månadsarkiv: november 2014

5 nya påståenden och sanningar om Aspergers syndrom

Share Button

Tidigare skrev jag ett inlägg om 5 myter och sanningar om Aspergers syndrom och eftersom inlägget fick så bra respons, skriver jag 5 nya missuppfattningar samt mina svar på dessa.

1. Påstående: Om man har Aspergers syndrom betyder det att man inte kan känna empati. Därför kan en Aspergare inte vara en bra förälder och bör inte skaffa barn.

Mitt svar: Att man har Aspergers syndrom behöver inte betyda att man inte klarar föräldraskap. Det finns många utmärkta föräldrar med Aspergers syndrom. I vissa fall kan Aspergers syndrom innebära att man endast ägnar sig åt ett intresse/en syssla åt gången och gör det riktigt bra. Jag har hört talas om fall där barnet blivit förälderns specialintresse, och då har föräldern verkligen gjort allt för sitt lilla barn. Om en Aspergare alltså känner att h*n klarar ett föräldraskap, är det troligt att det är så!

Dessutom: när man läser diagnoskriterierna, står det ingenting om bristande empatiförmåga! Ibland kan vi råka såra andra människor oavsiktligt, men oftast handlar det om att vi inte alltid förstår hur andra människor tänker, och inte om att vi inte skulle bry oss.

2. Påstående: Man bör inte diagnostisera människor hur som helst.

Mitt svar: Jag håller med. Varför skulle man diagnostisera en fullt frisk person med cancer? Och varför skulle man diagnostisera någon med rörelsehinder när personen i själva verket kan gå?

MEN: Aspergers syndrom är en osynlig diagnos, och svårigheterna syns långt ifrån alltid utanpå. Därför bör inte människor utan specialistläkarkompetens ha åsikter om vem som har Aspergers syndrom och vem som inte har det. Om jag som en vanlig person utan kunskap skulle gå till ett sjukhus och ge mina synpunkter om vilka patienter kirurgen borde operera och vilka som klarar sig utan operation, skulle jag förmodligen få konstiga blickar. Varför skulle det vara mer okej att en person utan kunskap ifrågasätter någons Asperger-diagnos?

3. Påstående: Om man har några månaders erfarenhet av att arbeta med en person som har Aspergers syndrom, vet man vad diagnosen innebär.

Mitt svar: Jag brukar säga att om man har jobbat med en person med Aspergers syndrom, betyder det att man har jobbat med EN person med Aspergers syndrom. Däremot har man nödvändigtvis ingen aning om hur andra Aspergare fungerar. Jag har träffat personer som har över 10 års erfarenhet om Aspergers syndrom genom högskolestudier, arbete eller eget föräldraskap och ändå känner de att de behöver veta ännu mer om diagnosen. Och trots att jag själv har levt med Asperger i hela mitt liv, jag har läst nästan alla böcker jag kommit åt om ämnet och jag är en utbildad Asperger-informatör med 2 års utbildning, upptäcker jag fortfarande nya saker om diagnosen. Även om jag redan vet mycket, känns det som att jag aldrig blir fullärd.

4. Påstående: Diagnoser stämplar människor i onödan. Alla människor känner sig onormala då och då. Det gäller bara att ändra på sin attityd och tro på sig själv.

Mitt svar: Innan jag fick diagnosen, hade jag i 24 års tid försökt intala mig själv att jag var normal och hade samma förutsättningar som andra människor. Jag kämpade riktigt hårt, men när jag inte kunde lära mig saker som var lätta för andra, som exempelvis att koka kaffe eller att ställa upp en strykbräda, fick jag utskällningar.

Det faktum att jobbet tröttade ut mig så mycket att jag inte orkade kamma håret och inte hade någon livslust fick dessutom människor att tro att jag var konstig och lat. När jag fick diagnosen, var jag alltså redan stämplad. Diagnosen räddade mig från lathetsstämpeln och fick acceptera mig själv som den unika och annorlunda person som jag är.

Om jag försökte ändra på min attityd och förska intala mig själv att jag var som alla andra när jag i själva verket inte är det, skulle det vara samma som att en person med exempelvis ett allvarligt synfel började intala sig själv att h*n inte behöver glasögon och slutade använda dem. Varför blunda för fakta när det är lättare att acceptera sig själv som man är?

5. Påstående: Om en Aspergare klarar av att sköta ett heltidsjobb, behöver h*n inte boendestöd.

Mitt svar: Ofta kan det vara precis tvärtom! Vi Aspergare har ofta en väldigt ojämn begåvning plus begränsad mängd med energi. Jag måste välja vad jag lägger min energi på. Nu när jag börjat jobba, har jag ännu mindre energi att göra hemsysslor jämfört med förut. Förut orkade jag exempelvis att lyfta upp posten från halvgolvet varje dag, nuförtiden när jag föreläser mycket orkar jag bara göra det en gång i veckan.

Dessutom kan man ibland vara väldigt duktig på en färdighet och mycket dålig på andra. Jag tycker exempelvis att det är svårt att bädda sängen och koka kaffe, men jag tycker det är otroligt lätt att tala många språk, blogga och åka runt Sverige och Finland och hålla föreläsningar om Aspergers syndrom. Att jag nyligen åkte till Kuwait helt ensam för att föreläsa om Aspergers syndrom betyder alltså inte att jag skulle klara mig utan boendstöd hemma!

Share Button

När är ens liv dans på rosor?

Share Button

När jag förut förklarade för andra människor att min boendestödjare städar mitt hem eftersom jag inte har någon energi till det, fick jag ibland till svar: ”Tror du att vi som inte har Aspergers syndrom och som städar våra hem alltid tycker att vårt liv är dans på rosor?” Och då har jag haft lust att svara: ”Ja, det tror jag, i alla fall när det gäller energinivån”. Visserligen skulle jag aldrig vilja ta bort min Aspergers syndrom, men diagnosen innebär för mig att jag inte klarar av att göra vissa saker som andra klarar av.

För mig finns det tre sorters saker i livet: saker som jag absolut inte orkar göra, saker som ger mig energi som exempelvis mina specialintressen och saker som jag visserligen orkar göra ibland trots att det tar mycket energi av mig. Att skriva böcker är ett exempel på det sistnämnda. Under tiden jag skrev min bok På ett annat sätt, mina erfarenheter av Aspergers syndrom – ett autismspektrumtillstånd, slet jag mycket. Till slut började mina vänner se på mig och mitt ansikte att jag inte alls var som jag brukade: jag hade blivit blek, hade röda ögon och hade börjat tappa hår av stressen. Ibland skakade jag.

MEN: jag brukar ändå lite skämtsamt säga att mitt liv var nästan dans på rosor när jag skrev boken. Varför då? Jo, för att jag klarade av att skriva boken trots att det tröttade ut mig. Att jag klarade det fysiskt och psykiskt trots den enorma stressen visade att jag hade viss arbetsförmåga. Och när man har så pass mycket ork att man klarar av en uppgift, har man mycket att vara tacksam för.

Varför kallar jag det här livet för dans på rosor? Jo, för att den stress jag upplevde när jag skrev min bok och när jag föreläser är ingenting jämfört med den stress jag tidigare upplevde i arbetslivet. När jag verkligen varit på botten, har jag inte orkat kamma mitt hår, det har känts som att alla mina inälvor har gått ut och in på grund av stressen och jag har inte velat leva. Eftersom jag inte kände den här sortens stress när jag skrev boken utan ”bara” var allmänt stressad, visste jag om att situationen hade kunnat vara mycket värre. Och när jag tänkte på hur illa det hade kunnat vara med stressen, tyckte jag nästan att den lilla stressen jag upplevde var dans på rosor jämfört med den andra sortens stress jag tidigare upplevde i arbetslivet.

Däremot orkar jag verkligen inte städa, och jag skulle göra nästan vad som helst för att byta bort den här eviga tröttheten. Jag skulle med glädje ge bort min boendestödjare och städhjälp till någon annan om det innebar att jag inte behövde sova 12 timmar per natt, jag orkade skaffa barn och inte behövde vila i flera dagar efter att jag haft några timmars föreläsning. Och eftersom många andra människor klarar av allt ovanstående, tycker jag att deras liv är dans på rosor på punkten energinivå.

Share Button

När man inte vet hur man bör bära sig åt

Share Button

Det sägs att personer med Aspergers syndrom och autism inte alltid vet hur man bör bära sig åt i olika situationer. Vi Aspergare är naturligtvis väldigt olika, men detta stämmer in mycket bra på mig. Jag ser inte alltid saker som är självklara för många andra människor.

På grund av mina svårigheter hamnar jag ibland i situationer då jag inte förstår hur jag bör göra. I sådana situationer måste jag be om hjälp, ibland till och med flera gånger. Ibland får jag bra bemötande, ibland dåligt. Jag har ofta tänkt att det verkligen är tur att jag inte har social fobi. Om jag hade det, skulle jag kanske inte våga stå på mig och be om hjälp igen, och jag skulle kanske bli helt knäckt om andra människor blev irriterade på mig.

Jag har den senaste tiden hamnat i bland annat följande situationer:

1. Vid ett tillfälle när jag skulle checka in min resväska på flygplatsen, blev jag ombedd att fälla ner handtaget på resväskan. ”Fälla ner handtaget, vilket handtag då? ”undrade jag. Kvinnan bakom luckan visade mig men jag förstod inte vad hon menade. Efter ett tag föll poletten ner: man kunde alltså fälla ner handtaget på min resväska! Vad smart, det hade jag inte ens tänkt på! Men hur gjorde man det? Jag frågade kvinnan men hon svarade surt att jag fick fixa det själv (förmodligen berodde hennes irritation på att kön bakom mig hade växt).

”Snälla, kan inte du hjälpa mig? Jag har en funktionsnedsättning som gör att jag har svårt att lära mig hur man gör sådana här saker,” vädjade jag desperat efter att ha försökt att fälla ner handtaget ett par gånger utan att lyckas. Jag fick till svar att hon inte hade någon möjlighet att hjälpa mig. Jag stod på mig och förklarade att jag behövde hjälp eftersom jag inte ville flyga utan min resväska. Till slut sa hon ovänligt att jag isåfall skulle få vända mig till luckan för specialbagage och checka in min väska där istället. För personalen på flygplatsen hade ingen möjlighet att fälla ner handtag på resenärers resväskor, förklarade hon. 

2. När jag tidigare i veckan åkte tåg från Helsingfors till Lahtis, försökte jag klura ut var jag skulle kunna lägga min tunga resväska. Svenska SJ-tåg brukar ju ha speciella hyllor i början och slutet av varje vagn där man kan lägga resväskor, men vad hade finska tåg för system? Jag försökte kolla var andra människor hade lagt sina resväskor men ingen verkade ha någon resväska med sig. Vad konstigt, brukade finländare kanske resa utan resväskor?

Jag gick ur vagnen och kollade om jag skulle hitta något ställe där jag skulle lämna min resväska och såg att det fanns ett litet rum med en dörr som man kunde öppna med ett knapptryck. Jasså, kunde man lämna resväskorna här kanske? Jag stod ett tag framför dörren och undrade om jag skulle våga lämna väskan där eller inte. Till slut undrade mannen bakom mig varför jag blockerade vägen för alla, och då märkte jag till min förfäran att människor bakom mig ville passera. ”Jag bara undrade var jag skulle lägga min resväska”, svarade jag. ”Inte här i alla fall”, svarade mannen, ”för det här rummet är till för mobiltelefoner (antar att han menade att man skulle ringa telefonsamtal därifrån).

Jag gick tillbaka till min vagn och frågade högt om någon i vagnen visste vad jag skulle kunna göra av min resväska. ”Du får lägga den på hyllan ovanför dig som alla andra”, svarade en man. Och då såg jag att han hade rätt för det var ju där alla andra hade lämnat sina resväskor. ”Oj, men det kan jag inte göra, min väska är ju så tung”, stammade jag till svar. Jag stod kvar mitt i gången och försökte komma på en annan lösning på problemet. Till slut lyfte mannen upp min resväska. ”Men hur ska jag få ner den igen när jag ska av?”, undrade jag och mannen lovade att han eller någon annan skulle hjälpa mig. Till min förfäran såg jag att jag återigen hade blockerat vägen för många människor.

3. Igår kväll fick jag för mig att jag ville läsa på flygplanet när planet skulle lyfta, men det var alldeles för mörkt. Jag försökte klura ut hur man tände den lilla lampan ovanför mitt säte och la till slut märke till en knapp. När jag tryckte på den, hördes det ett pip. Till min förvåning tändes ingen lampa, utan istället sprang flygvärdinna fram till mig och frågade med en förskräckt min vad som hade hänt. ”Jag ville bara tända lampan”, svarade jag. ”Knappen du tryckte på är endast till för nödfall, och nu håller ju planet på att lyfta”, svarade flygvärdinnan irriterat. Hon tände min lampa och gick tillbaka till sin plats. Jag skämdes lite. Hur kunde jag vara så dum att jag hade råkat trycka på nödknappen?

Share Button

Föreläsning idag!

Share Button

Nu har jag gjort veckans föreläsningar och är tillbaka hemma i Sverige! I förrgår föreläste jag i Lahtis, och i morse blev det en föreläsning i Helsingfors. Idag bestod åhörarna av personer med egna Asperger-diagnoser, lärare, personal från arbetsförmedlingar samt andra som genom jobbet kommer i kontakt med personer med Aspergers syndrom.

Jag har ofta undrat när den dagen kommer då jag råkar snubbla inför åhörarna, jag är ju som bekant motoriskt klumpig, ramlar ofta, spiller vatten och dricka och gör mig illa. Att välta vattenglas och att tappa mina anteckningar mitt i föreläsningar har jag ju redan gjort, men att snubbla har jag hittills undkommit. Men i morse var det dags: jag märkte inte att det fanns en liten tröskel vid scenen, och naturligtvis ramlade jag omkull. Iofs hände detta under rasten när jag höll på att förbereda mig inför föreläsningen, men många åhörare satt ändå på sina platser och såg snubblandet.

”Gick det bra?”, undrade några åhörare, men ja, det gjorde det! Jag snubblar så ofta att jag oftast inte ens tänker på det. Det är oftast andra människor som blir rädda och oroar sig över att jag kanske gjort mig illa, men jag får sällan allvarliga skador av snubblanden. Och det var inte bara en negativ sak att jag hade snubblat för nu hade jag ju ett färskt exempel att använda mig av när jag skulle förklara för publiken hur det är att ha svårigheter med motoriken och automatiseringen och hur det är när man alltid behöva tänka på hur man går så att man inte står i vägen för någon eller ramlar. Fast visserligen behöver man inte ha Aspergers syndrom eller autism om man snubblar, vem som helst kan ju snubbla när som helst 😉

Jag gjorde även en till liten tabbe: när jag skulle berätta publiken vad min hemsida hade för adress, råkade jag säga bokstäverna ”N” och ”U” på min hemsida på svenska och inte på finska vilket jag borde ha gjort. När jag höll på att prata om min hemsida, tyckte jag att någonting kändes lite fel och konstigt utan att jag kunde sätta fingret på vad det var. Först när jag hade lämnat föreläsningssalen kom jag på att jag hade råkat säga bokstäverna på fel språk. Jag undrar vad åhörarna tänkte. Antingen trodde de att jag pga min Aspergers syndrom har en annorlunda talmelodi och därför uttalar vissa bokstäver på ett annat sätt, eller så förstod de att jag bott i Sverige för länge och därför råkade uttala bokstäverna på ett svenskt vis. Men det var ingen jättestor tabbe, det känns bara lite komiskt nu efteråt 😉

Förutom snubblandet och den lilla språktabben gick föreläsningen jättebra 🙂

20141127_095926

Share Button

Att känna sig som en utlänning överallt

Share Button

”Vad jobbigt det är att känna sig helt utanför i Sverige och att inte förstå sig på människornas tankesätt”, sa en utländsk bekant till mig en gång. Jag nickade förstående. Jag om någon förstod verkligen hur det kändes att känna sig utanför. Jag har ju levt med Aspergers syndrom i hela mitt liv, och därför vet jag hur det känns när man inte har något gemensamt med andra människor.

”Ja, och därför tänkte jag flytta tillbaka till mitt hemland efter att jag blivit klar med studierna i Sverige”, fortsatte han. ”Du vet säkert känslan att komma tillbaka till sitt eget folk. Till ett land där man blir förstådd och där man fungerar som andra människor”.

Men nej, den känslan kunde jag inte sätta mig in i. Visserligen har jag bott i fem olika länder, men aldrig någonsin har jag känt att människor skulle förstå mig bättre i mitt hemland Finland än i andra länder. Jag känner mig lika mycket som en utlänning överallt. Eftersom jag lever i en värld där neurotypiska människor dikterat normen, är det jag som får anpassa mig till många saker. På samma sätt får utlänningar anpassa sig när de flyttar till Sverige. Och det är ibland tufft.

I den stunden avundades jag min vän lite grann. Till skillnad från mig visste han om att det fanns ett land i den här världen där han hörde hemma.

Med detta sagt hade jag ändå inte velat byta bort mitt liv med hans. Eftersom jag tillhört en minoritetsgrupp ända sedan jag föddes, har jag lärt mig överlevnadsstrategier för hur jag ska klara mig. Och dessa strategier har underlättat för mig att leva i den här världen som i mina ögon ibland har konstiga, ologiska regler.

Share Button

Aspergers syndrom, autism och OCD, del 2

Share Button

Igår berättade jag för er att jag i likhet med många andra med Aspergers syndrom även har blivit diagnostiserad med OCD, och precis som jag lovade, fortsätter jag att skriva om ämnet idag.

En av anledningarna till att jag utvecklade kontrolltvång var förmodligen det faktum att jag var livrädd för att glömma och tappa bort viktiga saker. På grund av min Aspergers syndrom klarar jag inte av att tänka på flera saker samtidigt, vilket gör att jag i stressiga situationer lätt kan glömma bort att stänga av spisen eller att låsa dörren. Med tanke på att jag alltid måste tänka medvetet på allt jag gör, stänger jag inte av spisen och kylskåpsdörren automatiskt efter att jag använt den utan jag måste även lägga ner mental energi på att göra det. Och eftersom jag var medveten om min glömska, blev förmodligen mitt kontrolltvång en strategi för mig att kontrollera att jag inte hade glömt att göra något viktigt.

Min starka ångest och känsla av utanförskap i tonåren var troligen en annan anledning till att jag utvecklade tvångssyndrom. Jag kände mig annorlunda utan att förstå varför, och tvångshandlingarna lindrade min ångest för stunden.

Tack vare att jag fick min Asperger-diagnos försvann min ångest i samma veva nästan helt och hållet, och därmed blev mitt tvångssyndrom också mycket bättre. Nuförtiden har jag fortfarande lite av mitt tvångssyndrom kvar, men inte till den graden att det skulle störa mitt liv. På grund av min glömska är det förmodligen t om bra för mig att jag behållit en viss del av mitt kontrolltvång. Om det skulle försvinna helt och hållet, skulle jag förmodligen tappa bort alla mina saker.

En sak som hjälpte mig att bli frisk från mitt överdrivna kontrolltvång var att jag började fråga mig själv vad som skulle vara det värsta som skulle kunna inträffa. Vad skulle exempelvis hända om jag glömde att låsa dörren? Då skulle jag kanske inbrottstjuvar komma in och stjäla alla mina saker. Vad skulle hända om det faktiskt inträffade? Jag skulle isåfall behöva köpa nya kläder och en ny dator, vilket skulle kosta flera tusenlappar, men mina föräldrar skulle kanske skulle kunna låna pengar till mig om detta verkligen skulle hända. Det skulle inte vara roligt alls och jag skulle ha några tråkiga månader framför mig, men varför oroa mig nu och förstöra mitt liv när katastrofen inte ens har inträffat?

Eftersom mitt tvångssyndrom blivit bättre, har jag ibland börjat slarva bort mina saker. Vid några tillfällen har jag exempelvis tappat bort ett nyinköpt tunnelbanekort och därmed förlorat ca 800 kr. Samtidigt som mina föräldrar blivit missnöjda och klagat över att jag blivit slarvigare, är jag själv glad över att jag blivit det. Hellre betalar jag extra och köper nya saker som jag ibland tappat bort än förstör hela mitt liv genom att vara på helspänn och kontrollera nästan 1000 gånger om dagen att jag inte tappat bort någonting. 800 kr för bortappade SL-kort är trots allt ett rätt billigt pris att betala när jag tänker på vad jag fått för de pengarna: jag har nästan blivit frisk från mitt tvång!

Share Button

Aspergers syndrom, autism och OCD, del 1

Share Button

Att det finns ett samband med Aspergers syndrom och OCD, alltså tvångssyndrom, är känt hos många läkare. Enligt autismforum verkar även tvångssyndrom förekomma oftare hos anhöriga till personer med autism än hos anhöriga till personer med Downs syndrom och normalbefolkningen.

Jag fick min OCD-diagnos några år innan jag blev diagnostiserad med Aspergers syndrom. I mitt fall har tvånget främst handlat om kontrolltvång: att kontrollera att spisen är avstängd, dörren låst osv. Att kontrollera saker någon extra gång då och då gör de allra flesta människor, men när tvångshandlingarna börjar ta över hela ens liv, blir det ett handikapp. När mitt tvång var som värst, kunde det ta mig minst en timme att gå och lägga mig på kvällarna. Under den timmen kontrollerade jag bland annat att jag verkligen hade låst ytterdörren och stängt kylskåpsdörren. Jag led också till en viss del av räknetvång, och jag hade svårt att läsa böcker eftersom jag tvingade mig själv att räkna hela tiden hur många sidor boken hade osv.

”Kan inte du sluta utföra dina tvångshandlingar, situationen blir ju bara värre om du fortsätter?”, frågade oförstående människor mig ibland. Men nej, det kunde jag inte. Trots att jag var medveten om att min ångest bara lindrades för stunden när jag gav efter mitt kontrolltvång, kunde jag inte stå emot impulsen när jag kände ett tvång att kontrollera. Skulle jag ha tvingat mig själv att stå emot tvånget, skulle jag ha mått så dåligt att jag inte hade velat leva mer. Jag hade t om hellre varit utan mat i ett par dagar och stått emot min impuls att äta än låtit bli att utföra mina tvångshandlingar, så stark var min ångest. Och för att tillfälligt bli av denna ångest, hade jag inget annat alternativ än att utföra mina tvångshandlingar.

På samma sätt som en person med influensa oftast inte klarar av att gå upp ur sängen, klarar en person med tvångssyndrom oftast inte av att bryta sina tvångshandlingar utan professionell hjälp. Och när man är som sjukast, orkar man inte alltid att skaffa professionell hjälp och genomgå terapi mot sitt tvång, det kan i en sådan situation kännas som en övermäktig tanke att gå emot sitt tvång. Därför går det inte bara att ”skärpa sig och ta sig i kragen” när man har OCD, man måste också vara tillräckligt stark för att orka bli frisk.

Imorgon kommer jag fortsätta skriva om mitt tvångssyndrom och berätta för er varför jag tror att jag utvecklade tvång och vad som gjorde att min OCD blev bättre. Hej så länge!

Share Button

Att vara uppmärksam på småsaker

Share Button

Många av oss med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar har svårt för att hålla ordning. Speciellt vanligt är det bland oss med ADHD/ADD, samtidigt som personer som endast har Aspergers syndrom kan vara mer ordningsamma om man ska generalisera grovt. Dock har jag märkt att det kan vara väldigt olika och det finns alltid undantag.

Många människor utan diagnoser brukar enligt min erfarenhet inte tycka att det är speciellt svårt att hålla ordning. ”Det är bara att se till att plocka upp i lägenheten några gånger om dagen så hinner det aldrig bli sådär jättestökigt”, får jag ibland höra. Men så enkelt är det inte riktigt för mig. Vissa dagar behöver jag vila helt och hållet, vilket innebär att jag låter bli att diska, tillåter mig själv att kasta kläder på golvet utan att hänga upp dem och så vidare. Om jag skulle tvinga mig själv att göra småsaker varenda dag, skulle jag inte ha tillräckligt mycket tid för återhämtning, och då skulle jag inte längre orka föreläsa.

För att plocka upp saker från golvet, räcker det inte att jag böjer mig ner och plockar upp. Nej, det krävs också att jag medvetet kommanderar min hjärna att vara uppmärksam och kolla om det faktiskt finns saker på golvet som jag borde plocka upp. På grund av all stress som jag utsätts i vardagen är min hjärna dessutom ofta i ett viloläge och då registrerar den ofta inte heller allt vad den ser. Till skillnad från många andra med Aspergers syndrom registerar jag inte alla smådetaljer, och jag blir aldrig stressad om det finns mycket saker framme. Tvärtom lägger min hjärna oftast inte ens märke till om det är stökigt eller inte.

Ibland när jag öppnar kylskåpet, ser mina ögon att det finns gammal mat där som borde slängas, men mekansiskt seende räcker inte: min hjärna måste även registrera vad den ser och koppla att jag faktiskt måste slänga maten. Och för att registrera det, krävs det att jag medvetet kommer ur detta viloläge och kommanderar min hjärna att registrera vad den ser. Det tar energi, precis på samma sätt som det förmodligen tar energi för de flesta människor att tvinga sig själva att vara uppmärksamma på detaljer man vanligtvis inte uppmärksammar.

Att jag inte orkar lägga energi på sådana här saker är en av anledningarna till att det kan bli riktigt stökigt hos mig emellanåt.

20140917_152809

Share Button

Tidningsintervju idag!

Share Button

Idag gav jag en intervju till den stora finska kvällstidningen Iltalehti. Eftersom jag redan förra året gav en intervju till denna tidning, blev jag förvånad när de hörde av sig och ville intervjua mig på nytt, men jag tackade ja.

Reportern Timo Kiiski som intervjuade mig ställde samma fråga till mig som många andra reporter brukar ställa, nämligen om det är lättare att leva med Aspergers syndrom i Sverige än i Finland, om det stämmer att svenskarna rent generellt är öppnare än finnar och om det finns någon skillnad när det gäller kunskapsnivån.

Jag tycker att frågan är rätt intressant. Eftersom jag i stort sett i hela min vuxna ålder bott i Sverige och jag fick min diagnos där, är det svårt för mig att tala om egen erfarenhet. Dessutom tycker jag inte om att generalisera eftersom alla svenskar och finländare är olika. Allt beror på vilka slags människor man möter.

Men om man nu ska generalisera grovt, tycker jag att svenskar i stort sett är öppnare mot annorlundaskap än finländare, och jag har hört andra finländare som bor i Sverige säga samma sak. Och detta gäller enligt min erfarenhet inte bara Aspergers syndrom utan även homosexuella och andra minoritetsgrupper. Men naturligtvis kan det ha att göra med vilka slags människor man umgås med, och sedan finns det alltid fördomsfulla svenskar och fördomsfria finländare.

Det verkar även som att det finns mer kunskap om Aspergers syndrom i Sverige än i Finland. Jag har gett intervjuer till media i båda länderna, och jag har nästan uteslutande fått positiv respons i Sverige. Vissa svenskar har iofs mejlat till mig och sagt att jag skulle kunna ta upp ännu fler positiva saker om Asperger när jag ger intervjuer, men annars har alla varit glada över att jag föreläser, bloggar och skriver böcker.

I Finland har jag däremot även fått mycket negativ kritik. Många har blivit arga över att jag även nämnt positiva saker om Aspergers syndrom i min bok eftersom de inte tycker att det är något eftersträvansvärt att ha ett handikapp. Någon blev provocerad i ett internetforum eftersom jag levde på aktivitetsersättning förut. Och vissa finländare har blivit arga över att jag har boendestöd eftersom jag bara slöser bort skattepengar genom att ha en boendestödjare. Någon skrev t om i en insändare att Aspergers syndrom inte bör ge någon en rättighet att slippa saker man tycker är tråkiga och hon använde mig som ett exempel. Och vissa finländare har ifrågasatt om det är så lämpligt att jag som har Aspergers syndrom håller föreläsningar om diagnosen, skulle det inte vara bättre om en läkare gjorde det? I Sverige har ingen någonsin kritiserat mig offentligt pga ovanstående saker, dessutom har vi rätt många Asperger-föreläsare med egen diagnos i Sverige så det är inget unikt att hålla föreläsningar om Aspergers syndrom ur ett inifrånperspektiv där.

Men med detta sagt har jag även fått mycket positiv respons från många finländare. Många har skrivit till mig och tackat mig för min underbara bok och de är glada över att det äntligen kommit ut en bok på finska som beskriver Aspergers syndrom ur ett inifrånperspektiv.

Innan intervjun och fotograferingarna fixade jag en frisyr hos frisören. Här är klar hos frisören, precis innan jag skulle träffa reportern:

20141122_144636

Share Button

Nu bär det av mot Finland!

Share Button

Nu har jag haft en mycket välbehövd vilovecka efter min föreläsning i Kuwait. Och idag bär det av mot Finland! Imorgon kommer jag göra en tidningsintervju, och på söndag fyller mitt lilla gudbarn 1 år och jag ska på hans kalas. Och nästa vecka börjar föreläsningarna.

Efter mina föreläsningar nästa vecka kommer jag flyga tillbaka hem och stanna här i tre dagar, men efter det är det dags att flyga tillbaka till Finland och föreläsa där igen! Så det kommer bli mycket flygande för mig de närmaste veckorna.  Vilken tid att julen är snart här för då kommer jag få vila ordentligt!

Som bekant har många av oss med Aspergers syndrom och ADHD/ADD brister i våra exekutiva funktioner. I mitt fall innebär det bland annat att jag har svårt att komma igång med saker om jag inte har superbråttom, och därför har jag lämnat packandet till sista stunden. Jag börjar alltid packa ett par timmar innan jag ska till flygplatsen, tidigare än så kan jag inte börja packa. Det går bara inte, oavsett om jag vill eller inte.

Att jag inte börjar packa i tid handlar inte om brist på vilja utan om att jag faktiskt saknar en motor, dvs en startknapp, när jag inte har superbråttom. Då har jag ingen motivation, och när motivationen saknas, kan jag inte komma igång med uppgifter eftersom jag inte kan tänka klart då. Då kan jag inte bestämma mig vad jag behöver ta med mig, eftersom min hjärna bara tänker: ”äsch, jag kommer ändå kunna packa lite senare”. Då skulle bara packandet bli halvdant gjort, och jag skulle bli helt utmattad sedan eftersom jag lagt min energi till att tvinga mig själv.

Om jag däremot vet om att jag verkligen har bråttom, får jag ett adrenalinrus i kroppen, och då kommer jag igång med packandet. Hur konstigt det än låter, kan jag inte ändra på detta. Det här är något jag måste leva med trots att det innebär att jag måste stressa varje gång jag ska iväg. Men hellre acceptera sig själv som man är än att försöka ändra på sig själv, så resonerar jag 🙂

Share Button