månadsarkiv: mars 2014

Att reagera på rätt sätt

Share Button

När man har Aspegers syndrom, kan omgivningen lätt feltolka ens avsikter. Det har inte alltid varit så lätt för mig att reagera på ett sätt som andra människor önskar sig.

När jag för första gången hörde om terrorattacken i Norge, var jag så chockad att jag brast ut i skratt. Hur kunde en sådan här sak hända? Samma sak när andra människor berättar  jobbiga saker för mig, som att de blivit mobbade i skolan. Även om jag tycker det är hemskt, måste jag anstränga mig för att komma ihåg att ändra min ansiktsmin så att jag inte ler när jag säger ”vad jobbigt”. För mig var det förut alltid en gåta hur andra människor kom ihåg att ändra sina ansiktsminer vid rätt tillfälle.  Varför var jag hela tiden glömsk men inte de? Efter att jag fick min Asperger-diagnos, började jag förstå att de inte behöver anstränga sig. De ändrar sina miner automatiskt.

När jag var liten, hände det att jag började skratta när mina klasskamrater halkade och gjorde sig illa. Då blev mina klasskamrater arga och jag förstod inte alls vad jag hade gjort för fel. Varför blev de så arga helt plötsligt? Tyckte de kanske inte om mig?

skratt

Idag har jag förstått att de blev arga för att de trodde att jag skrattade åt dem. Men det gjorde jag inte alls. Jag skrattade eftersom jag blev chockad och inte visste hur jag skulle visa för dem att jag hade sett att de hade halkat. Genom att skratta ville jag säga: ”jag ser att du har halkat och jag finns här för dig”. Men de förstod inte alls mitt budskap.

Det här med skratt är intressant tycker jag. Jag har läst att människor i vissa asiatiska länder alltid ler och skrattar även när de är ledsna och chockade. De skrattar till och med inför andra människor om de får besked att deras familjemedlem dött. Jag har aldrig varit i Asien och har ingen aning om det stämmer, men om det gör det, hade det varit intressant att veta hur asiater hade tolkat mitt skratt när jag skrattade åt mina klasskamrater. Hade de blivit lika arga på mig?

Vissa med Asperger har ett helt motsatt problem. De får höra att de ser sura ut och låter negativa även när de är glada. De kanske säger: ”vad roligt att du ringde” med ett röstläge som får omgivningen att undra om de verkligen menar det. Men det gör de, de vet bara inte hur man ska ändra sitt röstläge när man säger saker som ”vad roligt, jag är jätteglad”.

Share Button

”Men det syns ju inte alls”

Share Button

När jag berättar för andra om att jag har Asperger, får jag inte sällan höra: ”men det syns ju inte alls”. Eller ”Oj, isåfall måste du ha en väldigt mild form. Andra Aspergare som jag träffat har mycket grövre problem än vad du har och behöver hjälp att klara sig i vardagen”.

I sådana situationer har jag blivit fundersam. De här människorna som säger så känner ju mig knappt och vet överhuvudtaget ingenting om mig eller hur min livssituation ser ut, så jag har aldrig förstått vad de menat. Och hur vet de att jag klarar mig i vardagen? Jag har ju också boendestödjare som hjälper mig sex timmar i veckan. Menar de här människorna kanske att min biståndsbedömare beviljat mig boendestöd på felaktiga grunder och att jag egentligen skulle klara mig själv? Iofs så vet de människorna aldrig om att jag har boendestödjare, så det skulle vara konstigt.

Idag tror jag mig förstå varför de säger så. De har förmodligen väldigt dåliga kunskaper om Asperger, och vet exempelvis inte om att vi Aspergare kan ha en väldigt ojämn begåvning. Att jag klarar av att åka runt i Sverige och Finland och föreläsa om Asperger och talar flera språk flytande betyder inte att jag vet hur man rengör kylskåpet och badkaret och hur man lagar mat. Att jag utåtsett ser helt normal ut, ler ofta, är pratig, välvårdad och bär rött läppstift betyder inte att jag klarar av att ringa till myndigheter, öppna och sortera posten och betala räkningar självständigt. Att jag har otroligt mycket kunskaper om mina specialområden betyder inte att jag vet vem lady Gaga är, vilka kända artister det finns i Sverige och Finland och vad som hände i andra världskriget.

När man har Asperger, kan man vara väldigt ojämn. Man kan ha otroligt lätt för saker som andra människor har svårt för och tvärtom. Och det betyder inte att man är lat, utan man har faktiskt en funktionsnedsättning.

Share Button

Är åldern bara en siffra?

Share Button

 

ålder

Idag fyller jag 35 år. Nästan varje år jag fyller år brukar jag ha en  stor fest hemma hos mig, men i år orkar jag inte. Jag har insett att  föreläsningarna tar upp så mycket energi för mig att jag inte längre  orkar lika mycket som förut, vilket bland annat  innebär att jag varken orkar anordna  eller delta i fester, trots att det är lördag idag och jag föreläser inte på helgerna. Jag måste helt enkelt välja om jag vill leva ett mer normalt liv och samtidigt få förtidspension eller om jag ska föreläsa och samtidigt få minskad ork.

Men helt ensam kommer jag inte bli ikväll. Jag ska äta ute med mitt ex. Naturligtvis på en restaurang med en buffé, vilket är mycket  Asperger-vänligt 😉 Jag har otroligt känsliga smaklökar och äter endast ett fåtal rätter. Bufféer passar mig utmärkt för då kan jag välja och  vraka.

Jag har haft åldersnoja ganska länge. Redan när jag fyllde 20, kände jag starkt  inom mig ”nej nej, jag vill inte bli äldre”. Jag har alltid stört mig på ordspråk i stil med ”man är så gammal som man känner sig”  och ”åldern är bara en siffra”. Då vill jag bara skrika högt ”nej nej,  åldern är mycket mer än bara en siffra i det här samhället, och man är exakt så gammal som det faktiskt står på ens ID-kort”.

Jag antar att min motvilja mot sådana här ordspråk  handlar om mitt bokstavliga tankesätt, hihi 🙂 För jag analyserar  vartenda ord och har svårt för att förstå vad människor egentligen  menar. För å ena sidan säger folk till mig att man inte ska bry sig om  åldern, men å andra sidan tycker många att jag är alldeles för gammal  för att ha på mig mina tajta, korta lädershorts och nätstrumpbyxor för  det passar sig inte längre i min ålder. Och att man inte ska ha en  magtröja när man är över 20. Dessutom höjer folk på ögonbrynen ibland  när jag berättar att jag fortfarande kan läsa barn- och ungdomsböcker i  min ålder. De kan även undra om de hör talas om en 40-åring som  aldrig flyttat hemifrån eller aldrig haft en partner, eller om en vuxen svensk som inte vet om att Stockholm är Sveriges huvudstad. Därför vägrar jag  att hålla med om att åldern bara är en siffra i den här världen. Om åldern bara var en  siffra, borde väl även 70-åriga kvinnor kunna ha på sig kortkorta  minikjolar och dejta tonårskillar utan att bli ifrågasatta och  utskrattade av omgivningen?! Men det är naturligtvis möjligt att jag missförstått dessa ordspråk totalt, jag missförstår ju ganska mycket.

Däremot lever jag och klär mig oftast exakt som jag  vill oavsett vad omgivningen tycker, så i mitt liv är åldern faktiskt  bara en siffra. Så på det sättet stämmer dessa ordspråk ganska bra in på mig trots allt. Tur att jag har ett rätt så bra självförtroende och vågar  och orkar stå upp för mina val. Men tyvärr måste jag då leva med att  andra människor ibland tittar efter mig och suckar: ”tror hon att hon  fortfarande är en tonåring?” Men sånt är livet =)

Share Button

Alla njuter på olika sätt

Share Button

För några dagar sedan berättade SVT nyheter om hur vissa människor är oförmögna att njuta av musik. Artikeln går att läsa här.

Jag är jätteglad över att media äntligen uppmärksammat detta. Jag tillhör nämligen själv den skaran som inte bryr sig på musik, och det har varit väldigt tröttsamt för mig att förklara mig och svara på nyfikna frågor jämt. Ja, jag är seriös när jag säger att jag inte bryr mig om musik och nej, jag skämtar inte. Ja, det stämmer att jag aldrig någonsin lyssnar på musik och nej, jag vill inte lära mig att tycka om det. För det intresserar mig inte. Musik är för mig helt onödigt bakgrundsljud som inte ger mig någonting. Ibland är det till och med störande.

Människor tycker synd om mig ibland. För musik är ju det som ska ge lycka i livet. Men om det stämmer, undrar jag varför jag är så lycklig och älskar livet utan musik. Dessutom har jag träffat många människor som är deprimerade och mår dåligt trots att de lyssnar på musik varje dag, så jag vägrar att tro att musik skulle göra mig ännu lyckligare än vad jag redan är.

Däremot tror jag att om man älskar musik, kan man absolut må bättre om man känner sig deprimerad och lyssnar på sina favoritlåtar, men vi har alla olika verktyg för att må bra. När jag mår dåligt, sysslar jag med mina specialintressen istället, och då får jag en enorm lyckorus. Vem är det som har sagt att musik är ett mer värdefullt intresse än mitt specialintresse grammatik?

Det är lite roligt när jag får höra från andra människor att jag missat något viktigt när jag inte lyssnar på musik och att det är synd om mig. För jag tyckte nämligen själv förut exakt samma sak om människor som inte delade mitt intresse för grammatik. Stackars dem, om de bara hade vetat hur lycklig man kan känna sig när man pluggar tyskans kasusformer. Man får ett enormt lyckorus, alla problem blir som bortblåsta och man känner sig så harmonisk. Jag kanske borde lära andra människor att gilla grammatik så att de upptäcker tjusningen i det.

Idag har jag förstått att andra människor är seriösa när de säger att de inte gillar grammatik. De har valt att lyssna på musik istället, och jag måste respektera det.  Vi har helt enkelt olika sätt att njuta!

Share Button

Asperger och bokstavlighet

Share Button

Innan jag fick min Asperger-diagnos, undrade jag varför andra människor ständigt ljög. De sa ju aldrig som det var. De sade A trots att de egentligen menade B. Och var förvånade över att jag inte hade fattat det av mig själv. Det var ju så självklart att de hade menat B, hur kan inte jag ha förstått det, fick jag ofta höra. Jag i min tur var irriterad över att de aldrig kunde säga som det var. Vad var det för mening med att säga en sak och mena en annan?

Eftersom jag menar exakt det jag säger och ingenting annat har jag råkat ut för många missförstånd. När jag förut hade ansökt om sjukpenning från Försäkringskassan och var orolig för att jag inte skulle hinna få pengarna i tid, försökte min dåvarande man trösta mig. Han sade: ”du behöver inte oroa dig Paula, allt kommer att gå bra. Klart du kommer att få pengarna den här månaden”. Då lugnade jag mig. Han hade ju sagt att allt skulle gå bra, och att jag skulle få pengarna i tid. Då trodde jag att han visste det med säkerhet att jag skulle få pengarna. Han kanske hade pratat med min handläggare och hade fått besked om att pengarna skulle komma snarast?

I slutet av månaden fick jag en obehaglig överraskning när det visade sig att jag inte fick några pengar. Försäkringskassan hade inte ens fått min ansökan. Då blev jag arg på min dåvarande man och skällde ut honom. Varför hade han ljugit för mig? För honom var min reaktion obegriplig.

Först långt efteråt fick jag veta att han egentligen hade menat: ”jag hoppas och tror att du kommer att få pengarna den här månaden”. Jag fattar fortfarande inte varför han sade att jag skulle få pengarna när han inte hade menat det, men för honom var det självklart att jag borde förstått detta självmant. Men för mig är det främmande att uttrycka mig på det här sättet. För mig är det som att säga att man ska till Paris när man egentligen ska till London. Om nån av mina studentvänner skulle vara orolig inför en tenta, skulle jag aldrig nånsin få för mig att säga att hon kommer att fixa tentan, för hur vet jag med säkerhet att hon kommer att fixa det? Istället skulle jag önska henne lycka till och säga att jag hoppas att tentan kommer att gå bra.

Jag har även råkat ut för andra missförstånd. När andra människor förut sade till mig: ”vilken kort kjol du har på dig”, trodde jag att de hade menat exakt det de hade sagt och ingenting annat. Jag hade ingen aning om att de egentligen hade menat: ”din kjol är alldeles för kort, jag tycker inte att du ska gå på arbetsintervju i en så här kort kjol”.

Att få en Asperger-diagnos var det en enorm lättnad för mig. Det var då jag förstod att andra människor inte var elaka djävlar som ständigt ljög för mig med mening. Det var jag som tänkte annorlunda och mer konkret än majoriteten av människor. Det är inte fel att tänka annorlunda, men när man lever i en värld där majoriteten av människor säger en sak och menar en annan, kan det lätt uppstå missförstånd och konflikter. Idag är jag mycket medveten om det och försöker tänka på det så ofta det går. Men det är inte alltid så lätt när man har ett annorlunda tankesätt än majoriteten.

Share Button

Den kompletta guiden till Aspergers syndrom

Share Button

Jag läste nyligen Tony Attwoods bok Den kompletta guiden till Aspergers syndrom. Tony Attwood är en engelsk psykolog bosatt i Australien och han har skrivit ett flertal böcker om Asperger. Jag har inte läst hans andra böcker, men just den här boken var väldigt bra och igenkänningsfaktorn var hög! Flera saker i boken lät så bekanta.

Han skrev exempelvis att vissa Asperger-personer har ett exceptionellt långtidsminne vilket gör att man kan minnas sin barndom nästan in i minsta detalj! Nu fick jag äntligen en förklaring till varför jag så ofta minns händelser väldigt långt bak i tiden. Många människor som läst min bok har undrat hur det kommer sig att jag har kunnat berätta saker som hände mig i 3-årsåldern så detaljerat, och jag har aldrig vetat svaret. Då har jag bara blivit förvånad och undrat hur det kommer sig att andra människor glömt bort nästan hela sin barndom! Jag minns exempelvis min 2-årsdag väldigt detaljerat. Nu vet jag alltså att det har med min Asperger att göra 🙂

barndom

Han beskrev även hur många med Asperger har svårt för att prata med flera personer samtidigt. När jag läste det, började jag le för mig själv för jag är alltid hur pratig som helst när man pratar två och två, men när en tredje person flikar in, blir jag ofta helt tyst. Det handlar inte om att jag skulle ha social fobi, utan det handlar om att min hjärna blir helt förvirrad när fler personer blir inblandade i samtalet och jag hinner inte hänga med vad som sägs. Däremot är det inget problem för mig att föreläsa för en större publik – då är det ju jag som pratar.

Tony Attwood skrev också att många med Asperger är mycket bättre på att uttrycka sina starka känslor i skrift än muntligt! Jag har alltid varit sån. Många har blivit galna på mig när jag mejlat dem och berättat varför jag är besviken på deras beteende och undrat varför jag inte kan ta det ansikte mot ansikte. Och då har jag varit oförstående till varför det är så viktigt ta konflikter ansikte mot ansikte. Är det inte bättre att göra det skriftligt? Jag ser många fördelar med det. Då hinner man sätta sig ner och fundera på hur man ska uttrycka sig så man inte råkar säga ogenomtänkta saker. Den andra personen har också chansen att läsa mejlet om och om igen vilket enligt mig är viktigt för jag skulle i alla fall lätt kunna glömma bort vad jag hört om någon sagt det till mig bara en gång. Dessutom kan man lätt feltolka varandras röstläge och kroppspråk när man tar sådant muntligt. Om jag blev lämnad av en pojkvän, skulle jag föredra att han av ovanstående anledningar gjorde det skriftligt, medan andra människor ser det som respektlöst. Så olika vi tänker!

Share Button