månadsarkiv: december 2014

Nyårsafton!

Share Button

Tidigare hade jag fått en inbjudan till nyårsfest för ikväll, men tyvärr har festen blivit inställd på en mycket kort varsel pga sjukdomsfall hos en familjemedlem till värden. Därför har jag och mina vänner fått försöka hitta alternativa fester att gå på, och det har varit mycket velande fram och tillbaka för vi har inte kunnat bestämma oss vad vi ska göra istället. Jag hade gärna ordnat en alternativfest själv om jag hade varit hemma, men mina föräldrar skulle förmodligen inte uppskatta om jag ordnade en fest här i deras hem, speciellt med tanke på att de kommer att vara hemma ikväll 😉

Till slut gick en annan vän med på att anordna en alternativfest hemma hos henne, och alla vi kommer att gå hem till henne istället. Vilken tur! Jag brukar egentligen inte bry mig speciellt mycket om inställda fester för jag trivs så bra hemma, men eftersom jag inte har någon möjlighet att träffa mina finska vänner speciellt ofta, vill jag gärna passa på och umgås med dem ikväll nu när jag ändå är här.

Det sägs att människor med Aspergers syndrom och autism inte brukar vara förtjusta i fester, och i mitt fall ligger det säkert något i det i många situationer. Men å andra sidan beror det ofta på vilken slags fest det handlar om. Om jag anordnar fester hemma hos mig eller om jag går på en fest där jag redan känner många deltagare, vet jag om att det kommer att finnas människor där som jag tycker om, och i sådana situationer ser jag fram emot fester. Jag behöver inte bete mig på ett speciellt sätt, jag behöver inte äta något och jag behöver inte förklara varför jag inte dricker alkohol.

Ingen av mina vänner som jag kommer att träffa ikväll har Aspergers syndrom, men de har ändå lärt sig vad Aspergers syndrom innebär för mig. De vet vilka slags saker de kan diskutera mig med, och om de börjar prata om någon kändis eller någon händelse i världen förtydligar de ofta för mig vad de pratar om eftersom chansen är rätt stor att jag inte vet. Ni som följt min blogg ett tag vet förmodligen att jag har väldigt begränsade intressen och oftast inte vet om saker som inte har med mina specialintressen att göra. Kändisar tillhör inte mina specialintressen, och bara för ett par år sedan hade jag aldrig hört talas om lady Gaga! Människor i allmänhet kan bli rätt så chockade över att jag inte vet saker som de vet om, och det kan bli rätt så tröttsamt för mig att förklara varför jag är annorlunda. Men för mina vänner behöver jag inte förklara något 🙂

Många människor associerar fester med musik, alkohol, dans, god mat och sena kvällar, men för mig betyder inte fester något av detta. För mig betyder fester endast trevligt sällskap och ingenting annat. Jag kommer troligen inte äta där ikväll, och förmodligen kommer jag redan ligga hemma i sängen vid midnatt när det nya året börjar.

Gott nytt år, mina bloggläsare! Vi hörs nästa år! 🙂

Share Button

Mobbing i skolan, del 3

Share Button

De senaste två dagarna har jag skrivit om mobbing, ett ämne som inte bara berör oss med Aspergers syndrom utan även många andra. Idag tänkte jag skriva några råd om hur man bör bemöta ett mobbingsoffer eller ett före detta offer. OBS! Dessa råd baseras endast på mina personliga erfarenheter, och någon annan skulle kanske inte hålla med.

1. Fråga aldrig mobbingsoffret om hen någonsin funderat på varför just hen blir mobbad. Det är aldrig någonsin offrets fel, och när man ställer frågan på det där sättet, kan det få offret att tro att hen inte duger som hen är. Och vad gör det för offrets självkänsla? På samma sätt som man inte bör fråga ett våldtäktsoffer varför hon blivit våldtagen, bör man inte ge skulden på mobbingen till ett mobbingsoffer.

2. Kom ihåg att alla hanterar mobbingen på olika sätt. Det finns inga känslor som är ”fel” att känna. Några personer vill inte prata om det, en del känner sig arga och andra ledsna. Det viktigaste är att offret får släppa fram sina känslor, och inte vad hen ”borde” känna .

3. Om du känner ett barn som blir mobbat i skolan, tvinga aldrig barnet att prata med en kurator om hen absolut inte vill. När jag var mobbad, var jag tvungen att gå på regelbundna samtal hos skolans kurator, vilket jag inte alls ville göra. Dels gav samtalen inte mig någonting, och dessutom tärde detta på min självkänsla och jag kände mig stämplad. Jag tänkte: ”Varför straffas jag igen, först blir jag mobbad och nu blir jag dessutom tvingad att prata med kuratorn. Varför behöver inte mina klasskamrater det? Har jag kanske gjort något fel?” Enligt mig borde mina mobbare ha fått prata med kuratorn istället, och inte jag som inte hade gjort något fel.

4. Vad du än säger, säg aldrig, aldrig någonsin till ett före detta mobbingsoffer: ”Nu är du över 40 år gammal, så mobbingen borde inte prägla dig mer. Ta ansvar för ditt liv istället för att skylla på mobbingen, jag var också mobbad i skolan men jag har kommit över det!”

Precis som jag skrev tidigare, har jag kommit över mobbingen, men jag anser att det endast handlar om ren och skär tur. Jag har turen att inte vara lika beroende av andra människors bekräftelse som många andra är, och därför tog jag förmodligen inte lika mycket skada av mobbingen som många andra före detta mobbingsoffer. Sedan hade jag dessutom turen att få en mycket bra psykolog i vuxenlivet. Att jag har lyckats komma över mobbingen samtidigt som många andra inte har lyckats göra det betyder alltså inte att jag skulle ha bättre karaktär än de eller vara duktigare, jag har endast haft tur.

5. Och precis som jag skrev igår: Tvinga aldrig ett mobbingsoffer att gå i skolan om hen inte vill. På det sättet signalerar du till barnet att mobbingen är okej!

Share Button

Mobbing i skolan, del 2

Share Button

Igår skrev jag ett inlägg om mobbing och Aspergers syndrom, och idag fortsätter jag skriva om ämnet. Precis som jag skrev igår, sa en psykolog till min mamma att hon inte behövde oroa sig för att jag var mobbad för barnen blev enligt henne aldrig påverkade av det senare i livet. Enligt min mamma var detta den allmänna föreställningen i Finland i början av 90-talet, och media började ta upp frågan först några år senare. Då hade man nämligen förstått att mobbing i själva verket påverkar offren mycket mer än vad man tidigare trott.

Jag har den senaste tiden börjat förstå att jag verkligen haft tur eftersom jag inte känner mig påverkad av mobbingen längre (medges bör dock att jag fick gå i ett par år i terapi i vuxen ålder). Med tanke på att jag blev mobbad så systematiskt och inte bara av några enstaka mobbare utan det var nästan hela klassen som mobbade mig är det inte alltid självklart att man lyckas komma över det. Alla före detta mobbingsoffer har inte samma tur som jag, och de lider väldigt mycket. Därför är det mycket viktigt att det finns nolltolerans mot mobbing i alla skolor.

Om ett barn blir mobbat, bör man enligt mig aldrig någonsin tvinga h*nom att gå i skolan om h*n inte vill. Varför? Jo, genom att tvinga barnet till skolan signalerar man till h*nom att mobbingen är okej. Visst, man har kanske förklarat för barnet att mobbarna gör fel, men tvingar man barnet till skolan ändå, stämmer inte handlingarna överens med vad man säger.

Själv kände jag en enorm ångest inför skolan (visserligen berodde ångesten oftast på det faktum att jag fick utskällningar av lärarna för att jag inte kunde saker man ”borde” ha kunnat i min ålder), men när jag sa att jag inte ville gå i skolan, fick jag till svar att det var skolplikt i Finland. Och om jag vägrade, skulle kanske socialen omhänderta mig, och fosterfamiljen skulle tvinga mig att gå i skolan. Eftersom jag var livrädd för att bli omhändertagen, hade jag inget annat alternativ än att fortsätta gå i skolan. Ångesten jag kände var så enorm att jag funderade på självmord flera gånger, men jag vågade inte sätta planerna i verket. Nu efteråt är jag tacksam att jag inte kom i kontakt med någon som också hade självmordstankar, vem vet vad vi hade hittat på.

Så mitt råd till alla föräldrar, oavsett om barnet har Aspergers syndrom eller ej: ta barnet på allvar om h*n säger att h*n inte vill gå i skolan. Det behöver inte vara så att barnet är mobbat, men i annat fall är det förmodligen något annat i skolan som framkallar barnet ångest. Vuxna som mår dåligt har en möjlighet att sjuksriva sig från jobbet eller byta jobb, och barn måste ha samma möjlighet. Ta alltid reda på orsaken till barnets vägran istället för att tvinga!

Share Button

Kommentarer har hamnat i skräppostmappen

Share Button

Idag fick jag höra från en av mina bloggläsare att hennes kommentarer inte publicerats på ett tag och jag blev förvånad. Därför gick jag igenom skräppostmappen och hittade till min förvåning flera kommentarer där som inte var skräppost! Där fanns bland annat kommentarer från Mats, Johanna, Gösta, Thomas, Morgan, Anna och flera andra.

Eftersom många av dessa kommentarer är gamla, kommer jag inte svara på dem alla, men det var bra att jag upptäckte problemet nu! Varje gång jag får en kommentar brukar jag få mejl om det, men den här gången hade jag inte fått mejl eftersom WordPress av någon anledning hade sorterat dessa kommentarer som skräppost trots att det inte var det.

Från och med nu kommer jag gå igenom skräppostmappen noggrant varje dag för att förhindra att samma sak händer igen. Men tänkte ändå skriva ett inlägg om det så att ni inte tror att jag ignorerat era kommentarer med mening! 😉

Share Button

Mobbing i skolan, del 1

Share Button

Det är vanligt att barn med Aspergers syndrom blir mobbade i skolan. Hur vanligt det är har jag hört olika uppskattningar om. Vissa säger att siffran är 50% medan andra tror att det snarare handlar om 90%. Hur ett barn blir påverkat av flerårig systematisk mobbing är olika, men en sak är säker: mobbing är aldrig något positivt! Vissa före detta mobbingsoffer har t om begått självmord, och många har behövt terapi.

Själv blev jag mobbad under hela grundskoletiden. På låg- och mellanstadiet var mobbingen både fysiskt och verbalt, ibland handlade det om s.k ”tyst” mobbing. Från ettan till fyran hade jag några vänner, men många av dessa kunde mobba mig samtidigt och säga elaka saker trots att de ibland umgicks med mig. I femman och sexan hade jag ingen kompis alls att umgås med, och om jag gjorde ett försök att närma mig mina klasskamrater flyttade de sig längre bort. Jag förstod inte förrän i vuxen ålder att jag faktiskt var mobbad även på högstadiet, jag var nämligen van vid att bli behandlad dåligt vid det laget att jag inte ifrågasatte det.

Mobbingen fortsatte varje gång jag bytte till en ny skola eller en ny klass, så det handlar inte om att jag råkade hamna i ”fel” klass. Nu i senare år har jag förstått varför jag blev mobbad: dels var jag för snäll och sa inte från, och dels var jag väldigt annorlunda än mina klasskamrater. Är man annorlunda, blir man ofta utryst.

På ett sätt har jag min Aspergers syndrom att tacka för att jag inte tog lika mycket skada av mobbingen som många andra barn förmodligen skulle gjort. Jag är inte speciellt intreserad av vad som händer runt omkring och är därmed inte lika beroende av att få bekräftelse från jämnåriga som många andra. Jag har ju mina specialintressen som ger mig lycka. Därmed inte sagt att jag skulle ha njutit av mobbingen för det gjorde jag verkligen inte! Jag ville bara bli lämnad ifred.

Mamma var orolig för att mobbingen skulle påverka mig negativt, och hon rådfrågade en psykolog. Psykologen svarade att barn som blir mobbade glömmer bort det direkt, och att det var vanligt att barn var elaka mot varandra. Att jag var mobbad var alltså ingenting att oroa sig för, och hon kunde garantera att jag inte skulle ta skada av det. Jag hoppas verkligen att den psykologen gått i pension och inte jobbar kvar. Visst, jag kanske har turen att inte ha tagit lika mycket skada av mobbingen som många andra, men jag har träffat många före detta mobbingsoffer som varit över 40 år gamla och sagt att mobbingen förstört hela deras liv.

Imorgon kommer jag fortsätta skriva om ämnet! Hej så länge!

Share Button

Aspergers syndrom och mat, del 2

Share Button

Igår skrev jag varför vi som har Aspergers syndrom och autism kan ha lite annorlunda matvanor. Jag brukar säga att annorlunda matvanor inte behöver vara ett problem om omgivningen är öppen och accepterar att alla människor inte behöver vara likadana och göra på samma sätt.

Ibland har jag fått kritik när jag sagt på mina föreläsningar att föräldrar inte borde tvinga barnet att äta. ”Att Paula tycker att världen ska kretsa kring Aspergare visar att hon har Aspergers syndrom och stora svårigheter i att anpassa sig och ta omgivningens perspektiv”, har jag ibland fått höra. Eller: ”Om barn med Aspergers syndrom får bete sig som de vill och de inte uppfostras till hyfs, kommer det skada dem senare i livet. Och det är ohyfsat att tacka nej till mat man blir bjuden på”.

Jag tycker absolut inte att världen ska kretsa kring oss som har Aspergers syndrom, just därför vill jag inte att andra människor ska laga specialkost för min skull utan jag vill antingen ta med mig egen matlåda eller avstå från ätandet helt, jag vill ju inte vara till besvär. Och jag tycker absolut att barn med Aspergers syndrom ska få lära sig hyfs, det är ju inte meningen att barnets beteende faktiskt ska såra eller störa andra på riktigt.

MEN: när det gäller annorlunda perception och ett annorlunda smaksinne kan det verkligen kännas som en riktig tortyr om man tvingas äta mat man får kväljningar av. Nu syftar jag inte på mat som man tycker smakar ”lite tråkigt” eller som man inte har lust att äta utan på mat som man nästan kräks av. Tänk om du gång på gång blev serverad något som du tycker är riktigt, riktigt äckligt, som exempelvis avföring eller gammal mat? Eller om du blev serverad katt, hund eller inälvor i Asien och blev tvingad att äta upp allt? Själv blev jag som barn tvingad gång på gång av mina barnskötare att äta mat som jag tyckte var äckligt, men inte blev jag ”bättre” av det eller ”lärde mig hyfs”. Istället fick jag hemska minnen och har ännu mer motstånd till sådan mat idag!

Människor tror ibland att det hindrar en i vuxenlivet om man har annorlunda matvanor, men i vilka situationer skulle det vara ett hinder? Jag förväntar mig att mina vänner ska vilja att jag mår bra, så varför skulle jag bli vän med någon som kräver att jag ska utsättas för tortyr vid matbordet? Eftersom jag aldrig blir vän med människor som tar illa upp av att jag inte äter samma mat som de, händer det aldrig att jag får middagsbjudningar hem till sådana människor.

Det sägs att vi som har Aspergers syndrom är oflexibla, men enligt mig är det oflexibelt av omgivningen att inte acceptera att alla inte gör på samma sätt som alla andra. Varför är det så viktigt att alla äter exakt samma mat bara för principens skull, och varför kan man inte avvika från detta? Naturligtvis är det fel om en person med Aspergers syndrom kräver att andra ska anpassa maten för h*ns skull, men om personen tar med sig egen mat eller helt enkelt tackar nej till maten, varför skulle det vara ett problem? Vill man verkligen att någon ska förstöra hela sitt liv genom att tvinga sig själv till obehagliga upplevelser vid matbordet gång på gång?

Share Button

Aspergers syndrom och mat, del 1

Share Button

Som många av er kanske redan vet är långt ifrån alla med Aspergers syndrom och autism allätare. Vissa, däribland jag själv, äter bara några noga utvalda maträtter. De flesta finska julrätter som morotslåda och kålrotslåda gillar jag exempelvis inte alls.

Är det ett problem om en person med Aspergers syndrom inte äter allt? Enligt mig beror det på. Ett problem ur vilken synvinkel? Jag har hört talas om några autistiska barn som endast äter choklad eller glass och aldrig något annat, och då kan det bli problem ur näringssynvinkeln. Det kan också vara ett problem för andra människor om en person med Aspergers syndrom kräver att få en specialkost serverad om h*n går på en middagsbjudning, då kan det bli omständigt för andra människor.

Men är annorlunda matvanor ett problem om alla nödvändiga vitaminer och antioxidanter finns i kosten och personen i fråga aldrig kräver att andra människor ska laga specialkost för h*ns skull? Jag tycker inte det. Visst, normen säger att man borde vara allätare, men om vegetarianer och allergiker respekteras och dessa dessutom ofta får en specialkost serverad, varför skulle inte en annorlunda kost pga exempelvis känslig perception respekteras om personen i fråga inte ens kräver att få specialkost?

Det finns otroligt många saker jag inte äter eftersom jag har ett känsligt smaksinne, men det har aldrig varit något problem för mig, tvärtom! Eftersom min kostcirkel endast består av nyttig mat och jag brukar äta ekologiskt, äter jag förmodligen nyttigare än 90% av världens befolkning, och i min värld är det bra att äta nyttigt. Jag accepterar inte att andra människor lagar specialkost för min skull eftersom jag inte vill vara till besvär för någon, men å andra sidan skulle jag aldrig någonsin gå hem till någon som skulle ta illa upp av att jag inte vill äta h*ns mat utan väljer att ta med mig en egen matlåda.

Jag väljer endast att umgås med människor som tänker öppet och inte bryr sig om normer. Jag dömer absolut inte de som vill leva efter normer, men en person som tycker att det är viktigt att alla äter samtidigt och dessutom samma mat skulle jag personligen inte passa ihop som vän med. Inte heller passar jag ihop som vän med någon som kommenterar vad jag äter och inte äter, utan jag vill inte att mina vänskapsrelationer ska kretsa kring mat. Alla äter vad man själv vill och när man vill, och man respekterar varandra för den person man är! Eftersom det är ett sådant liv jag lever, är inte mina annorlunda matvanor något problem 🙂

Share Button

Att skicka julkort

Share Button

Att leva med Aspergers syndrom är för mig att leva i en värld vars traditioner man inte förstår eller har svårt för. En tradition som jag inte orkat följa är att skicka julkort.

När jag var yngre, gjorde jag det ibland för mamma pushade mig, men jag slutade för länge sedan. Varför? Jo, för att jag märkte att jag inte orkade. Jag vill ju gärna göra mitt liv så enkelt som det bara går, och att skicka julkort är en mycket komplicerad uppgift för mig som innehåller flera steg. För det första måste jag komma ihåg att köpa julkort och sedan ta hem dem. De får inte bli skrynkliga och jag får inte råka spilla mat och dricka på dem, vilkte inte alltid är lätt för mig att tänka på, klumpig som jag är.

Därefter får jag leta efter alla adresser, och oordningssam som jag är skulle det ta mycket tid och energi för jag har ingen adressbok. Sedan måste jag lägga frimärken på julkorten, vilket skulle innebära att jag antingen skulle behöva köpa frimärken eller försöka hitta några på min plånbok som är full av gamla kvitton som jag inte orkat slänga. Mina boendestödjare försöker påminna mig om att tömma gamla kvitton från plånboken regelbundet och visst, det låter som en mycket bra idé men jag orkar helt enkelt inte. Sådana uppgifter tar mental energi liksom alla andra uppgifter då jag måste tänka och fatta beslut. Och i detta fall skulle det stora beslutet vara vilka kvitton jag borde spara och vilka jag borde slänga. Ibland har jag slängt kvitton som jag egentligen borde ha sparat, vilket jag bittert fått ångra eftersom jag inte kunnat reklamera kläder som jag köpt.

Och till slut måste jag komma ihåg att ta julkorten med mig någon gång jag går ut och lägga dem i brevinkastet. Eftersom jag ofta lämnar hemmet i sista minuten när jag ska iväg, skulle det kräva lite extra planering och jag skulle behöva gå hemifrån lite tidigare, vilket är något som inte är speciellt lätt för mig. Det kräver mental styrka och stark vilja.

Visst, jag skulle kunna göra allt detta. Men jag har märkt att mitt liv blir så otroligt mycket enklare när jag inte skickar julkort till någon. Då får jag ta det lugnt innan jultiden och njuta av tiden då jag inte har speciellt många föreläsningar. Och då kan jag spara min energi till andra saker.

Share Button

God jul!

Share Button

I morse när jag vaknade hade jag nästan glömt bort att det var julafton. Jag log lite för mig själv eftersom jag aldrig hade kunnat glömma bort något sådant när jag var barn. På den tiden var julafton något väldigt viktigt, framför allt pga alla julklappar men även för att vi sov hos min älskade farfar eller så kom han hem till oss.

Men nu när jag är vuxen, är jularna annorlunda. Jag säger alltid till min familj och alla andra att jag inte vill ha julklappar. Varför det? Jo, för att jag har väldigt lite energi pga min Aspergers syndrom, och jag tycker att det är riktigt jobbigt att gå i affärer och leta julklappar. Jag skulle känna mig dum om jag fick julklappar utan att köpa något själv, och därför vill jag inte ha klappar alls. Då blir det inte så att jag bara tar och tar utan att ge något tillbaka.

Eftersom jag har extremt lite energi, vill jag alltid göra mitt liv så enkelt som det bara går. Om jag firade julen ensam, skulle jag aldrig äta julmat. Då skulle jag behöva avvika från mina rutiner: för det första skulle jag behöva gå i affären och köpa mat jag inte brukar köpa, vilket skulle betyda att jag skulle vara tvungen att tänka annorlunda och det skulle vara psykiskt ansträngande. Men det allra jobbigaste skulle vara att laga julmaten. Jag älskar kalkon och jag älskar risgrynsgröt, men jag skulle inte orka fixa sådan mat, det skulle helt enkelt inte vara värt besväret. Dessutom är jag rätt så nöjd med maten jag brukar äta på vardagarna så jag behöver egentligen ingen julmat. Men nu har jag sådan tur att min pappa fixar julmaten och jag får komma på ett serverat bord 🙂

Detsamma gäller julgran. Jag skulle aldrig orka köpa en julgran eller ens ta fram en plastgran och dekorera den. Men nu är det så att min pappa och bror dekorerar granen! 🙂 Egentligen bryr jag inte mig om jul och julgranar speciellt mycket och skulle absolut kunna tänka mig att fira jul utan en gran, men jag tackar inte nej om någon annan absolut vill göra jobbet. Jag är jättetacksam över att jag får fira juldagarna med min underbara familj.

Jag vill passa på att önska er en riktigt god jul, mina kära bloggläsare! Hoppas ni får fröjdefulla dagar med era nära och kära! 🙂

Share Button

Energibortfall

Share Button

Efter föreläsningar brukar jag vara rätt så trött! Speciellt i slutet av föreläsningssäsonger är jag helt utmattad eftersom jag överansträngt min kropp och hjärna i flera månader. När jag är utmattad, har jag ofta mobilen ljudlös och ligger bara helt utslagen i soffan.

Jag vet att många som har Aspergers syndrom eller autism känner sig trötta eftersom en vanlig vardag kan ta otroligt mycket energi från oss. Mina tips för att spara på energi:

1. Gör bara det du måste! Vi människor har ofta en tendens att ställa alldeles för höga krav på oss själva. Vi inbillar oss att man måste ha ett perfekt städat hem, kvälls- och nattmänniskor får inte leva efter sin biologiska rytm för duktiga människor går minsann upp tidigt på morgnarna osv. Men det är viktigt att komma ihåg att alla människor inte mår bra av att gå upp klockan åtta på morgnarna. Själv brukar jag bestämma träffar endast senare på eftermiddagarna eller tidigt på kvällarna. På det här sättet mår jag så otroligt mycket bättre!

2. Kom ihåg att det är helt okej att dra ner på sociala kontakter, och man behöver inte tacka ja till exakt allt! En bra vän förstår att man inte alltid orkar träffas. Tidigare stressade jag enormt mycket varje gång jag besökte Finland för alla vill alltid träffa mig, men nyligen bestämde jag mig att jag inte behöver träffa exakt alla trots att jag endast besöker Finland några gånger om året. Det är ju inte meningen att jag ska stressa när jag har semester, utan semestern är till för att jag ska må bra! Igår träffade jag min gamla barnflicka Jutta, men annars tvingar jag inte mig själv att träffa exakt alla hela tiden när jag är i Finland.

3. Ät nyttigt! Det sägs att många med Aspergers syndrom och autism inte tål gluten och mjölkprodukter. Jag har märkt att jag börjar må dåligt och blir trött om jag äter alltför mycket gluten, så jag beställer alltid glutenfritt bröd när jag äter ute. När det gäller mjölkprodukter har jag däremot inte märkt någon skillnad med mitt mående beroende på om jag äter det eller inte, men glutenfri kost har däremot gjort en enorm skillnad! Jag gör t om min morgongröt på glutenfria havregryn. Jag äter inte heller vitt socker och försöker även undvika tillsatser, sötningsmedel, halvfabrikat osv.

Dessutom får jag energi när jag äter ingefära och kokosolja. Jag äter en bit av rå ingefära varje morgon, och ibland lägger jag en matsked kallpressad, ekologisk kokosolja på min morgongröt. Jag har personligen Kung Markattas kokosolja, men det fungerar nog med vilket märke som helst, bara oljan är kravmärkt och kallpressad. Det råder olika åsikter kring huruvida det är nyttigt med kokosolja eller inte, men jag tror personligen att det är nyttigt. Det var ganska länge sedan jag åt det sist, men igår bestämde jag mig för att börja med den vanan igen eftersom det faktiskt gör mig piggare, t om så pass att jag inte kan somna om jag äter det på kvällen.

Share Button