månadsarkiv: januari 2015

När saker inte går som man tänkt sig

Share Button

Många av oss med Aspergers syndrom eller autism vill veta i förväg vad som kommer att hända. Det är olika hur detta yttrar sig. Vissa har inget emot oväntade förändringar, andra kan inte ens åka på semesterresor om de inte vet i förväg hur hotellet och flygplatsen kommer att se ut, och andra ligger någonstans mittemellan.

Jag behöver egentligen inte veta i alla situationer vad som kommer att hända, men däremot vill jag gärna vara förberedd på att det kan ske oförutsedda händelser. Nu när jag jobbar som Aspergerinformatör och åker runt i Sverige och Finland för att föreläsa om Aspergers syndrom, brukar jag förbereda mig mentalt på att SJ-tågen kan vara försenade (vilket de oftast är) och att föreläsningen inte kanske går exakt som jag planerat. Jag är förberedd på att vad som helst kan hända, och jag ser det som en del av mitt jobb. Visserligen stressar detta mig, men jag har chansen att återhämta mig på mina lediga dagar.

För att spara energi försöker jag undvika att utsätta mig för oväntade händelser på fritiden så långt det är möjligt. Men ibland blir det ändå inte som jag tänkt mig. En gång för länge sedan hade jag bestämt träff med en vän, och då hade jag tänkt i mitt huvud att vår träff skulle gå till som vanligt: att vi skulle ta en promenad och sätta oss på något fik eller en park och analysera livet.

Tyvärr blev det inte som jag hade tänkt mig. Min vän hade tagit med sig två av sina vänner utan att fråga mig, och hon tyckte att det var självklart att de skulle få vara med! Min vän förstod inte alls varför jag blev på dåligt humör, inte pratade så mycket och åkte hem tidigt. Jag var faktiskt så upprörd att jag hade velat skrika rakt ut, men jag behärskade mig.

I hennes ögon var det förmodligen ingen stor sak att två personer som jag aldrig hade träffat förut var med oss, men för mig blev det en jättestor skillnad! Att umgås i grupp är något helt annat än att umgås två och två: man brukar inte gå för djupt in på samtalsämnena, man kan inte diskutera privata saker om man inte känner alla väl och man måste hålla koll på vems tur det är att prata. Det är ett helt annat sätt att umgås på, och vissa människor med Aspergers syndrom tycker att det är svårt.

När jag och min vän pratade om detta efteråt, frågade jag henne hur hon skulle känna sig om jag gjorde samma sak som hon och tog med mig två personer som hon inte kände, och hon svarade att hon inte skulle se det som en stor sak. Men jag tänker annorlunda. Jag har inget emot att umgås i grupp de dagar jag har energi till det, men då vill jag gärna vara förberedd på det i förväg.  Nu hade min hjärna ställt in sig på att umgås ensam med min vän, och därför blev det en stor chock för mig.

Share Button

Varför sträva efter normalitet?

Share Button

När jag föreläser om Aspergers syndrom, frågar ibland boendestödjare och anhöriga mig vilka verktyg det finns för svårigheterna. Vad är det som fungerar så att vi kan leva ett normalt liv och att svårigheterna försvinner? Hur har jag gjort?

Det känns ibland som att jag gör andra människor besvikna när jag svarar att det visst finns verktyg som kan kompensera för några svårigheter till någon grad, som exempelvis påminnelselappar, appar osv, men att jag fortfarande har kvar en massa svårigheter som är förknippade med Aspergers syndrom och ADD. Aspergers syndrom är trots allt en livslång funktionsnedsättning (eller en funktionsvariation om man föredrar det ordet), och min diagnos innebär att jag aldrig kommer att bli en neurotypiker.

Jag brukar jämföra mitt liv med min 93-åriga mormors: hon kan ju också få viss hjälp från kommunen, men hon kommer aldrig kunna leva på exakt samma sätt som unga människor. Hon är ju trots allt gammal. Men betyder det att min mormor har en dålig livskvalitet och mår dåligt? Nej. Hon måste bara anpassa sitt liv lite grann så att hon tar hänsyn till sin höga ålder.

Samma sak gäller för mig. Jag lever ett lite annorlunda liv, men annorlunda är inte detsamma som dåligt. Den dagen jag accepterade att jag alltid kommer att ha Aspergers syndrom och ADD började jag må riktigt bra. Jag skulle aldrig vilja byta bort mitt liv med någon annan.

Anhöriga till personer med Aspergers syndrom blir ibland förvånade och lite besvikna när jag berättar att jag har boendestöd och att jag aldrig skulle klara av att göra hemsysslorna självständigt. Anledningen till att jag skrev min bok var just att uppmärksamma allmänheten om att det går utmärkt att vara lyckig trots att man har en funktionsnedsättning och behöver stöd. Normalitet är inte detsamma som en bra livskvalitet, det gäller bara att hitta rätt verktyg. Och mitt verktyg för mina svårigheter att sköta hushållssysslor heter boendestöd.

För mina svårigheter att hålla ordning de dagar mina boendestödjare inte är här, för min bristande ork, mitt behov av att sova 12 timmar per natt och mina svårigheter att ta tag i saker heter lösningen acceptans. Alla människor har förmodligen några problem i sina liv, oavsett om de har någon diagnos eller ej, och dessa är mina.

Men är dessa saker ett större problem? Svar nej. Visst, jag har lever ett annorlunda liv, men jag är lycklig och mår bra. Därför uppmanar jag alltid alla anhöriga till personer med Aspergers syndrom på mina föreläsningar: sträva inte efter att din familjemedlem ska bli så normal som möjligt, sträva istället för att h*n ska bli lycklig!

Share Button

Dagens föreläsning gjord!

Share Button

Så idag höll jag en föreläsning om Aspergers syndrom för skolpersonal, anhöriga och elever på Klaragymnasiet i Olofström. Precis innan jag började min föreläsning idag slog det mig att det här var första gången på ca 3 månader jag föreläste i Sverige. I början av november föreläste jag ju Kuwait, och i slutet av november, hela december och januari har jag bara föreläst i Finland. Det kändes faktiskt lite ovant att föreläsa på svenska igen efter så här lång tid, men det gick bra! 🙂

När jag föreläser brukar jag vara uppe i varv och inte märka hur trött jag är. Först när jag satte mig på flygplanet kände jag hur utmattad jag faktiskt var! Men det är nog inte så konstigt, idag fick jag ju resa hela dagen och fick dessutom sitta ett tag på ett försenat SJ-tåg, och idag var det en lång föreläsning plus hemresan. Jag tycker att det är intressant att tröttheten brukar komma efteråt och att jag i stunden inbillar mig att jag är hur pigg som helst.

Samma sak gäller när jag ska lägga mig på kvällarna. Många människor säger att man inte ska lägga sig om man inte känner sig trött, men det rådet fungerar inte på mig alls. Jag är kvällsmänniska och känner ofta inte på kvällarna att jag är trött även om jag skulle varit hur trött som helst hela för- och eftermiddagen. Jag kollar alltid hur mycket klockan är, och ser jag att det är läggdags lägger jag mig oavsett hur jag känner mig i kroppen. Många gånger händer det att jag somnar på 5-10 minuter trots att jag känt mig hur pigg som helst när jag lagt mig och trott att jag inte kommer att kunna sova! Det kanske har med min Aspergers syndrom att göra att jag inte alltid känner hur jag mår i kroppen.

Som jag berättade för er igår förstod jag nästan ingenting av personalens och elevernas dialekt när jag föreläste sist på exakt samma ställe 2009. Idag märkte jag till min förvåning att jag förstod allt vad de sa till mig! Jag har nog mina föreläsningar i Skåne att tacka för, och jag är faktiskt riktigt glad att jag börjat förstå dialekter bättre! 🙂

föreläsning.asperger320150129_121039

Share Button

Föreläsning i Blekinge

Share Button

Imorgon kommer jag föreläsa om Aspergers syndrom för elever och skolpersonal i Olofström, Blekinge. Men det är inte vilket ställe som helst, från det stället har jag nämligen starka minnen. Det var just på det här stället jag hade mitt allra första föreläsningsuppdrag efter att jag hade gått ut informatörslinjen på Ågesta Folkhögskola. Året var 2009, och jag åkte dit med skolans assistent Sofia och två andra Aspergerinformatörer. De andra Aspergerinformatörerna var precis i samma sits som jag: vi hade visserligen övat på att hålla kortare föreläsningar om Aspergers syndrom under utbildningen, men det här var första gången vi höll en ”riktig” föreläsning och fick betalt.

Som många av er kanske redan vet är jag inte speciellt allmänbildad. Jag kan mycket om Aspergers syndrom och mina andra specialintressen, men tillhör inte ett ämne mitt specialintresse, vet jag oftast ingenting om ämnet eftersom andra ämnen inte intresserar mig. Och om jag ska göra något, tar jag endats reda på den nödvändiga informationen och inget annat så att jag inte stressar mig själv i onödan.

Det var även så här när vi skulle till Blekinge: jag hade inte kollat på kartan var Blekinge låg, men ställets position på kartan var enligt mig ingenting jag behövde veta. Eftersom jag gick i skolan i Finland, lärde jag mig inte speciellt mycket om svensk geografi i skolan, och även om jag hade gjort det, skulle jag säkert ha glömt bort allt nu eftersom geografi inte intresserar mig speciellt mycket.

I Kristianstad sa Sofia att vi skulle gå av. ”Vad, skulle vi inte av i Blekinge?”, undrade jag, men hon hörde mig inte. Jag visste att vi skulle få skjuts till skolan, och jag antog att vi skulle skjutsas till Blekinge.

Framme i skolan fick jag en ny chock. Jag förstod nämligen nästan ingenting vad rektorn och lärarna sa. Varför talade de svenska på ett helt annat sätt än vad jag var van vid? Eftersom jag inte är uppvuxen i Sverige, var jag inte van vid dialekter. ”Talar era elever samma dialekt som ni?”, frågade jag en av lärarna. ”Jag är rädd att de gör det”, svarade han leende. Jag fick panik. Vad skulle jag göra under frågestunden, jag skulle ju ändå inte förstå frågorna? Skulle jag be om att få frågorna skriftligt? Jag sa till en av Aspergerinformatörerna att hon skulle få översätta frågorna till mig och hon lovade att hon skulle göra det.

Eftersom vi hade åkt nattåg till Kristianstad och klockan bara var ungefär halv sex på morgonen när vi anlände, var jag helt slut. Därför frågade jag om det fanns något rum jag skulle kunna få sova lite i innan föreläsningen, och personalen fixade ett rum till mig.

Precis innan jag skulle börja min föreläsning frågade jag högt om Blekinge centrum låg i närheten, och alla började skratta. ”Paula, Blekinge är ingen stad, det är ett landskap precis som Skåne”, förklarade en av de andra Aspergerinformatörerna för mig. ”Ojdå”, svarade jag. Det var något nytt för mig. Jag hade trott på allvar att staden vi föreläste i hette Blekinge och att vi skulle gå av vid en tågstation som hette så!

Föreläsningen gick bra, men efteråt tänkte jag att jag troligen inte hade lämnat ett speciellt bra intryck. Jag hade inte ens förstått vad människor sa till mig trots att jag själv talade svenska, jag hade velat sova innan föreläsningen och jag hade trott att Blekinge var en stad! Vad tänkte de om mig nu?

Sedan den här föreläsningen har jag haft hur många föreläsningar som helst, och idag är jag van vid att föreläsa. Jag är t om även mycket mer van vid att lyssna på olika dialekter eftersom jag föreläst en del i Skåne 🙂 Och eftersom personalen fortfarande kommer ihåg mig efter så här många år och de nu vill ha en ny föreläsning av mig, kan jag inte ha lämnat ett lika dåligt intryck som jag trodde då. För nu sitter jag på tåget på väg till exakt samma ställe, men den här gången ensam. Och till skillnad från förra gången vet jag den här gången vart jag ska: jag ska till Olofström som ligger i landskapet Blekinge!

Share Button

Aspergers syndrom och fobier, del 3

Share Button

De senaste dagarna har jag skrivit om Aspergers syndrom och fobier. När jag träffar andra människor, får jag ibland höra att de förstår att man kan ha en fobi men att det är viktigt att utsätta sig för sin rädsla. Och det har de helt rätti i! Oavsett vilken fobi man har, blir man inte bättre om man isolerar sig inom hemmets fyra väggar.

MEN: det är viktigt att komma ihåg att man ska utsätta sig i lagom doser. Många människor säger att vi med fobier inte utsätter oss tillräckligt mycket, men sanningen är att vi ofta utsätter oss mer än vad man kan tro även om det kanske inte syns. Många ser vad en fobiker inte klarar av att göra men däremot ser de inte alltid vad h*n redan gör.

Vissa kräkfobiker tycker exempelvis att det är en stor utmaning att bara åka kommunalt eller att kasta sopor eftersom någon magsjuk person kan ha rört vid handtaget, och eftersom de utsätter sig för det här klarar de kanske inte av att gå hem till andra människor. Vissa sociala fobiker tycker att det är jobbigt att gå och handla mat, men ändå är de modiga och gör det nästan varje dag trots att alla sådana här sociala situationer innebär ångest. Det kan vara så utmattande för dem att exponera sig för sådana här små situationer att de kanske inte klarar av att gå på fester eller andra ställen där det finns mycket människor.

Av dessa anledningar kan man inte kräva för mycket av en fobiker, men å andra sidan är det bra att utsätta sig lagom mycket. Vad som är ”lagom mycket” kan variera kraftigt från person till person.

Slutligen är det viktigt att komma ihåg att det faktiskt tar mycket energi att exponera sig, och därför måste fobikern vara mentalt redo för det. Vissa klarar inte av att exponera sig alls utan hjälp av en terapeut. Jag hade inte heller klarat av många situationer som jag klarar av idag om jag inte hade gått på KBT.

Share Button

Aspergers syndrom och fobier, del 2

Share Button

Precis som jag skrev igår, har jag utöver Aspergers syndrom och ADD en specifik fobi, nämligen kräkfobi. Min fobi var extrastark när jag var yngre, men idag har den blivit bättre även om jag fortfarande fobin kvar. Jag får exempelvis fortfarande ångest när jag ser kräkningar, men ångesten är inte lika stark som tidigare. Idag kan jag leva med den och fobin påverkar inte mitt liv lika mycket.

Vad är det som gjorde att min fobi blev bättre då? Jo, det var KBT. Under terapin fick jag utsätta mig för min rädsla i små doser. Vi besökte akutmottagningar under vinterkräksjukesäsongen (ett mardrömsställe för kräkfobiker), vi besökte offentliga toaletter och jag fick hemuppgifter. Bland annat fick jag i uppgift att åka tunnelbana utan att få byta plats en enda gång.

Det var ångestfyllt att göra hemuppgifterna, speciellt en fredagskväll när en full kille som såg ut att må illa satte sig i bänkraden på andra sidan. Min ångest bara steg och steg, och till slut besannades min rädsla: han började faktiskt kräkas på riktigt! Alla andra bytte plats, men jag fick ju inte göra det så jag satt kvar. Psykologen berömde mig efteråt för att jag hade varit så modig. När jag började utsätta mig mer och mer på det här sättet minskade min ångest så småningom, och idag kan jag åka kommunalt utan att få ångest.

Nu när jag har börjat jobba som Aspergerinformatör och börjat hålla föreläsningar om Aspergers syndrom på olika ställen har jag under resorna exponerats ännu mer för min rädsla, men oftast har det gått bra. Men de senaste dagarna har jag exponerats ordentligt. I fredags tog jag ett tåg från Helsingfors till Lahtis för att föreläsa, och precis innan jag skulle gå av kräktes en manlig resenär.

Det var en jobbig upplevelse, och därför kändes det även jobbigt att stiga på tåget igen i lördags för att åka tillbaka till Helsingfors, tänk om någon skulle kräkas igen? Eller tänk om det skulle vara samma tåg och det skulle vara kräkpartiklar och bakterier kvar på tåget? Långsökt jag vet, men så här tänker en fobiker. Men jag tröstade mig med att det troligen inte skulle vara samma tåg och att det var mycket osannolikt att någon skulle kräkas igen.

Tyvärr hade jag glatts för tidigt. När jag steg på tåget, hörde jag en äldre kvinna som satt precis framför mig säga till konduktören att hon mådde illa. Jag frös till is. Tänk om hon skulle börja kräkas? Och mycket riktigt, efter 20 minuter gjorde hon det i en påse. Jag höll nästan på att börja gråta. Något sådant här hade inte hänt på länge, och nu hände det två dagar efter varandra! Vilka var chanserna att jag skulle hamna i fel vagn två dagar i rad?

Tyvärr blev min ångestnivå så hög att jag inte klarade av att åka ända till Helsingfors utan jag steg av vid nästa station. Men trots att jag flydde från situationen är jag faktiskt stolt över att jag klarade det här! Jag har nämligen gjort enorma framsteg. Om det här hade hänt tidigare, hade jag haft ångest i flera dagar framåt och inte sovit på nätterna och hade kanske t om sjukskrivit mig från mitt jobb, men jag har sovit bra och inte ens haft mycket ångest på dagarna. Det har jag KBT:n att tacka för! 🙂

Share Button

Aspergers syndrom och fobier, del 1

Share Button

300.29 specifik fobi. Det var en av diagnoserna jag fick i samband med min neuropsykiatriska utredning. Jag vet att jag är långt ifrån ensam. Enligt min erfarenhet är social fobi och Aspergers syndrom en vanlig kombination, men vi Aspergare med andra fobier finns också.

Min specifika fobi är kräkfobi, eller emetofobi som det egentligen heter. När jag utreddes för Aspergers syndrom, hade jag haft min kräkfobi så länge jag kunde minnas, men som barn och tonåring visste jag inte om att kräkfobi existerade och därmed visste jag inte om att jag hade det. Men ändå var det skönt att få ett namn på sin ångest och få höra att det även fanns andra med samma rädsla.

”Hur kan man ha en fobi utan att veta om det?”, undrar du kanske. Jo, det är enkelt: jag trodde att alla var lika rädda för kräkningar som jag var. Ingen gillar ju att kräkas, och därför undvek även andra människor magsjuka personer. ”Usch, jag vill verkligen inte bli magsjuk nu”, sa människor ibland om de hade ätit mat som de senare fått höra var dåligt. Eller: ”Mina barn var magsjuka i helgen, det är det värsta jag varit med om”.

Jag tolkade dem bokstavligt. ”Det värsta vad man varit med om” betydde för mig att det var värre än en närståendes död, ja, värre än allt! Och därför var jag övertygad om att deras rädsla var lika stark som min och att de var lika rädda för kräkningar som de skulle vara om de blev jagade av ett lejon. Jag var så van vid att ha en kräkfobi att fobin var ett normaltillstånd för mig. Det var ingenting jag ifrågasatte.

Tidigare styrde min fobi hela mitt liv. Det där är den stora skillnaden mellan att ha kräkfobi och att ogilla att kräkas. Om man ogillar att kräkas, tycker man ”bara” att det är jobbigt och undviker kanske att gå hem till magsjuka människor men inget mer. Om man har en fobi, mår man dåligt nästan hela tiden.

Förut flydde jag hemifrån och sov någon annanstans i flera dagar om någon var magsjuk, jag skakade hela nätterna av ångest om jag hade sett en kräkning för tänk om jag skulle bli smittad? Jag skolkade från skolan om jag hörde att någon hade varit magsjuk, och jag bytte plats i tunnelbanan om det satt småbarn i närheten eller om någon lutade sig fram och knöt skorna. För tänk om personen egentligen lutade sig fram för att kräkas? Jag kunde aldrig slappna av. Överallt inbillade jag mig att se människor som mådde illa!

Share Button

Vårens öppna föreläsningar om Aspergers syndrom

Share Button

Eftersom Ågesta Folkhögskola har sagt upp samarbetet med Medalgon Utbildning och de föreläsningar jag hade bokat med Medalgon därmed inte kommer att bli av, har det varit osäkert ett tag om jag kommer att ha öppna föreläsningar i vår eller inte. Jag har nämligen ganska sällan öppna föreläsningar. De flesta av mina föreläsningar är ju utbildningsdagar om Aspergers syndrom för t ex lärare i en viss skola, anställda i en viss kommun osv, och dessa föreläsningar är inte öppna för allmänheten.

Men nu kommer jag i samarbete med Kompetenstjänst ha öppna föreläsningar i olika städer runt om i Sverige. Dessa föreläsningar är egentligen utbildningar om Aspergers syndrom för förskole- och skolpersonal, men vem som helst som är intresserad av att lära sig om hur man bör bemöta barn med Aspergers syndrom är välkommen att komma och lyssna på mig! Jag kommer att föreläsa för lärare mellan kl 13 och 16:30 och förskolelärare mellan 18 och 21 i respektive stad. Utbildningarna för förskollärare kostar 695 kr exkl moms, och utbildningarna för lärare kostar 1495 kr exkl moms. Det är samma biljettpris för alla, oavsett om man jobbar med barn eller inte.

Föreläsningarna kommer att äga rum på följande datum:

Karlstad: 9/4, sista anmälningsdag den 4/3

Stockholm: 21/4, sista anmälningsdag den 18/3

Göteborg: 7/5, sista anmälningsdag den 1/4

Jönköping: 14/5, sista anmälningsdag den 8/4

Observera datumen för anmälningstidernas utgång så att Du inte missar chansen att få biljetter! Anmälan sker till Kompetenstjänst.

Share Button

En båtresa och en föreläsning

Share Button

Den senaste tiden har jag börjat åka hemifrån i sista minuten när jag ska på föreläsningsresor. Förut kunde jag för säkerhets skull vara på flygplatsen tre timmar innan flygets avgång, men nuförtiden blir det ofta en och en halv timme innan. Och samma sak när jag åker tåg eller båt till föreläsningsorterna.

Förut orkade jag planera resan i tid började packa och lämnade hemmet tillräckligt tidigt. Det tog energi att tvinga mig själv att komma igång eftersom jag saknar en startknapp pga mina dåliga exekutiva funktioner, men jag reste ju bara ett par gånger om året så det gick bra. Nuförtiden krävs det däremot att jag har superbråttom för att jag ska orka komma igång med packandet, och därför måste jag stressa varje gång. För att jag ska börja göra det tidigare krävs det hård disciplin och mycket fokus, vilket är svårt när man har Aspergers syndrom och ADD.

Varför har problemet blivit värre då? Jo, det handlar egentligen inte om att problemet blivit värre utan det handlar om att jag börjat resa oftare. För att jag ska orka fortsätta föreläsa måste jag göra mitt liv så enkelt som det bara går.

För dig låter det kanske motsägelsefullt att jag använder ordet ”enkelt” när det handlar om att lämna allt till sista minuten, men för mig är det faktiskt svårt att göra viktiga saker i tid. När min hjärna vet om att jag kan göra uppgiften senare, är jag inte tillräckligt motiverad trots att jag vet att det innebär viss stress att göra allt i sista minuten. Om jag börjar göra saker för tidigt, fungerar inte min hjärna och jag måste säga till mig själv hela tiden: ”packa nu Paula” och en annan del av mig tjafsar emot: ”äsch, det där kan jag göra senare”.

Jag måste egentligen alltid koncentrera mig när jag packar, men jag måste koncentrera mig ännu mer om jag börjar packa för tidigt. Jag vet att det låter konstigt, men några av er som har Aspergers syndrom eller ADHD/ADD kanske vet vad jag pratar om.

Igår straffades jag återigen för att jag hade lämnat allt till sista minuten: jag var tvungen att ta en taxi till Vikingterminalen, och det kostar ju pengar. Till råga på allt kom inte taxin i tid så jag fick ringa och fråga var taxin var någonstans när jag insåg att klockan hade blivit mycket. Jag var ju bara tvungen att hinna till båten eftersom jag inte får missa en föreläsning!

Till slut kom taxin, men istället för att åka den raka vägen till Vikingterminalen åkte chauffören en omväg. Jag skällde ut honom, vilket inte alls är typiskt mig men jag var stressad. Han bad om ursäkt och sa att hans GPS hade visat fel! Till slut var jag trots allt på Vikingterminalen 50 minuter före båtens avgång. När jag kom till hytten, insåg jag att jag hade en vanlig C-hytt istället för en ekonomihytt som jag hade trott att jag hade. Då var kvällen räddad!

Nu är jag snart framme i Helsingfors. Ikväll blir det en föreläsning i Kausala (ja, du läste rätt, jag föreläser ikväll trots att det är fredag) och sedan kommer det bli en hotellövernattning i Lahtis. 

Share Button

Inkludera elever med Aspergers syndrom i vanliga klasser?

Share Button

”En skola för alla”, heter det idag. Och i samband med det hör man ibland argumentet att barn med Aspergers syndrom och autism borde inkluderas i vanliga klasser. Enligt vissa människor måste barn med speciella behov kunna få det stöd de behöver i en vanlig klass, och samtidigt lär de sig att interagera med barn som inte har funktionsnedsättningar.

Det är en fin tanke men vad händer när det inte fungerar i verkligheten? Expressen skrev igår om syskonen Ellen och Malte som har autism, ADHD och trotssyndrom. Nu när barnen får gå i en resursskola fungerar skolgången utmärkt, men när de gick i en vanlig skola funderade föräldrarna Ulrika och Erik t om på en separation bara för att få sova. Trots att de måste köra barnen till resursskolan två timmar om dagen, har beslutet varit det rätta.

Missförstå mig inte nu, jag har absolut inget emot vanliga kommunala skolor. Vissa barn med Aspergers syndrom trivs i vanliga klasser om de har turen att ha en bra lärare och förstående klasskamrater och en skola som faktiskt ger barn det stöd de har rätt till. Det räcker ju inte att ha en lag som säger att barn med speciella behov ska få stöd, lagen måste ju följas också! Om lagen bara finns utan att den följs, hjälper det inte dessa barn ett dugg.

Tyvärr ser verkligheten ut så att många lärare inte har någon kunskap om hur barn med Aspergers syndrom tänker och känner, vilket inte är så konstigt eftersom de inte har specialiserat sig i sin utbildning. Lärare i vanliga klasser vet oftast hur barn utan funktionsnedsättningar fungerar, men däremot har de nödvändigtvis ingen aning om hur ett barn med Aspergers syndrom fungerar. Jag antar att ingen skulle gå till en tandläkare om man hade ont i örat, och på samma sätt bör man inte skicka ett barn med Aspergers syndrom till en klass där läraren saknar kunskap.

Det är tråkigt att barnen måste åka två timmar till skolan varje dag för det är en lång resa för så här små barn. Politikerna tänker kanske att det blir för dyrt att lägga pengar på barn med Aspergers syndrom och andra funktionsnedsättningar, men isåfall tänker de mycket kortsiktigt. För vad händer när dessa barn blir vuxna? Om de får en dålig skolgång, kommer de förmodligen må psykiskt dåligt som vuxna, vilket bland annat innebär dyra vårdkostnader. Men om de når sin fulla potential i skolan, kommer de må mycket bättre och kanske kunna bidra till samhället i framtiden!

Share Button