månadsarkiv: april 2014

Vad betyder ”komma långt i livet”?

Share Button

Förra veckan sedan skrev jag ett inlägg om människors olika värde. Eftersom jag ser det som ett viktigt ämne och jag fått flera reaktioner för inlägget, fortsätter jag skriva om ämnet.

Jag har, förmodligen på grund av min Aspergers syndrom, länge levt i en annan värld. Förut var jag exempelvis helt omedveten om hur viktigt det här med yrkestitel och arbetslivet var för många andra människor. När jag förut gick hemma med aktivitetsersättning i sju års tid och till och med levde på socialbidrag i vissa perioder, var jag först helt omedveten om att det egentligen var någonting jag kanske enligt vissa människor borde skämmas för och inte borde tala högt om. Vissa såg mig förmodligen till och med som en människa av lägre värde eftersom jag varken hade högskoleutbildning eller jobb och hade boendestöd från kommunen.

När jag började närma mig 30 års ålder, började jag långsamt bli mer och mer medveten om att läkare ansågs vara mer värdefulla än sopgubbar. Och att det ansågs vara mer skamligt att ha boendestöd som hjälpmedel för att underlätta vardagen än vad det är för närsynt att använda glasögon som hjälpmedel för att se bättre. Sådana här saker vägrar jag acceptera. Jag har själv aldrig brytt mig om vad människor arbetar med och glömmer snart bort deras yrkestitel, så varför var det så viktigt för många andra? Och varför är det så viktigt att vara oberoende och inte behöva hjälp i hemmet? Är inte många människor beroende av något eller någon på ett eller annat sätt?

När min debutbok först hade kommit ut, blev jag lite irriterad när jag fick höra: ”oj, vad långt du har kommit i livet nu, för några år sedan var du inte alls här där du är nu”. Trots att jag är medveten om att människorna förmodligen menar väl, gör det mig ledsen att jag plötsligt anses vara en människa av högre värde bara för att jag nu gett ut en bok. Jag ser det inte alls på det sättet. Att komma långt i livet innebär för mig är att man trivs med sig själv och sin tillvaro, och inte att man ger ut böcker och uppmärksammas i media.

Förut var människorna inte intresserade när jag berättade om händelser i mitt liv som var mycket viktigare för mig än bokutgivningen, som till exempel om dagen jag fick min Asperger-diagnos och när jag äntligen blev beviljad boendestöd. Så varför brydde sig alla helt plötsligt nu när något nytt hände i mitt liv? Varför är det så viktigt för dem att jag är författare? Visst, jag är glad över att ha fått boken publicerad för jag vill att så många som möjligt ska få läsa mina tankar, och det gör mig också glad att media uppmärksammat boken. Och det är också skönt att ha mer pengar över nu än vad jag hade förut när jag levde på socialen. Så visst är det roligt! Men bokutgivningen är fortfarande långt ifrån den viktigaste händelsen i mitt liv och borde inte göra mig till en bättre människa.

Jag tycker att det är tråkigt att samhället får vissa människor att känna att de är mindre värda än andra. Jag har träffat många Aspergare som fått dåligt självförtroende eftersom omvärlden fått dem att känna att de inte har lika hög status som andra bara för att de inte passar in i normen, kanske har boendestöd och saknar jobb. Och vissa f d mobbingsoffer skäms för att ha blivit mobbade i skolan. Är inte någonting väldigt fel om mobbingsoffer måste känna skam bara för att de inte klarat av att försvara sig? Är det inte mobbarna och inte offren som agerat fel?

Share Button

Glad påsk!

Share Button

Nu är påsken här! Trots att jag aldrig gillat högtidsfirande speciellt mycket, är det skönt att få varva ner några dagar helt utan föreläsningar och andra måsten. Det är vad jag behöver. Men förutom vila är påskdagar för mig som vilka andra dagar som helst. Jag har alltid känt mig främmande inför sådana här traditioner och har aldrig känt något behov av att fira påsk bara för att omgivningen gör det.

För ett par år sedan frågade omgivningen mig vad jag skulle göra på påskhelgen, och jag svarade att jag skulle vara ensam utan att göra något speciellt. Då undrade många varför jag inte firade påsk min dåvarande pojkvän. Var jag kanske deprimerad? Hade jag bråkat med min pojkvän eller med min egen familj? Har jag dålig relation till dem? Någonting fel måste det vara tyckte de, och då blev jag fundersam. Jag hade nämligen inte alls bråkat med någon och allt stod rätt till. Jag firade inte påsken ihop med min dåvarande pojkvän helt enkelt eftersom vi inte kände något behov av det. Vi kunde lika gärna träffas någon annan dag, varför skulle det vara just på en nationell helgdag?

Jag kan tänka mig att omgivningen hade ifrågasatt mitt val av ensamhet ännu starkare om det varit julafton. Av någon anledning verkar julen vara den allra viktigaste högtiden som man inte bör spendera ensam, i alla fall inte av fri vilja. Vi Aspergare skylls ofta för att vara oflexibla och rutinbundna, men kan inte många normalstörda ibland vara lika rutinbundna när det exempelvis handlar om högstidsfirande? Julen måste ju alltid firas på ungefär samma sätt. Och man bör inte äta semlor och memma (traditionell finsk påskrätt) på julafton för man brukar inte göra så. Nej, på jul bör det ätas kalkon och skinka istället. Och jul måste firas just den 24 december, varken en vecka tidigare eller senare. Det skulle ju vara en katastrof annars.

Glad påsk på er alla mina bloggläsare!

 

påskkyckling

Share Button

Hur behandlar vi egentligen våra medmänniskor?

Share Button

När jag för några dagar sedan åkte buss, såg jag hur några ungdomar skrattade åt en psykiskt sjuk kvinna. Denna kvinna betedde sig allmänt annorlunda genom att bland annat prata och sjunga för sig själv och skälla ut några andra passagerare, vilket förmodligen triggade igång ungdomarna. De började provocera henne, och några andra passagerare började le för sig själva. Det gör mig illa berörd, och nu efteråt ångrar jag att jag inte sade ifrån.

Denna händelse fick mig att tänka på vårt kalla samhälle. Ett samhälle där man är värd någonting så länge man passar in. Där det visserligen i vissa situationer är okej att avvika från normen, men endast om man gör det på rätt sätt och inte för mycket. Ett samhälle där alla människor förväntas vara kunniga och duktiga på ungefär samma ämnen. Råkar man vara okunnig på fel ämne, kan man råka riktigt illa ut och bli utskrattad. Då höjer andra människor på ögonbrynen och undrar: vad är det fel på den här människan? Varför är inte han eller hon som vi andra?

Jag har ett konkret exempel på en situation där en vuxen man blev utskrattad på grund av att han var duktig på andra saker än andra människor och dålig på saker som de allra flesta vuxna kan. Han trodde bland annat att kvinnor var gravida i två år. Då började andra i gänget le menande och göra sig roliga på hans bekostnad.  Senare började de prata illa om honom bakom hans rygg. ”Haha, menar du allvar? Visste han verkligen inte det?” fick man ofta höra om honom.

Den här mannen var utåtsett helt vanlig, visst hade han lite svårt för matte och vissa teoretiska ämnen men däremot var han väldigt händig och konstnärligt lagd. Men det spelar ingen roll om han var duktig på andra saker för normen säger ju att alla vuxna borde veta att kvinnor bär barnet i nio månader. Vet man inte det, är man väldigt udda och ointelligent i andra människors ögon. Och sådana människor är det i det här samhället okej att skratta åt och ifrågasätta deras kunskaper. Däremot är det inte okej i alla situationer att skratta åt de som inte kan samma saker som andra, det beror på vad saken gäller. Sitter man exempelvis i rullstol och inte kan gå som alla andra, tycker många att man inte får skratta. Är man däremot psykiskt annorlunda, blir man ofta bemött med intolerans och oförståelse.

Om mannen i fråga hade någon diagnos har jag ingen aning om, men det är enligt mig helt irrelevant. Oavsett om man har en diagnos eller ej, förtjänar man enligt mig bli respekterad för den man är och i den respekten ska naturligtvis ingå att man inte ska bli utskrattad och att andra inte ska höja ögonbrynen åt ens svagheter. Man ska helt enkelt inte bli behandlad annorlunda, hur mycket man än skiljer sig från normen. Visst är det ovanligt att inte veta hur länge kvinnor är gravida och det skulle säkert vara bra att kunna sådana saker, men är det verkligen okej att höja ögonbrynen åt människor som inte vet samma saker som man själv vet och kan? Och vem är det egentligen som har bestämt vilka saker man ska kunna i olika åldrar?

Själv lärde jag mig att läsa och skriva när jag var tre år gammal, vilket är helt normalt i min värld. Men det skulle ändå vara mycket fel av mig att skratta eller ens höja ögonbrynen åt andra som lärt sig att läsa och skriva senare än jag. Jag är ju inte ett dugg en bättre människa än de utan språk- och läskunskaper råkar bara vara min styrka. Däremot är jag mycket dålig på andra saker som andra människor klarar med lätthet, vilket är vanligt bland oss Aspergare.

Vad jag önskar att samhället såg annorlunda ut. Att människor skulle acceptera att vi människor är olika och kan olika saker. Att det skulle vara lika okej att inte veta hur länge kvinnor bär barn som det är att vara lite dålig på matte. Att en fattig utländsk tiggare skulle vara lika mycket värd som en rik östermalmare. Att en ensamstående socialbidragstagare skulle vara lika respekterad som en rik högskoleutbildad familjefar. Och framför allt, att en sjuk person skulle vara lika mycket värd som en frisk, oavsett om sjukdomen är psykisk eller fysisk.

Vem är det egentligen som har bestämt att pengar, hälsa och rätt utseende ger status? Borde det inte ge mer status om man behandlar sina medmänniskor med respekt?

Share Button

Vad betyder lathet?

Share Button

Igår kom jag att tänka på att jag varit lat som inte orkat blogga de senaste dagarna. Det är mycket som hänt den här veckan med tre föreläsningar, tidningsintervju och -fotografering så bloggandet har inte riktigt blivit av. Men nu är arbetsveckan över så jag tänkte ta tag i saken nu trots bara fyra timmars nattsömn! Dagens föreläsning gick bra trots allt tack vare massvis med kaffe =)

kaffe

När jag tänkte på att jag varit lat som inte bloggat, kom jag på en intressant fråga. Vad betyder egentligen lathet? Var går gränsen mellan lathet och ork? I det här fallet har jag kanske varit lat på riktigt för jag har varit ledig på kvällarna så jag hade kunnat blogga då. Men vad betyder lathet annars? Vi Aspergare får ofta höra att vi är lata och att vi inte ska skylla allt på vår diagnos, så därför tycker jag att det är en intressant fråga. Vardagen tar faktiskt mycket energi för många av oss med Asperger, och ibland låter vi bli att göra saker för att vi helt enkelt inte orkar. Vi måste ju spara vår energi. Men hur mycket energi har andra människor? Hur känner de sig när de är trötta? Kan man vara lat när man har Asperger? Det kan man säkert, men var går gränsen mellan lathet och de svårigheter som diagnosen medför?

Det finns massvis med icke-nödvändiga sysslor som jag låtit bli att göra den senaste tiden för att spara energi till mina föreläsningar och till de sysslor som verkligen är nödvändiga. Ett exempel som jag älskar att ta upp är att jag nuförtiden ofta låter posten ligga på hallgolvet en hel vecka innan jag plockar upp den och lägger den på bordet. Jag tycker nämligen att det tar onödigt mycket energi att böja sig ner och plocka upp posten hela tiden, och jag vill kunna slappna av ibland. Eftersom jag har svårt för motorik och automatisering, måste jag medvetet tänka på allt jag gör med kroppen och kommandera kroppen att utföra rörelsen. Och att plocka upp posten är trots allt lite ansträngande för det innehåller många steg: först måste jag böja mig ner, sedan ta posten i handen, sedan lägga den på bordet och kolla så att allt ligger i en någorlunda snygg hög så att breven inte ramlar ner på golvet. Att min hjärna hela tiden går på högvarv när jag utför sådana här sysslor är ingenting som syns för omgivningen, men jag känner det starkt i kroppen.

Förut plockade jag upp posten varje dag, men då var jag sjukskriven och hade därmed mer energi. Jag hade ju inget arbete att sköta. Numera tar föreläsningar mycket energi för mig, och därför vill jag skära ner på andra saker i livet för att inte bli utbränd igen. Jag har kommit på att jag kan spara otroligt mycket energi genom att plocka upp posten endast ungefär en gång i veckan istället för varje dag. Då utför jag denna rörelse endast en gång istället för sju gånger i veckan, vilket är en väldigt stor skillnad. Och tack vare det räcker min energi till andra sysslor som också är energikrävande, men däremot nödvändiga, som exempelvis att duscha och att hämta mat från kylskåpet när jag är hungrig. Jag kan ju inte välja bort att duscha och att äta, men däremot kan jag välja bort att ha ett ordningssamt hem. Jag bor ju ensam, så det kan inte störa någon. Möjligtvis mina gäster ibland, men de kan i sådana fall låta bli att komma hem till mig.

Så är jag lat som inte vill lägga min energi till icke-nödvändiga sysslor? Eller handlar det om min funktionsnedsättning? Jag skulle ju kunna plocka upp posten varje dag om jag ville det, men jag skulle känna mig mer spänd om jag behövde tänka på sådana här saker varje dag, och då skulle jag må lite sämre än vad jag gör nu. Och jag vill ju må så bra som det bara går! Visst skulle jag inte dö av att må lite sämre, men risken finns att jag så småningom skulle bli utbränd om jag ständigt tvingade mig själv.

Jag har alltid undrat hur mycket energi det tar för andra människor att utföra sådana här småsysslor. Jag har förstått att det tar mycket mindre energi för dem än för mig, men hur lite energi tar det för dem? Måste de tvinga sig själva eller plockar de upp posten från hallgolvet automatiskt utan att tänka på det alls? Kanske är det till och med olika från person till person?

Share Button