månadsarkiv: mars 2015

”Vad gullig du är”, del 2

Share Button

Igår skrev jag om att jag kan bli irriterad om andra ser mig som ”gullig” bara för att jag gör annorlunda val i livet och prioriterar annorlunda. Jag vill bli tagen på allvar även om jag är annorlunda, och jag vill inte få kommentarer hela tiden om mitt annorlundaskap!

På samma sätt skulle en homosexuell person förmodligen ta illa upp om man gång på gång frågade påminde h*nom om att h*inte är är som alla andra för att h*n är homosexuell och klappade h*nom i huvudet bara för att h*n har en partner av samma kön. Jag tror att de flesta homosexuella vill att deras vänner behandlar deras partners precis på samma sätt som kompisgängets heterosexuella partners blir behandlade. Och jag vill också att mina matvanor och rutiner blir tagna på allvar. Jag vill exempelvis inte få kommentarer som: ”jag antar att du följt dina matrutiner idag också? Du är såååå gullig”, på samma sätt som en homosexuell person förmodligen inte vilja höra kontinuerligt: ”har du sett någon snygg kille/tjej idag då? Åhh, såååå gulligt” (om syftet är att kommentera personens homosexualitet). 

Jag blir jätteglad när åhörarna på mina föreläsningar och mina bloggläsare ställer frågor till mig om mitt liv eftersom de läser min blogg/kommer på min föreläsning av en anledning: de vill lära sig mer om Aspergers syndrom! Men när privatpersoner frågar mig saker i andra sammanhang, undviker jag ibland att svara om jag märker att deras respons på mina svar alltid blir ”vad gullig du är” och de inte har något seriöst syfte med frågorna. Om jag har en känsla att andra människor ställer frågor till mig bara för att de tycker att det är underhållande att få avvikande svar, slutar jag svara på frågorna.

Några exempel på frågor jag undviker att svara på är:  Jag vill se när du beter dig aspigt, kan du göra det? Hur mycket tid lägger du exakt på mina specialintressen och vad gör du exakt då när du sysslar med dem? Vilka maträtter äter du varje dag, och när åt du något annat senast? Hur mycket pengar tjänar du, och vad lägger du dina pengar på?” Och när jag sedan svarar, blir svaret: ”vad gulligt”.

Oftast känner jag på mig direkt om personen ställer frågor bara för att h*n tycker att det är ”gulligt” att någon lever ett annorlunda liv eller om h*n har ett seriöst syfte med frågorna, nämligen att bemöta oss med Aspergers syndrom bättre eller att lära sig mer om Aspergers syndrom. En person som har ett seriöst syfte med frågorna säger ofta: ”Anledningen till att jag ställer så här många privata frågor är att min bror också har Aspergers syndrom, och jag vill göra livet lättare för honom, därför ställer jag så här många frågor om ditt liv”. Då blir jag bara glad och svarar gärna!

Ett av mina viktigaste uppdrag som Aspergerinformatör är att förmedla till åhörarna på mina föreläsningar att alla bör bli accepterade som de är så länge man inte stör någon annan. Hur avvikande personen än är, bör man ta denne på allvar och tolerera annorlundaskap. Tyvärr tror jag inte att vi annorlunda människor blir tagna på allvar och behandlade på samma sätt som alla andra så länge andra människor kallar eller ser oss som gulliga istället för de vuxna personer vi är!

Share Button

”Vad gullig du är”, del 1

Share Button

”Vad gullig du är”, är en mening som många med Aspergers syndrom eller autism, inklusive jag själv, ofta fått höra.

När jag var barn, tyckte jag att det var kul för jag ville bli sedd som den gulliga, lilla Paula som jag var. Men nu i vuxen ålder är det inte lika roligt längre. Och sanningen är att jag inte hört en enda vuxen med Aspergers syndrom säga att de vill bli kallade och sedda som gulliga, tvärtom säger de allra flesta att de vill bli tagna på allvar som de vuxna de är.

”Skriver du egna berättelser? Oj, såååååå gulligt”, får ofta en kortväxt, vuxen man med Aspergers syndrom jag en gång träffade på min föreläsning höra. Och detta sägs tydligen oftast med samma slags leende på läpparna som många vuxna använder när de pratar med barn. Mannen ifråga hade synligare svårigheter och han stammade, men han ville absolut inte bli förminskad och sedd som ett barn. Han undrade varför människor inte kunde använda samma ton till honom som man använder när man pratar med andra vuxna som gillar att skriva. Och precis, varför? Jag hade inget bra svar till honom.

Själv har jag ofta fått känna och höra från både läkare och privatpersoner att jag är gullig i alla möjliga och omöjliga sammanhang. Jag är gullig eftersom jag äter samma mat varje dag, jag är gullig eftersom jag lägger mycket tid på mina specialintressen, jag är gullig eftersom jag nyligen aldrig hade hört talas om Bob Marley och jag är gullig eftersom ett av mina största kriterier för en bostad är att den ska ligga inom högst några minuters gångavstånd från en stor skog där det finns mycket blåbär. En liten skog räcker inte, skogen måste vara tillräckligt stor så att det räcker blåbär fram tills oktober om jag plockar där varje dag.

”Sååå gullig du är, så det är det allra viktigaste för dig i ditt bostadsområde?”, frågar människor mig ibland. Jag vet att dessa människor inte menar något illa och att de inte menar att förlöjliga mig, men det gör mig irriterad eftersom jag tycker att det är fel att inte ta människor på allvar som avviker från normen. Jag känner människor som flyttar till nya bostäder av anledningar jag inte kan relatera till, men jag skulle aldrig kalla dem gulliga för det.

För ett tag sedan pratade jag med en tjej som skulle flytta från Stockholm till Göteborg för att bo närmare sin pojkvän. Tänk om jag hade sagt till henne: ”Åh, du är sååååå gullig som tycker det är så här viktigt att bo nära din pojkvän, jag skulle aldrig flytta för en killes skull.” Eller till någon kompis som äter godis: ” Du är bara såååå gullig som äter godis varje vecka, det innehåller ju inte ens något nyttigt utan bara tomma kalorier”. Eller om jag sa till en lesbisk tjej: ”Du är bara sååååå gullig som blir kär i tjejer, det är ju inte så många tjejer som blir det”.

Själv skulle jag aldrig flytta för en killes skull eller äta tomma kalorier om jag hade något annat att äta, men jag vill inte kalla andra människor gulliga om de inte gör som jag. I mina ögon är det respektlöst att förminska vuxna människor på det sättet, hur skämtsamt man än säger sitt uttalande. Hade jag sagt så, hade personerna i fråga förmodligen höjt sina ögonbryn och/eller blivit irriterade, och detta med rätta. För vad har jag för rätt att förminska andra människor på det där sättet och kommentera vad de gör och inte gör?

Share Button

När andra människor lägger sig i

Share Button

Människor har ofta en tendens att lägga sig in i andras val. Dessutom vet andra människor oftast direkt hur andra människors problem ska lösas. De allra flesta människor tycker förmodligen att det är jobbigt att lyssna på sådana här ”goda” råd. Vi som har Aspergers syndrom eller autism får ibland ännu mer ”goda” råd från andra eftersom vissa av oss lever ett annorlunda liv, har andra prioriteringar och gör saker på ett annat sätt.

Jag har alltid fått sådana här råd så länge jag kan minnas. Redan när jag var liten, fick jag höra: ”Men varför isolerar du dig så mycket? Lek med andra barn istället, det är sååå mycket roligare!” eller: ”Hör av dig till dina vänner oftare, annars försvinner de” eller: ”Du borde börja lyssna på lite musik, då skulle du bli så mycket gladare”.

Men jag har alltid tyckt att det är tråkigt att lyssna på musik, jag tyckte ofta att det var tråkigt att leka med andra barn när jag var liten och anledningen till att det tog mig tid att höra av mig till dem var att jag hade skaffat vänner eftersom jag gjorde mina lärare och föräldrar nöjda på det sättet. Jag var alltså inte tillräckligt motiverad att höra av mig till dem.

Även i vuxen ålder har jag fått höra: ”Men ska du verkligen hoppa av studierna, det kommer du ångra resten av ditt liv?” eller: ”Varför gifter du dig så här fort, din man har ju ens aldrig träffat din familj? Ni borde vänta lite” eller: ”Tänk inte för mycket på din Asperger-diagnos, det kommer bara få dig att må dåligt”.

Men sanningen är att den enda anledningen att jag hade fortsatt med studierna på lärarhögskolan i över ett halvår var att andra hade tjatat på mig att jag skulle fortsätta. De hade visserligen haft rätt i att jag skulle ångra mig, men jag ångrade mig något helt annat än vad de hade trott: jag ångrade mig nämligen att jag hade lyssnat på andra för mycket och inte hoppat av studierna ännu tidigare!

Inte heller har jag någonsin ångrat mig att jag gifte mig fort, inte ens efter skilsmässan. Och det får mig bara att må bra att tänka på att jag har Aspergers syndrom. Människor som säger till mig att jag inte borde tänka på det säger egentligen att jag borde förneka för mig själv vem jag. Aspergers syndrom är ju trots allt en del av min personlighet.

Mitt råd till er alla är: Lyssna inte på andra människor om du inte har bett om deras råd och din magkänsla säger till dig att det du vill göra är rätt, andra har enligt min erfarenhet ändå oftast fel!

Share Button

När hjärnan slutar fungera

Share Button

Igår kväll föreläste jag på Zebran, en mötesplats på Södermalm för unga personer med Aspergers syndrom som är bosatta i Stockholms innerstad. Eftersom föreläsningen skulle börja kl 19 och det bara tar drygt 10 minuter att åka till Södermalm från där jag bor, tänkte jag att det skulle räcka om jag skulle börja gå mot tunnelbanan strax innan sex.

Men så fel jag hade: tunnelbanan kom visserligen i tid, men efter några stationer fick alla hoppa av för det hade blivit något fel. Vi fick information om att det skulle komma ett nytt tåg mot stan efter 10 minuter, men det bara dröjde och dröjde. Eftersom jag inte vågade riskera något, bestämde jag mig för att ringa efter en taxi.

Men tyvärr var jag så stressad av hela situationen att min hjärna hade slutat fungera helt. Att ringa sådana här samtal dränerar mig på väldigt mycket energi och det krävs att jag är fullt koncentrerad. Men nu var jag stressad och i panik och kunde inte alls tänka. Hur gjorde man när man ville ha en taxi? Jag har ringt efter en taxi flera gånger tidigare, men då har jag varit hemma och avslappnad. Nu var jag stressad och det var mycket människor omkring mig. Jag kunde inte tänka klart på grund av stressen och alla intryck. Vilket nummer skulle jag ringa till och vad skulle jag säga?

Eftersom det kändes som att jag inte skulle klara av att ringa efter en taxi på egen hand, gick jag till spärrvakten och frågade honom om han kunde hjälpa mig att fixa en taxi. Men tyvärr hade spärrvakter ingen tillåtelse att hjälpa resenärer att ringa efter en taxi fick jag höra.

Jag tänkte och tänkte och kom plötsligt på att jag visst hade taxinumret sparat i min mobil. Jag slog numret, och då svarade en telefonröst att jag skulle välja riktnumret på stället jag ringde ifrån. Jag slog riktnumret men ingenting hände. Jag försökte igen och igen och igen, men det fungerade inte. Eftersom jag ringt efter en taxi flera gånger tidigare och det har fungerat, förstod jag att det var jag som gjorde fel eftersom jag var stressad. Jag brukar ju alltid få hjärnsläpp i stressade situationer och kan inte agera.

Jag fick panik. Vad skulle jag göra nu? Spärrvakten kunde ju inte hjälpa mig. Plötsligt kom jag på att jag skulle kunna ringa till personalen på Zebras, förklara situationen och be dem ringa efter en taxi. Men precis när jag skulle göra det, kom äntligen tunnelbanan mot stan! 

Jag var framme i föreläsningslokalen tio minuter innan föreläsningen skulle börja! Även om jag var stressad, gick föreläsningen mycket bra eftersom publiken var så engagerad och det gjorde mig gladare och lugnare. I fortsättningen kommer jag nog åka hemifrån två timmar tidigare när jag har en föreläsning inbokad för att undvika liknande händelser.

Share Button

Asperger-tjejer och dejting

Share Button

För ett tag sedan fick jag mejl från en bloggläsare som undrade om jag trodde att det är någon skillnad på hur kvinnor med Aspergers syndrom visar sitt intresse för det motsatta könet eller hur de vill bli uppraggade jämfört med neurotypiska kvinnor, om Asperger-kvinnor generellt sett raggar på män mer öppet, vilka saker en man skulle behöva ta hänsyn till om han vill ta kontakt med en Asperger-tjej och om Asperger-tjejer fungerar på ett annat sätt än neurotypiker när det gäller dejting.

Jag tycker att frågorna är mycket intressanta även om det inte finns något generellt svar på dem. Jag kan endast tala för mig själv för vi som har Aspergers syndrom är ju minst lika olika som neurotypiker. Men det fick mig att tänka på när en kille för några år sedan frågade mig: ”Vet du Paula varför vi killar är så ihärdiga och inte alltid tar ett nej? Det är för att många tjejer spelar svåra och säger nej i början. Man måste försöka åtminstone några gånger för det händer ofta att tjejen ändrar sig och vill ha en till slut”.

Jag blev otroligt förvånad och frågade honom om han någonsin hade lyckats få en tjej som tidigare sagt nej till honom att ändra sig, och han svarade att det hade hänt otroligt många gånger. Jag började fundera och undrade om jag fungerar helt annorlunda än många andra tjejer eller om dessa tjejer som den här killen pratade om var extremt ovanliga. För oavsett om jag nobbat en främmande kille på krogen, om jag kommit fram till att jag inte vill fortsätta dejta en kille eller om jag gjort slut på ett förhållande, håller mitt beslut.

Om jag mot förmodan skulle ändra mig i framtiden, måste beslutet komma från mig utan att killen försökt påverka mitt beslut genom att fråga mig om jag inte ändrat mig. Om killen ifråga visar sitt intresse för mig flera gånger trots att jag förut sagt nej, blir jag bara ännu mer ointresserad. Men den här killen påstod att de flesta tjejer inte fungerar som jag. Hur det verkligen ligger till har jag ingen aning om. Antingen är det jag som är ovanlig eller så är den här killen helt ute och cyklar. Men förmodligen är det olika från tjej till tjej.

När det gäller att visa intresse för det motsatta könet, har jag förstått att jag i vissa situationer kan vara mer direkt än många andra kvinnor. Eftersom jag har svårt för kroppsspråk, händer det att jag visar mitt intresse genom att tala om för killen rakt ut att jag är intresserad. Det har hänt några gånger att jag tagit initiativ genom att fråga killar jag varit intresserade rakt ut om de inte vill gå på dejt med mig, och dessa killar har förmodligen varit överraskade över mitt raka sätt eftersom de inte ens anat tidigare att jag varit intresserad och de förmodligen inte alltid ens varit intresserade av mig tillbaka. Några killar har sagt till mig att de aldrig träffat en tjej som varit lika rak som jag utan andra tjejer har visat intresse först efter att killen tagit initiativ.

Jag tar endast initiativ om jag tycker att killen är väldigt, väldigt speciell och har en liknande personlighet som jag. Men eftersom jag även trivs ensam och det inte är jätteviktigt för mig att träffa någon så länge jag inte träffat någon som jag tycker passar mig bra på nästan alla punkter, tar jag initiativ extremt sällan. Först den senaste tiden har jag börjat förstå att den här världen kretsar mycket kring att träffa någon och att jag är ovanlig som inte tycker att det är lika viktigt.

När det gäller att ta kontakt med Asperger-tjejer, är det viktigaste att lära känna tjejen ifråga. Har hon svårt att läsa kroppsspråk? Isåfall kan det vara bra att säga rakt ut till henne att man är intresserad. Det kan också vara bra att tänka på att vissa med Aspergers syndrom kan ha svårt att skilja sina känslor från andras, vilket kan göra att vissa av oss kan ha svårt att bedöma om vi verkligen är intresserade eller om vi tror att vi är det. Själv hade jag det problemet förut, men idag är jag medveten om det och vill tänka på saken i lugn och ro om jag känner mig det minsta osäker.

Slutligen är det mycket viktigt att komma ihåg att det inte går att säga ”vi som har Aspergers syndrom fungerar så här” eller ”vi Asperger-kvinnor vill bli uppraggade på det här sättet”. Lika lite som en svensk kan säga ”vi svenskar tänker och gör så här” eller en närsynt person kan uttala sig för alla närsynta personer, kan jag tala för alla kvinnor med Aspergers syndrom. Dessa var alltså endast mina personliga erfarenheter. Om man skulle ställa samma fråga till någon annan tjej med Aspergers syndrom, skulle man förmodligen få ett helt annat svar. 

Share Button

Att skilja sina känslor från andras

Share Button

Psykologen Bo Hejlskov Jörgensen berättar i tidningen Ögonblick (nr 4, 2008) att personer med autism kan ha svårt att skilja mellan sina egna och andras känslor. Därför kan exempelvis en person med autism reagera med ilska när någon blir arg.

Jag känner igen mig i Bo Ejlskov Jörgensens beskrivning lite grann. Det finns en myt som säger att vi som har Aspergers syndrom inte påverkas alls av andras känslor, men ofta kan det vara precis tvärtom! Förut var det ett stort problem för mig att jag påverkades så mycket av andras problem när jag visste att de var ledsna. Ibland kunde jag inte sova på nätterna för jag tänkte så mycket på mina vänners problem, och problemet var så stort att det påverkade mitt övriga liv. Idag har jag som tur är lärt mig att stänga av mina känslor lite grann så att jag inte bryr mig alltför mycket.

Ända sedan jag kan minnas, har jag tyckt att det har varit oerhört jobbigt att göra andra människor besvikna, dels för att jag i barndomen lärde mig att det som andra ville var viktigare än det jag själv ville och dels för att jag inte förstod att relationerna i livet handlade om att ge och ta. Jag bara gav och gav utan att förvänta mig något tillbaka eftersom jag trodde att det var så det skulle vara. Men dels berodde problemet även på att jag har svårt för att skilja mina känslor från andras. Om jag märker att någon annan väldigt gärna vill något, kan jag få för mig att jag också vill samma sak trots att jag inte alls vill det.

Det finns många situationer i livet då andra människor kan försöka påverka andra människors beslut genom övertalning. En förälder kan försöka övertala sitt barn att komma hem till jul trots att barnet vill fira julen någon annanstans, en försäljare kan försöka övertala en kund att köpa en vara eller en tjänst, en vän kan försöka övertala sin vän att följa med på en fest eller åka på en semesterresa, en expartner kan försöka övertala sitt ex att ta tillbaka h*nom osv. Det finns med andra ord oerhört många situationer i livet då andra människor kan försöka få oss att göra ett val de vill att vi ska göra.

På grund av mina svårigheter var det förut lätt för andra att övertala mig till saker jag inte ville. Men idag är det precis tvärtom! Eftersom jag numera vet om att jag har svårt att skilja mellan mina egna och andras känslor, säger jag alltid instinktivt ”nej” till allt om jag måste svara på en gång och jag känner mig det minsta osäker. Därför åker jag hem i lugn och ro för att tänka över saken, och om jag skulle ändra mig, kan jag ju alltid kontakta personen senare och säga att jag ändrat mig. Det är en strategi som har fungerat mycket bra!

Eftersom jag fortfarande tycker att det är jobbigt att göra andra människor besvikna, passar jag oftast ihop med personer som är försiktiga, överartiga och sätter andras vilja före sin egen. Med andra ord blir jag hellre vän med en person som säger: ”Skulle du kunna hjälpa mig med en sak imorgon? Om du inte orkar, är det absolut ingen fara, isåfall frågar jag någon annan” än med en person som säger: ”Skulle du kunna hjälpa mig med en sak imorgon?” På samma sätt blir jag hellre tillsammans med en kille som säger: ”Jag har fått känslor för dig, och jag tycker att det skulle vara kul att börja dejta dig. Men bara om du också vill. Om du inte är intresserad av mig på det sättet, respekterar jag ditt beslut” än med en kille som bara säger: ”Jag skulle tycka att det var kul att börja dejta dig”.

Om någon tidigare har frågat något jag förut sagt ”nej” till och personen ställer samma fråga igen vid ett senare tillfälle, tycker jag att det är riktigt jobbigt för då känner jag att mina känslor inte respekteras. Då kan jag också bli irriterad eftersom då måste jag göra personen besviken igen genom att säga ”nej” en gång till, och då blir jag också ledsen. Men trots att jag blir ledsen, finns det inte längre någon chans idag att någon skulle kunna få mig att ändra mig och gå med på något jag själv inte vill, vilket jag är tacksam för 🙂

Share Button

Okammat hår

Share Button

”Ska inte du kamma håret innan föreläsningen börjar, Paula?”, frågade min nya talarförmedlare Lotta mig igår precis innan jag skulle börja min föreläsning i Norrköping. Jag svarade att jag inte visste om jag skulle orka, och då tog Lotta fram sin kam och kammade mitt hår. Hon tyckte nämligen inte att det skulle se speciellt proffsigt ut om en föreläsare skulle föreläsa med okammat hår.

Tyvärr är jag ingen proffsig föreläsare om man med ”proffsig” menar att man ser ut och gör som föreläsare brukar göra. Jag dyker visserligen alltid upp i föreläsningslokaler i mycket god tid, håller tiderna och är noga med att leverera exakt sådana föreläsningar som kunderna har beställt. Men trots att jag försöker göra mitt bästa, händer det ibland att jag välter vattenglas, dyker upp på föreläsningar med okammat hår och skrynkliga minneslappar eller en tröja som sitter ut och in. Men som tur är ursäktar ämnet jag föreläser om väldigt mycket.

Människor tycker ibland att det är komiskt att jag är så otroligt motsägelsefull: å ena sidan har jag på mig fina kläder, klackskor, nagellack och smink när jag föreläser, men å andra sidan kan kläderna sitta ut och in och håret kan vara okammat. Så jag är bara välvårdad till hälften.

Ibland sägs det att sådana här saker är typiska för oss med Aspergers syndrom. Många andra människor koncentrerar sig på helheten, medan vissa av oss med Aspergers syndrom kanske koncentrerar oss bara på en liten detalj.

”Om Paula nu lägger så mycket energi och tid på att lägga eyeliner, ögonskugga, foundation, puder, rouge och läppstift, varför tar hon sig inte några extrasekunder för att kamma håret också?”, undrar du kanske nu. Men av någon anledning tar det inte speciellt mycket energi av mig att sminka mig, men däremot tar det energi att kamma håret.

Att det tar längre tid att sminka sig än att kamma håret spelar ingen roll för mig, tidåtgången har ingen betydelse för mig hur mycket energi en viss sysslar tar. Och är inte det så för alla människor? Många människor orkar arbeta tre timmar i sträck utan paus, men däremot skulle de förmodligen inte orka hoppa på ett ben en timme i sträck trots att en timme är en kortare tid än tre timmar.

Som tur är tyckte Lotta om min föreläsning (igår var första gången hon hörde mig föreläsa), och hon vill samarbeta med mig trots mitt okammade hår. Och jag lovade henne att försöka skärpa till mig lite i framtiden så att jag ser lite proffsigare ut på mina kommande föreläsningar! 😉

Share Button

Reklamfilm om boken Inte en främling

Share Button

Nu har boken Inte en främling som jag är medförfattare till och bidragit med min berättelse om hur det är att växa upp med Aspergers syndrom en egen reklamfilm på Youtube. Tyvärr är jag inte själv med i klippet men några av mina medförfattare är det och berättar lite om hur det är att känna sig som en främling i sitt eget land.

Många människor känner förmodligen då och då att de inte riktigt passar in i den här världen och att de är främlingar i sitt land, men vissa av oss är ännu mer främlingar än andra. Jag brukar säga att alla människor är unika, men vissa människor är ännu mer unika än andra och riskeras därför att råka ut för diskriminering.

Share Button

Theory of Mind vs. egoism

Share Button

Vissa personer med Aspergers syndrom eller autism kan ha svårt för Theory of Mind eller mentalisering som det heter på svenska, vilket bland annat innebär en förmåga att sätta sig in i andra människors tankar och känslor.

En bristande mentaliseringsförmåga är något som ofta förknippas med Aspergers syndrom, men det är viktigt att komma ihåg att alla med Aspergers syndrom inte har svårt med mentalisering. Lena Nylander skriver i sin bok Autismspektrumstörningar hos vuxna – några frågor och svar att vissa med Aspergers syndrom presterar mycket bra i tester som mäter mentaliseringsförmågan.

En person som har svårt för mentalisering kan exempelvis ha mycket svårt för att förstå att andra människor inte känner på samma sätt som man själv gör trots att man befinner sig i samma situation. Detta kan göra att någon med Aspergers syndrom kan ha svårt för att förstå att någon h*n vill bli vän eller tycker om med inte vill bli vän med h*onom. Någon annan kan ha otroligt svårt för att förstå att partnern gjort slut på förhållandet och att partnern kanske inte var lika lycklig i förhållandet som personen själv. I sådana situationer kan personen tänka: ”Men vaddå, jag såg ju att min partner var lycklig, och eftersom jag själv var otroligt lycklig, måste h*ns lycka varit lika stor som min”.

Många förväxlar mentaliseringssvårigheter med egoism. En person med en svag mentaliseringsförmåga kan exempelvis upplevas som hänsynslös eftersom h*n kan tjata på att få sin vilja igenom utan att ta hänsyn till andra, men det är viktigt att komma ihåg att egoism och en bristande mentaliseringsförmåga är helt olika saker. Om man inte har en förmåga att förstå att andra människor kan känna på ett annat sätt än man själv gör, är det otroligt svårt att ta hänsyn till deras känslor.

Själv har jag inga svårigheter med att förstå att andra kan känna på ett helt annat sätt än jag själv, mina svårigheter ligger istället i att jag har svårt att veta hur de känner sig om de inte talar om det för mig rakt ut. Jag har otroligt svårt för att tolka andra människor, och därför vet jag inte vad de menar och vad de tycker om mig. Det har hänt att jag själv trott att någon haft otroligt roligt i mitt sällskap men senare fått höra att jag varit jobbig och ignorerat andras tecken för att de inte vill umgås med mig. Men eftersom jag inte märkt några sådana tecken, har jag inte kunnat ta hänsyn till dem.

Eftersom jag är medveten om att jag har svårt att tolka andras kroppsspråk och har en tendens att misstolka deras uttalanden, känner jag mig ofta otroligt osäker på vad människor egentligen tycker om mig. Om jag exempelvis är i ett förhållande och killen säger till mig: ”jag är lycklig med dig”, har jag svårt att bedöma om han menar att han verkligen är lika lycklig som jag eller om han bara är ”lite” lycklig. Min exman tyckte att det var jobbigt att jag inte kunde tolka honom mellan raderna utan han var tvungen att säga allt rakt ut.

Jag har hanterat denna osäkerhet på olika sätt genom åren. När jag var yngre, oroade jag mig ofta i andras sällskap och tänkte: ”Stackars personen, tänk om h*n har jättetråkigt i mitt sällskap utan att jag märker det men känner sig tvungen att umgås med mig”. Anledningen till att jag oroade mig var att jag var rädd att jag fick andra att må dåligt. Idag känner jag mig fortfarande lika osäker på vad andra tycker om mig, men det stör mig inte längre. Nuförtiden känner jag istället att det är andra människors ansvar att sluta umgås med mig om de skulle ha tråkigt eller inte trivas i mitt sällskap. Mitt ansvar är endast att göra mitt bästa och vara mig själv. Därför oroar jag mig inte längre.

Slutligen är det viktigt att komma ihåg att alla människor förmodligen har svårt för att tolka andra människor då och då. Skillnaden är att vi med Aspergers syndrom oftast har ännu svårare för det än andra.

Share Button

Telefonsamtal med myndigheter vs. med nära vänner

Share Button

Precis som jag skrivit tidigare, är långt ifrån alla personer med Aspergers syndrom förtjusta i telefonsamtal. Jag pratar i telefon endast med personer jag känner väl, andra samtal försöker jag undvika.

När Lotta Westerholm från min talarförmedling Viktiga Tal frågade mig för ett par månader sedan om vi kunde prata i telefon, svarade jag att jag föredrog mailkontakt. Det var för att jag knappt kände henne, och jag känner mig inte bekväm med att prata i telefon med människor jag inte känner. Men förra veckan åt jag lunch tillsammans med henne och hennes man, och nu går telefonsamtalen plötsligt bra! Igår pratade vi i telefon i hela 2 timmar (!), och jag hade gärna pratat ännu längre om jag inte hade haft en tid att passa.

Många kanske tror att jag har social fobi, men det har jag inte. När man pratar med främmande människor, finns det så kallade oskrivna regler att följa som att man exempelvis inte får prata om alltför privata saker eller problem. När jag träffar människor ansikte mot ansikte, har jag inga problem med att komma ihåg att följa dessa regler, men telefonsamtal tar så pass mycket energi av mig att det blir ansträngande att komma ihåg att följa dessa regler. Därför händer det att jag babblar om alltför mycket privata saker i telefon när jag exempelvis ska boka frisörtid, och efteråt kommer jag på: ”just det, det borde jag kanske inte ha sagt”.

Det har hänt att jag pratat med myndigheter och sagt mitt i samtalet: ”nu måste jag gå på toaletten, jag ringer upp dig snart igen”. En gång pratade jag med hantverkare från Stockholmshem i telefon, och när han frågade mig vilken tid han kunde komma och fixa kylskåpet, sa jag att jag inte visste eftersom jag hade boendestödvikarie som ofta ändrade på tider och att jag ville att han skulle komma när jag var ensam hemma. Sedan började jag prata om hur jobbigt det är att boendestödvikarier ständigt ändrade på tider, och plötsligt hade jag en känsla av att hantverkaren i andra änden luren kände sig obekväm.

Att han kan ha känt sig obekväm är inte så konstigt eftersom jag hade pratat om alldeles för privata saker: han visste ju inte vem jag var och varför jag hade boendestöd, och nu kom jag och pratade om mina privata problem med honom när vi egentligen skulle endast ha diskuterat det trasiga kylskåpet och inget annat! Det är ju okej att säga till sin familj eller till en nära vän i telefon att man måste gå på toaletten eller diskutera andra privata problem, men enligt de oskrivna reglerna ska man helst inte göra så med hantverkare eller myndigheter 😉

När jag pratar i telefon med någon jag inte känner, har jag två val: antingen måste jag vara på helspänn hela tiden så att jag inte går över gränsen och råkar säga något olämpligt, eller så är jag helt mig själv och behandlar personen i andra sidan luren som en nära vän, men då finns risken att han eller hon känner sig obekväm. Därför känns det inte bekvämt för mig att prata i telefon om jag inte känner personen väl. Lotta känner jag däremot nu, så till henne kan jag säga vad jag vill i telefon. Därför är det inga problem att prata med henne! 🙂

Share Button