månadsarkiv: september 2014

Förutfattade meningar

Share Button

Vi människor har ibland förutfattade meningar om varandra, varav några baseras på rena fördomar, andra på ens egna erfarenheter man gjort under livets gång. När man gjort tillräckligt många erfarenheter av en viss folkgrupp, kan ens egna erfarenheter rätt bli en sanning.

Jag är en person som egentligen inte har speciellt mycket förutfattade meningar om andra, men tidigare hade jag det i vissa situationer: dessa förutfattade meningar hade jag om så kallade neurotypiker, dvs personer som inte har Aspergers syndrom eller autism. Neurotypiker brukade enligt min erfarenhet inte förstå varför jag behövde sova extremt mycket, varför min boendestödjare städade hos mig, varför jag vägrade grupparbeten och vissa andra saker i skolan, varför jag hade hoppat av så många utbildningar och varför jag orkade syssla med mina intressen men inte jobba.

Att neurotypiker inte förstod mig hade jag gjort så många erfarenheter av att det nästan hade blivit en sanning: jag ”visste” att människor som inte hade Aspergers syndrom inte förstod något och att de saknade empati. Därför hade jag ibland taggarna utåt och en försvarande attityd när jag träffade neurotypiker. Och denna försvarande attityd hade jag när jag började på Ågesta Folkhögskola.

Till min förvåning visade sig mina förutfattade meningar inte stämma den här gången: skolans personal förstod mig. De tillät mig slippa saker som jag hade svårt för, som exempelvis pyssel, friluftsdagar, grupplekar och gemensam matlagning. Om jag var trött, fick jag sova i skolan eller stanna hemma. Aldrig någonsin sa de: ”men tror du att vi som inte har Aspergers syndrom skulle vilja slippa saker vi tycker är tråkiga, men vi får kämpa”. De förstod att det var skillnad på att ha riktiga svårigheter och på att inte ha lust att göra vissa saker.

Sedan jag började hålla föreläsningar om Aspergers syndrom, har jag träffat ännu fler förstående neurotypiker. Och därav har jag lärt mig någonting viktigt: man måste först lära känna personen innan man bildar sig en uppfattning. För det man tror sig vara sant behöver nödvändigtvis inte stämma. 

Share Button

Rasterna i skolan

Share Button

RASTER FÖR ASPERGER-BARN

Det sägs att raster är jobbiga för många barn med Aspergers syndrom. Dels för att de kan vara ett ovälkommet avbrott på lektionerna och dels för att allt kan kännas väldigt ostrukturerat om det inte finns tydliga ramar. Vad ska man egentligen göra på rasterna? Man ska ju få göra vad man vill men vad betyder det exakt?

I början av min skoltid älskade jag raster. Då spelade mina klasskamrater ett bollspel och jag stod utanför och tittade på deras spelande. Det var så roligt att se dem ha roligt och skratta, då blev jag själv på gott humör och började också skratta. Dessutom tycker jag att det var kul att försöka gissa vilken av mina klasskamrater som skulle åka ut från spelet nästa gång. Ibland gissade jag rätt, ibland fel.

CHOCKEN

Efter ett tag ville läraren prata med mig i enrum. Hon hade lagt märke till att jag alltid stod ensam och tittade på mina klasskamrater på rasterna, och nu ville hon att jag också skulle vara med på bollspelet. Tydligen var det inte meningen att man skulle spendera rasterna ensam, och dessutom var hon övertygad om att mobbingen skulle minska om jag inte isolerade mig. Hon hade redan pratat med mina klasskamrater, och de var överens om att jag skulle få vara med.

Jag fick kalla kårar i hela kroppen. Jag ville absolut inte vara med och spela ett bollspel, det skulle ta mycket mer energi från mig än själva lektionerna! Men när jag försökte förklara för läraren att jag inte ville vara med, svarade hon att jag måste vara med och att jag inte hade något val. Dessutom skulle jag märka efter ett tag att det skulle vara jätteroligt, förklarade hon.

Jag förstod inte vad hon menade. Jag hatade ju bollspel, så hur skulle jag någonsin kunna tycka att det var roligt? Var det kanske så att jag själv inte visste vad som var roligt och vad som inte var roligt och vuxna alltid visste bättre vad som var bäst för mig? Jag förstod ingenting. Men för att lyda lärarens uppmaning, började jag vara med på bollspelet varenda rast. Läraren såg nöjd ut, och då förstod jag: hon tyckte om mig mer nu när jag hade blivit som alla andra! Det spelade alltså ingen roll att jag faktiskt hatade bollspelet och längtade tillbaka till tiden då jag hade fått vara ensam. Det allra viktigaste var att bli accepterad av andra, och jag skulle aldrig bli accepterad om jag inte ändrade på mig.

ETT SÄMRE SJÄLVFÖRTROENDE

Efter den där händelsen slutade jag lyssna på mig själv och mina egna känslor. Om jag gjorde det jag själv tyckte var roligt, som att läsa tidtabeller, tyckte andra att det var meningslöst och jag blev utskrattad. Men när jag gjorde det jag hatade, som exempelvis att spela bollspel och att leka andra lekar, fick jag beröm. Därför började jag göra det andra ville att jag skulle göra, och jag brydde mig inte längre om vad jag själv ville.

Den här erfarenheten lämnade trauman för mig och sänkte mitt självförtroende. Min psykolog fick jobba med mig hårt i vuxen ålder för att få mig att förstå att mina känslor räknades lika mycket som andras. Om jag inte ville göra som alla andra, betydde det att det var så och att jag skulle ta mina känslor på allvar oavsett vad andra runt omkring mig tyckte och gjorde.

HAR GÅTT VIDARE

Många undrar om jag inte är arg på läraren, hon förstörde ju så mycket för mig genom att få mig att känna att man inte duger om man inte gör som alla andra. Men nej, det är jag inte. Hon förstod förmodligen inte hur viktigt det var för mig att få vara ensam, och hon trodde att hon gjorde rätt när hon uppmuntrade mig att bli mer social. Med tanke på att det på den tiden saknades kunskap om Aspergers syndrom, hur hade hon kunnat veta?

Share Button

Nu finns avsnittet om Aspergers syndrom på nätet med svensk text!

Share Button

Det glädjer mig att det finska diskussionsprogrammet som jag gästade i fredags har fått många positiva reaktioner. Jag har fått mejl från människor som skrivit att de nu förstår sina anhöriga med Aspergers syndrom bättre, och vissa har bara skrivit till mig för att tacka. Programmet klipptes och allt jag hade sagt kom inte med, men å andra sidan var det väntat eftersom filmningen hade tagit några timmar och sändningstiden endast var drygt 45 minuter.

Jag såg programmet i fredags kväll efter att det hade lagts ut på nätet. Jag har en tendens att prata fort – helt enkelt eftersom jag är en livlig person som tänker fort. När jag försöker tvinga mig själv att tala alltför långsamt, blir jag hämmad och kan inte prata lika bra. Då måste jag bara koncentrera mig på att tänka på att tala långsamt, och då glömmer jag lätt bort vad jag ska säga. Men när jag föreläser och talar i tv, anstränger jag mig för att åtminstone tala lite långsammare än vad jag i vanliga fall brukar göra. I programmet lyckades jag med målet någorlunda bra: jag talar visserligen fort när jag jämför mig själv med Pirjo Laatikainen, Saila Seppo och Sari Valto, men i verkliga livet talar jag ibland ännu fortare 😉

Jag blev glad över att upptäcka att programmet nu har kommit in på Ylearenans hemsida med svensk text. På svenska heter programmet Den mänskliga faktorn, och avsnittet om Aspergers syndrom som jag medverkade i finns att se här.

Share Button

”Men du klarar ju allt så fint”

Share Button

Ibland berättar jag för andra människor att vi som har Aspergers syndrom kan ha svårt för vardagliga saker. Och att det kan ta mycket energi för vissa av oss att klara det som andra människor gör per automatik: säga ”rätt” saker, göra hemsysslor, stå ut med jobbiga sinnesintryck och så vidare. Och då får jag ofta höra: ”Men allt det där verkar ju gå jättebra för dig”.

Men det som människor inte alltid förstår är hur otroligt mycket energi jag lagt på många saker jag faktiskt lyckats klara. De vet inte hur energikrävande det är för mig att tänka på mitt kroppsspråk och på att uttrycka sig rätt så att mina känslor blir förstådda, hur jobbigt det är för mig att ibland tvinga i mig mat som har fel konstistens, hur mycket energi det tar för mig att duscha, diska, tvätta och så vidare. De ser mig bara leende och glad när jag håller på med energikrävande sysslor. Men om jag har svårt för att visa negativa känslor med hjälp av mitt kroppsspråk och min mimik, hur skulle jag kunna förmedla för omgivningen att många saker faktiskt är riktigt jobbiga och energikrävande för mig?

Förmodligen jämför människor mig med sig själva och andra människor de känner, och därmed tror de att jag fungerar precis som de. De vet oftast inte om att när jag gör sådana energikrävande saker, krävs det ofta mental förberedelse i förväg samt en lång återhämtning efteråt för att jag ska kunna ladda mina batterier. De vet inte om att jag ofta tvingar mig själv att göra saker för andras skull och att jag helt plötsligt nästan utan förvarning kan kollapsa när det blivit för mycket. De vet inte om att mitt hem verkligen var ett stort kaos på den tiden jag inte hade boendestöd. De tycker bara att jag ”verkar” klara allt så fint, men de vet inte hur mycket tid jag faktiskt lägger på vila och återhämtning. Att förmedla för omgivningen att Aspergers syndrom är en osynlig funktionsnedsättning är inte alltid så lätt.

Ibland har mina boendestödjare fått agera som mina sociala tolkar när jag inte lyckats förmedla för LSS-handläggare och läkare jag träffat hur energiuppslukande jag tycker att många vardagliga sysslor är och varför jag behöver stöd och hjälp. Jag ”verkar” ju vara så normal och klara allt fint!

Share Button

Ikväll kommer jag berätta om min Asperger i finsk tv!

Share Button

Ikväll kommer jag vara gäst i ett finskt tv-program som heter Inhimillinen tekijä. Det är ett diskussionsprogram, och kvällens avsnitt kommer att handla, som ni troligtvis redan har gissat, om Aspergers syndrom. Kvällens andra gäster kommer att vara författaren Saila Seppo som är mamma till en vuxen son med Aspergers syndrom samt den neuropsykiatriska coachen Pirjo Laatikainen som även hon har ett barn med Asperger. Programmet leds av Sari Valto.

Det som glädjer mig är att det tydligt betonas i programmet hur olika vi Aspergare är och att man aldrig bör jämföra oss med varandra. Att en person med Asperger klarar en sak betyder nödvändigtvis inte att nästa person kommer att klara det. Vi som har Aspergers syndrom dras ofta över en kam, och speciellt i Finland råder många fördomar om diagnosen. Många tror exempelvis att diagnosen bara är en ursäkt för att få slippa det man tycker är jobbigt. Vissa finländare har blivit provocerade när de fått läsa i media att jag har boendestöd, men jag hoppas att programmet kommer att få människor att förstå att det faktiskt finns skillnad på att inte ha lust att göra hemsysslor och på att inte förmå att göra det.

Den typiska bilden av en Aspergare är en man som undviker människor, talar monotont, saknar vänner och har datorer, teknik och matematik som specialintresse samt har svårt för empati. Men jag passar inte alls in i den bilden, vilket tydligt framgår i programmet. Jag är tjej, tar gärna kontakt med nya människor, talar oftast livligt och hatar allt som har med teknik att göra. Däremot älskar jag språk och psykologi, och jag är oftast den som andra människor vänder sig till när de vill prata om sina problem. Men att jag inte passar in i den stereotypa bilden betyder inte att jag skulle ha en mild form av Aspergers syndrom utan mina svårigheter ligger inom andra områden.

Även om jag inte tycker om att se mig själv i tv, kommer jag troligtvis se programmet på nätet för jag är nyfiken på hur det ser ut utifrån. Överst på programmets facebooksida finns ett kort videoklipp att se av avsnittet. Tyvärr är hela programmet på finska och det kommer inte finnas någon svensk undertext med, vilket är synd. Annars hade även alla ni kunnat följa programmet.

untitled2

Share Button

Vad innebär det att ha arbetsförmåga?

Share Button

När jag för 4 år sedan fick avslag på min ansökan om sjukersättning, motiverade Försäkringskassan avslaget med att det inte var uteslutet att jag i framtiden skulle kunna klara ett arbete som är anpassat för personer med Aspergers syndrom och att min arbetsförmåga eventuellt skulle kunna förbättras med tiden. Min motivering att Aspergers syndrom är en medfödd livslång funktionsnedsättning godtogs inte – Försäkringskassan stod fast vid sitt beslut.

Nuförtiden försörjer jag mig på mina föreläsningar om Aspergers syndrom, så Försäkringskassan anser sig förmodligen ha haft rätt i sin bedömning. Men jag anser mig själv fortfarande vara lika arbetsoförmögen som tidigare – jag föreläser ju endast några få timmar i veckan och sällan oftare än 2 gånger i veckan, resten av dagarna går till återhämtning! Att arbeta 40 eller ens 10 timmar i veckan skulle vara helt uteslutet för mig. Därmed har inte min arbetsförmåga förbättrats ett dugg utan jag har råkar ha haft turen att hitta ett arbete som jag kan försörja mig på genom att arbeta några timmar i veckan.

Varför kan jag inte arbeta mer än så här då? Jo, det är för att en vanlig vardag är väldigt energikrävande för mig. Föreläsningar suger så pass mycket energi av mig att jag måste sova 12 timmar på nätterna och jag vissa dagar inte ens kan gå ut och handla mat eller kasta sopor. Efter att jag förra månaden hade varit i Tammerfors i två dagar för att medverka i ett finskt diskussionsprogram i tv, låg jag helt utslagen hemma i nästan fem dagar efteråt. Jag kunde inte ens dricka te – de flesta dagar orkade jag nämligen inte ens gå in i köket för att sätta på vattenkokaren och lägga teörter i en tesil.

Jag misstänker att mitt föreläsningsarbete tar mer energi för mig än vad ett heltidsarbete tar för många andra människor. Naturligtvis kan jag inte veta helt säkert men jag har dragit den slutsatsen när jag jämfört mitt liv med andras. De allra flesta människor jag känner orkar koka te, kasta sopor, ha ett förhållande, skaffa barn och endast sova 8 timmar per natt trots att de arbetar heltid. Och de orkar plocka upp i sin lägenhet efter jobbet så att den inte ser ut som min gör på bilden längst ner i detta inlägg.

Av ovanstående anledningar är jag noga med att påpeka på mina föreläsningar att min Aspergers syndrom och arbetsförmåga inte har blivit ett dugg bättre utan jag har numera ännu mer hjälp av min boendestödjare så att jag kan spara min energi till att orka föreläsa några få timmar i veckan. Aspergers syndrom kan ju inte, tvärtemot vad vissa påstår, botas utan svårigheterna består livet ut.

Share Button

Att skriva meddelanden

Share Button

Igår skrev jag om hur jobbigt det kan vara för vissa av oss med Aspergers syndrom att ringa myndighetssamtal. Det som många undrar är om jag har lättare för skriftlig kommunikation. Och ja, det har jag absolut om jag exempelvis ska kontakta en myndighet.

Men i vissa andra situationer har jag riktigt svårt för det, som exempelvis när man ska skriva flera meddelanden fram och tillbaka under en lång tid. Chatt är min allra största skräck. Jag har inget emot att växla några chattmeddelanden under några minuters tid, men min allra största skräck är när personen jag chattar med verkar vilja prata hur länge som helst! Och av konversationen ”hej hej, hur mår du?”, har plötsligt blivit en jättelång diskussion och jag upptäcker efter 45 minuter att vi fortfarande chattar intensivt!

Vad är det i chattandet som jag inte tycker om då? Jo, det handlar om att chattande innebär socialt samspel, och jag blir ännu tröttare av den här typens samspel än vad jag blir av att umgås med andra människor ”live”. När man chattar, tar det tid att skriva en mening som man skulle kunna säga mycket snabbare muntligt. Men annars handlar chattandet om ett ganska vanligt socialt samspel: när man chattar, får man inte koppla av genom att tänka på sina egna intressen utan man måste intressera sig för det ens samtalspartner har att säga. Och det orkar jag inte alltid med när jag är trött. Då behöver jag vara ensam och tänka på mina intressen.

Min boendestödjare gav mig ett jättebra råd, nämligen att inte öppna chattmeddelanden på facebook i situationer då jag inte orkar vara social. Och det rådet fungerar mycket bra! Speciellt nu under föreläsningssäsongen måste jag ta det lugnt på fritiden, vilket innebär att jag inte kan umgås med andra människor speciellt mycket, varken över nätet eller i verkliga livet (fast bloggandet handlar iofs också om en viss sorts social interaktion, men det gör mig inte trött på samma sätt som chattandet gör). Om jag interagerar med andra människor för mycket, får jag inte tillräckligt mycket tid till återhämtning.

Ni som har Aspergers syndrom och blir trötta av det sociala samspelet, tycker ni att det är enklare att chatta? Eller blir ni lika trötta av det som jag?

Share Button

Att ringa telefonsamtal

Share Button

I likhet med många andra med Aspergers syndrom hatar jag att ringa telefonsamtal. Jag har inget emot att ringa till människor jag känner, men däremot har jag svårt för att ringa till myndigheter. Jag förstår inte alltid vad de menar, kan inte ta in informationen, vet inte när det är dags att avsluta samtalet och så vidare. Det är inte så att jag inte KAN ringa, det kan jag absolut! Men det tar energi, vilket gör att jag undviker att ringa om det inte är nödvändigt.

Idag var det nödvändigt. Jag är på väg hem från en föreläsning i Ljungby. Först åkte jag buss därifrån till Vislanda där det skulle bli byte till ett tåg till Alvesta, och i Alvesta skulle det bli byte till ett tåg vidare mot Stockholm. Tyvärr var tåget mellan sträckan Vislanda-Alvesta inställt och det stod på informationsskylten att ersättningsbussar skulle ersätta tågtrafiken. Men när bussen inte hade kommit trots en halvtimmes väntan, insåg jag att jag riskerade att missa Stockholmståget.

Jag försökte ringa en taxi men tyvärr råkade jag först komma fram till ett bolag som endast körde skoltaxi. Sedan lyckades jag hitta ett annat taxibolag att ringa till men eftersom de sa det skulle dröja ca 20 minuter innan bilen skulle komma och resan skulle kosta 600 kr, tackade jag nej till en taxi. Eftersom det skulle dröja så lång tid, skulle jag ändå missa Stockholmståget och därmed få betala i onödan.

Då ringde jag till SJ för att fråga hur jag kunde ta mig från Vislanda till Stockholm med tanke på att ersättningsbussen inte verkade komma och det inte fanns någon personal på stationen som jag hade kunnat fråga. Jag fick till svar att detta inte var SJ:s ansvarsområde utan länstrafikens (trots att jag hade köpt biljetten på SJ:s hemsida). Så det återstod inget annat alternativ än att ringa till länstrafiken. Jag kom fram till en telefonröst som bad mig trycka på olika knappar beroende på om min fråga gällde länstrafiken i Norrbotten, Västerbotten, Kronoberg eller några andra områden. Jag blev osäker. Var låg Vislanda exakt? Jag chansade på Västerbotten trots att jag med 99 % säkerhet visste att det var fel.

Och så var det: när jag fick prata med en operatör, visade sig min chansning vara fel. Kronoberg hade varit rätt alternativ! Så jag blev kopplad till en operatör som ansvarade för trafiken i Vislanda. Hon sa att ersättningsbussarna skulle komma men hon visste inte när, det kunde ta tid. Och när jag skulle fråga hur jag skulle göra med anslutningen till Stockholm, avbröts samtalet. Pengarna på mitt kontantkort hade tagit slut! Det är just bland annat pga sådana här saker telefonsamtal tar energi för mig. Oftast blir det något fel! Och nu hade jag dessutom missat Stockholmståget. Vilken stress!

Ersättningsbussen kom med 1,5 timmars försening. Eftersom jag inte hittade SJ-personal i Alvesta, bestämde jag mig för att hoppa på nästkommande tåg mot Stockholm. Och nu sitter jag äntligen på det tåget! Konduktören tyckte inte att jag borde ha tagit detta tåg utan jag borde ha rett ut frågan med länstrafiken istället men hon lät mig till slut åka med.

Jag älskar mitt jobb som Asperger-informatör, men tyvärr innebär arbetet en enorm stress pga sådana här situationer, och oväntade händelser är ju extrajobbiga för oss med Aspergers syndrom. Nu kommer jag inte komma hem förrän på kvällen. Jag kommer förmodligen endast hinna sova för att sedan imorgon ta ett tåg till Klippan för att föreläsa där. Hoppas på bättre tur med SJ imorgon!

Share Button

Att skilja på äkta komplimanger och artighetsfraser

Share Button

Det sägs att personer med Aspergers syndrom ofta säger rakt ut det de menar utan underförstådda budskap. Själv föredrar jag också tydlig kommunikation. När jag pratar med andra människor, känner jag mig ofta väldigt osäker. Menar de det de säger eller säger de till mig saker bara för att de förväntas göra det?

Om människor alltid menade vad de sa, skulle jag slippa känna denna osäkerhet. Men jag har ofta varit med om att människor sagt till mig en sak och egentligen menat något helt annat. Det har hänt att människor upprepade gånger bjudit mig på middag, och när jag frågat om de vill ha någon present eller om jag kan göra något annat, har jag fått till svar: ”nej, absolut inte”. Och efteråt har de klagat på att jag bara tar emot utan att ge något tillbaka.

Min exman förklarade för mig att det var självklart att dessa människor förväntade sig någonting tillbaka, åtminstone en liten present, och att jag borde ha förstått detta självmant. Och att ”nej, du behöver inte göra något” i detta fall oftast betydde att jag borde ha insisterat på att köpa eller göra något för dem, och att de endast hade sagt så av artighet. Men eftersom jag inte vet vad det är andra människor vill att jag ska göra för dem, föredrar jag att de säger till mig sådana saker rakt ut.

Med sådana här erfarenheter i bagaget har jag ofta haft svårt för att bedöma vad människor menar när de exempelvis ger mig komplimanger. När jag började föreläsa och publiken ofta sa till mig efteråt: ”vilken bra föreläsning”, undrade jag om de verkligen menade det de sa eller om frasen var något som de av ren artighet sa till alla föreläsare. När jag var i Kanada och människor sa till mig att de tyckte att jag talade bra engelska, var jag också väldigt osäker. Tyckte de verkligen det? Jag hade hört dem säga exakt samma sak till andra utlänningar som i mina ögon talade väldigt dåligt och hade svårt för att förstå vanliga fraser.

Idag har jag accepterat att jag ibland har svårt för att skilja på äkta komplimanger och artighetsfraser, och därför får jag leva med att alltid känna viss osäkerhet. Men å andra sidan är det kanske inte så viktigt, eftersom det egentligen inte spelar någon roll vad andra tycker. Det viktigaste är att man är nöjd med sig själv 😉

Share Button

Att veta så lite som möjligt

Share Button

När jag tidigare i veckan berättade för min vän att jag skulle föreläsa om Aspergers syndrom för skolpersonal i Mariestad, undrade hon var Mariestad låg. ”Ingen aning”, svarade jag. ”Men du ska ju föreläsa där imorgon, du måste väl veta vart du ska?”, undrade hon. ”Nej, det behöver jag inte, det enda jag måste veta är vilket spår mitt tåg avgår från på Stockholms Centralstation. Om tåget sedan åker norrut eller söderut behöver jag inte veta om”, svarade jag.

När en vän från en annan stad i somras hälsade på mig i Stockholm och vi satt på Rålambshovsparken, undrade han om den närliggande bron var Västerbron. Det visste jag inte trots att jag ofta sitter på Rålambshovsparken. Han ville naturligtvis ta reda på om det var Västerbron eller inte, och ja, det var det! Då kände han att han hade mer koll, men själv vet jag inte vad jag skulle behöva sådan information till. ”Varför skulle jag behöva veta vad diverse broar i Stockholm heter, är inte det viktiga att jag hittar till mina favoritställen?”, undrade jag. Men jag har förstått att sådant är viktigt för de flesta andra människor. De är nyfikna och känner sig förmodligen mer hemma om de vet så mycket som möjligt om staden de befinner sig i.

Jag får ofta höra att jag lever i min egen värld, och så är det säkert! Det finns ett diagnoskriterium för Aspergers syndrom och autism som heter ”Begränsade intressen och beteenden”, ett kreterium som jag uppfyller väldigt starkt. Jag vet oftast ingenting om ämnen som inte har med mina specialintressen att göra och vill inte veta heller.

Det är inte så att jag skulle tycka att det var något fel med att veta saker, men om jag skulle tvinga min hjärna att ta reda på samt att komma ihåg information som inte intresserar mig, skulle jag bli överrumplad med information och eventuellt bränna ut mig. Därför brukar jag säga att ju mindre jag vet, desto bättre mår jag! 🙂

Share Button