Utvalt inlägg

Om Paula Tilli

Share Button

Jag heter Paula Tilli och är född 1979. Under hela min barndom undrade jag varför jag inte var som alla andra och varför just jag alltid hade det så tufft. Därför blev det en enorm lättnad när jag blev diagnostiserad med Asperger och ADD.

Våren 2009 gick jag ut Asperger-informatörsutbildningen på Ågesta Folkhögskola och har sedan dess hållit föreläsningar om diagnosen. Numera försörjer jag mig som föreläsare och har hållit föreläsningar runt om i Sverige och Finland. Mer om mina föreläsningar samt information om hur man kan boka mig finns att läsa här.

Jag har varit med i media flera gånger, bland annat i Dagens Nyheter, Aftonbladet och TV4:s program Vardagspuls.

Min debutbok På ett annat sätt: mina erfarenheter Aspergers syndrom – ett autismspektrumtillstånd (Sivart Förlag, 2013) gavs ut den 28 november 2013, och den kan beställas på bokus.com, eller Adlibris. Boken blev snart en succé och den första upplagan blev slutsåld på endast fyra månader. I boken berättar jag bland annat detaljerat om mina skolerfarenheter, min uppväxt och även om mitt vuxenliv.

Boken är sedan tidigare publicerad på finska och heter Toisin: Minun Asperger-elämäni (Finn Lectura). Den har uppmärksammats mycket i media i båda länderna och har fått mycket bra recensioner från bland annat Bibliotekstjänsten , Specialpedagogik och Allt om skolan. Mer information finns att läsa här.  Min nyaste bok heter Att vara vuxen med Aspergers syndrom (Gothia Fortbildning), och den utkom i november 2015.

OBS! Nu fungerar bloggens följfunktion igen. Följ bloggen genom att fylla i din epostadress och klicka på knappen Skicka. Man kan också följa bloggen via bloglovin eller via RSS. För att följa bloggen via RSS så behöver du en RSS-läsare.


DSCN126420151118_181138-1-1

 

Share Button
Utvalt inlägg

10 fakta som alla borde känna till om Aspergers syndrom

Share Button

Trots att kunskapen om Aspergers syndrom och autism ökat något, har jag stött på många kunskapsluckor ute i samhället när jag föreläser. Här har jag samlat de 10 viktigaste fakta som jag anser att alla som träffar personer med Aspergers syndrom och autism bör känna till:

1. Vi som har Aspergers syndrom är extremt olika. Minst lika olika som ni ”normala” är. Om du tidigare träffat en person med Aspergers syndrom, betyder det inte att nästa Aspergare du kommer att träffa kommer att fungera likadant. Lär känna personen, inte bara diagnosen!

2. Att bli jämförd med andra människor kan kännas oerhört kränkande. Därför bör du aldrig jämföra oss aspergare med varandra och säga: ”jag känner minsann någon med Aspergers syndrom som klarar av det här, så därför borde du skärpa dig lite och klara det också”. Ni ”normala” klarar ju också olika mycket. Några av er blir VD:s på företag, andra får nobellpriser. Men det betyder inte att alla ni ”normala” kommer att klara det! Och för er som inte klarar det är det inte bara att ”ta sig i kragen och skärpa sig lite”.

3. Aspergers syndrom är ingen sjukdom. Det är helt enkelt ett annorlunda sätt att vara på, och världen behöver människor som har en förmåga att tänka i nya banor. Enligt mig kan man inte poängtera detta faktum för många gånger. Om man kallar asperger för sjukdom, menar man enligt mig mellan raderna att det skulle vara fel att vara annorlunda. Jag vill i alla fall inte bli botad utan jag vill bli accepterad som jag är!

4. Långt ifrån alla aspergare skulle vilja ta bort sin diagnos. Vissa trivs med att leva ett annorlunda liv. Du kanske tycker att det är viktigt i livet att ha vänner, skaffa familj och arbete, men för en person med Aspergers syndrom kan ibland helt andra saker vara viktiga. Ta aldrig någonsin för givet att en aspergare mår dåligt, bara för att han kanske är ensam och saknar sysselsättning. Fråga istället!

5. Alla med Aspergers syndrom har inte svårt att sätta sig in i andra människors känslor. Vissa av oss, speciellt kvinnor, kan tvärtom vara överempatiska och väldigt känsliga. När mina vänner mår dåligt, väljer de oftast att vända sig till just mig eftersom de tycker att jag är en bra lyssnare och har lätt för att prata om känslor. Att alla aspergare bara skulle gilla att diskutera fakta är alltså definitivt en myt!

6. Att jag är en bra lyssnare och har extremt lätt för att få kontakt med nya människor betyder inte att jag skulle ha en mild form av Aspergers syndrom. Jag har lika mycket asperger som många av dem som har svårt för ögonkontakt och inte har lika lätt att uttrycka sig som jag. Många av oss har en ojämn begåvning, och just mina svårigheter råkar vara av en sådan art som inte syns utanpå, men jag är ändå av ett lika stort behov av boendestöd som många andra!

7. Aspergers syndrom är en såkallad osynlig diagnos. Det betyder att vi ofta utåtsett ser ut som precis vem som helst och att Asperger-dragen inte alltid syns utanpå. Att jag sminkar mig och bär rött läppstift betyder inte heller att jag skulle ha en mild form av syndromet. Men bara för att diagnosen inte syns utanpå, betyder det inte att den inte skulle existera. Ingen skulle förmodligen säga till en person som brutit benet: ”kan inte du skärpa dig lite och försöka springa ett maratonlopp?”, och därför måste vår funktionsnedsättning respekteras på samma sätt.

8. Utgå aldrig ifrån att det går att läsa av våra känslor genom att titta på vårt kroppsspråk och våra ansiktsuttryck. Om en person med Aspergers syndrom inte svarar på tilltal och undviker ögonkontakt, betyder det nödvändigtvis inte att han är ointresserad och/eller inte lyssnar. Om en person med Aspergers syndrom ser sur eller ledsen ut, betyder det nödvändigtvis inte att h*n mår dåligt. Om en person med Aspergers syndrom skrattar och ler, betyder det nödvändigtvis inte att h*n mår bra. Om du vill veta hur personen mår, fråga!

9. Många aspergare tycker att vanliga vardagliga saker tar väldigt mycket energi, och därför orkar vi inte alltid lika mycket som andra människor. Jag orkar exempelvis inte plocka upp posten från hallgolvet oftare än en gång i veckan eftersom det förbrukar så pass mycket energi. Men det handlar inte om lathet utan just om ork. Det är viktigt att förstå att det finns gradskillnader i trötthet och ork, precis på samma sätt som det finns gradsskillnader i smärta. Man kan ju inte jämföra ett vanligt magknip med den smärta som en födande kvinna upplever, och på samma sätt bör man inte säga till oss: ”men jag känner mig också trött efter jobbet”. Om vi blir pressade att klara av allt som ni ”normala” klarar av, finns risken att vi går in i väggen.

10. Aspergers syndrom innebär även styrkor för många av oss. Läs gärna Tony Attwoods positiva Aspie-kriterier. Vissa är exempelvis extremt duktiga på smådetaljer och kan vara därför förvånansvärt duktiga på arbeten som kräver uthållighet och noggrannhet. Vissa har enormt mycket drivkraft. Tack vare min drivkraft och förmåga att fokusera lyckades jag exempelvis skriva min debutbok på tre månader. Vissa har specialtalanger utöver det vanliga, och många är pålitliga och mycket plikttrogna. Mycket bra egenskaper som efterfrågas i arbetslivet!

Share Button

Ibland måste man hitta annorlunda strategier

Share Button

När man arbetar med oss med Aspergers syndrom, autism och andra neuropsykiatriska diagnoser är det viktigt att man tänker öppet. Det kanske finns en en lösning eller strategi som fungerar på de allra flesta personer men det fungerar inte nödvändigtvis på en person med Aspergers syndrom. Det kanske finns en lösning som fungerar på många personer med Aspergers syndrom men denna lösning fungerar inte nödvändigtvis på alla med samma diagnos. Ibland måste man testa många olika strategier för att kolla vad som fungerar och vad som inte gör det.

Det har hänt mig ett flertal gånger att välmenande människor som är okunniga om Aspergers syndrom har gett mig råd om hur jag ska lösa mina problem i vardagen. Om de får höra att jag ofta tappar bort viktiga saker, tycker de ofta att lösningen är att alltid bevara alla saker på samma ställe, då är problemet löst. När de får höra att det lätt blir stökigt hos mig, blir deras råd till mig att alltid lägga alla grejer på sin plats direkt efter att jag använt grejerna. När de får höra att jag ofta glömmer bort att ta ut sopor eller inte orkar göra det, råder de mig att lägga soppåsen i hallen så att jag kan ta ut påsen samtidigt som jag går ut, då behöver jag inte gå en extrarunda till sopnedkastet.

Men tyvärr är det inte så enkelt. Jag brukar säga att om mina problem skulle vara så här lättlösta, skulle jag troligen inte ens ha behövt mina diagnoser från första början. Då hade jag förmodligen lärt mig liknande strategier av mina föräldrar redan i barndomen eller allra senast i tonåren, och då hade jag troligen inte ens behövt boendestöd idag. En anledning till att jag har mina diagnoser är just att jag har svårigheter som inte kan lösas så här enkelt. Detta betyder inte att det inte skulle gå att hitta strategier för mina svårigheter utan ibland är strategier och lösningar lite annorlunda än vad andra människor tänker sig.

Att jag lätt tappar grejer beror på att jag är tankespridd och råkar lägga saker på fel ställe för jag orkar inte alltid vara uppmärksam. Att jag inte lägger saker på sin plats efter att jag använt dem och låter det bli stökigt istället beror på att jag inte har någon energi till att hålla ordning. Jag orkar exempelvis oftast inte lägga havregrynspåsen i köksskåpet eftersom då skulle jag behöva öppna skåpet, ta havregrynspåsen, lägga den på hyllan och stänga skåpet vilket är ganska många steg för mig att tänka på. Jag skulle bli otroligt trött om jag tvingade mig själv att göra det varje dag. Att jag oftast inte tar med mig soporna när jag går ut är att jag inte orkar tänka på två saker samtidigt. När jag är på väg någonstans, orkar jag inte tänka på soporna samtidigt för då blir jag bara stressad.

Genom åren har jag hittat annorlunda lösningar för dessa problem för att underlätta mitt liv. När det gäller att tappa bort grejer har jag tagit hjälp av mina boendestödjare att hitta lämpliga förvaringsställen för olika föremål. Visst tappar jag ändå bort grejer men jag har insett att jag måste acceptera att det är så. Visst skulle jag kunna försöka skärpa mig på den punkten, men då skulle jag behöva vara på helspänn hela tiden och min livskvalitet skulle därmed bli betydligt sämre. Att jag inte orkar lägga saker på sin plats har jag löst genom att börja förvara havregrynspåsen i köksbänken och tvättmedel i hallbordet för då slipper jag hämta tvättmedlet från badrummet när jag ska tvätta. Visst blir det lite stökigare hos mig, men jag sparar otroligt  mycket energi genom att låta saker ligga framme. Att jag har svårt att ta ut soporna har jag löst genom att kasta soporna direkt när jag kommit hem. Då har jag inte bråttom och har oftast tid och energi att koncentrera mig på soporna.

Share Button

Därför är det farligt att berömma ett normalt beteende

Share Button

Barn med Aspergers syndrom och autism vill, precis som alla andra barn, bli accepterade som de är. Men problemet är att omgivningen ofta felaktigt tror att alla barn med Aspergers syndrom vill testa nya saker, leka med andra barn osv. Visst, vissa barn vill det men vågar inte eller vet inte hur man gör, och dessa barn behöver självklart stöd från omgivningen. Men andra barn trivs mycket bra med att vara för sig själva och syssla med sina specialintressen ifred.

När jag var barn, var tidtabeller och grammatik några av mina favoritintressen. Jag var inte speciellt intresserad av att leka med andra barn men de vuxna blev alltid så glada när jag tog hem klasskompisar eller när jag lekte kurragömma eller hoppade hopprep med mina klasskamrater mot min vilja, och då fick jag alltid beröm. När jag däremot gjorde det jag faktiskt ville göra, dvs att vara ensam och läsa grammatikböcker, fick jag bara kritik och besvikna miner.

Av dessa erfarenheter lärde jag mig att mina känslor inte räknades. När jag lyssnade på mig själv och gjorde det jag tyckte om blev jag inte älskad och accepterad som jag var, utan jag blev bara älskad när jag betedde mig så normalt som möjligt och gjorde samma aktiviteter som andra barn gjorde. Ju mer normal man var, desto mer värd var man. Därför började jag leva hela mitt liv efter alla människors villkor och detta fortsatte fram till vuxenåldern. Jag sa aldrig nej när mina vänner ringde och ville gå och bowla, gå på bio, spela minigolf eller besöka något slott eller museum med mig trots att jag hatade dessa aktiviteter. jag hade ju lärt mig sedan barnsben att jag inte dög om jag inte var normal.

När de vuxna sa till mig saker som: ”Paula, vad duktig du är”, när de såg mig leka med andra barn istället för att läsa tidtabeller gjorde de förmodligen så av välvilja. De kanske trodde att jag innerst inne tyckte om att spela bollspel, hoppa hopprep eller leka i sandlådan med andra barn men att jag inte vågade och att jag därför förtjänade beröm. Men eftersom jag inte fungerade som andra barn och mådde mycket dåligt av att normaliseras, blev nästan hela min barndom förstörd för jag tvingades i princip under hela min fritid syssla med aktiviteter jag inte tyckte om att göra.

Ibland frågade de vuxna mig om jag inte var glad över att jag hade fått kompisar, och ja, det var jag! Men problemet var att jag var glad av helt fel anledning. Jag var inte glad för att jag trivdes med att umgås med dessa barn utan jag var glad eftersom jag äntligen var mer normal och därmed mer älskad och värd i andras ögon. Självklart ville jag ha kompisar för jag visste att jag bara blev accepterad på det sättet och jag gjorde de vuxna nöjda.

Om du ser ett barn ensam på rasterna eller ett barn som bara exempelvis läser istället för att leka med andra barn, fråga barnet om hen trivs eller om hen skulle vilja umgås med andra barn. Det är mycket viktigt att du förmedlar för barnet att det är okej att inte vilja leka med andra barn och att hen blir accepterad och älskad ändå. Om ett barn har velat leka med andra barn men inte vågat tidigare, säg till barnet: ”Vad bra att du äntligen vågade, så duktig du är.” Om ett barn däremot säger att hen inte vill umgås med andra barn eftersom hen tycker om att vara för sig själv, säg istället: ”Vad bra att du vågade säga nej, du är så duktig.” Beröm aldrig barnet när hen gör som du vill att hen ska göra, så länge du inte är helt säker på att barnet gör det av rätt anledning, dvs att hen faktiskt också vill samma sak innerst inne!

Share Button

Nej, barn med Aspergers syndrom provocerar inte med mening!

Share Button

När jag föreläser, träffar jag ibland människor som utgår ifrån att ett provocerande beteende ingår i diagnosen Aspergers syndrom och autism säger saker som: ”ja de där barnen med asperger ska alltid vara så jobbiga och provocera.” Men det som många missar är att det alltid finns en bakomliggande orsak till ett provocerande beteende. Inga autistiska barn (eller andra barn heller för den delen) provocerar med mening utan ett provocerande beteende är alltid ett symptom på något annat. När ett barn med Aspergers syndrom provocerar i skolan eller hemma, kan det ha många olika förklaringar som till exempel:

1. Barnet är överbelastat och orkar helt enkelt inte leva efter de krav som ställs på hen. Barn med Aspergers syndrom har en annorlunda fungerande hjärna och måste bearbeta sinnesintryck och information på ett annat sätt än andra barn. Undervisningen i skolan och skoldagarnas längd är anpassad för barn som har en normalt fungerande hjärna, men när man fungerar annorlunda än normen utsätts man ofta för otroligt stressiga situationer hela tiden. Då är det inte konstigt att man börjar provocera.

2. Barnet har inte förstått instruktionerna på skoluppgiften alternativt vet inte hur man gör uppgiften men tycker att det är pinsamt att fråga tio gånger när klasskamraterna vet direkt hur man gör. När jag gick i skolan hände det många gånger att jag fick uppgifter som jag inte visste hur man skulle göra som sätta upp en strykbräda i syslöjden eller att knäcka ägg i hemkunskapen. Jag skämdes för att jag inte hade lyckats lära mig dessa saker trots att läraren hade visat mig minst 10 gånger hur man gjorde. Därför började jag provocera istället och säga saker som: ”Jag tänker minsann inte göra den här tråkiga uppgiften.” Då framstod jag som tuff istället för dum.

3. Omgivningen försöker normalisera barnet och uppmuntra ett normalt beteende trots att barnet inte vill vara normal och göra som andra barn. Barnet tvingas delta i grupparbeten eller vara social trots att det inte alls passar barnet. Vem skulle inte börja provocera om man tvingades leva hela sitt liv efter andras villkor?

4. Barnet har svårt att uttrycka sina känslor med ord och kan ha svårt att förmedla att hen mår dåligt. Om barnet mår dåligt i skolan men inte ens kan tolka sina egna känslor, kan ett provocerande beteende bli det enda sättet att kommunicera för omgivningen att man mår dåligt.

Sluta straffa barn med Aspergers syndrom för ett provocerande beteende istället för att göra tillräckliga anpassningar så att barnet inte behöver provocera!

Share Button

Nej, alla vill inte testa nya saker!

Share Button

Vi som har Aspergers syndrom eller autism har begränsade intressen och/eller beteenden, vilket bland annat kan innebära att vissa av oss gillar att ha och göra saker på samma sätt och att vi inte gillar att testa nya saker. Men det som är viktigt att komma ihåg är att oviljan att testa nya saker kan ha olika anledningar. Det kan exempelvis bero på att:

1 Personen har en dålig föreställningsförmåga och har svårt att tänka sig hur det skulle vara att testa något nytt. Men när hen väl testar en ny aktivitet, märker hen oftast att det faktiskt är riktigt trevligt och är glad efteråt att andra övertalat hen att följa med på den nya aktiviteten.

2. Personen vågar inte testa nya saker även om hen skulle vilja det eftersom hen inte vet hur man bör bete sig i en ny situation. Därför måste hen tacka nej. Men när hen väl får stöd av omgivningen och tillräckligt mycket information om vad den nya saken/aktiviteten innebär, är hen gärna med.

3. Personen har endast specifika intressen och trivs bäst med sina specialintressen. Hen tycker att de flesta aktiviteter är tråkiga men blir aldrig trött på sina specialintressen. Hen trivs med sitt liv, så länge hen får syssla med sina intressen ifred.

Själv tillhör jag för det mesta kategori 3. Jag har bara extremt få intressen, men de intressen jag har tycker jag riktigt, riktigt mycket om och tröttnar aldrig på även om jag skulle göra samma sak dag ut och dag in året om. Jag tycker att de flesta aktiviteter är tråkiga som exempelvis att lyssna på musik, se på filmer, gå på konserter och bio, syssla med de flesta sporter, gå på museer, se gamla byggnader, testa nya maträtter os och därför ger det mig ingenting när jag testar sådana aktiviteter. Nya smakupplevelser i maten ger mig inte heller något, och när jag var barn ville jag alltid leka samma lekar. När jag tvingades testa nya lekar mådde jag bara dåligt efteråt.

Det har ibland hänt mig även i vuxenåldern att andra människor har övertalat mig att prova på nya lokala maträtter eller besöka kända sevärdheter när jag exempelvis varit utomlands. Men nästan varje gång har jag ångrat efteråt att jag tackat ja istället för att lyssna på mig själv och gå på mitt favoritställe igen och äta samma mat jag alltid brukar äta. På samma sätt har mina vänner ibland blivit frustrerade när de upptäckt att jag alltid vill gå på samma café och beställa samma tesort varenda gång utan att testa nya caféer eller andra tesorter och drycker men det beror på att jag tycker väldigt, väldigt mycket om te. Jag tycker inte om de flesta drycker och maträtter om men när jag väl hittat en dryck eller maträtt som jag är nöjd med ser jag ingen anledning till att avvika från mina rutiner och prova på något nytt. Däremot har jag självklart full respekt för att andra människor tröttnar lätt på ett inrutat liv och att de därför vill testa nya saker.

Om ni hjälper en person med Aspergers syndrom i vardagen och ni upptäcker att personen aldrig testar nya saker, är det viktigt att ni inte automatiskt utgår ifrån att personen vill variera sina aktiviteter. Tillhör personen kategori 1 eller 2, är det viktigt att personen får stöd så att hen har får en möjlighet prova på nya aktiviteter när hen vill det men säger personen: ”nej tack, jag är nöjd med mitt liv som det är”, finns det ingen anledning till att ändra på det!

Share Button

När ett straff inte blir ett straff

Share Button

När jag var barn, tyckte jag oftast att saker och aktiviteter som andra barn tyckte om var tråkiga och tvärtom. Visst, det fanns saker som jag höll med andra barn om. Jag tyckte att det var roligt att gå på nöjespark med mina föräldrar, jag tyckte att det var roligt att gunga på lekparken, jag tyckte om att bada på stranden med mamma och jag tyckte om att äta godis.

Men där slutade likheterna, och jag skilde mig från andra barn på många andra sätt. Jag tyckte inte om att springa runt, jag tyckte inte om att leka kurragömma eller grupplekar överhuvudtaget, jag tyckte inte om bollspel, jag tyckte inte om att hoppa hopprep eller hage, jag tyckte inte om att leka mamma pappa och barn med andra barn, jag tyckte inte om att se vare sig barn- eller vuxenprogram på tv och jag hatade att rita och pyssla.

Däremot tyckte jag i likhet med många andra barn med Aspergers syndrom mycket om att hitta på saker för mig själv. Jag älskade att sitta på gräsmattan och leta efter fyrklöver i timmar, jag älskade att läsa böcker och skriva egna berättelser och jag älskade att läsa faktaböcker och tidningar som var avsedda för vuxna. Ämnen som jag tyckte var speciellt intressanta var barnuppfostran och -sjukdomar och eftersom jag läste mycket, visste jag bland annat att barn behövde gränser.

De vuxna tyckte inte om att jag var annorlunda och därför pushade de mig att vara mer social, vilket jag försökte vara för att göra mina föräldrar glada. Om jag hade betett mig dåligt kunde mina föräldrar säga till mig: ”Nu får du gå in i ditt rum, idag blir det ingen lek med dina vänner.” Då blev jag glad eftersom jag tyckte om att vara i mitt rum och vila. Mina föräldrar hade däremot utgått från att jag fungerade som andra barn och att jag skulle bli rastlös i mitt rum, men det blev jag aldrig.

Vid ett tillfälle hade jag och några klasskamrater skolkat från lektionen och gömt oss på skolans toalett. När vi blev upptäckta, fick vi en extra hemuppgift som straff. Vi skulle skriva 50 gånger meningen: ”jag kommer inte längre gömma mig på toaletten.” När mina klasskamrater beklagade sig, var jag i hemlighet mycket glad. Jag tyckte att hemuppgiften lät avslappnande och rolig eftersom jag älskade att skriva. Jag såg det som en belöning, inte som ett straff!

Share Button

När de riktiga känslorna kommer fram

Share Button

Många barn med Aspergers syndrom och autism får höra att det är svårt att förstå sig på dem och deras känslor. Själv fick jag som barn höra att jag var labil. Oftast såg jag glad ut, men någon dag då och då kunde jag komma plötsligt hem från skolan och skrika att jag hatade alla lekar på rasterna, att jag hatade pianolektionerna, att jag hatade alla mina vänner och att jag aldrig ville mer. Och då tänkte de vuxna att mina plötsliga utbrott berodde på att jag hade haft en dålig dag och att jag var en labil person som ändrade sig hela tiden.

”Men vad dramatisk du är, jag vet att du inte hatar det egentligen,”, fick jag ofta till svar från de vuxna. Då kunde jag bli vansinnig, smälla i dörrarna och skrika att jag hatade hela mitt liv och att bara ville vara ensam. Efter ett tag fick jag dåligt samvete för mina utbrott, och då gick jag till mina föräldrar och sa till dem att jag inte hade menat det de sa. Jag ville ju absolut inte göra någon ledsen, och jag tänkte att mina föräldrar kanske hade blivit ledsna av mina utbrott.

Men egentligen hatade jag lekarna på rasterna, pianolektionerna och umgänget med mina kompisar hela tiden. Anledningen till att jag oftast teg om mina riktiga känslor var att jag hade en stor press på att bete mig så normalt som möjligt och jag fick otroligt mycket beröm när jag hade blivit mer social och aktiv trots att jag själv inte ville det. De vuxna hade tidigare varit bekymrade över att jag inte hade haft någon ”riktig” hobby utan hängde hemma hela tiden, och därför hade jag börjat spela piano trots att jag hatade det. Min lärare hade varit bekymrad över att jag hade varit ensam på rasterna istället för att leka med mina klasskamrater, och därför tvingade hon mig att vara med och spela ett bollspel med mina klasskamrater på rasterna även om jag hade velat spendera rasterna ensam. Mina föräldrar hade frågat mig med en orolig röst efter skolan: ”vem har du lekt med idag, Paula?” istället för att fråga mig ”hade du roligt idag?” och jag skaffade vänner för att göra dem glada. Jag hade mycket roligare när jag var ensam, men eftersom jag bara fick beröm när jag blev mer social mot min vilja och jag kände mig mindre älskad om jag var ensam, kände jag mig tvungen att umgås med andra barn.

Jag ansträngde mig hela tiden för att göra de vuxna nöjda så att jag skulle bli accepterad, och oftast höll jag en god min. Det var en kamp att låtsas vara normal hela tiden, men oftast lyckades jag lura de vuxna för jag ville gärna få beröm och höra att jag hade utvecklats. Därför ljög jag ofta och sa till de vuxna att jag hade haft roligt med mina vänner även om jag innerst inne hade velat vara ensam. Men ibland rann bägaren över och då kom sanningen fram. Då skrek jag rakt ut vad jag egentligen hade känt innerst inne hela tiden, men eftersom jag skämdes efteråt och bad om ursäkt, trodde de vuxna att jag var labil och hade känslorubbningar.

Ibland får jag höra att känslorubbningar är vanliga hos barn med Aspergers syndrom. Men det är viktigt att komma ihåg att om ett barn i vissa stunder skriker att hen exempelvis hatar skolan, finns en risk att det finns en sanning bakom det. Själv har jag aldrig blivit kallad labil i vuxenåldern för nu får jag äntligen leva ett liv som passar mig och har ingen anledning till att hata något längre. Så om ett barn ofta säger samma saker under utbrott, ta det på allvar och fundera på om det kan finnas någon sanning bakom orden!

Share Button

Hur man hjälper barn med Aspergers syndrom med läxor

Share Button

Många gånger när jag föreläser i skolor får jag frågan hur man kan motivera barn med Aspergers syndrom och autism att göra läxor. Eftersom jag själv tyckte att det var jobbigt att göra läxor när jag var barn, bestämde jag mig för att skriva ett helt blogginlägg om ämnet.

I skolan hade jag i likhet med många andra barn med Aspergers syndrom och har fortfarande  svårt att påbörja nya uppgifter samt att växla från en uppgift till en annan.  Det blev många saker att göra varje dag: jag skulle packa skolväskan, ta på mig ytterkläderna, gå till skolan, ta av mig ytterkläderna, sätta mig i klassrummet, ta på mig ytterkläderna igen när det var rast, gå tillbaka till klassrummet till en ny lektion samt ta av mig kläderna igen när rasten var över osv. Det var otroligt många steg att ta och olika saker att tänka på, vilket inte alls passade mig. Därför blev det alldeles för mycket för mig när jag skulle packa skolväskan igen vid skoldagens slut, gå hem, öppna skolväskan igen när jag hade kommit hem, leta fram skolböckerna, ta fram redskap som behövdes till läxor (som block och penna), avsluta läxorna, lägga böckerna tillbaka i skolväskan och sedan påbörja med någon annan aktivitet.

Här kommer fem tips på hur du kan hjälpa ett barn med Aspergers syndrom med läxor:

1. Om barnet tycker att det är okej, kolla om hen skulle kunna stanna i skolan vid skoldagens slut och göra läxorna där. Ibland kan det vara lättare för barnet att göra läxorna redan i skolan för då är hen redan igång med skoluppgifterna samt hen kommer inte behöva tänka på skolan igen när hen är hemma. Då behöver barnet inte växla lika mycket mellan olika uppgifter.

2. Ett annat alternativ är att låta barnet stanna inne i klassrummet under rasterna och låta hen göra läxorna då om hen vill och orkar. Många barn med Aspergers syndrom tycker att rasterna tar ännu mer energi än själva lektionerna då det kan vara mycket rörigt i skolgården, och därför kan vissa barn tycka att det är lättare om de får spendera rasterna vara inomhus.

3. Om barnet gör läxorna hemma, ta gärna fram alla nödvändiga redskap som papper, penna och skolböckerna till barnet. Om allt redan ligger framme och barnet slipper leta redskapen, kan det spara hen på otroligt mycket energi.

4. Kolla på vilken tid på dygnet barnet har mest energi. Många föräldrar tycker att läxorna bör göras direkt efter skolan, men många barn med Aspergers syndrom tycker att det är för mycket intryck i skolan och de behöver därför vila några timmar på eftermiddagen. Därför kan det i vissa fall bättre att låta barnet göra läxorna på kvällen istället. Var flexibel om tiderna!

5. Om du arbetar som lärare, fundera på om det överhuvudtaget är viktigt att alla barn får läxor. En vanlig skoldag kan ta otroligt mycket energi av barn med Aspergers syndrom, och ibland räcker helt enkelt inte barnets energi till. Själv upplevde jag dessutom inte att jag lärde mig någonting av att göra läxor. Jag gjorde allt bara mekaniskt eftersom mina föräldrar tvingade mig, och efteråt var jag helt slut och hade oftast helt glömt bort vad läxorna ens hade handlat om.

Share Button

Att utföra aktiviteter tillsammans med andra aspergare

Share Button

Ibland får jag frågan om jag tycker att det är lättare att göra aktiviteter om alla i sällskapet har Aspergers syndrom. Oftast har jag inte det, men beror på vad det är för aktivitet. Om jag upplever aktiviteten i sig som energikrävande tycker jag att det är lika jobbigt och energikrävande oavsett vem/vilka jag utför aktiviteten med. Några exempel på sådana aktiviteter är att spela sällskapsspel, bowla, spela biljard, laga mat, kolla på film, utföra lagsporter eller leka grupplekar.

När det gäller biljard, bowling, matlagning och lagsporter måste jag koncentrera mig på min motorik. I lagsporterna måste jag även koncentrera mig på reglerna i spelet, tänka på var mina lagkamrater och bollen är och samtidigt hålla koll på vad som händer i spelet. Det är lika tröttsamt oavsett vem jag gör det med. I sällskapsspel behöver man oftast inte tänka på motorik, men det kräver ändå en förmåga att samspela socialt samtidigt som man måste koncentrera sig på vad som händer i spelet. Därför gör de flesta sällskapsspel mig mentalt trött och det spelar ingen roll om personerna jag spelar med har Aspergers syndrom eller inte.

När jag pluggade till aspergerinformatör på Ågesta Folkhögskola, tyckte jag att det var energikrävande att plugga tillsammans med de andra eleverna och planera föreläsningar tillsammans med andra. Det spelade ingen roll för mig att mina klasskamrater också hade Aspergers syndrom. Med detta sagt trivdes jag på skolan och det som underlättade det för mig var att lärarna hade kunskap om Aspergers syndrom. Men jag blev ändå utbränd av skolan trots att det var en Asperger-klass och jag orkade inte gå till skolan alls under de sista månaderna.

Däremot upplever jag ibland att jag kan ha mer gemensamt med andra aspergare än med neurotypiker. När jag exempelvis varit ute och ätit med ett gäng andra aspergare, har jag inte behövt förklara mig varför jag är kräsen när det gäller mat, varför jag inte äter vissa saker och jag har inte känt något krav på att följa de oskrivna reglerna och småprata. Därför tycker jag generellt sett att jag har lättare att hitta vänner bland aspergare än bland neurotypiker. Nu menar jag inte att jag automatiskt blir vän med alla aspergare för vi aspergare är extremt olika och jag har inte gemensamt med alla. Men generellt sett har jag lättare att hitta människor jag klickar med bland aspergare än bland neurotypiker. Även om det precis som alltid självklart finns undantag.

Share Button

Låt aldrig ett barn känna sig oönskat!

Share Button

Precis som jag skrev i ett inlägg för några dagar sedan riskerar personer med Aspergers syndrom och andra neuropsykiatriska diagnoser att få skäll när omgivningen tolkar deras svårigheter som ovilja och lathet. Nu när jag är vuxen, ställer inte denna svårighet till för mig lika mycket som det gjorde när jag var barn. Hemma hos mig själv är det jag som bestämmer och jag får göra allt i min egen takt. Om jag inte hittar det jag behöver, kan jag ta mig all den tid jag behöver för att leta och hittar jag ändå inte får jag vara utan.

Som barn fick jag däremot vara på helspänn hela tiden för jag kände mig i vägen och var livrädd för att få skäll, vilket jag oftast fick när jag exempelvis inte hittade saker lika snabbt som andra. Det var inte bara mina lärare som skällde ut mig utan även mina klasskamrater för mina svårigheter ställde till det för dem också. I hemkunskapen jobbade vi två och två när vi lagade mat, och förutom att jag inte hittade de nödvändiga redskapen hade jag svårigheter att både förstå instruktionerna hur man lagade maträtten samt att utföra matlagningen rent motoriskt. Jag lyckades exempelvis inte lära mig hur man knäcker ägg utan att äggskal hamnade i ägget.

Tjejen som jag jobbade med på hemkunskapslektionerna tappade av förståeliga skäl snart tålamodet med mig för mina svårigheter ställde till det för henne också. Hon frågade läraren om hon fick byta plats och jobba med någon annan varpå läraren svarade att hon fick fråga alla klasskamrater själv. Så hon började fråga runt och erbjöd till och med några av mina klasskamrater pengar om någon av dem skulle kunna tänka sig att jobba med mig. ”Snälla, jag kan betala och köpa glass till dig varje vecka, bara jag slipper jobba med Paula”, sa hon till en av mina klasskamrater. Men ingen av mina klasskamrater ville jobba med mig, så hon var tvungen att acceptera sitt öde. Jag kände mig ledsen för att jag hade ställt till det för henne och hade dåligt samvete. Jag ville såklart inte förstöra hennes liv och tvinga henne jobba tillsammans med mig men jag hade inget val.

När man skulle bilda lag på gympalektionerna blev jag alltid  i likhet med många andra barn med Aspergers syndrom vald allra sist. Att jag blev vald sist gjorde mig inte något, jag visste ju själv att jag var dålig på gympa. Men det som däremot inte kändes bra alls var vetskapen om att laget där jag till slut hamnade alltid var missnöjd eftersom jag kunde förstöra deras chanser att vinna. Ibland började de två lagen bråka med varandra: ”Varför ska vi ha henne nu, många av oss hade henne senast i vårt lag?” varpå det andra laget svarade: ”Nej, det var förrförra gången, den här gången får ni faktiskt ha henne.” Jag visste att de allra flesta hade varit glada om jag hade försvunnit eftersom jag bara var till besvär på grund av mina svårigheter. Det kändes inte alls bra att veta att jag var oönskad.

När man har barn med Aspergers syndrom eller andra neuropsykiatriska diagnoser i sin klass, bör man se till att barnet aldrig hamnar i den sits där jag var. Därför bör man lösa situationen på ett annat sätt, och beroende på situationen kan man lösa problemet på olika sätt. Ibland kan det räcka med att läraren går igenom tillsammans med eleven  självklart i enrum var de nödvändiga redskapen går att hitta, skriver allt på ett papper och låter eleven öva de arbetsmoment som är svåra. Ibland kan man låta eleven jobba ensam om hen vill det, och på gympan kan man låta eleven välja själv på vilket hen vill motionera. Låt aldrig en elev känna sig oönskad och i vägen för klasskamraterna!

Share Button

Artikel om mig i en finsk tidning

Share Button

Den finska tidningen Kauneus ja Terveys har lagt upp en artikel om mig på nätet. Jag vet att de flesta av er inte kan finska, men eftersom jag vet att jag också har en del finskspråkiga bloggläsare bestämde jag mig för att länka till artikeln. Den här intervjun är gammal och publicerades i papperstidningen för ett par år sedan i samband med att min debutbok kom ut i Finland, men reportern har lagt ut den på nätet först nu.

Det står dock ett par felaktigheter i rubrikerna i artikeln. Tyvärr lades rubrikerna ut efter att jag hade fått korrekturläsa artikeln så jag såg inte dessa felaktigheter förrän artikeln kom ut i tidningen. För det första kallas Aspergers syndrom för sjukdom, vilket naturligtvis inte stämmer. För det andra står det i en av rubrikerna att jag inte kan ljuga, vilket inte heller stämmer. Jag har aldrig sagt  till reportern att jag inte skulle kunna ljuga så det måste vara ett missförstånd. Det som jag sa på intervjun var att jag förut inte visste vilka saker som sårade andra människor och att jag därför ofta sa sanningen i situationer när jag enligt normen borde ha dragit vita lögner. Reportern ha missförstått mig och fått för sig att jag inte kan ljuga. Jag får se om redaktören kan rätta till dessa felaktigheter. Men annars har hon skrivit en ganska bra artikel!

Share Button