månadsarkiv: december 2014

Aspergers syndrom och åldersrasism

Share Button

Jag har länge funderat på frånvaro av åldersfixering hos vissa med Aspergers syndrom och hade tänkt skriva ett inlägg om det. Till min glädje såg jag att Johanna Svenningsson för ett par dagar sedan skrev ett bra blogginlägg om ämnet, mycket läsvärt!

Precis som Johanna har jag alltid varit öppen för olika åldrar. När det gäller val av partner brukar jag iofs bli attraherad av killar som är ungefär i min ålder med plus och minus 10 år, men när det gäller val av vänner så fungerar jag som Johanna. Jag bryr mig inte om hur gamla mina vänner är eftersom åldern i min värld bara är en siffra. De flesta av mina vänner idag är iofs ungefär jämngamla med mig, men jag har tidigare kommit mycket bra överens med människor som är betydligt äldre eller yngre.

En gång när jag var i 25-årsåldern lärde jag känna en 15-årig tjej i trappuppgången i min kompis bostadshus i Finland. Vi började prata, och eftersom jag tyckte att hon verkade trevlig, bad jag om hennes nummer. Vi träffades vid några tillfällen i Helsingfors och hade roligt. Innan jag åkte tillbaka till Stockholm sa jag till henne att hon gärna kunde hälsa på mig och min dåvarande man i Stockholm någon gång.

Senare hörde tjejen av sig och sa att hennes mamma inte ville att vi skulle ha kontakt. Mamman hade tyckt att det var konstigt att jag som var vuxen hade tagit kontakt med en 15-årig tjej på det där sättet och att jag dessutom ville att tjejen skulle komma till Sverige för att hälsa på mig och min 35-åriga man. Enligt mamman var inte detta normalt alls och att det definitivt låg en hund begraven i historian. Vad ville en vuxen kvinna av hennes dotter?

Jag blev lite paff. Vaddå en hund begraven? Trodde mamman verkligen att jag inte hade ärliga avsikter, jag ville ju bara ha tjejen som min vän? Varför fick jag inte vara vän med hennes dotter bara för att det låg flera år mellan oss? Vem hade egentligen bestämt hur man skulle vara när man var 25 år? Jag kände mig barnsligare än många andra 25-åringar, och därför trivdes jag bra med tonåringar.

Jag kan tycka att det är sorgligt att de som beter sig på ett annat sätt än sin ålder och dras till yngre eller äldre personer döms ut direkt. Det behöver inte nödvändigtvis ligga en hund begraven i allt! Men med detta sagt kan jag förstå mamman idag. Det är förståeligt att hon ville skydda sin dotter, och man vet aldrig när man lever i vår galna värld. Även om långt ifrån alla som avviker är galningar 😉

Share Button

Det bästa med att jobba som Asperger-informatör

Share Button

Igår berättade jag för er vad jag tyckte var svårt i att jobba som Asperger-informatör. Men det är inte bara svårt, det finns även otroligt många fördelar.

Ända sedan jag var liten, har jag fått höra att jag pratar för mycket. Jag har alltid mycket att säga, men när jag umgås med andra människor, måste jag ta hänsyn till att alla inte alltid vill gå in på varje ämne lika intensivt som jag. Dessutom är det inte snällt av mig om jag ”tvingar” andra människor att lyssna på mina långa monologer om saker som intresserar mig.

Men jag älskar att prata mycket, och därför älskar jag att föreläsa! Då får jag inte bara prata i timmar utan att bli avbruten, jag får dessutom tala för en publik som faktiskt är intresserad av vad jag har att säga och i många fall även betalar för att komma och lyssna på mig! Jag får dessutom föreläsa om ett ämne som jag brinner för. Jag räknar diagnosen Aspergers syndrom som ett av mina specialintressen, och det känns mycket bra att få bryta fördomar. Många verkar ha föreställningen att om man ser helt vanlig ut utanpå, är man lika vanlig inuti. Eller att om man klarar av att föreläsa, måste man också klara av att städa. Men så är det ju inte alls.

Jag blir också väldigt glad när jag märker att åhörarna tagit till sig vad jag sagt. Ibland säger anhöriga till mig att de äntligen förstår varför deras barn har svårt för att hålla ordning och att de måste hitta någon annan metod än tjat för att hjälpa barnet. Ibland har skolpersonal sagt att de tack vare min föreläsning har förstått att de bemött barn med Aspergers syndrom och autism fel och att de måste sluta ställa allför höga krav och istället ha förståelse för att vissa saker kan vara riktigt, riktigt svåra för Asperger-barn.

Jag blir också rörd när personer med Aspergers syndrom kontaktat mig och skrivit att de börjat acceptera sig själva som de är efter att ha läst mina blogginlägg. En gång fick jag mejl från en person som skrev att hon alltid varit dömande och tyckt att exempelvis utbrända människor är lata, arbetsskygga människor och alla som avviker är konstiga, men efter att hon hade läst min bok hade hon kommit på andra tankar. Jag kan inte beskriva hur glad jag blev! Föreläsningarna gör mig ofta mentalt och fysiskt trött, men sådana underbara kommentarer gör att jag orkar fortsätta.

När jag föreläste i Riihimäki i torsdags, hade en ung tjej med Aspergers syndrom gjort en sådan här till mig, den föreställer bokstäverna på den finska boktiteln. Jag blev jätteglad! 🙂20141221_134648

Share Button

Det svåraste i mitt jobb

Share Button

Många tycker att mitt jobb låter häftigt. Jag får ofta höra att det måste vara roligt att jobba som Asperger-informatör och att få åka runt och hålla föreläsningar om Aspergers syndrom. Ibland får jag frågan om det överhuvudtaget finns nackdelar i mitt jobb.

Ja, det finns det definitivt! Jag älskar mitt jobb och brinner för att föreläsa, men förutom det faktum att resorna tar mycket energi av mig, har jag ständigt en känsla av att inte räcka till trots att jag redan bloggar, föreläser och skriver böcker. Jag har ingen möjlighet att svara på många privata mejl jag får och eller att hjälpa alla eftersom jag är helt slut efter mitt jobb. Innan jag började föreläsa, hade jag bestämt mig att jag skulle hjälpa alla som behövde hjälp, men snart insåg jag att tiden helt enkelt inte räckte till även om jag gärna skulle vilja.

Det allra tuffaste i mitt jobb är att jag får höra riktigt sorgliga historier. Jag får höra om barn med Aspergers syndrom och autism som har blivit mobbade,  vuxna Aspergare som blir deprimerade eftersom de inte har fått jobb och tvingas leva på socialbidrag, personer som blivit tvungna att hoppa av specialanpassade utbildningar eftersom de inte blivit förstådda, lönebidragsanställningar och LSS-insatser som inte fungerat, lärare som tvingat barn med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar att ”träna” på saker som de verkligen inte klarar av och som ger dem ångest och Asperger-barn i Finland som tidigare blivit eller riskerar att bli omhändertagna efterson socialen inte anser att föräldrarna klarar av att ”uppfostra” barnet rätt trots att själva problemet enligt föräldrarna ligger i att barnet mår dåligt eftersom det inte blir förstått och blir fel bemött av omgivningen.

Om jag fick bestämma, skulle alla som arbetar med människor behöva betydligt mer kunskap samt behöva klara av ett obligatoriskt lämplighetsprov som visar att de har tillräckligt mycket empati. Och detta skulle inte gälla endast personal som arbetar med oss som har Aspergers syndrom utan även de som arbetar med människor med andra funktionsnedsättningar, gamla människor osv. Om boendestödjare, LSS-handläggare, läkare och lärare saknar kunskap om Aspergers syndrom och autism, hur kan de hjälpa oss på rätt sätt?

Share Button

Skräcken av att inte vara som alla andra utan att veta varför

Share Button

För ett tag sedan skrev jag ett inlägg om hur jag vägrade gå på lektionerna i skapande när jag pluggade på Vimmerby Folkhögskola. Min skräck var helt enkelt så stor att jag nästan var oförmögen att gå in i det klassrum där dessa lektioner hölls. Jag var riktigt rädd. Hela min kropp skrek: FARA, SPRING!! Hur konstigt det än låter, kändes tanken på lektionerna nästan som att jag blev jagad av ett lejon, så rädd var jag.

På den tiden visste jag inte om att jag hade Aspergers syndrom och andra svårigheter och hade därmed ingen förklaring för min ojämna begåvning. Min enorma ångest berodde på mina dåliga erfarenheter från min barndom. Känslan av att vara den bästa i hela klassen i språk men inte klara av saker som var enkla för andra var riktigt ångestfylld för mig när jag var barn. Om jag hade vetat att jag hade Aspergers syndrom, hade jag inte behövt ha lika mycket ångest. Då hade jag åtminstone vetat att det fanns en förklaring till att jag inte var som alla andra, och då hade jag vetat att lärarna som skällde ut mig hade fel. Men nu visste jag inte. 

Eftersom jag inte hade någon diagnos på den tiden, trodde omgivningen att jag var som alla andra. Ingen kom på tanken att jag faktiskt skulle kunna ha svårigheter med motoriken, automatiseringen och att lära mig praktiska saker. Lärarna visade för oss på bildlektionerna hur vi skulle göra, de visade för oss på syslöjden hur man använde symaskinerna och de väntade sig att alla skulle veta hur man ställer upp en strykbräda. När jag sa till läraren att jag tyckte att det var svårt, fick jag till svar: ”Nej, det är jättelätt. Kolla bara hur snabbt dina klasskamrater lär sig”. När jag sa att jag inte kunde göra en viss uppgift, fick jag till svar: ”Jo, det kan du visst”. Och när jag sedan gjorde fel, fick jag utskällningar. Klasskamraterna skrattade åt mig. Men det förtjänade jag ju för jag försökte inte tillräckligt, det var jag helt säker på.

Jag började bli mer och mer rädd för skolan. Eftersom sådana här uppgifter var lätta för de flesta andra, tog ingen mig på allvar när jag sa att jag inte visste hur man gjorde. Därför hade jag inget annat alternativ än att skolka från vissa lektioner och låtsas vara sjuk. Omgivningen hade ju redan bestämt sig att jag kunde göra vissa saker trots att jag inte kunde, så ingen hade tagit mig på allvar om jag hade berättat. Och sedan var jag också själv övertygad om att jag var lat. Om jag skulle skärpa mig, skulle jag kanske kunna bli som alla andra och lära mig det mina klasskamrater kunde. Kanske nästa år…

Ibland var jag avundsjuk på människor som satt i rullstol eller hade dyslexi. De hade åtminstone en ursäkt för att inte lära sig vissa saker. Ingen skällde någonsin på en rullstolsburen person för att denne inte kunde gå, men jag var ju ”bara” lat så jag hade ingen ursäkt för att vara annorlunda. Ibland lekte jag med tanken på att hälla frätande syra över mina ögon. Då skulle jag bli blind, och ingen skulle längre bli arg på mig för att jag inte såg hur lärarna gjorde. Då skulle jag ha en giltig ursäkt.

Så här i efterhand tycker jag att det är sorgligt att skolor förutsätter att alla barn är likadana. Varför förutsattes det att alla barn kunde rita och sy? Varför inte ta vara på barnets talanger istället för att haka upp sig på det barnet inte kan? Det skulle kunna spara barnen extremt mycket ångest.

Share Button

Trött

Share Button

Nu har jag långa dagar bakom mig, och min energi börjar ta slut! Idag föreläste jag mellan kl 10 och 15:45 i Riihimäki, Finland, och nästan hela gårdagen gick åt resande.

När jag kom fram till hotellet igår, skulle jag skriva ett blogginlägg och blev extremt irriterad över att upptäcka att det blivit något fel med min laptop. Att skriva i bloggen eller att surfa överhuvudtaget har blivit någon slags lugnade syssla för mig, något som jag vill göra dagligen. Vi som har Aspergers syndrom är som bekant inte alltid förtjusta i oväntade händelser, och när en oväntad händelse har med datorer att göra, kan jag bli extremt stressad. När jag oväntat inte kunde blogga igår, fick jag lite panik. Jag tog det lugnt istället och tog en skön kvällspromenad.

Idag föreläste jag för en rätt så stor publik i ett stort auditorium. Jag blev glad över att upptäcka att det även fanns ett barn med på föreläsningen. Barnet var dessutom väldigt engagerad i det jag hade att berätta och räckte t om upp handen under frågestunden.  Jag var lite orolig för att han skulle få tråkigt eftersom dagen var väldigt lång, men min oro verkade vara obefogad. Roligt att även den yngre generationen är intresserad av Aspergers syndrom!

Under frågestunden fick jag även en fråga om vad jag tycker om rådet att man inte borde tillåta en person med Aspergers syndrom att syssla med sina specialintressen för mycket. Detta råd håller jag inte med om alls. Visst borde omgivningen gripa in om specialintresset är skadligt för personen själv eller för någon annan, men om intresset bara är lite ovanligt, som exempelvis att läsa tidtabeller, borde man enligt mig lämna personen ifred. Varför borde normen få diktera vilka intressen som är accepterade och vilka som inte är det? Om man tänker efter så har även många personer utan Aspergers syndrom skadliga saker för sig på fritiden, som exempelvis att röka, utan att andra människor griper in, så varför skulle personer med Aspergers syndrom inte få syssla med sina harmlösa specialintressen på fritiden?

Nu kommer det bli ett mycket välbehövt jullov för mig!

20141218_151501

Share Button

Att utveckla en god självkänsla

Share Button

I ett tidigare inlägg skrev jag att många personer med Aspergers syndrom eller autism en dålig självkänsla. Personligen tror jag att denna dåliga självkänsla är resultatet av samhällets syn på de som avviker. Många människor känner att man enligt samhällets normer måste flytta hemifrån innan en viss ålder, man måste ha ett jobb, man måste ha ett rikt socialt liv och man måste kunna och veta vissa saker. Och när man inte passar in i denna mall, vilket många med Aspergers syndrom och autism inte gör, kan man lätt känna att man inte duger som man är.

Jag har lagt märke till att många människor behöver andra människors bekräftelse för att få en bra självkänsla. Även mina vänner som inte har Aspergers syndrom säger att deras självkänsla knäcks när de blir arbetslösa. ”Åh, nu känner jag mig sååå obehövd”, säger de då. Människor i allmänhet verkar behöva någon slags känsla av att vara till nytta och att vara duktiga på något för att känna att de duger som de är.

Det som många undrar är hur jag fått en bra självkänsla. Jag hade visserligen en mycket bra självkänsla när jag var ett litet barn, men den bröts ner när jag började i skolan. Innan förskoleåldern hade jag alltid trott att jag dög som jag var, men i skolan fick jag lära mig att man inte inte gjorde det om man var för annorlunda. Om man hade helt andra andra intressen än andra som exempelvis grammatik och att läsa tidtabeller och svårt för att lära sig vissa saker, som exempelvis hur man ställer upp en strykbräda, hur man ritar och syr och hur man knäcker ägg, fick man försöka ändra på sig och bli som alla andra. Och detta knäckte min självkänsla.

Jag fick åter min självkänsla när jag insåg att alla människor inte behövde vara likadana. Alla behövde inte gilla musik, veta vem Madonna och andra kändisar är, gilla filmer och sociala evenemang. Det var okej att vara så osocial man ville, så länge man inte skadade någon annan. Och när man åkte på utlandssemester, hade man full rätt att stanna på hotellrummet under hela resan om det var det man ville göra och blev lycklig av. Alla behövde inte bli lyckliga över samma saker. Idag vet jag att jag duger som jag är, oavsett om jag får andra människors bekräftelse och godkännande eller ej.

Visserligen har jag mött människor som ifrågasatt min livsstil eftersom den avviker från majoritetsnormen, men varför måste majoriteten ha rätt? Om majoriteten av människor får en att känna att man borde vara på ett visst sätt, måste man hålla i minnet att många människor är hjärntvättade av samhällets normer. Många tror att ”normalitet” är detsamma som lycka, men så behöver det inte vara.

Alla människor tycker naturligtvis att just deras tankar och värderingar är de rätta, men vem är det som säger att de verkligen är det? Den som avviker från normen idag kommer kanske vara helt normalt om 100 år. Normer och värderingar ändras beroende på vilken tid, kultur och miljö man lever i. För mindre än 100 år sedan frös samhället ut alla kvinnor som födde barn utanför äktenskapet, men i dagens samhälle anses det snarare vara konstigt om man tycker att det är något fel med oäktenskapliga barn. Om dessa normer också ändras så här fort, vem är det som säger att majoriteten av människor har rätt när det gäller andra frågor?

Share Button

Vi och de?

Share Button

Ibland drar människor en skarp gräns mellan oss som har Aspergers syndrom och de som är neurotypiker. Neurotypiker kan säga: ”jo, men de där Aspergarna fungerar ju på det här sättet, de är inte som oss”. Eller personer med Aspergers syndrom eller autism kan säga: ”de där neurotypikerna förstår aldrig någonting, bara vi som har Aspergers syndrom kan förstå något sådant här”.

Ibland låter det kanske på mina inlägg som att jag också drar en skarp gräns när jag skriver om Aspergers syndrom, men jag är egentligen emot att kategorisera människor. Varför? Jo, för att alla människor är olika.

Om jag skulle få veta att min nya granne hade Aspergers syndrom, skulle det säga mig lika mycket som att min nya granne var norrman, ateist eller läkare. Att få en ny granne med Aspergers syndrom skulle kunna betyda att jag och min granne var lika och att vi förstod varandra väldigt, väldigt bra. Det skulle också kunna betyda att våra Asperger-drag såg helt olika ut, vi hade helt olika personligheter och vi hatade varandra. Eller något mitt emellan.

När jag säger till människor i Sverige att jag är finsk, tar vissa svenskar för givet att jag gillar att bada bastu och dricka. Och när människor får höra att jag har Aspergers syndrom utan att ha träffat mig, tror de möjligen att jag talar monotont, är extremt osocial och har en stel mimik. Men inget av dessa påståenden stämmer in på mig. Jag dricker inte, gillar inte bastu speciellt mycket, jag använder mycket mimik och är dessutom extremt pratsam. Däremot vet jag extremt många finnar som stämmer in på den ovanstående stereotypiska bilden om finnar, liksom Aspergare som stämmer in på den ovanstående beskrivningen om Aspergers syndrom. Men betyder det att alla skulle vara så? Nej, inte alls.

Personligen har jag träffat personer med Aspergers syndrom som jag inte alls kommit överens med och neurotypiker som jag personlighetsmässigt passat jättebra ihop med. Vissa Aspergare förstår mig inte alls samtidigt som några neurotypiker förstår mig bra. Visst, jag har ofta gjort erfarenheten att många neurotypiker inte förstår mig, men betyder det att ingen neurotypiker någonsin skulle förstå mig? Givetvis inte. Alla är olika. Precis som neurotypiker inte bör dra oss Aspergare över en kam, bör jag som Aspergare inte heller göra detsamma om neurotypiker. Vi är alla individer!

Share Button

Aspergers syndrom och lättkränkhet

Share Button

”Varför är så många personer med Aspergers syndrom och autism lättkränkta?”, har människor frågat mig ibland. Förut förstod jag inte alls vad människorna menade för jag kände inte igen mig. Mitt problem har nästan varit tvärtom: människor har sagt saker till mig som enligt andra människor varit taskiga, men jag har inte tagit åt mig.

När jag pluggade på Lärarhögskolan, tyckte en klasskamrat att mina skor var fula. Jag tolkade det bara som att mina skor inte föll henne i smaken och tog inte illa upp. Men en klasskamrat som hörde detta tyckte att jag borde ha tagit illa upp, och han frågade mig om jag inte hade märkt att hon varit taskig mot mig tidigare. Nej, jag hade inte märkt någonting!

När jag förut var överviktig, sa en kille till mig på krogen att jag skulle ha varit så mycket snyggare om jag hade varit smal, och jag höll med. Jag fortsatte att diskutera med honom under hela kvällen. Först flera år senare lärde jag mig att vikt är ett känsligt ämne för många andra tjejer och att de möjligen skulle ha tagit illa upp om de hade varit i min sits. Men i min värld var inte killens kommentar konstigare än när min mamma sagt till mig att jag exempelvis skulle passa bättre i en annan läppstiftsfärg.

Men jag har senare hört att många andra med Aspergers syndrom kan vara helt mina motsatser i detta avseende, dvs de tar illa upp mycket lätt. De kan ta illa upp om de håller en presentation, och någon exempelvis säger till dem: ”vilken bra presentation du gjorde, men den hade gärna kunnat vara lite längre”. De kan bli så ledsna över en sådan kommentar att de tror att världens undergång är nära och de gråter i flera dagar. Och vissa med Aspergers syndrom har sagt till mig att de alltid tror att människor har en ond baktanke med sina kommentarer, och de kan tolka nästan vad som helst negativt.

Vissa säger att vi som har Aspergers syndrom är ”långt ifrån lagom”, och det kanske kan stämma i många fall även om vi är mycket olika. Man borde ju enligt majoritetsnormen ta illa upp ”lagom” mycket. Och eftersom majoriteten av människor skulle ta illa upp av den kommentaren jag fick av min vikt, tycker många att det är konstigt att jag inte tolkade den kommentaren det minsta negativt. Och om någon annan Aspergare tar illa upp av något som de flesta andra inte skulle ta illa upp av, kan de få höra: ”men det där är ingenting att bli ledsen över”, och då kan Aspergaren känna att h*ns känslor inte blir tagna på allvar eftersom för h*nom är h*ns negativa känsla mycket verklig.

På samma sätt när många andra tar illa upp när någon kommenterar deras vikt, kan jag inte komma och säga: ”men bli inte ledsen för en sådan här struntsak, klart att alla inte behöver gilla din vikt och personen menade säkert inget illa”. Blir man ledsen så blir man, så är det, och jag tycker att det är viktigt att omvärlden inte viftar bort det.

Varför är vissa personer med Aspergers syndrom lättkränkta då? Det har jag ingen aning om, jag kan bara gissa. För det första har vi ofta ett annat sätt att kommunicera, och eftersom vi kommunicerar på ett annat sätt, tror jag att det är logiskt att vi ibland tolkar språkens och gesternas betydelse på ett annat sätt. Och om man alltid känt att man varit misslyckad och man ständigt blev kritiserad i skolan för allt möjligt, vilket är fallet hos många Aspergare, kan jag tänka mig att vissa kan bli överkänsliga.

Därmed inte sagt att lättkränkhet nödvändigtvis behöver vara kopplat till just Aspergers syndrom även om jag har hört att denna egenskap är vanligt förekommande hos oss. Man kan ha Aspergers syndrom utan att vara lättkränkt, och man kan vara lättkränkt utan att ha Aspergers syndrom. Lättkränkhet är ingenting som nämns i diagnoskriterierna.

Share Button

Att behöva svälta

Share Button

Jag har en vän som bor i ett fattigt land, och han behöver kämpa för att få mat för dagen. Vissa dagar har han inte kunnat äta sig mätt, och många gånger har han varit tvungen att lägga sig med kurrande mage.

När jag fyller år, förväntar jag mig att vännen i fråga försöker samla pengar så att han kan köpa en fin present till mig. Jag vet att han är fattig, men jag tycker att han borde kunna offra sig den här gången, jag fyller ju år bara en gång om året! Jag skulle ju också egentligen vilja köpa andra saker för min lön, men när mina vänner fyller år, offrar jag mig och köper presenter till dem trots att jag inte alltid har mycket pengar.

Vad, vad håller Paula på med nu, har hon blivit galen, undrar du kanske? Nej, det har jag inte. Jag kan avslöja för er att vännen i fråga inte existerar. Och om jag hade en sådan vän, skulle jag självklart inte vilja att han köpte en present till mig när jag fyller år! Istället skulle jag göra mitt bästa för att hjälpa honom.

Varför skrev jag så här då, undrar du kanske? Jo, det är för att vi med Aspergers syndrom och andra osynliga diagnoser ofta får höra från människor att de vet att vi har en diagnos, men vi borde åtminstone kunna anstränga oss lite då och då! En gång berättade en person med Aspergers syndrom för mig som vi kan kalla för Anna att jobbet tog så mycket av hennes energi att hon behövde vila alla helgerna så att hon inte skulle kollapsa. Därför var det exempelvis helt uteslutet för henne att skaffa barn, hennes ork skulle helt enkelt inte räcka till. 

När Annas kusin som bodde i en annan stad fyllde år förväntade sig kusinen att Anna skulle anstränga sig lite för en gångs skull. Annas förklaring att resan och festen skulle ta så mycket av hennes energi att hon skulle må dåligt hela veckan därpå godtogs inte. Kusinen svarade att hon egentligen inte alltid orkade gå på andra människors fester men hon ansträngde sig för deras skull trots att hon blev trött. Och därför tyckte hon att Anna var egoistisk om hon inte tänkte komma.

Jag brukar säga att energi är lite samma som pengar. Om man redan har så pass mycket energi att man exempelvis orkar skaffa barn och inte behöver sova 12 timmar per natt när man jobbar, gör det förmodligen inte så mycket om man förlorar lite av sina energidepåer. När man däremot har extremt lite energi, har man inte alltid ”råd” att förlora sina allra sista energidepåer, inte ens vid speciella tillfällen. Skulle man göra det, skulle man svälta på energi.

På samma sätt gör det inte mig så mycket om en god vän till mig fyller år och jag måste klara mig på mindre pengar under den månaden, jag har ju ändå så pass mycket pengar att jag åtminstone har råd med mat. Om jag däremot var fattig och levde på gatan, skulle förlusten av 200 kronor innebära några dagars svält för mig! Och vem skulle kräva av sin vän att offra sig och svälta?

Share Button

Jag och min farfar, del 2

Share Button

Igår berättade jag för er om mina minnen med min farfar. När han gick bort på hösten 2003, hade jag nyligen blivit diagnostiserad med Aspergers syndrom och kände mig därför relativt stark mentalt. Men däremot var jag förtvivlad över att han hade gått bort just då.

Anledningen till att jag var förtvivlad över tidpunkten var att jag alltid brukade åka till Finland varje sommar och hälsa på honom. Men sommaren innan hade jag undantagsvis inte gjort det, just den sommaren hade jag nämligen velat åka och tågluffa med min vän. ”Jag hinner ju träffa honom på honom under julhelgerna i december”, hade jag tänkt då. Men så fel jag hade haft för han levde ju inte längre i december 🙁

I flera månaders tid var jag förtvivlad, och jag tänkte på honom dag och natt. Glädjen över min Asperger-diagnos överskuggades av sorgen och skuldkänslan över farfar. Tänk om han dog i tron att jag inte brydde mig om honom? Jag hade ju inte ens åkt till Finland för att hälsa på honom på sjukhuset under hösten, men jag hade inte förstått att han var allvarligt sjuk. Jag hade inbillat mig att han skulle komma tillbaka hem. Jag visste varför jag hade agerat som jag hade gjort, men farfar visste ju inte det. Förtvivlan var så stark att jag tänkte att jag skulle känna sorg för resten av livet.

Men en natt på våren 2004 hade jag en mycket märklig dröm. Fast den kändes inte som en vanlig dröm. Det som skilde den från andra drömmar var att den kändes extremt stark och verklig, och jag kom ihåg alla detaljerna väldigt tydligt dagen därpå. Det kändes som att jag faktiskt var på plats på riktigt. I drömmen var jag och min familj i min farfars tomma hus. Jag stod i vardagsrummet och trodde mig plötsligt se farfar gömma sig i hörnan. Men det kändes som att jag såg fel, han var ju död!

Men sen när mina föräldrar lämnade vardagsrummet, visade sig farfar igen och sa att jag hade sett rätt. Han var på någon plats mellan jorden och himlen, han hade inte tänkt komma alls men han hade en sista uppgift att uträtta. Och den uppgiften var att säga hejdå till mig och tala om för mig att det var okej att jag inte hade besökt honom sommaren innan. Det hade varit han som hade gått bort hastigt.

”Men vad menar du, mellan himlen och jorden? Jag är ju i ditt hus nu och inte mellan himlen och jorden?”, frågade jag. ”Nej, din kropp är i din säng egentligen. Det är natt nu, och din kropp sover”. ”Så det här är en dröm alltså?”, frågade jag. ”Nja, det beror på vad du menar med dröm”, sa han. ”Det är ingen dröm på det sättet att jag finns här på riktigt, men i den bemärkelsen är det en dröm att din kropp ligger i din säng just nu. Men du känner ju själv att det här inte är någon riktigt dröm och inte som andra drömmar”, förklarade han.

Jag kände mig förvirrad. Så det här var alltså en dröm men ändå inte. Vad konstigt! ”För att du ska tro på mig, får du ett bevis på att vi har träffats på riktigt”, sa han. Han räckte över två små paket till mig. ”Vad är det i paketen?”, frågade jag nyfiket. ”Det får du veta imorgon i vaket tillstånd. När du förstår vad paketen innehåller, kommer du inse att jag varit hos dig på riktigt”, sa han.

När jag vaknade på morgonen, kände jag mig lugn för första gången på länge. På något konstigt sätt var jag inte längre arg på mig själv längre över att jag inte hade besökt honom sommaren innan. Jag var till och med så glad att jag undantagsvis svarade på ett okänt telefonsamtal. ”Hej, är det Paula Tilli?”, frågade en okänd kvinnoröst. ”Du och din man har anmält intresse till en lägenhet, och om ni fortfarande är intresserade av den, får ni komma till kontoret och skriva på kontraktet”.

Jag kunde knappt tro mina öron. Vi hade sökt ett förstahandskontrakt i flera års tid och nu äntligen skulle vi slippa ständigt bo svart hos olagliga andrahandsvärdar som tog ockerhyror. Det hade varit vår dröm under en väldigt lång tid att få ett förstahandskontrakt, och vi hade alltid undrat hur det skulle kännas att bo i en lägenhet som man själv hade skrivit ett kontrakt på och där man faktiskt hade rätt att bo. Om vi hade haft en möjlighet att få en enda dröm gå i upplevelse, hade vi vid den tidpunkten valt att det skulle vara ett förstahandskontrakt. Jag ringde till min man och berättade nyheten för honom. Han var lika glad som jag.

När han kom hem från jobbet, berättade jag för honom om drömmen. Jag sa till honom att detta förmodligen endast hade varit en dröm trots att den hade känts extremt verklig. Min man tyckte däremot att min farfar hade hälsat på mig på riktigt, och han tyckte att förstahandskontraktet var ett bevis på det. Han gav ju mig två små paket, och han var säker på att dessa paket innehöll två nycklar. En till mig och en till honom.

Idag vet jag inte vad jag ska tro på. Å enda sidan var drömmen så verklig att den inte kändes som en dröm, en känsla som jag aldrig har upplevt annars, och jag hade aldrig tidigare haft någon dröm där jag kommer ihåg detaljerna så här starkt. Det var dessutom en konstig slump att vi fick vårt förstahandskontrakt dagen efter. Å andra sidan känner jag mig ändå lite skeptisk på något sätt. Men hur det än ligger till så lugnade denna dröm mig på ett oförklarligt sätt, och jag kände detta lugn redan innan jag hade fått samtalet om lägenheten. Nu kunde jag äntligen gå vidare.

Har ni också haft konstiga drömmar, mina bloggläsare? Eller upplevt något annat som påverkat er starkt?

Share Button