månadsarkiv: augusti 2014

Varför städar jag inte?

Share Button

Eftersom jag fått inläggsönskemål om varför vissa med Aspergers syndrom och andra neuropsykiatriska funktionsnedsättningar inte städar, skriver jag om ämnet idag. Jag tillhör nämligen den skaran: jag städar inte!! Däremot sitter jag med och tittar på när min boendestödjare städar, jag plockar upp lite innan så att hon kan städa lättare osv. Men själva städningen (och med städning menas bland annat dammsugning och skurning) utför hon. Tidigare hade jag hemtjänst som städade mitt hem, men för ett par år sedan bestämde jag tillsammans med min LSS-handläggare att min boendestödjare skulle sköta städningen istället.

Anledningen till att jag inte städar beror på två saker: dels på mina svårigheter med automatisering och dels på mina motoriska svårigheter. Den neuropsykiatriska utredningen visade att jag har extremt svårt att utföra praktiska sysslor, precis på samma sätt som en dyslektiker ofta har svårt att stava korrekt. Jag kan dammsuga rent praktiskt, men det är svårt samt tar tid och väldigt mycket energi. Till och med så pass att jag ofta oroar mig ett par dagar i förväg innan jag ska städa och måste vila hela dagen efteråt. Och enligt mina boendestödjare ska det inte vara meningen att jag förstör hela min vardag genom att försöka tvinga mig själv till saker jag har så här svårt för.

Vad är det som tar energi då? Jo, det faktum att städning innehåller flera olika moment. Jag måste dels koncentrera mig noga på vartenda moment och dels på min motorik. För mig skulle det vara otänkbart att ha gäster samtidigt som jag utför praktiska sysslor eller att överhuvudtaget tänka på andra saker samtidigt eftersom min hjärna går på högvarv då. Därför brukar jag säga att städning, bollspel, biljard, bowling och liknande aktiviteter är som en tortyr för min hjärna, förmodligen på samma sätt som många andra skulle bli trötta i hjärnan om de tvingades försöka förstå en person som talar väldigt otydligt på ett främmande språk som de dessutom själva behärskar väldigt dåligt.

För mig har det alltid varit en gåta varför andra människor gör sådana aktiviteter frivilligt och till och med betalar för att bowla eller spela biljard. Jag skulle däremot vara villig att betala mycket pengar för att slippa 😉 Men idag har jag förstått att andra människor faktiskt njuter av biljard och bowling och att de faktiskt inte behöver överanstränga sin hjärna på det sättet jag behöver. 

Eftersom städning är så här jobbigt för mig, skulle jag vara beredd att göra nästan vad som helst för att slippa det: skulle jag inte ha boendestödjare som gör det åt mig, skulle jag anlita en städfirma. Om jag var sjukpensionär och inte hade råd, skulle jag se till att få råd genom att äta lite mindre mat och genom att avstå från att köpa tunnelbanekort och stanna hemma hela dagarna. Visst, jag vill ju äta mig mätt, men i värsta fall skulle jag kunna leva på havregrynsgröt, bönor och någon billig fruktsort. Jag skulle aldrig vilja leva så och jag skulle må dåligt om jag kände mig småhungrig hela tiden, men jag skulle må ännu sämre om jag var helt utbränd i hjärnan, och därför skulle jag ändå välja det första alternativet om jag var tvungen. Men vilken tur att jag inte behöver välja 😉

Däremot är det lättare för mig att diska eftersom man utför ungefär samma rörelse hela tiden, vilket gör att jag inte behöver tänka lika mycket. Visst, jag ogillar verkligen att diska, det tar också energi och det kan gå flera dagar mellan gångerna att jag diskar. Men energiåtgången är inte så pass hög att det skulle förstöra min livskvalitet eller att jag skulle behöva vila resten av dagen efter att jag diskat. Nej, då räcker det med en kvarts vila, och efter det mår jag ganska bra igen 😉

asperger-diska

Share Button

Att vara utlänning i sitt eget land

Share Button

Att leva med Aspergers syndrom är för mig som att leva som en utlänning i mitt eget land med alla dess konstiga regler och sociala konventioner. Jag har alltid känt mig utanför, och vissa svenskar har undrat om jag inte borde söka mig till en sverigefinsk förening där jag skulle få träffa mitt eget folk, tala mitt modersmål och träffa andra finnar som också flyttat till Sverige i vuxen ålder.

Men mitt utanförskap i Sverige handlar inte om min finskhet, det vet jag med säkerhet. Hur då? Jo, jag har alltid känt mig utanför i vartenda land jag bott i, dvs i Finland, Sverige, Kanada, Österrike och Algeriet. I Sverige har jag faktiskt känt mig som mest hemma, till och med till en större grad än i Finland, vilket förmodligen dels beror på att jag faktiskt gillar ert land och språk och dels på att jag fått träffa andra här som också har Aspergers syndrom.

Jag läste någonstans att vissa aspergare blir tillsammans och gifter sig med utlänningar eftersom båda parterna är i ungefär samma situation: de förstår sig inte på andra människor runt omkring. Och den utländska parten i förhållandet behöver ju inte ens nödvändigtvis märka att Aspergaren beter sig annorlunda, h*n kan mycket väl tro att annorlundaskapet beror på kulturskillnader. Och på ett sätt är det ju sant, för många personer med Aspergers syndrom tycker att det finns kulturskillnader även mellan Aspergare och normalstörda.

När jag och min exman var gifta, bodde vi i Sverige för min skull eftersom jag inte ville bo permanent i hans hemland. Han lyckades aldrig lära sig att förstå sig på svenskarnas tankesätt fullt ut, allt var så nytt för honom. Ibland bröt han mot de oskrivna reglerna: det var jag som fick förklara för honom att man inte fick säga till sina kvinnliga arbetskamrater i Sverige att de gått upp i vikt och att om man åt upp all mat i sin tallrik, betydde det inte att man fortfarande var hungrig utan det handlade om artighet. Jag förstod att sådana saker kunde vara svåra för honom att förstå. De oskrivna reglerna har ju också varit lika svårbegripliga för mig som lever med Aspergers syndrom.

Share Button

Social osäkerhet

Share Button

När jag var yngre, var jag inte speciellt medveten om sociala regler, vilket gjorde att jag slappnade av med människor betydligt mer än idag. Idag vet jag att jag inte vet, och det är ibland riktigt jobbigt att vara så här medveten.

Jag brukar säga att ju mer jag vet om hur andra människor fungerar, desto tröttare blir jag. Då får jag ännu fler saker att tänka på, och det gör mig trött att tänka. Innan jag visste om att jag hade Aspergers syndrom, visste jag inte så mycket om sociala regler och underförstådda budskap mellan raderna, och då behövde jag inte analysera vare sig mitt eget eller andras beteende. På ett sätt var det skönt att vara omedveten.

Några exempel på situationer där jag var mer avslappnad förut:

1. När jag sov över hemma hos andra. Förut var jag nästan helt mig själv och avslappnad när jag var hemma hos andra. När värdarna sa till mig att jag fick känna mig som hemma, tog jag det bokstavligt: när jag sov över hos dem, sov jag till tolv trots att alla andra i huset vaknade tidigt. När jag duschade, torkade jag inte golvet efteråt för jag visste inte att sånt var viktigt för andra människor. Själv sover jag gärna till tolv när jag är hemma och glömmer ofta bort att torka badrumsgolvet.

Jag fick höra att jag betedde mig oartigt, vilket har lett till att jag idag är försiktig med att sova över hos andra människor om jag inte känner dem väl. För det tar energi att vara på helspänn hela tiden och oroa mig för att jag kanske råkar göra något som värden tycker är oartigt.

2. När andra människor kommenterade mitt beteende på något sätt. Jag har under de senaste åren lärt mig att människor sällan säger rakt ut det de menar, vilket gör mig osäker. Jag undrar ibland om personen menar exakt det h*n säger eller om h*n egentligen menar något helt annat.

När jag var i Kanada som utbytesstudent, kommenterade mamman i värdfamiljen vid ett tillfälle att mitt rum var stökigt, och först flera månader efteråt fick jag veta att hon hade menat att jag borde städa! Det har även hänt att människor försökt visa med sina blickar och kroppsspråk att de inte tycker om mig utan att jag märkt någonting.

Med sådana här erfarenheter i bagaget har jag ibland börjat övertolka andra människor och undrar ibland om de menar något negativt med sina kommentarer eller blickar eller om de faktiskt menar det de säger. Och jag vågar inte alltid säga och göra saker som kanske egentligen enligt de sociala reglerna skulle vara ”okej” att säga och göra. Men hur ska jag veta vad som gäller när reglerna är så otydliga? 😉

Share Button

Hur berättar man om sin Asperger-diagnos?

Share Button

Igår skrev jag om anledningarna till att jag valt att vara öppen om min Asperger-diagnos, och idag tänkte jag ge er lite tips på hur man kan berätta för andra att man har Aspergers syndrom. Jag vet att det finns många som vill berätta men inte vågar eftersom de inte vet hur.

Det allra viktigaste är naturligtvis att sättet man berättar på ska kännas bra för just en själv. Det ska ju kännas naturligt och inte tillgjort. Men om man inte vet hur man bör ta upp saken, kan man vänta tills frågan kommer upp på ett naturligt sätt.

Hur kommer frågan upp på ett naturligt sätt då? Jo, när det gäller mig så brukade det förut komma upp genom att jag fick frågan vad jag arbetade med och jag sanningsenligt svarade att jag gick hemma med aktivitetsersättning. Då fick jag ibland frågan varför jag hade aktivitetsersättning, och då svarade jag att jag inte klarade av stress eftersom jag har Aspergers syndrom. Idag brukar det däremot komma upp genom att jag får frågan vad jag jobbar med. Och i och med att jag är föreläsare och författare om Aspergers syndrom ur ett inifrån perspektiv, skulle det vara svårt för mig att dölja min diagnos 🙂

Om frågan inte kommer upp på ett naturligt sätt men man ändå jättegärna vill berätta för sin vän, kan man isåfall ta upp diagnosen vid ett lämpligt tillfälle, som när man exempelvis lagar mat ihop, och då kan man exempelvis säga: ”Jag har lite svårt att äta exakt allt eftersom vi som har Aspergers syndrom ofta har känsliga sinnen, och därför klarar jag inte av alla smaker”. Eller mitt i en diskussion: ”Nu förstod jag inte om du skämtade eller inte, vi Asperger-personer kan ibland ha svårt att tolka andra människors kroppsspråk och röstlägen”.

Om man oroar sig för att man kanske skrämmer bort andra genom att berätta, kan man helt enkelt säga: ”jag är en person som har ganska svårt med X och Y” utan att nämna att när man har de svårigheterna, heter diagnosen Aspergers syndrom. Om man däremot vill nämna diagnosen, tycker jag att det är bra att man inte gör en alltför stor sak av den. När andra ser att man är bekväm med sin diagnos, finns det en chans att andra också kommer att känna sig bekväma. Skulle man däremot säga stammande: ”Duu, jag har något jätteviktigt att berätta, det är nämligen så att jag har Aspergers syndrom”, kan det låta som att det är en större sak än vad det är och om personen i fråga är okunnig, kan det tolkas på fel sätt.

Men å andra sidan kan jag också tycka att man inte ska vara för rädd för vad andra kan tycka. Själv resonerar jag lite så här: om någon inte accepterar att jag har Aspergers syndrom och reagerar negativt till min diagnos, är vi förmodligen för olika och passar inte som vänner. Och då är det ändå bäst att vi slutar umgås. Varför skulle jag umgås med någon som inte accepterar mig som jag är? 😉

Share Button

Ska man berätta om sin Asperger-diagnos?

Share Button

Många som blivit diagnostiserade med Aspergers syndrom ställs inför ett stort dilemma, nämligen: Bör man berätta för andra om sin diagnos, och när och hur isåfall? Vem ska man berätta det för? Eller borde man kanske hålla tyst?

Min åsikt är att den berörda personen själv bör få bestämma huruvida man vill berätta och vilka man isåfall vill berätta det för. Att bli diagnostiserad med Aspergers syndrom är ofta något väldigt stort, i mitt fall till och med så pass stort att det hittills varit den allra viktigaste händelsen i mitt liv, och därmed har det varit mycket viktigt för mig att jag själv fått fatta beslutet om jag vill berätta för andra om den största händelsen i mitt liv eller inte. Och beslutet har i mitt fall blivit öppenhet.

Det är inte så att jag presenterar mig själv med orden ”hej, jag heter Paula och jag har Aspergers syndrom”, och jag har inte berättat för exakt alla om min diagnos eftersom jag inte haft någon anledning. Men när frågan kommer upp, vilket det ofta gör, berättar jag gärna. Om frågan däremot inte kommer upp och personen jag pratar med inte är någon jag avser att umgås med regelbundet, berättar jag inte nödvändigtvis. Då finns det ju ingen anledning.

Anledningar till att jag valt öppenhet är följande:

1. Jag vill inte känna att jag måste skämmas för den jag är. Skulle jag tiga för mina närmaste om min Aspergers syndrom, skulle det kännas som om jag skulle hålla tyst om en mycket viktig del av mig själv, och då skulle jag bara få känslan av att Asperger skulle vara något att skämmas för. Detta skulle bara tära på mitt självförtroende.

2. Jag vill krossa fördomar. Genom att visa att jag trots allt är en ganska vanlig och trevlig tjej, vill jag visa att Aspergers syndrom inte alltid är det som människor tror att det är. 

3. Jag vill att människor ska få en förklaring till varför jag ibland beter mig annorlunda. Jag vill att de exempelvis ska förstå att det faktum att jag ofta tackar nej till maten de bjuder mig på inte handlar om ohyfs utan om att jag faktiskt pga min Aspergers syndrom har känsliga smaklökar.

När man berättar, finns naturligtvis risken att man får negativa reaktioner eller alldeles för privata frågor, och därför måste man själv ta ställning till om det är värt risken eller om man hellre vill hålla tyst om sin diagnos. Men för mig är det definitivt värt risken, och om jag får negativa reaktioner, tar jag det när de kommer!

Imorgon kommer jag skriva om hur man kan berätta om sin diagnos. Hej så länge! 🙂

Share Button

10 typiska Asperger-egenskaper ur en positiv synvinkel

Share Button

När man läser om Aspergers syndrom, är de flesta egenskaper förknippade med diagnosen skrivna ur en negativ synvinkel. Men det som alla inte vet om är att vissa personer med Aspergers syndrom har lyckats vända just dessa egenskaper till en styrka när de befinner sig i rätt miljö. Här är några exempel på sådana egenskaper:

1. Negativt: Man ser allt svart och vitt.

Positivt: Man kan ha starka åsikter och samt en förmåga och styrka att hålla fast vid sin synpunkt trots att majoriteten av människor hävdar annat. Och vem är det som säger att majoriteten nödvändigtvis har rätt? 

2. Negativt: Man tänker bokstavligt och missförstår andra människors budskap.

Positivt: Man är förmodligen pålitlig, menar det man säger samt har en förmåga att uttrycka sig tydligt och precist. Hur många människor i den här världen går inte runt och undrar: ”vad menade den här människan egentligen när h*n sa si och så?” Vore det inte bättre om alla människor kommunicerade tydligt? Väldigt många missförstånd skulle förmodligen kunna undvikas på det sättet.

3. Negativt: Man är oflexibel och klarar inte av förändringar.

Positivt: Man ser förmodligen till att man håller sig till det man bestämt, och i den här världen behövs alltid människor som klarar av att se till att resultatet blir det man önskat från början.

4. Negativt: Man har begränsade intressen och är ovillig att testa nya saker.

Positivt: Man kan ha ett väldigt starkt specialintresse, vilket gör att vissa av oss med Aspergers syndrom kan hålla oss sysselsatta i flera veckor, månader eller t om år utan att bli det minsta uttråkade, och när man verkligen njuter av livet på det sättet, behöver man inte testa nya saker. Vissa Aspergare har även specialbegåvningar tack vare sina specialintressen, vilket kan utnyttjas i yrkeslivet. Ett av mina specialintressen är grammatik, och tack vare min språkbegåvning har jag själv skrivit min bok tre språk och nästan klar med översättningen till ett fjärde.

5. Negativt: Man har svårt att anpassa sig till andra människor.

Positivt: Man har förmodligen en förmåga att tänka självständigt oavsett vad andra människor tycker och tänker, och man vägrar att ändra på sig själv för andras skull. Hur många människor i den här världen mår inte dåligt när de försöker göra saker bara för att normen i dagens samhälle kräver det?

6. Negativt: Man har svårt att se helheten och hakar upp sig på onödiga detaljer

Positivt: Man lägger förmodligen märke till detaljer som de flesta andra människor inte tänker på, vilket kan utnyttjas i yrkeslivet. Om man exempelvis hakar upp sig på alla stavfel, kan man passa mycket bra som korrekturläsare.

7. Negativt: Man har svårt att förstå andra människors intentioner och är därför socialt naiv och lättlurad.

Positivt: Man har förmodligen inga förutfattade meningar om andra människor utan tar dem som de är. Man är ofta en god medmänniska och förväntar sig samma godhet av andra människor.

8. Negativt: Man är rutinbunden.

Positivt: Man kan ibland lyckas hitta riktigt bra rutiner. Jag har exempelvis gjort ett kostschema som jag alltid följer, och jag avviker aldrig någonsin från det om jag absolut inte måste, som t ex i situationer när jag är ute och reser. Mitt kostschema innehåller bara nyttig mat, och därför äter jag inga onyttigheter såsom kakor, chocklad och godis, inte ens när jag har gäster hemma. Att jag klarar av att leva nyttigt och avstå från socker är något som många är avundsjuka på.

9. Negativt: Man saknar ett filter för synintryck och klarar inte av starka färger, ljus eller överhuvudtaget ställen där det är mycket saker framme.

Positivt: Om man exempelvis är ute i skogen och plockar svamp, kan det vara en enorm fördel att hjärnan registrerar allt som finns runt omkring eftersom man då ser svamparna med en gång.

10. Negativt: Man har svårt att förstå andra människors tankesätt och kan inte lära sig de så kallade oskrivna sociala reglerna.

Positivt: Man tänker förmodligen annorlunda och har en helt egen personlighet, och världen behöver människor som har en förmåga att se saker ur en annan synvinkel. Om alla människor i historien alltid hade tänkt lika, skulle vi fortfarande tro att jorden var platt och att solen snurrar runt jorden. Visst är det bra att det förr i tiden fanns någon som tänkte annorlunda?

Share Button

Min hälsosamma livsstil, del 4

Share Button

Idag kommer det fjärde och sista inlägget om min hälsosamma livsstil. Idag tänker jag skriva om den allra viktigaste aspekten i ett hälsosamt liv, nämligen psykiskt välmående och en stressfri vardag. Alla kunniga specialistläkare jag träffat säger samma sak: personer med Aspergers syndrom brukar vara mer stressade än andra människor eftersom våra hjärnor i allmänhet måste jobba hårdare. Mina tips för att minska på stressnivån:

1. Jämför aldrig någonsin dig själv med andra människor, och tävla inte med någon annan än dig själv! Den allra största synden någonsin. Alla människor är olika, klarar olika mycket och har olika förutsättningar. Vad spelar det för roll om någon annan har mer pengar än du, lär sig nya saker fortare än du och tränar med hårdare vikter än du trots att du tränat en betydligt längre tid än h*n? Och vad spelar det för roll om du har svårt att sköta vardagliga saker och behöver boendestöd trots att majoriteten av människor och även kanske någon med samma diagnos som du klarar sig utan sådan hjälp? Du ska leva för DIN egen skull, inte för att imponera på andra!

2. Lyssna på din kropp. Det är förvånanande att ytterst få människor egentligen gör det. Orkar du verkligen ha 5 vänner som du träffar flera gånger i veckan, ha 5 hobbies och dessutom engagera dig i olika föreningar? Ibland är det rätta att endast ha EN vän, eller t om ingen alls och inga hobbies om man antingen inte orkar eller inte vill. Att ligga i sängen och läsa böcker är dessutom också en hobby, tycker jag! När du är stressad, gör bara det du verkligen måste! Jag kom hem från Finland för 4 dagar sedan, men jag har fortfarande inte packat upp resväskan som ligger i hallgolvet. Inte heller har jag diskat på flera dagar. Jag vill vänta tills jag har mer ork.

3. Lyssna inte på råd från andra när det känns fel. Andra har oftast fel, i alla fall enligt min erfarenhet. När människor ger råd till varandra, utgår de ofta från sig själva och från vad som fungerat för just dem själva och andra de känner. Men det som människor ofta glömmer bort är att jag har Aspergers syndrom och faktiskt fungerar annorlunda än de flesta. Det som fungerar för ”människor i allmänhet” fungerar inte nödvändigtvis för mig trots att vissa hävdar att deras råd visst fungerar för ”alla människor”. Och det som fungerar för många andra med Aspergers syndrom fungerar inte nödvändigtvis för mig. Vi som har Asperger är alla olika.

Eftersom jag har svårt att gå upp tidigt på morgnarna, fick jag förut rådet att problemet skulle försvinna om jag la mig samma tid exakt varje kväll och vande min kropp med att gå upp, men rådet fungerade inte för mig!! När jag kände mig utbränd, fick jag höra att det inte var bra att ligga i sängen en hel dag och att man åtminstone borde gå ut och ta en kort promenad, men när jag gjorde det, blev utbränningen bara värre. Det bästa sättet för MIG att bota utbränning är att ligga i sängen eller i soffan t om 1-2 veckor i rad i total isolering UTAN att känna krav på att jag borde ta en promenad eller träffa människor. Vad som fungerar för dig vet bara DU!

4. Behandla alla människor med respekt. Inklusive dig själv! Det sägs att man ska vara snäll, men är det verkligen snällt att ignorera någons behov? Och det gör många, nämligen genom att ignorera sina EGNA behov när de ständigt ställer upp på saker trots att de egentligen inte orkar! Sociala relationer ska alltid ge mer än vad de tar. När de inte gör det, är det något som är allvarligt fel. Idag kräver jag av mina vänner att de ska respektera att jag har Aspergers syndrom, men däremot kräver jag inte att de måste förstå allt, bara de inte försöker pressa mig att göra saker jag inte klarar av och inte orkar med.

5. Lär dig slappna av. Hur just DU slappnar av vet bara du. Vissa gillar att göra avslappningsövningar, andra gillar bara att blunda och stänga av alla intryck. Själv ligger jag ofta på spikmatta i en halvtimme innan jag går och lägger mig. Aldrig någonsin tidigare hade jag kunnat tro att det skulle hjälpa mig att ligga på spikmatta, men jag har märkt en enorm skillnad! Och trots att spikmattan inte botat mina sömnsvårigheter helt, brukar jag sova bättre när jag legat på spikmattan än när jag inte gjort det.

 

Share Button

Min hälsosamma livsstil, del 3

Share Button

Idag tänkte jag skriva om en annan aspekt i ett hälsosamt liv, nämligen motion! Kroppen är till för att användas brukar man säga, och jag håller med. Förutom att stärka immunförsvaret gör motion oss gladare och minskar depression och ångest. Men på grund av dataanvänding och tv-tittande lever vi ett betydligt mer stillasittande liv än för bara 50 år sedan, och om man dessutom har ett stillasittande jobb och äger en bil, blir det förmodligen inte speciellt mycket vardagsmotion, vilket på lång sikt kan skada hälsan.

Många av oss med Aspergers syndrom har tyvärr dåliga erfarenheter av skolgympa, vilket ibland beror på våra motoriska svårigheter och ibland på svårigheter i det sociala samspelet, en färdighet som ofta krävs i lagsporter. Detta kan tyvärr ha gjort att vi känner ett starkt motstånd till att börja motionera när vi blir vuxna, och jag har inte varit något undantag. Jag var länge helt säker på att jag hatade motion, det ”visste” jag med säkerhet! Jag tycker att det är synd att skolgympa lämnat trauman för många av oss med Asperger och även för andra, träning ska ju vara kul, inte ett måste! Om man har dåliga erfarenheter, finns risken att man aldrig kommer att vilja börja träna, och skolgympans ursprungliga syfte är ju att främja och inte skada hälsan.

Efter att jag hade börjat med min hälsosamma livsstil, läste jag på om motion, och helt plötsligt insåg jag att motion handlade om så mycket annat än bara lagsporter, dans, tävlingssporter och liknande. Man kunde helt enkelt träna helt själv utan vare sig lagkamrater eller instruktör om man tog promenader, sprang, cyklade eller styrketränade på gymmet. Alla dessa träningsformer passar mig perfekt eftersom jag kan träna utan intryck och inte behöver ta hänsyn till någon annan. Mitt tips till alla med Aspergers syndrom är att testa så många träningsformer som möjligt. Det som passar mig passar kanske inte någon annan och tvärtom. För vissa passar det att schemalägga träningen, andra föredrar att träna spontant.

Jag cyklar hellre på motionscykel än på ”riktig” cykel ute i naturen och springer hellre på löpband än utomhus. Detta eftersom jag själv kan välja när det blir uppförs- och nedförsbacke när jag springer på löpband, och när jag cyklar på motionscykel, kan jag läsa samtidigt, och då märker jag knappt att jag cyklar. De dagar jag har sprungit är jag oftast glad och full av energi, så jag rekommenderar alla att testa! Man kan knappt tro vilken skillnad löpning kan göra, och jag behöver inte ens springa längre än 20 minuter för att känna en effekt.

Det som förut var svårt för mig var att hitta den riktiga balansen när det gäller motion. Personliga tränare brukar säga att man bör träna även när man känner sig trött och orkeslös, men jag har blivit utbränd varje gång jag gjort det. Antingen har jag mindre ork att träna än andra människor eller så menar jag med ”trötthet” något helt annat än vad personliga tränare menar. Nuförtiden när jag håller föreläsningar om Aspergers syndrom behöver jag i alla fall på vissa lediga dagar bara ligga i soffan några radar i rad dagar utan att ens gå ut och ta en kort promenad, helt enkelt för att min kropp behöver ta det lugnt ibland och den mår bra av det. Så det allra viktigaste är att lyssna på sin kropp så att man inte blir övertränad!

Brukar ni träna, mina bloggläsare? Märker ni en stor skillnad i ert mående när ni tränar jämfört med när ni inte gör det?

asperger motion

Share Button

Min hälsosamma livsstil, del 2

Share Button

Igår berättade jag för er varför jag bestämde mig för att börja leva hälsosamt efter att jag blev diagnostiserad med Aspergers syndrom, och idag tänkte jag berätta lite för er om min kost.

I början kände jag mig rätt så vilsen i hälsodjungeln. Det fanns så många olika kosthållningar, såsom LCHF, tallriksmodellen, stenålderskost, råkost, vegetarisk kost och så vidare. Så jag började lite försiktigt: i början drog jag ner på sötsaker och åt godis och kakor endast en gång i veckan istället för varje dag. Jag bytte ut vitt bröd mot fullkornsbröd, vit pasta mot fullkornspasta, cola mot vatten, började äta frukt och grönt varje dag och slutade med alkohol.

Men i och med att ämnet hälsa började intressera mig mer och mer, började jag läsa på om ämnet. Med åren insåg jag att det inte var nyttigt att äta fiskpinnar och andra halvfabrikat varje dag och började förstå vikten av lagad mat. Jag började tänka på alla besprutningsmedel vi fick i oss via maten och började äta ekologiskt när plånboken tillät det. Jag slutade äta vitt socker helt och hållet, och snart märkte jag att när min kropp hade vant sig av med sockret, var det inte längre någonting jag kände något sug efter.

Jag började även äta vildfångad fisk flera gånger i veckan. Jag vet att det finns delade åsikter om huruvida vildfångad fisk innehåller för mycket miljögifter eller inte, men för mig kändes det inte bra att äta odlad fisk med tanke på alla hormoner man stoppade i sig trots att det finns studier som visat annat. Jag ville att maten skulle vara så fri som möjligt från kemikalier och att fisk skulle vara fiskad ur dess naturliga miljö. Jag slutade även äta baljväxter på burk utan började köpa istället råa baljväxter som jag lade i vatten under några timmar eller över natten för att sedan koka dem. Jag insåg också att det inte räckte med att äta frukt och grönt utan dessa skulle dessutom vara i alla olika färger för att man skulle få i sig alla viktiga antioxidanter.

Idag består min kost av glutenfri havregrynsgröt med mjölk, ägg, blåbär, frukt och grönt i olika färger, bulgur, kyckling, fisk, kallpressad olivolja, vitlök, lök, baljväxter, kvarg, nötter och nyttiga örter som ingefära. Det mesta jag äter är ekologiskt. De dagar jag tränar, äter jag även torkade dadlar och fikon direkt efter träningen. Jag äter sedan flera år tillbaka exakt samma rätter varje dag när jag är hemma, den enda skillnaden är att jag vissa dagar äter kyckling och andra dagar fisk och fisksorterna varierar också, men annars blir det exakt samma maträtter som dessutom är tillagade på samma sätt. Det enda undantaget för mig att avvika från mitt kostschema är när jag befinner mig långt hemifrån, som exempelvis när jag föreläser, och inte har med mig någon matlåda. Vid sådana tillfällen måste jag äta ute.

Det passar mig att äta samma rätter hela tiden eftersom jag i likhet med många andra med Aspergers syndrom älskar rutiner. Att äta olika rätter varje dag skulle bara bryta mina rutiner, och då skulle jag bli stressad: då skulle jag behöva bestämma mig för vad jag borde äta istället, och jag hatar att tänka. Vilken tur att det går att äta nyttigt samtidigt som man följer samma kostschema: sedan jag började äta nyttigt, har jag märkt en enorm skillnad. Jag har blivit mycket gladare och magen lugnare.

Det är definitivt en myt att man måste äta olika rätter varje dag för att äta hälsosamt, utan det viktiga är att äta mångsidigt. Man måste få i sig olika typer av antioxidanter genom kosten, äta minst 500 g frukt och grönt varje dag vid alla måltider, äta regelbundet, dvs var 3-4 timme och få i sig rätt mängd protein, kolhydrater och nyttiga fetter samt undvika halv- och helfabrikat, vitt socker, sötningsmedel och andra tillsatser. Vissa personer med Aspergers syndrom äter väldigt ensidigt, och då kan det vara bra att kontakta en dietist som kan hjälpa till med att planera ett bra kostschema.

Många anhöriga till Asperger-personer frågar mig hur de kan få sin anhörige att äta nyttigare och minska sin sockerkonsumtion. Tyvärr går det inte att varken tvinga sig själv eller någon annan utan viljan måste komma inifrån. Om det känns som ett alldeles för stort steg att utesluta alla onyttigheter, kan man börja gradvis: man kan exempelvis börja med att äta sötsaker lite mer sällan och byta ut det med frukt och grönt. Och när det blivit till en rutin, kan man ta tag i nästa förändring och så vidare.

asperger.nyttig kost

 

Share Button

Min hälsosamma livsstil, del 1

Share Button

Eftersom jag fått inläggsönskemål om att jag ska skriva om min hälsosamma livsstil, kommer jag göra det under ett par dagar. Hälsa och hälsosam livsstil är ett av mina specialintressen som är vanliga bland oss med Aspergers syndrom och autism, och jag tycker att det är mycket viktigt att ta hand om sin hälsa.

Egentligen är det viktigt för alla människor att ta hand om hälsan, men speciellt viktigt är det för oss som har Aspergers syndrom och andra neuropsykiatriska diagnoser. Våra kroppar tar enligt min erfarenhet ofta stryk av all den stress vi utsätts för när vi försöker leva i en värld som inte alltid är anpassad efter våra behov, och för att må bra behöver vi vara extrasnälla mot våra kroppar.

Idag tänkte jag berätta för er hur allt började. Det har nämligen inte alltid varit viktigt för mig att ta hand om min hälsa, tvärtom! Innan jag fick min Asperger-diagnos, mådde jag psykiskt dåligt eftersom det kändes som att allt jag gjorde var fel och att jag hade misslyckats med allt. Därför ville jag dö, och eftersom jag ville dö, var hälsan det sista jag tänkte på.

Förut var jag alltid känd som den som aldrig brydde sig om vad hon stoppade i sig. I 20 årsåldern drack jag nästan 2 liter cola om dagen, och cola och alkohol var nästan den enda vätska jag överhuvudtaget drack. Jag åt på McDonalds minst 5 gånger i veckan, åt godis varje dag, och under en period levde jag nästan enbart på popcorn och kex. Det var perfekt för mig eftersom jag mådde psykiskt så dåligt att jag inte orkade gå och handla mat speciellt ofta, och popcorn och kex hade en lång hållbarhet. Jag har senare fått höra från andra att jag tydligen rökte också, men det har jag själv knappt några minnen av. Jag kan inte förstå hur jag kan ha glömt bort det, men när man mår psykiskt dåligt, väljer hjärnan förmodligen att förtränga vissa saker.

Min kropp tog extremt mycket stryk av min livsstil. Jag hade dålig hud, BMI över 30 och var sjuk konstant. Under den perioden jag nästan enbart levde åt popcorn och kex, fick jag muninfektioner och sår över kroppen som inte läkte. Nu senare har jag förstått att detta måste ha berott på C-vitaminbrist. När en läkare varnade mig för mitt höga blodtryck och uppmanade mig att omedelbart ändra på min livsstil, struntade jag i hennes råd. Tvärtom tyckte jag bara att det var bra att jag hade högt blodtryck: då skulle jag förmodligen få dö ung, vilket var det jag önskade.

När jag oväntat som 24-åring blev diagnostiserad med Aspergers syndrom, fick jag helt plötsligt en livslust som jag aldrig någonsin haft tidigare. Nu förstod jag att jag dög som jag var och inte behövde ändra på mig själv längre, vilket gjorde att jag faktiskt VILLE leva. Och det blev motivation till en förändring. Jag insåg att jag knappt kunde någonting om hälsa och vitaminer och förstod att jag behövde skaffa kunskap för att kunna göra en livsstilsförändring. Vilket jag också gjorde, och knappt ett år senare vägde jag 30 kg mindre, hade slutat dricka alkohol och börjat äta frukt och grönt regelbundet.

I samband med min livsstilsförändring blev mitt utseende också annorlunda. Människor som inte hade träffat mig på ett år kände inte igen mig på gatan längre, och min exman brukar säga att jag ser yngre ut idag än för 13 år sedan när han träffade mig för första gången.

Många är imponerade över att jag klarade av att ändra på min livsstil, men jag ser det inte på det sättet. Jag tycker att det var helt naturligt att jag inte ville dö längre eftersom jag nu visste att jag dög som jag var och det inte ställdes orimliga krav på mig längre 😀 Och eftersom jag ville leva, var det naturliga för mig att börja leva hälsosamt.

Under de månader jag mådde som sämst togs det inga bilder på mig, men jag hittade faktiskt en som togs någon gång under åren jag inte riktigt mådde bra. Så på den första bilden ser ni mig från den tiden, vilket var någon gång i början av 2000-talet, och på den andra bilden ser ni en bild på mig idag, sommaren 2014. Visst syns det att jag mår mycket bättre idag? 😉

20140822_15320720140628_183146

 

Share Button