månadsarkiv: april 2015

Att träna på det man har svårt för

Share Button

Som jag tidigare berättat för er, kan barn med Aspergers syndrom och autism ha riktigt svårt för vissa saker i skolan pga en mycket ojämn begåvningsprofil. Och jag var inget undantag. Jag hade i princip svårt för nästan allt förutom språk och psykologi.

När man har riktigt, riktigt svårt för att lära sig något, händer det ofta tyvärr att omgivningen ständigt pressar en att öva på det man har svårt för, vilket kan tära på ens självförtroende. När man dessutom endast måste koncentrera sig på det negativa, händer det ofta att träningen dränerar på all ens energi, och då har man ingen chans att utveckla de färdigheter man faktiskt har förutsättningarna att bli ännu bättre på!

Oftast gjorde jag fel i skolan och hade svårt för att lära mig många saker, men ibland lyckades jag faktiskt göra rätt. Någon gång på hemkunskapslektionerna lyckades jag knäcka ägg på rätt sätt så att skalen inte kom med, och jag lyckades lära mig att virka och sticka någorlunda. Min mormor lärde mig att virka och sticka, och tack vare hennes oändliga tålamod lyckades jag lära mig dessa färdigheter någorlunda. Och när det blev rätt, sa läraren till mig: ”Titta, jag visste att du kunde”.

Jag var naturligtvis glad över att få beröm, men det som lärarna inte förstod var hur mycket energi och ångest inlärningsprocessen hade framkallat hos mig. När jag knäckte ägg i hemkunskapen, hade jag övat hemma och såg till att vara tillräckligt pigg i skolan så att jag kunde koncentrera mig på det fullt ut. Jag hade lagt enormt mycket fritid på att lära mig att sticka och virka. Jag var tvungen att koncentrera mig fullt ut på vad jag gjorde, vilket kändes som en tortyr för min hjärna. Även på fritiden kunde jag aldrig njuta av livet fullt ut eftersom jag visste vad som väntade i skolan efter att helgen var slut: syslöjd!!

Vetskapen om att jag alltid behövde träna på saker som var riktigt, riktigt svåra för mig gjorde att jag ständigt gick runt med en ångestklump i magen, även under lov och helgerna. Ångestkänslan försvann aldrig eftersom jag visste att min hjärna skulle återigen bli överansträngd på syslöjden. Och trots den enorma mängden tid och energi jag hade lagt på allt, lyckades jag aldrig lära mig att virka och sticka lika bra som mina klasskamrater.

Nu i vuxen ålder finns det ingen chans att jag skulle orka virka eller sticka eller göra andra saker som är svåra för mig. Bara tvätt och disk dränerar mig på så pass mycket energi att jag inte har någon energi till att göra ännu fler saker jag har svårt för. Jag har förstått att det är lika svårt för mig att virka och sticka som det förmodligen är för en person som gjort sig illa i benet att försöka gå. Visst, man kanske klarar det någorlunda, men man mår inte bra. Vad jag önskar att jag hade fått fokusera mer på mina styrkor istället för att ständigt träna på saker jag hade svårt för och som jag inte ens hade förutsättningar för att lära mig ordentligt.

Alla barn ska utvecklas och träna på olika saker, vilket även gäller barn med Aspergers syndrom, men endast i lagom dos! Precis på samma sätt som inget barn ska behöva utsättas för orimliga utmaningar som exempelvis att behöva bli flytande på 30 olika språk, ska kraven som ställs på barn med speciella behov specialanpassas efter deras förutsättningar. Annars finns risken att deras energi inte räcker till att lära sig något nytt alls om de måste lägga all sin energi på saker de ändå inte har förutsättningarna att lära sig.

Share Button

Myter och fördomar om Aspergers syndrom

Share Button

”Men jag känner en annan tjej med Aspergers syndrom, och hon är inte alls som du. Det är lite konstigt”, fick jag ofta tidigare höra från boendestödvikarier, vårdpersonal och andra.

Då har jag inte riktigt vetat vad jag borde svara. Borde jag kanske svara att jag också känner en annan svensk men att den svensken inte alls är som min samtalspartner? Eller om min samtalspartner är förkyld, skulle jag kanske kunna säga att jag känner någon annan som också är förkyld men att h*n inte alls är som min samtalspartner?

Jag vet egentligen att uttalanden likt ovan beror på okunskap, och därför jag ibland tagit mig tid att förklara. Människor säger ofta att de vet vad Aspergers syndrom är, men ofta har de ändå gått på myter och stereotypier. De tror ofta att alla som har Aspergers syndrom eller autism är tystlåtna och saknar humor samt inte använder så mycket mimik, men när man läser diagnoskriterierna, kommer det fram att det inte alls behöver vara så.

Egentligen är det lite konstigt att människor ibland tror att vi som har Aspergers syndrom är lika. För vem skulle tro att alla närsynta människor, allergiker och invandrare skulle vara likadana?

En annan sak jag ibland fått höra från människor som träffat mig för första gången att de känner någon med Aspergers syndrom som har mycket större svårigheter än jag. När jag frågat hur de vet hur mycket svårigheter jag har, har jag fått till svar: ”men man ser ju på dig att din Asperger är av en mildare variant”. Och då får jag ta mig tid att förklara att Aspergers syndrom är en osynlig funktionsnedsättning och att svårigheterna inte alltid syns utanpå. Och att det är just därför vi som utåt sett ser ut som vem som helst lätt blir stämplade som lata och ouppfostrade och andra kan tro att vi bara använder diagnosen som en ursäkt.

Jag brukar säga att min allra största svårighet är att jag ser ut som vem som helst. Ju mer normal man ser ut, desto högre krav ställs det på en. Många har gått på myten att man automatiskt kan se på personens utseende hur mycket svårigheter man har!

Ibland önskar jag att jag såg mer avvikande ut utanpå för då skulle jag kanske inte behöva kämpa lika mycket för att få myndigheter att förstå att min Asperger faktiskt är en svårare variant.

Vilka myter och missförstånd har ni stött på, mina bloggläsare?

Share Button

Selektiv trötthet?

Share Button

”Selektiv trötthet är det du lider av”, sa andra människor till mig ibland innan jag fick diagnosen Aspergers syndrom. För när jag skulle städa, göra läxor eller gå i skolan på en dag då vi skulle ha lektioner som jag inte gillade, var jag så trött att jag inte kunde göra någonting.

Men däremot orkade jag alltid syssla med mina specialintressen. Jag orkade exempelvis alltid läsa grammatikböcker eftersom grammatik är ett av mina specialintressen, och om jag hade haft någon person där som hade orkat lyssna på mig, hade jag orkat babbla om mina intressen i evigheter. Då hade jag inte varit det minsta trött. Och om vi endast hade läst grammatik i skolan, hade jag orkat gå dit varenda dag.

Jag tyckte att det lät logiskt att jag var selektivt trött. Tröttheten kanske bara fanns i mitt huvud? För inte kunde man väl vara trött om man skulle göra en uppgift trots att man orkade göra en annan?! Jag försökte skärpa mig. Men hur konstigt det än låter, gick det inte. Vissa dagar var jag så trött att jag inte kunde tvinga mig själv till skolan, min kropp sa emot. Men däremot talade min kropp om för mig att jag behövde syssla med mina specialintressen.

När jag fick diagnosen Aspergers syndrom, bekräftade min läkare för mig att det var vanligt att personer med Aspergers syndrom eller autism orkade göra en sak men inte en annan. Och när vi senare började studera diagnosen Aspergers syndrom på informatörsutbildningen på Ågesta Folkhögskola, förstod jag varför jag vad denna ”selektiva” trötthet berodde på och varför andra människor inte förstod mig:

1) Människor utan Aspergers syndrom brukar inte ha specialintressen, och därför förstår de inte hur ett enda intresse kan vara så fascinerande att man aldrig tröttnar på det och att det ger en energi! På samma sätt som andra människor behöver sömn för att återhämta sig från vardagen, behöver jag utöver sömn även mina specialintressen.

2) Kraven som ställs på oss med Aspergers syndrom är ofta orimligt höga, och vi måste ofta lära oss saker som vi inte ens har förutsättningar att klara av. För mig fanns det inga skolämnen i skolan som jag tyckte ”lite grann” om, det fanns skolämnen som jag älskade och som var hela mitt liv! Det fanns inga saker för mig i skolan som var tråkiga, däremot fanns det saker som jag verkligen, verkligen avskydde av hela mitt hjärta! Och dessa saker kunde jag bara inte lära mig oavsett hur mycket jag försökte.

Att plugga kemi, fysi, och historia var för mig som att tvinga mig själv att memorera 100 sidors ord efter varandra som inte betydde någonting. Att lära sig flera sidor av en telefonkatalog utantill hade nästan kunnat vara en lättare och mer intressant uppgift för mig. Eftersom jag inte var intresserad av dessa ämnen men var tvungen att lära mig allt utantill, tröttade det ut min hjärna enormt! Om det hade varit normen att lära sig telefonkataloger utantill, skulle inte även neurotypiker bli trötta i hjärnan men däremot skulle de förmodligen orka göra andra saker som inte tog lika mycket energi av dem?

3) När man umgås med andra människor, måste man ibland anpassa sig. Men vad händer om ens egna behov krockar väldigt mycket med andras? Då kan det hända att den som har annorlunda behov måste anpassa sig väldigt ofta, vilket kan bli väldigt tröttsamt i längden. Därför är det inte så konstigt att man inte orkar gå till skolan och sitta i en klass som är full av människor men man orkar syssla med sina intressen hemma. Utlänningar som bor i en helt annan kultur brukar också bli helt utmattade när de försöker anpassa sig till den nya kulturen, men för många med Aspergers syndrom är detta ständiga anpassande en vardag.

Share Button

Att höra av sig

Share Button

När man har svårt med exekutiva funktioner, vilket många av oss med Aspergers syndrom eller autism har, kan det vara riktigt svårt att ta tag i saker. Själv har jag också svårt för det. Men ibland har jag varit i situationer då omgivningen tyckt att jag haft svårt att ta tag i saker när problemet i själva verket varit att jag inte varit tillräckligt motiverad.

När jag var barn, tjatade min mamma på mig att jag var alldeles för dålig på att höra av mig till mina vänner och att jag borde ta tag i det. Efter att mamma hade tjatat tillräckligt mycket gjorde jag det till slut, men jag gjorde det bara för att göra henne nöjd. Anledningen till att jag var dålig på att höra av mig var att det inte var viktigt för mig ha vänner för min egen skull, utan endast för mammas skull. Och därför var jag inte tillräckligt motiverad att höra av mig till andra människor.

”Nu måste du ringa Anna och Pia, annars kommer de tröttna på dig och försvinna”, sa mamma, och då blev jag rädd. Jag visste inte varför det var viktigt att mina vänner inte skulle försvinna, men eftersom mamma ofta skrämde mig med det, kändes det som att det av någon anledning absolut inte fick hända. Och därför ringde jag till dem med en gång.

Trots att mamma menade väl, blev allt väldigt fel. På det här sättet lärde jag mig nämligen att jag ska höra av mig till andra människor för att göra dem nöjda, och inte för att jag själv vill det. Därför började jag höra av mig till andra människor och pratade med dem länge i telefon och träffade dem även om jag själv inte ville det, och det här beteendet fortsatte ända till vuxen ålder. Men tack vare min psykolog började jag till slut förstå att jag inte behöver höra av mig till andra bara för att de förväntar sig det och att jag inte alltid behöver vara tillgänglig.

Idag mår jag bra, och det beror mycket på att jag lever på mina egna villkor och gör vad jag själv vill på fritiden. Under perioden jag är stressad svarar jag exempelvis inte alltid i telefon och ringer inte alltid tillbaka. Jag tvingar aldrig mig själv att höra av mig till någon under perioder jag behöver vara ensam, utan jag gör det bara när jag själv orkar.

Share Button

Man måste vara frisk för att orka vara sjuk

Share Button

När man har Aspergers syndrom eller någon annan funktionsnedsättning som innebär svårigheter i vardagen och/eller en nedsatt arbetsförmåga, kan man ibland stöta på olika svårigheter och hinder i samhället. Ibland kan man exempelvis ha svårt att försörja sig själv och hamna i fattigdom. 

För ett tag sedan berättade jag för er varför jag inte uppfyller kriterierna för starta-eget-bidrag, och nu har jag stött på ett nytt hinder, nämligen Alfa-kassan. Eftersom jag inte har någon anställning sedan jag avslutade min anställning på Ågesta, söker jag nu anställning som föreläsare, men endast 25% eftersom jag är sjukskriven 75%. Jag orkar föreläsa ett par gånger i månaden, och nu när jag inte har någon anställning kommer jag förhoppningsvis få 75% sjukpenning plus lite pengar för föreläsningsarvoden då jag föreläser några gånger i månaden, och företaget Egna Affärer fakturerar för dessa uppdrag.

Alfa-kassan har blanketter som man ska fylla i för att uppge om man har arbetat eller varit arbetslös under de dagar man söker pengar för, och för de månader man arbetat får man naturligtvis inga pengar, vilket är fullt förståeligt. Men under sommarmånaderna har jag ju inga föreläsningar, och då skulle jag behöva A-kassa för de 25% jag inte är sjukskriven för.

Döm om min förvåning när jag nyligen fick avslag från Alfa-kassan med motiveringen att man måste ställa sig till arbetsmarknadens förfogande minst 17 timmar i veckan för att få rätt till pengar. Man får alltså vara sjukskriven 25% eller 50%, men inte 75% vilket jag är. Med andra ord kommer jag alltså få 75% sjukpenning från Försäkringskassan, men för resterande 25% kommer jag inte få pengar alls trots att jag är arbetslös.

Jag har överklagat beslutet eftersom det står på Alfakassans hemsida att denna regel gäller sjukersättning, men jag kommer ju ha sjukpenning och inte sjukersättning. Men enligt Alfa-kassan är det ändå inte säkert att detta kommer att gå igenom eftersom min läkare kryssat i att jag inte kommer att kunna arbeta i framtiden mer än 25%, och enligt Alfa-kassans regler betyder ju detta att jag inte kommer att kunna arbeta 17 timmar i veckan någonsin. Därför kommer det vara försörjningsstöd som gäller för mig under sommarmånaderna under förutsättningen att jag får det beviljat naturligtvis.

Jag pratade med min handläggare på Arbetsförmedlingen om att ett alternativ skulle vara för mig att söka sjukersättning på heltid, men det skulle ju vara tråkigt för mig som ändå vill fortsätta informera om Aspergers syndrom.

Ett annat alternativ skulle vara för mig att söka ett annat jobb, exempelvis att jobba som kassörska i en mataffär, men ett sådant jobb skulle ta så mycket energi av mig att jag inte skulle orka arbeta 10 timmar i veckan utan högst några timmar i veckan för att undvika utbrändhet, och det skulle förmodligen kräva att jag lägger ner bloggen och föreläsandet helt och hållet för att jag skulle orka. Det skulle inte heller vara ett speciellt bra alternativ eftersom mina inkomster då skulle vara 75% sjukpenning/sjukersättning och ca 3-4 timmars jobb i veckan, och då skulle det vara svårt att få ekonomin att gå runt eftersom jag inte skulle orka arbeta 25%. Och i en sådan situation borde jag teoretiskt få 100% sjukersättning eftersom 75% sjukersättning kräver att man orkar arbeta 10 timmar i veckan.

Jag har bestämt mig att det enda alternativet för mig är att fortsätta föreläsa några gånger i månaden och vara 75% sjukskriven. Om det blir så att jag pga Alfakassans regler måste leva på socialbidrag under sommarmånaderna för att täcka upp levnadskostnaderna om jag inte skulle hitta anställng med lönebidrag, får det bli så. Men det är ändå tråkigt med alla dessa byråkratiska regler! Man måste vara frisk i dagens Sverige för att orka vara sjuk och slåss mot myndigheter känns det som.

Share Button

Träff med Johanna Svenningsson

Share Button

Idag tog jag en fika med bloggerskan Johanna Svenningsson. Vi har aldrig träffats förut, men eftersom våra bloggar handlar om samma ämne och vi båda har många liknande erfarenheter av att leva med Aspergers syndrom, tyckte vi att det skulle vara roligt att träffas i verkligheten. Och vi hade hur mycket som helst att prata om, t om så pass att vi bestämde oss för att stanna i stan efter fikat och äta middag tillsammans. Det var en jätterolig dag 🙂

20150419_173504

Share Button

Att anpassa sitt tankesätt

Share Button

Enligt autismforum visar studierna att vi som har Aspergers syndrom har svårt för att vara flexibla i vårt tänkande och bryta invanda mönster. Jag har på mina föreläsningar träffat anhöriga till personer med Aspergers syndrom eller autism som sagt att deras närstående har svårt för att acceptera om man exempelvis inte går exakt på den restaurangen som den här personen har tänkt att de skulle göra. Då kan personen med Aspergers syndrom ha svårt för att anpassa sig till den nya situationen.

De flesta människor jag har umgåtts med har alltid tyckt att jag haft lätt för att anpassa mig och att jag är flexibel i mitt tankesätt. Många ser mig nästan som för flexibel eftersom jag haft en tendens att sätta andras behov före mina egna.

Men det som inte syns utåt är hur energikrävande det är för mig att hela tiden anpassa mig. När jag var yngre, var jag arg på personer som ständigt ändrade på tider och kom fem minuter försent eftersom jag alltid själv var noga med att hålla tider. Om de tider man bestämt alltid hålls, blir jag inte lika trött i hjärnan för då behöver jag inte tänka annorlunda, anpassa mig till nya omständigheter och lägga energi på att stå på olika ställen och vänta på andra människor.

Men idag vet jag om att det kan vara energikrävande för andra människor att passa tider till sekunden, och därför har jag blivit mer förstående för att alla inte alltid kommer i tid. Jag vet idag att alla fungerar olika. Om någon kommer försent idag, säger jag ingenting och visar inte utåt vilken kaos det blir i min hjärna om någon ständigt ändrar på tider. Så utåt sett kan det se ut som att jag kan anpassa mig till nya omständigheter eftersom jag så gärna vill anpassa mig till samhället och visa förståelse för människor som har svårare än jag att hålla tider.

Det har blivit en bra kompromiss för mig att tänka på andra människor och anpassa mig när jag är ute men att göra saker på mitt sätt när jag är hemma. Hemma måste jag nämligen tillåta mig själv att hålla mig till mitt tankesätt för att undvika kaos. Jag kan ha otroligt svårt att göra saker som inte tillhör mina normala rutiner. Tidigare hade jag en smutsig grytlapp hur länge som helst i köket, och när andra människor sa till mig att den skulle vara lätt att ta med sig den till tvättstugan och tvätta den tillsammans med min andra tvätt, blev det ändå inte gjort eftersom tvättning av grytlappar inte tillhör mina vanliga tvättrutiner.

Anledningen var att jag helt enkelt inte orkade tänka annorlunda och ta med mig grytlappen till tvättstugan: min energi räckte inte till det eftersom det hade krävt avvikning från mina normala tvättrutiner. Att hämta grytlappen från köket skulle visserligen bara ha krävt några extrasteg, men själva processen skulle ha tagit mycket mer energi än så. Bland annat därför är det viktigt för mig att ha en boendestödjare för hon kan hjälpa mig att göra saker jag inte är van vid att göra.

Däremot tycker jag inte att man kan kalla oss med Aspergers syndrom för oflexibla. Ingen skulle förmodligen orka ständigt göra saker som tröttar ut hjärnan totalt, och det tröttar ut min hjärna att plötsligt behöva tänka annorlunda. Ute måste jag ju anpassa mig ibland, men för att må bra måste jag kunna hålla mig till mina rutiner när jag är hemma.

Share Button

Att prioritera annorlunda

Share Button

Ibland gör personer med Aspergers syndrom eller autism annorlunda val, prioriterar andra saker än andra och gör saker på ett annat sätt. Själv har jag ofta fått höra i många situationer: ”Men ska du inte göra på det här sättet istället? Det skulle bli mycket enklare”. Jag kan ibland göra saker på ett sätt som i andra människors ögon är krångligare, men det finns alltid en orsak till att jag gör saker på mitt sätt: för mig är det enklare att göra som jag gör.

Jag har tidigare skrivit till er att jag låter posten ligga på hallgolvet i ungefär en vecka innan jag lyfter upp den, och att jag gör detta eftersom jag måste hushålla med min energi. Skulle jag lyfta upp posten från hallgolvet varje dag, skulle jag så småningom kunna bli utbränd eftersom alla sådana här praktiska sysslor kräver att jag koncentrerar mig fullt ut på det jag gör, ungefär på samma sätt som när jag ska försöka lösa en svår matteuppgift.

Andra människor tycker ofta synd om mig och tycker att jag inte kan leva på det här sättet. Jag har fått förslag från flera personer att jag skulle kunna sätta en korg under brevinkastet så att breven inte skulle behöva ligga på golvet en hel vecka. Det skulle vara en enkel lösning på problemet, tycker många.

Men för mig skulle det inte vara någon fungerande lösning. Varför inte det då? Jo, då skulle jag behöva antingen försöka hitta en lämplig korg på nätet eller i en affär. Dels skulle det kräva att jag tar initiativ och gör något som inte tillhör mina rutiner, vilket är energikrävande för oss som har stora brister i de exekutiva funktionerna. Och dels tar det väldigt mycket energi av mig att leta och köpa saker i affärer och på nätet. Visst skulle jag kunna ge pengar till min boendestödjare och be henne att köpa en sådan korg till mig, men eftersom jag inte skulle orka vara delaktig i det, skulle det kännas som att jag skulle utnyttja henne och be henne agera som min betjänt i onödan.

Visserligen skulle det se trevligare ut om posten låg i en korg och inte på golvet, men eftersom en postkorg inte känns som en nödvändighet, väljer jag att lägga min energi på andra saker istället. Om jag köpte en postkorg, skulle förlusten av mina förlorade energidepåer efter inköpet vara ett mycket stort problem för mig jämfört med den lilla vinsten att hallgolvet skulle börja se trevligare ut. Vinsten skulle inte väga upp mot förlusten helt enkelt.

Dessutom skulle jag behöva lyfta upp posten från korgen när den blivit full, och därför kan jag lika gärna lyfta upp posten från golvet känns det som. Och eftersom jag redan har vant mig vid att leva med att det finns post på golvet, stör inte breven mig nämnvärt. Därför har jag hittat en annorlunda strategi för att lösa problemet än vad många andra förmodligen hade gjort i min sits, nämligen acceptans: Att acceptera att det ligger post hemma hos mig på hallgolvet 🙂

Share Button

Det finns nästan alltid lösningar

Share Button

Först av allt vill jag tacka er för alla era fina fina tips angående start av företag, ni är underbara! Jag kanske kommer att kontakta en jurist, men just nu i veckan har jag svårt att ta tag i saker eftersom jag har mycket annat.

Några av er har mejlat mig och frågat om jag kommer att sluta föreläsa om Aspergers syndrom om jag inte kan starta eget. Ni behöver inte oroa er, jag kommer fortsätta som vanligt 🙂 Just nu använder jag mig av tjänsten Egna affärer som fakturerar för mina uppdrag mot att jag betalar dem en viss procentsats av föreläsningsarvodet. Redan ikväll har jag en föreläsning på Lidingö!

Tyvärr är sådana här faktureringstjänster inte ett lika lönsamt alternativ som att starta eget, dels för att jag inte kommer att kunna göra avdrag för alla kostnader, och dels för att jag inte har ett arbetsbiträde om jag varken är anställd hos något företag eller driver eget företag. I första hand behöver jag ju arbetsbiträde för att sköta pappersarbetet, men jag skulle även behöva någon som kan hjälpa mig att uppdatera min hemsida och göra Powerpoints. Dessutom skulle det vara det bästa att ha en fast månadslön.

Därför försöker jag att hitta något företag som kan anställa mig med lönebidrag, precis på samma sätt som jag var anställd på Ågesta, fast nu söker jag bara deltidstjänst eftersom jag är sjukskriven. Då skulle Arbetsförmedlingen bevilja mig även ett arbetsbiträde som skulle kunna hjälpa mig med det jag har svårt för, och Arbetsförmedlingen skulle stå för kostnaderna. Allt fungerade superbra på Ågesta, jag drog pengar till skolan genom att föreläsa och de var nöjda med mig, men tyvärr fattade styrelsen beslutet att Ågesta inte får bedriva andra verksamheter utöver undervisningen, och därför var skolan tvungen att lägga ner föreläsarverksamheten helt och hållet.

Tyvärr är de flesta föreläsare egna företagare, så därför kan det vara svårt att hitta något företag som vill anställa en föreläsare. Men jag kommer inte ge upp: fungerar inte detta, kommer jag fortsätta använda mig av tjänsten Egna affärer. Det viktigaste är att jag kan fortsätta jobba som Aspergerinformatör. Det finns alltid lösningar på nästan allt! 🙂

Share Button

Arbetslinjen?

Share Button

Vi som har Aspergers syndrom eller autism har enligt lag rätt till diverse stödinsatser för att kompensera för de svårigheter som funktionsnedsättningen innebär. Men vissa av oss har väldigt speciella behov, och då fungerar inte alltid dessa stödåtgärder. Vissa av oss kan hamna även mellan stolarna ibland och får inte alltid det stöd man skulle behöva. 

Själv var jag fram tills nyligen anställd på Ågesta Folkhögskola som Aspergerinformatör, och då fick Ågesta dels lönebidrag och dels ersättning för arbetsbiträde, vilket Arbetsförmedlingen betalade ut till skolan varje månad. Det fungerade bra, men eftersom Ågesta Folkhögskola lagt ner föreläsarverksamheten, är jag numera arbetssökande på deltid, alltså för den delen jag inte är sjukskriven.

När man har Aspergers syndrom eller någon annan funktionsnedsättning, kan man ansöka om starta-eget-bidrag samt arbetsbiträde om man har en affärsidé. Och ni har säkert gissat vad min affärsidé är: att föreläsa om Aspergers syndrom! 😉 Föreläsningarna har ju fungerat bra för mig, vilket Ågesta kan intyga, så det borde inte vara något problem, tänkte jag. Dessutom har jag föreläsningar bokade ända fram till våren 2016. I fredags gick jag till Arbetsförmedlingen för att diskutera idéen med min handläggare.

Döm om min förvåning när min handläggare meddelade mig att jag inte kommer att få vare sig starta-eget-bidrag eller arbetsbiträde. ”Varför inte det?”, frågade jag förvånad. Handläggaren förklarade att detta beror på att mina behov är så speciella: jag kan föreläsa ensam om Aspergers syndrom utan problem, och jag kan planera föreläsningarna, boka föreläsningarna och hotell och även resa så långt som till Kuwait för att föreläsa helt ensam. Men å andra sidan har jag så stora problem att hålla reda på papper att jag inte ens öppnar min egen post, utan min boendestödjare gör detta åt mig. Och ett eget företag innebär ju extremt mycket pappersarbete!

”Jo, men det är just därför jag behöver arbetsbiträde, och därför hade jag även arbetsbiträde på Ågesta”, försökte jag förklara. Men jag fick till svar att det inte riktigt fungerar så när man har eget företag. Enligt bestämmelserna skulle arbetsbiträdet få hjälpa mig att utföra mina arbetsuppgifter och vi skulle kunna utföra dem tillsammans, men däremot är det inte okej att jag sköter föreläsningsdelen och arbetsbiträdet pappersarbetet.

Beskedet kändes som ett slag mot ansiktet. Det råder arbetslinje i Sverige, och personer med funktionsnedsättningar ska få hjälp och stöd att komma ut i arbete. Men vi som har en extremt ojämn begåvning, vilket är något som ofta ingår i diagnosen Aspergers syndrom, har ibland glömts bort, känns det som. Att informera om Aspergers syndrom är något jag är riktigt bra på, och det är förmodligen det enda arbete jag klarar av. Därför skulle jag behöva stöd från Arbetsförmedlingen och behöva någon som gör de uppgifterna jag inte kan utföra så att min sysselsättning/mitt arbete skulle anpassas efter mina speciella behov. Det känns konstigt. Å ena sidan blev jag utförsäkrad 2010 och blev nekad sjukersättning, å andra sidan får jag nu inte hjälp att skaffa försörjning.

Däremot skulle jag få ett arbetsbiträde och starta-eget-bidrag om jag klarade av att sköta halva föreläsningarna och halva pappersarbetet och lät arbetsbiträdet sköta den andra halvan. Men nu när jag klarar den ena biten galant samtidigt som jag har otroligt svårt med den andra biten, får jag inga bidrag alls. Och därför kan jag alltså inte starta ett eget företag.

Share Button