det inte fanns en sådan knapp i min hjärna, förstod jag att mina misslyckanden inte hade berott på lathet. Jag förstod helt plötsligt också att jag aldrig skulle kunna leva det liv som jag tänkte att jag skulle kunna leva. Jag skulle inte kunna leva ett normalt familjeliv, skaffa ett heltidsjobb plus mycket annat.

Då sa min psykolog till mig: ”vissa saker kommer alltid vara jobbiga för dig, men det är helt okej.” När jag förstod det, insåg jag att hon hade rätt. Förmodligen skulle jag alltid behöva leva med att:

1. Jag troligen aldrig kommer att kunna skaffa barn. Jag har helt enkelt mindre energi än många andra människor, och eftersom jag behöver sova mina 12 timmar på nätterna, skulle jag inte orka ta hand om barn. Därför måste jag leva ett liv efter mina förutsättningar som är anpassad efter min ork för att jag ska må bra.

2. Jag förmodligen alltid kommer att tycka att vissa sociala tillställningar är jobbiga och att jag inte har så mycket gemensamt med andra människor. Eftersom jag bara har mina specialintressen och jag inte har andra intressen i livet, har jag oftast ingenting att prata om med andra människor. Därför måste jag anpassa mitt umgänge och endast träffa människor som jag trivs med och helt enkelt undvika de tillställningar jag tycker är jobbiga.

3. Jag förmodligen alltid kommer att leva med att vissa människor kommer att ifrågasätta mig. De kanske tycker att jag använder Aspergers syndrom som en ursäkt, att jag borde städa själv istället för att ha boendestödjare som städar mitt hem osv.

Många människor möter utmaningar i livet, och dessa är mina. Men betyder det att jag har en dålig livskvalitet? Nej! Jag måste bara acceptera att jag alltid kommer att tycka att dessa situationer är jobbiga och att det förmodligen alltid kommer att vara så. När jag accepterade detta faktum, blev livet plötsligt mycket lättare 🙂

Share Button

När man blir påverkad av andras sinnesstämningar

Share Button

Precis som jag skrivit tidigare kan personer med Aspergers syndrom och autism ha svårt att skilja sina egna känslor från andras. För mig var det jobbigt förut att vara i närheten av arga eller ledsna människor för då kände jag mig också arg och ledsen. Jag förstod inte att mina känslor och andras känslor var helt olika saker.

En gång när jag gick på lågstadiet pratade jag med en klasskamrat i början av lektionen. Jag var så inne i diskussionen att jag inte märkte att läraren hade kommit in till klassrummet och påbörjat lektionen. När läraren upptäckte att jag fortsatte att babbla trots att lektionen hade börjat, bad hon mig att vara tyst. Men jag var så koncentrerad på min klasskamrat att jag inte hörde att läraren hade sagt något till mig och fortsatte därför att prata med klasskamraten.

Läraren som förmodligen trodde att jag ignorerade henne med mening blev plötsligt mycket irriterad. Hon skrek till mig med en arg röst att jag omedelbart måste sluta prata, annars skulle jag få kvarsittning. Då tittade jag på henne och såg hennes arga blick vilket också fick mig att känna mig arg eftersom hennes känslor påverkade mig otroligt mycket. Men istället för att bli arg, började jag plötsligt gapskratta. Inte för att jag tyckte att situationen var det minsta rolig utan skrattet kom utan att jag kunde påverka det. Förmodligen var skrattet min kropps sätt att hantera dessa negativa känslor som jag kände i luften och kroppen behövde en motkänsla som skulle få mig att må lite bättre.

Läraren som förmodligen trodde att jag skrattade åt henne blev ännu argare på mig och skällde ut mig inför hela klassen. Jag skämdes för jag förstod av lärarens reaktion att jag hade gjort något fel utan att jag visste vad felet var. Ingen hade förklarat för mig att man inte fick skratta i vissa situationer.

Share Button

När funktionsförmågan varierar

Share Button

Det som många människor har svårt att förstå är att orken och funktionsförmågan kan variera kraftigt hos oss med Aspergers syndrom och autism. När omgivningen ser oss göra en viss syssla eller uppgift en dag trots att vi vanligtvis inte klarar av uppgiften, tror många ofta att vi äntligen lärt oss att göra uppgiften och att vi kommer att klara det för all framtid. När vi sedan inte orkar göra samma syssla dagen efter, får vi ibland höra: ”jag vet att du klarar det, du klarade det ju igår.”

Det som andra människor däremot inte förstår är att när man måste lägga energi på saker som går automatiskt för många andra människor, räcker inte orken till för andra sysslor. Om jag sovit 12 timmar flera nätter i rad och jag har bara vilat hemma utan att göra något speciellt händer det kanske någon enstaka gång att jag orkar rengöra vasken i köket eller ringa ett telefonsamtal till en myndighet trots att dessa sysslor tar mycket energi av mig. Men det är sällan jag har lyxen att vara så pigg att min energi räcker till sådana saker, och därför klarar jag av att göra sådana här saker ytterst sällan.

En gång föreläste jag i en skola som hade en pojke med Aspergers syndrom. Skolpersonalen i den här skolan hade undrat tidigare varför pojken i fråga alltid ville att gympaläraren skulle knyta hans skor efter gympalektionen. Pojken i fråga bad nämligen aldrig sina andra lärare knyta hans skor efter andra lektioner, och därför hade skolpersonalen kommit fram till att pojken bara ville ha uppmärksamhet. De hade ju sett att han hade klarat av att knyta skorna efter andra lektioner och de visste därmed att pojken visste hur man knyter skor.

Det hade tagit ett tag för skolpersonalen att förstå att den här pojken hade i likhet med många andra barn med Aspergers syndrom svårt för gympalektionerna. Han tyckte att det var jobbigt att byta om till gympakläder, spela bollspel, stå ut med ljudet, försöka förstå spelreglerna osv. Efter att gympalektionerna var slut var han alltid så utmattad att hans energi helt enkelt inte räckte till att knyta skorna. Matematik och andra lektioner var däremot inte alls lika energikrävande för pojken, och därför hade han efter dessa lektioner energi kvar att koncentrera sig på att knyta skorna, som iofs alltid var energikrävande för honom, men när han var pigg hade han alltid extraenergi kvar.

De allra flesta människor, oavsett om de har Aspergers syndrom eller inte, orkar förmodligen också olika mycket på olika dagar. De flesta skulle förmodligen inte orka storstäda efter en jobbig arbetsdag men däremot skulle de kanske orka storstäda på en helg eller på semestern. De allra flesta skulle förmodligen bli irriterade om jag sa till dem: ”Kom igen, klart du klarar av att storstäda idag, jag såg ju göra det i lördags.” Att knyta skorna för den här pojken var nämligen som att göra en storstädning hemma.

Share Button

Vill du boka en föreläsning om Aspergers syndrom?

Share Button

Idag körde jag min sista föreläsning innan sommarlovet. Det blev två föreläsningar för skolpersonal på Eriksdalsskolan i Stockholm. Jag berättade bland annat hur man kan motivera barn med Aspergers syndrom i skolan, varför det är viktigt att anpassa både studieuppgifterna och studiemiljön för elever med speciella behov,  varför orken plötsligt kan ta slut hos barn med Aspergers syndrom och mycket annat. Föreläsningarna var mycket uppskattade. Nu kommer det bli 2 månaders sommarlov för mig tills det är dags att föreläsa igen den 18:e augusti.

Jag har fortfarande lediga dagar i höst, framför allt i september och december men även några dagar i oktober och november. Så om du vill boka en föreläsning om Aspergers syndrom ur ett inifrånperspektiv till hösten finns det fortfarande en möjlighet. Priset på föreläsningen beror på vad det är för slags tillställning (dvs hur många deltagare ungefär samt längden på föreläsningen). För närmare prisuppgifter samt bokningar kontakta mig via kontaktformuläret på min hemsida.

Share Button

5 tips på hur man motiverar barn med Aspergers syndrom

Share Button

När jag föreläser i skolor, är det många lärare som frågar mig hur man kan motivera barn med Aspergers syndrom och autism i skolan att lära sig nya skolämnen som de inte är intresserade av. Här kommer mina bästa tips (läs även gärna mina 10 tips till lärare hur man kan göra skolgången bättre för barn med Aspergers syndrom).

1. Vissa barn med Aspergers syndrom har specialintressen. Du kan med fördel testa om du kan utnyttja dessa specialintressen när du undervisar andra ämnen! Om barnet exempelvis har matlagning som specialintresse, kan du kanske testa att undervisa historia genom att berätta vad människor åt i olika tidsepoker, geografi genom att rita en karta vad människor äter i olika länder, biologi genom att berätta vad olika djur äter, språk genom att lära barnet vad dessa maträtter och olika matingredienser heter på olika språk, matematik genom att räkna hur mycket mat man ska laga till ett x antal personer osv. Möjligheterna är oändliga!

2. Förklara gärna för barnet varför ämnet i fråga är viktigt och i vilka situationer i livet hen kommer att kunna utnyttja dessa kunskaper. Vissa barn med Aspergers syndrom och autism förstår inte alltid sammanhang och därför kan de känna sig omotiverade om de inte förstår varför det är viktigt att lära sig vissa saker. Därför kan det ibland göra en stor skillnad om hen får en ordentlig förklaring till varför hen exempelvis måste lära sig religionskunskap, matematik och samhällskunskap vad dessa kommer att ge hen för nytta i livet!

3. Vänta gärna på rätt tillfälle att lära barnet nya saker som hen har svårt för. Orken, motivationen och förmågan att lära sig nya saker kan variera kraftigt hos barn med Aspergers syndrom. Om det är mycket som händer runt omkring och barnet har haft många jobbiga sinnesintryck att hantera eller hen har fått stå ut med oväntade händelser, kan det vara bra att vänta ett par dagar innan du introducerar nya ämnen.

4. Utnyttja barnets styrkor istället för att haka upp dig på svårigheterna! Om barnet har en känsla av att ständigt misslyckas med allt, finns det en stor risk att hen kommer att tappa motivationen helt. Vad finns det för mening att försöka om man ändå inte kommer att lyckas?

5. Acceptera att alla inte kan lära sig allt! Många barn med Aspergers syndrom har en ojämn begåvningsprofil och kan därför ha stora svårigheter att lära sig saker som de ha svårt för. Fundera på om det verkligen är viktigt att alla barn lär sig att knäcka ägg på rätt sätt på hemkunskapen, spela diverse bollspel i gympan och så vidare om barnet verkligen har stora svårigheter att lära sig dessa saker. Måste man verkligen kunna alla dessa saker för att klara sig i livet?

Share Button

Om skolgympa

Share Button

Många barn med Aspergers syndrom och autism har svårt för skolgympa. Dels för att många av oss med Aspergers syndrom kan ha motoriska svårigheter, men dels för att lagsporter i gympan ofta innebär mycket socialt samspel.

Själv tyckte jag inte om gympa alls för oftast spelade vi olika bollsporter. Jag tyckte att det var svårt att hålla koll på var mina lagkamrater var och samtidigt skulle man vara beredd på att fånga bollen. Det var energikrävande, och jag var alltid helt slut efter gympalektionerna. Självklart blev jag alltid vald sist när vi skulle bilda lag, och varje gång jag var förkyld och var friad från gympan kändes som en lottovinst. Därför tyckte jag om att vara förkyld.

Redan tidigt i min barndom började jag se fram emot dagen då jag skulle vara klar med skolan för jag hade bestämt att jag aldrig skulle motionera igen. När jag skulle bli vuxen, skulle jag äntligen kunna leva ett stillasittande liv och röra på mig så lite som möjligt. Det hade jag bestämt mig för jag hatade ju gympa.

Och så blev det faktiskt när jag blev vuxen. Jag började röra på mig så lite som möjligt och i början av 20-årsåldern hade jag 30 kilo övervikt. Mitt BMI var över 30, vilket klassas som fetma och inte bara övervikt. Men jag ville ändå inte börja motionera. Jag hade ju lärt mig från gympalektionerna att all motion innebar ångest, och det ville jag inte utsätta mig för igen.

Först några år senare när jag en artikel och kost och motion i en tidning förstod jag plötsligt att motion inte bara handlade om tråkig skolgympa, socialt samspel och ångestfyllda bollsporter. Nej, man kunde cykla, springa eller promenera också. Det viktigaste var att man rörde på sig på något sätt och det var inte meningen att motion skulle kännas ångestfyllt. Jag köpte hem en motionscykel, började cykla med den en halvtimme om dagen och stormtrivdes med min nya livsstil.

Nu efteråt är jag tacksam att jag till slut upptäckte att motion inte bör vara samma som ångest, men samtidigt tycker jag att det är tråkigt att skolgympan förstörde så mycket för mig. Därför tycker jag att alla gympalärare borde fundera på vad som är syftet med skolgympan. Är syftet att främja god hälsa eller är syftet att tortera barnen och tvinga dem till ångestfyllda aktiviteter till vilket pris som helst? Jag antar att syftet är det förstnämnda, och därför är det viktigt – så länge det är möjligt- att låta barnen välja själva på vilket sätt de vill röra på sig på gympalektionerna. Om barnet inte vill delta i lagsporterna, kan hen kanske springa, cykla eller hoppa hopprep. Det viktiga är att man rör på sig, inte hur man gör det.

Share Button

Föreläsningar om Aspergers syndrom på nätet

Share Button

Jag har blivit tipsad om att tipsa er om följande föreläsningar om Aspergers syndrom:

http://urplay.se/program/195644-ur-samtiden-fokus-pa-autism-autism-bland-flickor-och-kvinnor

och:

http://ki.se/kind/konferensen-fokus-pa-autism-2016

Jag har själv inte sett föreläsningarna eftersom jag har lätt för att tappa min koncentration om jag ser på filmer, men hoppas ni gillar föreläsningarna! 🙂

Share Button

Normalitet är inte samma som bra livskvalitet

Share Button

Innan jag diagnostiserades med Aspergers syndrom i 24-årsåldern, hade jag försökt leva ett normalt liv. Jag hade försökt jobba på deltid (trots att jag aldrig ens jobbade på heltid gick jag alltid in i väggen), jag hade försökt plugga, jag hade försökt lära mig att städa och att sköta mitt hem, jag hade försökt leva ett socialt liv för att vara med i gemenskapen så att jag inte skulle bli isolerad och jag hade till och med försökt skaffa ”normala” intressen.

När jag fick min diagnos, var jag djupt deprimerad. Då frågade jag min psykolog om det fanns en möjlighet att jag skulle kunna få ett fungerande och ett lyckligt liv någon gång. ”Ja, men inte på det sättet som du tror”, svarade hon. Jag förstod inte vad hon menade.

Så småningom slutade jag jobba och fick aktivitetsersättning, jag fick boendestöd beviljat, jag började leva efter rutiner och började äta samma maträtter varenda dag, jag slutade vara lika social som jag dittills varit, började isolera mig mer hemma och jag började förstå och acceptera det faktum att jag aldrig skulle klara av att skaffa barn. Och då upptäckte jag till min förvåning att mitt liv fungerade och att jag var lycklig. Det var verkligen en befrielse att slippa leva som alla andra och acceptera mig själv som jag var!

När jag idag får frågan om jag kan leva ett normalt och lyckligt liv trots att jag har Aspergers syndrom, brukar jag svara att jag inte kan det. Inte på samma gång. Jag måste välja, och jag har gjort mitt val.

Share Button