månadsarkiv: juli 2014

Sedvänjor i olika kulturer

Share Button

Igår skrev jag ett inlägg om hur människor ibland höjer på ögonbrynen åt mina annorlunda vanor som exempelvis att alltid beställa te på caféer även om det skulle vara 30 grader varmt ute, och jag har förstått varför: det jag gör är inte speciellt vanligt förekommande. Det är förmodligen inte speciellt vanligt att beställa te i sommarvärmen när många andra beställer kalla drycker. Däremot har jag sett många beställa kalla drycker som exempelvis cola med is mitt i vintern och då är det nog inte lika många som undrar. Det är förmodligen för att det är mer vanligt förekommande.

Det som jag tycker är intressant är att människor har olika vanor i olika kulturer. I min exmans hemland där jag bodde förut ett tag kunde det ofta bli 40 grader varmt på somrarna. Och där var det vanligt att dricka varma drycker och att sitta inomhus på somrarna, precis som jag gärna gör i Sverige, och därför var det ingen där som ifrågastatte dessa av mina vanor. Men däremot ville jag en gång beställa en glass i slutet av mars när det var runt 18 grader varmt ute och då blev de inhemska människorna riktigt förvånade: ”Vad, tänker du äta glass när det är så här kallt ute? du kan ju bli sjuk”, utbrast de. När jag förklarade för dem att 18 grader var varmt för mig och att man i Sverige kunde äta glass även mitt i vintern, kunde de knappt tro att det var sant. ”Vilka konstiga vanor ni västerlänningar har”, sa de.

Jag har ibland funderat på om olika personlighetsdrag klassas som funktionsnedsättningar i olika kulturer. Hur har t ex ADHD-personerna i min exmans kultur där det inte finns så mycket ordning och reda, det är okej att komma försent, prata mycket och ha temperament? Kanske märks inte deras diagnos speciellt mycket? Och hur är det i Japan där det ska vara viktigt med ordning och reda?

Och hur är det för oss som har Aspergers syndrom? I Finland där jag kommer ifrån är det ofta mer accepterat att vara osocial och tyst än i många andra kulturer, och då har osociala, tysta Asperger-personer kanske det lite lättare på ett sätt. I Kanada där jag förut var utbytesstudent klassades det däremot som ett stort handikapp att vara en tystlåten, blyg person eftersom sociala färdigheter ansågs vara det allra viktigaste man kunde ha. Och jag läste någonstans att många personer med Aspergers syndrom älskar Japan eftersom det är ordning och reda och tydliga regler där. Så kanske passar även vissa länder bättre för många Asperger-personer än andra?

 

Share Button

Att ha annorlunda vanor

Share Button

En gång hörde jag en man med Aspergers syndrom berätta att han hade annorlunda vanor än majoriteten. Att han helt enkelt brukade göra saker på ett lite annorlunda sätt och göra vissa saker som nästan ingen annan brukade göra. Vad jag kände igen mig där! Så länge jag kan minnas, har jag också gjort annorlunda saker och det har ibland höjts ett och annat ögonbryn. Om mina annorlunda vanor och preferenser sedan bara beror på min Aspergers syndrom eller något annat vet jag inte riktigt. Några exempel på mina annorlunda vanor:

1. Jag äter nästan bara kall mat. Jag förvarar tillagad ris, kycklig och fisk i kylskåpet i några dagar, och när det är matdags, äter jag maten kall utan att värma upp den. När jag har haft med mig en egen matlåda på mina föreläsningar, tar många naturligtvis för givet att jag vill värma upp maten, och därför visar de mig vänligt var köket och mikrovågsugnen är. ”Nej, det behövs inte”, brukar jag då svara. Anledningen till att jag inte värmer maten är:

a) Jag orkar inte helt enkelt. Det skulle ta onödigt mycket energi från mig att tänka på vilka knappar jag måste trycka på för att få igång mikron och sedan stå där och vänta på att maten ska bli varm. Då skulle jag bara bli trött. Dessutom brukar jag också ha grönsaker med i min matlåda, och jag vill absolut inte att grönsakerna ska bli varma. Det skulle inte smaka gott.

b) Hälsa och naturlig livsstil tillhör mina specialintressen som är vanliga bland oss med Aspergers syndrom. Nu lever jag iofs inte helt naturligt, men jag försöker leva så naturligt och hälsosamt som det bara går. Och jag tror inte att det är speciellt nyttigt med mikrovärmd mat eftersom jag har läst att mikro dödar enzymerna i maten, vilket jag tycker låter logiskt. Men det kan man naturligtvis alltid diskutera.

2. Förut brukade jag ofta äta kycklingssallad till frukost, och havregrynsgröt och ägg till middag istället. Varför gjorde jag det? Jag kommer inte ihåg riktigt, det hade nog bara blivit någon slags rutin 😀 Nuförtiden gör jag det dock inte längre.

3. Jag beställer alltid te när jag är ute och fikar. Att bruka beställa te är väl inget ovanligt i sig antar jag, men nu i sommarvärmen höjs det ibland ett och annat ögonbryn. ”Är du helt säker på att du inte vill ha en glass eller någon kall dryck istället?”, frågar kaffebiträden mig ibland när termometern visar över 30 grader. Men ja, jag är helt säker, jag vill ha te! Många av oss som har Aspergers syndrom älskar rutiner, och att beställa te när jag är ute och fikar tillhör en av mina rutiner.

Har ni också annorlunda vanor, mina bloggläsare?

 

Share Button

Artikel om mig i Hemmets journal

Share Button

Den här veckan finns en artikel om mig och min Aspergers syndrom att läsa i Hemmets journal. Igår fick jag hem ett exemplar av tidningen.

paula tilli

 

Share Button

Att förstå det osagda

Share Button

I likhet med många andra med Aspergers syndrom har jag svårt för att tolka mellan raderna, tolka andra människors kroppsspråk och därmed förstå det osagda. Därför brukar jag alltid råda publiken i mina föreläsningar: om du är irriterad/sur/glad/ledsen, visa inte bara det med ditt kroppsspråk när du kommunicerar med en person med Aspergers syndrom. Säg det också!

Själv vågar jag ens tänka på i hur många situationer det uppstått ordentliga missförstånd när jag och min samtalspartner varit helt säkra på att vi förstått varandra och sedan har det ändå visat sig att vi inte gjort det. Några exempel på sådana situationer:

1. När jag var gift, hände det ibland att jag antingen gjorde eller sa något galet utan att veta om det. En gång hände det att min exman var arg på mig i några dagar efter en sådan händelse. Det skulle i sig inte varit något problem – om det nu hade varit så att jag hade förstått att han var arg! Men jag hade inte märkt någonting, och därmed var hans ilska helt lönlös 😉 När vi senare pratade om situationen, var han förvånad över att jag inte hade märkt hans sinnestillstånd, medan jag i min tur undrade varför han inte hade sagt till mig att han var arg. Hade han sagt det, hade jag vetat om det. Men han hade varit helt säker på att jag hade märkt det och därför hade han inte kommit på att han faktiskt borde säga det också, och inte bara visa sina känslor med kroppsspråket!

2. Killar har försökt förmedla sitt intresse genom att söka ögonkontakt med mig, le och röra vid mig utan att jag märkt någonting. Sedan när det till slut blivit en dejt och de sagt till mig att de hela tiden försökt visa sitt intresse genom subtila signaler, har jag varit förvånad. Å andra sidan har jag även ibland trott att vissa killar flirtat med mig, men sedan har det visat sig att de varit homosexuella eller upptagna och bara varit vänliga. Själv har jag inte heller någon aning om hur jag ska visa intresse för någon med mitt kroppsspråk, så spelet mellan killar och tjejer är inte så lätt för mig.

3. Ibland har jag pratat alldeles för mycket, och människorna har varit trötta på att lyssna på mitt babbel. Men problemet är att de inte sagt det rakt ut, utan de har försökt förmedla sitt ointresse med hjälp av sitt kroppsspråk. Tror ni att jag har förstått budskapet? 😉

Share Button

”Vad bra att ditt liv fått ett innehåll nu”

Share Button

När människor får höra att jag gick hemma med aktivitetsersättning i ca 7 år innan jag började försörja mig på mina föreläsningar om Aspergers syndrom, får jag inte sällan höra: ”Men vad bra att ditt liv fått ett innehåll nu”. Då har jag blivit fundersam och undrat vad de menat. Vaddå ett innehåll? Och vilket slags innehåll? Mitt liv har ju alltid haft innehåll sedan jag fick min Asperger-diagnos och kunde sluta jobba på ett jobb jag vantrivdes med, så vad menar de egentligen?!

Det var inte förrän ganska nyligen jag förstod att ett jobb betyder nästan allt för många andra människor. Förutom pengar ger deras jobb dem bland annat innehåll och mening i livet, stimulans, nödvändiga sociala kontakter, lycka, självförtroende och människovärde. Mig ger jobb däremot inget av detta förutom pengar då, och därför har jag haft svårt att förstå andra människor.

Anledningen till att det tog mig lång tid att förstå hur andra människor ser på jobb är att de ofta gett mig dubbla budskap när de gäller jobb. Å ena sidan har de varit deprimerade om de varit arbetslösa, men å andra sidan har de klagat över att de inte har velat gå och jobba efter helgen och sagt att de skulle vilja ha längre semester. Förut gjorde det mig förvirrad. Ville de jobba eller inte? Varför klagade de över att de behövde jobba på måndag om de ändå hade mått dåligt om de hade saknat ett jobb?

Hoppas ni inte missförstår mig nu. Jag gillar absolut att föreläsa om Aspergers syndrom, och jag ser det även som min plikt att göra det eftersom alla medborgare som har möjlighet är skyldiga att betala skatt för att bidra till ett välfungerande samhälle. Nu uppfyller jag inte bara denna medborgerliga plikt utan har dessutom turen att kunna göra det med ett jobb som jag faktiskt tycker är roligt. Dessutom har jag lite mer pengar nu än förut. Så jag är faktiskt glad över att föreläsa 🙂

Men med detta sagt ger inte mitt jobb mig någon slags stimulans, mening eller sociala kontakter som jag inte skulle kunna klara mig utan. När jag gick hemma med aktivitetsersättning, hade mitt liv alltid en mening tack vare mina specialintressen och jag var hur lycklig som helst. Och ett människovärde visste jag om att jag hade ändå – jag har ju Aspergers syndrom och har inte lika mycket ork som alla andra men inte är jag en sämre människa för det. Inte heller har jag något behov av att känna att jag ”lyckats” med något som jag är duktig på. Jag skulle väl vara en lika bra människa ändå även om jag hade misslyckats med mitt jobb?!

Share Button

Bad för första gången på 11 år!

Share Button

Igår överraskade jag många genom att bada för första gången på 11 år. Många undrar varför det dröjt så länge sedan jag badade sist, och jag tror att det framför allt beror på följande anledningar:

1. Pga min Aspergers syndrom har jag väldigt begränsade intressen, och jag intresserar mig inte riktigt för samma saker som många andra människor. Jag har bland annat alltid undrat varför det är väldigt viktigt för andra människor att bada på somrarna och varför många blivit förvånade över att jag inte gjort det på så här många år. Men det är helt enkelt inte så viktigt för mig för det tillhör inte mina specialintressen, och därför har det inte blivit av. Nu menar jag inte att det inte var roligt att bada igår, det var faktiskt kul att svalka sig i vattnet när det var varmt ute! Men egentligen räcker mina specialintressen för mig för att jag ska må bra, och därför hade jag också kunnat hoppa över badandet och njutit av livet lika mycket ändå.

2. I likhet med många andra med Aspergers syndrom älskar jag rutiner, det skapar trygghet. Och att bada tillhör inte mina rutiner, det går ju inte riktigt att göra badandet till en daglig rutin i ett land som Sverige, och därför är det någonting okänt och otryggt. Jag måste anstränga min hjärna och planera inför hur jag ska sköta denna okända aktivitet och hitta svar på många frågor. Ska jag byta om till bikini hemma, eller finns det kanske omklädningsrum på stranden? Vad ska jag ha med mig? Vad ska jag sitta på? Vad ska jag äta, maten blir ju lätt dålig på somrarna? Kan jag ha på mig smink, läppstift och smycken eller smetas sminket ut i vattnet? Att planera sådana här detaljer gör mig trött. Igår råkade jag dock vara ovanligt pigg och därför orkade jag tänka och planera hur jag skulle göra för att hantera det okända. Och eftersom jag gjorde det igår och klarade det ganska fint, är det inte omöjligt att det den här gången kommer att dröja betydligt kortare tid än 11 år tills jag badar igen nästa gång 😉

3. Jag har, i likhet med många andra med Aspergers syndrom, en annorlunda perception. Jag har aldrig tyckt att det känns speciellt skönt när kroppen blir blöt, och bland annat därför är duschandet för mig ett onödigt måste som man måste göra regelbundet. Därför tycker jag inte heller så jättemycket om att bada. Men min perception förändras lite från dag till dag, och igår mådde jag så pass bra att tanken på att bli blöt i kroppen ”i onödan” inte störde mig. Och eftersom det var så varmt, kändes det till och med ganska behagligt 🙂

20140725_195046

Share Button

Varför eftersträvar många människor att gå upp tidigt?

Share Button

Många av oss med Aspergers syndrom har en annorlunda dygnsrytm. Vissa går och lägger sig sent och vaknat inte förrän senare på eftermiddagen, andra vaknar däremot väldigt tidigt. Vissa sover ovanligt mycket eller lite.

Själv behöver jag sova runt 12 timmar under föreläsningssäsongerna för att orka med vardagen. Jag är egentligen en person som mår bäst av att gå och lägga mig runt 2 på nätterna och vakna kanske runt 13-14-tiden på eftermiddagen, men tyvärr går det inte riktigt ihop när man har föreläser. För att hålla en regelbunden dygnsrytm, brukar jag gå och lägga mig allra senast klockan 22 på kvällarna för det blir nästan en katastrof för mig om jag plötsligt vänder på dygnet. Nu på sommaren behöver jag däremot ”endast” sova runt 10 timmar eftersom jag inte behöver jobba. Jag lägger mig också senare och vaknar senare, men i slutet av sommaren kommer jag behöva så småningom byta tillbaka till min ”föreläsningsdygnsrytm” som jag brukar kalla det. Som tur är har jag inga krav på mig själv. Jag lyssnar endast på min kropp och bryr mig inte om att de flesta andra människor går upp mycket tidigare än jag och orkar mer.

Jag har alltid undrat varför idealet är att gå upp tidigt och göra så mycket som möjligt. Det verkar som att många människor som är arbetslösa, tjänstlediga eller på semester får dåligt samvete om de sover till tolv varje dag eller inte gör något speciellt på dagarna, och då känner de att dagen gått förlorad. Men varför är det så fel att gå upp lite senare och vara uppe på nätterna istället om man känner för det? Är inte semestrarna just till för att ta det lugnt och göra det man själv vill?

Nu menar jag inte att det skulle vara något fel med att gå upp tidigt om man råkar vara en morgonmänniska, men varför gå upp tidigt på semestern bara för sakens skull? Jag tror att alla människor, och inte bara vi som har Aspergers syndrom, skulle må mycket bättre om de sänkte kraven och lärde sig bara att ”vara”. Om alla lärde sig att anpassa sitt liv efter sin ork och sluta jämföra sig själva med andra människor, skulle förmodligen många sjukskrivningar kunna undvikas.

Share Button

Är det svårare att ha Asperger som vuxen? Del 2

Share Button

I förrgår skrev jag ett inlägg om varför det ibland i vissa avseenden känns svårare för mig att ha Aspergers syndrom som vuxen jämfört med hur det var när jag var barn. Men vissa saker har faktiskt blivit lättare för mig sedan jag blev vuxen. Som exempelvis det här med självförtroendet. I skolan lärde jag mig att annorlunda var detsamma som fel, men nu i vuxen ålder vet jag om att jag duger som jag är, oavsett vad andra människor runt omkring säger. 

Dessutom ställdes det enorma krav på mig i skolan när jag var barn, och jag gjorde mitt bästa för att uppfylla dessa. Jag fick inte isolera mig på rasterna utan tvingades vara med när mina klasskamrater spelade ett bollspel, det ansågs nämligen skadligt om man var ensam för mycket. Och jag tvingades göra läxor, plugga ämnen som jag hade riktigt, riktigt svårt för och gå upp tidigt på morgnarna för att gå i skolan även om jag var så trött att jag inte klarade av att ta in någon information på lektionerna. Nu när jag är vuxen, kan jag däremot isolera mig hur mycket jag vill för jag vet om att det inte är skadligt för just mig att vara ensam i flera veckor trots att psykologerna kanske påstår att människor är sällskapsdjur.

Som vuxen har jag även haft en möjlighet att välja ett yrke som matchar mina intressen och där jag inte behöver göra sådant som jag har svårt för. Som barn blev jag däremot tvingad att sitta framför skolböckerna där jag försökte lära mig meningar utantill utan att förstå helheten. Vi som har Aspergers syndrom är ofta inte ”allätare” till skillnad från andra människor som ofta kan lite allt möjligt. Många av oss med Aspergers syndrom är ofta superduktiga experter på endast ett eller två ämnen, men däremot kan vi vara dåliga på allt annat. När man har en så här ojämn begåvning, kan det vara riktigt svårt att klara skolan där man förväntas lära sig alla möjliga ämnen, och det har vi inte alltid förutsättningarna för.

Av dessa anledningar tycker jag att det är underbart att vara vuxen, och trots att kraven på mig i vissa avseenden är högre nu, är jag riktigt, riktigt lycklig idag 🙂

Share Button

Är det svårare att ha Asperger som vuxen?

Share Button

När jag föreläser, får jag ibland frågan om jag tycker hur det är att vara en vuxen med Aspergers syndrom jämfört med att vara ett barn med Aspergers syndrom. Är det någon skillnad? Blir vissa svårigheter bättre eller sämre eller är det likadant?

Vissa saker tyckte jag faktiskt var lättare när jag var barn. För oss som har Aspergers syndrom kan vardagen ta otroligt mycket energi, och när jag var barn, var det mina föräldrar som bestämde vad jag skulle göra. Då slapp jag tänka och fatta mina egna beslut och därmed behövde jag inte ”överanstränga” min hjärna. Dessutom var det mina föräldrar som skötte hushållssysslorna, betalade räkningarna och handlade maten. Då slapp jag ta ansvar och kunde därmed spara min energi till andra saker istället såsom att träffa mina vänner.

Umgänget med andra människor var också lättsammare på något sätt på den tiden. Som barn ställdes det inga större krav på mig. Antingen lekte vi hemma hos någon av oss eller så var vi ute. Jag behövde varken tänka på att bete mig på ett speciellt sätt eller oroa mig för om och vad jag skulle bjuda mina gäster på. Vissa vuxna brukar däremot vänta sig att bli bjudna på middag när de är hemma hos sina vänner när det är middagsdags, och då duger inte alltid min kalla och i deras ögon torra kyckling och ris som legat i kylen i tre dagar. Nej, många tycker att maten ska vara färsk och lagad på ett sätt som de tycker är rätt. Och många vill inte heller äta tomaten som en hel, vilket jag brukar göra. Nej, de vill hacka tomaten och de vill även gärna ha andra grönsaker till. Naturligtvis måste de vara hackade, och det får även gärna vara någon dressing eller vinägrett till. Till kaffet vill de gärna ha socker eller mjölk, och ibland har jag helt enkelt glömt bort att köpa hem dessa saker.

Jag ser inget fel med att ha förväntningar när man går hem till andra människor, och det är inget fel på människor som har förväntningar jag inte kan förstå mig på. Men däremot kan det bli väldigt fel när någon inte kan uppfylla dessa förväntningar. Och så blir det i det här fallet. Sådana krav här stressar mig enormt, och jag har ingen energi att fixa sådana saker. Många människor tycker att jag hade fler gemensamma intressen med andra människor när jag var yngre, men enligt mig är det deras krav och sätt att umgås på som förändrats när vi blivit vuxna. Det är alltså inte jag som har förändrats, utan omständigheterna 😉

Share Button

Tänker personer med Aspergers syndrom svart-vitt?

Share Button

Igår skrev jag ett inlägg om hur många personer med Aspergers syndrom tänker utanför lådan och hur många kan ha svårt att acceptera sociala konventioner utan någon logisk förklaring. Att majoriteten av människor gör saker på ett visst sätt räcker inte alltid som en förklaring för oss med Aspergers syndrom utan många vill enligt min erfarenhet vara övertygade om att det majoriteten gör faktiskt är rätt.

Ofta sägs det att vi som har Aspergers syndrom tänker svart-vitt, och vissa med Asperger gör säkert det också. Men jag undrar om det nödvändigtvis alltid är så. Sedan länge har jag fascinerats av fenomenet ”masspsykos”, dvs när många människor följer strömmen utan att ifrågasätta. De normer, värderingar och seder och bruk som styr i det samhälle man lever i styr ofta människors vanor och åsikter.

Dessa värderingar förändras då och då, och då förändras människornas tankesätt också. För så sent som 50 år sedan ansågs det vara skamligt för en kvinna att föda ett barn utanför äktenskapet. Om jag hade fött ett oäktenskapligt barn för 100 år sedan och sagt högt till alla människor att jag inte ser några problem med oäktenskapliga barn, hade jag förmodligen blivit utstött. Om någon däremot skulle tycka idag att det var något konstigt med oäktenskapliga barn, skulle det förmodligen höjas ett och annat förvånat ögonbryn. Och i Sverige är det olagligt med barnaga, men i många andra länder, däribland Frankrike, anses det vara normalt att slå sina barn i uppfostringssyfte. När jag diskuterat detta med några utlänningar, har de jag pratat med tyckt att vi i Sverige resonerar helt konstigt som aldrig slår våra barn, medan svenskarna tycker att barnaga är helt moraliskt förkastligt.

På Asperger-kursen på Sankt Görans sjukhus fick jag lära mig att det är vanligt att personer med Aspergers syndrom inte påverkas så mycket av vad andra människor runt omkring tycker och tänker, och när jag sedan för första gången fick träffa andra personer som också hade Asperger, märkte jag att det ofta med vissa undantag stämmer. Detta fick mig att undra om det verkligen alltid stämmer att vi som har Aspergers syndrom tänker svart-vitt och endast ser situationen ur en synvinkel om vi har starka åsikter. Tänker inte de människor som påverkas av sådana här masspsykoser och varken accepterar eller förstår oliktänkande lika svart-vitt som vi gör? Vad tycker ni, mina bloggläsare?

Share Button