månadsarkiv: april 2015

Att bli dömd

Share Button

Jag har märkt hur otroligt lätt vi människor kan döma varandra. Vi som har Aspergers syndrom, autism och andra neuropsykiatriska funktionsnedsättningar blir ofta dömda, och vissa är helt säkra på att vi får allt serverade på en silverfat.

”Barn med diagnoser får ju specialbehandling i skolan, LSS, boendestöd, hjälp att skaffa arbete och arbetsgivare får t om bidrag för att anställa dem, de får tandläkarintyg, och ibland t om sjukersättning eller färdtjänst, därför har de det mycket bättre än vi andra”, kan andra människor tycka. Men om de bara förstod bakgrunden till att vi blir beviljade vissa stödinsatser!

Några exempel på fiktiva situationer där någon lätt kan bli dömd är:

1) Anton är 7 år gammal och har Aspergers syndrom och ADHD. Han kan överhuvudtaget inte sitta stilla. Han avbryter andra människor och stör andra, oavsett om han är i kyrkan, på en lektion i skolan eller på ett födelsedagskalas. Han har dessutom ingen koll på vad man får säga till andra människor och kan inte läsa kroppsspråk, därför kan han uppfattas som gränslös. Däremot är han otroligt intelligent.

Andra mammor tittar anklagande på Antons mamma och tänker: ”Herregud, så skulle mitt barn också bete sig om jag inte satte några gränser på barnet. Att vissa föräldrar inte vet hur man uppfostrar sitt barn”. De förstår inte att det är otroligt lätt att uppfostra ett neurotypiskt barn men att ett barn som har Asperger och ADHD faktiskt har en funktionsnedsättning och inte har samma förutsättningar som andra barn. På samma sätt kan man inte uppfostra ett barn med hörselnedsättning att höra bättre.

2) Anna är 30 år och har ADHD. Hon kan inte se konsekvenser av sitt handlande och saknar en planeringsförmåga. Hon har inte kunnat behålla ett enda jobb trots att hon verkligen försökt sitt bästa. Antingen blir hon uppsagd eller så säger hon upp sig själv eftersom hon mår otroligt dåligt om jobbet blir för monotont. Hon har ett otroligt dåligt samvete för detta och därför anstränger hon sig otroligt mycket.

På privatlivet fungerar ingenting heller för hon har svårt för att få relationer att fungera. Hon lever ibland på A-kassa och ibland på försörjningsstöd. Andra människor ser ner på henne och tycker att hon bara vill leva på skattebetalarnas bekostnad. De förstår inte vilka konsekvenser Annas svårigheter har för hennes privatliv och att det är skillnad på att inte klara något och att inte vilja något.

3) Mikael är 25 år och har Aspergers syndrom. Han har otroligt känsliga sinnen. Känslan av att bli nuddad eller utsättas för olika lukter eller ljud är outhärdlig. Han tycker att andra människor luktar starkt, och han känner lukter många andra inte känner. Däremot är han otroligt duktig på sitt jobb som programmerare och är en otroligt bra medarbetare. Förutsättningen för att han ska kunna arbeta är att han får åka med färdtjänst till jobbet eftersom han inte klarar av att åka kommunalt pga perceptionsstörningar.

På fritiden måste Mikael stanna hemma eftersom han inte klarar av att vara i stan pga alla sinnesintryck, och han har inte lyckats träffa en tjej eftersom han inte klarar av beröring. Människor som inte vet om detta är helt säkra på att han bara använder sin diagnos för att få åka gratis taxi till jobbet så att han får sova lite längre på morgnarna!

Share Button

Har alla människor arbetsförmåga?

Share Button

”Klart alla kan jobba med något, man måste bara hitta sin nisch”, är ett uttalande jag ofta hört. En annan sak jag ofta hört är: ”Men det finns så otroligt många hjälpmedel idag och anpassade anställningar, därför bör alla som har Aspergers syndrom eller autism kunna hitta arbete i dagens arbetsmarknad. Man måste bara kanske kämpa mer än många andra, men allt går om man vill”.

Sådana uttalanden får de personer med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar som lever på aktivitetsersättning, sjukersättning eller socialbidrag att framstå som lata. Allt handlar om ju bara om vilja, eller hur? Jag lyckades ju också bli Aspergerinformatör trots att jag har Aspergers syndrom. Visst var det riktigt tufft och jag gick till och med in i väggen till slut, men jag lyckades ändå få ett diplom. Jag kämpade tillräckligt mycket! Och eftersom jag klarade det, kommer alla andra som har Aspergers syndrom också kunna plugga till något eller jobba med något om de bara kämpar tillräckligt mycket. Visst är det så?

Svar: nej. Vi är alla olika och har olika förutsättningar. Vissa har lyckats bli Aspergerinformatörer utan att gå in i väggen, jag lyckades få ett diplom med en stor ansträngning och någon annan skulle kanske inte klara det alls oavsett hur mycket man skulle anstränga sig. Enligt mig är det farligt att dra oss Aspergare över en kam och påstå att alla kommer att kunna klara någon utbildning eller något jobb. Bara för att någon klarar det, betyder det inte att alla kommer att göra det. Precis på samma sätt som neurotypiker klarar att åstadkomma olika mycket, gäller samma regel för oss som har Aspergers syndrom. Vad är det som säger att alla med Aspergers syndrom kommer att hitta ett passande jobb och att ingen behöver sjukersättning?

Jag är övertygad om att många fler med Aspergers syndrom skulle kunna arbeta om de bara fick rätt stöd, och därför är det viktigt att arbetsgivare är flexibla och anpassar arbetsplatsen så att fler kommer ut i arbete. Innan man blir beviljad sjukersättning, är det alltid viktigt att personens arbetsförmåga prövas ordentligt. Men för vissa med Aspergers syndrom är det ett heltidsjobb att få vardagen att gå runt: om de exempelvis har bäddat sängen, orkar de inte ringa ett telefonsamtal eller duscha på samma dag. Om det tar så mycket energi att få vardagen att gå ihop, hur skulle man kunna arbeta?

Jag har tur eftersom jag är bra på att analysera människors beteende, duktig på att prata och tycker att ämnet Aspergers syndrom är intressant. Därför passar jag som föreläsare. Men om jag hade varit exakt samma person som jag är nu men haft svårt för att prata inför en publik, inte funnit diagnosen ett intressant ämne och jag inte hade kunnat uttrycka mina känslor med ord, hade jag varken kunnat blogga eller föreläsa om Aspergers syndrom, och då hade jag behövt sjukersättning på heltid.

Det är fel att påstå att alla människor har en arbetsförmåga! Jag är övertygad om att de flesta med Aspergers syndrom kan leva ett bra liv, men för att uppnå en bra livskvalitet måste man ibland sänka kraven och hitta strategier för att anpassa sitt liv efter sin ork. Och ibland kan en sådan strategi vara acceptans: Att acceptera att man har mindre ork än andra och stanna hemma med sjukersättning! Om man är sjukpensionär, behöver det inte automatiskt betyda att man mår dåligt. Jag har träffat många sjukpensionärer som mår bra och är nöjda med livet.

Share Button

Att utföra enklare arbetsuppgifter

Share Button

När jag var hos läkaren förra veckan, förklarade han för mig att Försäkringskassan förmodligen kommer att vilja att jag testar om jag klarar ett enklare jobb innan jag ansöker om sjukersättning på deltid. Sjukpenning kan jag ju få ett tag utan problem, men för att få sjukersättning behövs det betydligt mer. Om jag inte orkar föreläsa om Aspergers syndrom varje vecka, kommer jag kanske enligt Försäkringskassan orka utföra enklare arbetsuppgifter som inte tar lika mycket energi.

Jag blev glad. Så det fanns enklare arbetsuppgifter än att resa till föreläsningsorter och föreläsa? Klart jag ville testa det! Och jag som hade trott att föreläsningsjobbet var det enklaste som fanns, men om det fanns något jobb som skulle ta ännu mindre energi av mig, skulle jag såklart kunna testa det för att slippa leva på bidrag.

Jag frågade läkaren vilka slags enklare jobb han tänkte på. Döm om min förvåning när han svarade: ”Att exempelvis lägga böcker i hyllor på ett bibliotek”. Skojade han med mig? Att lägga böcker i hyllor och att utföra andra praktiska uppgifter kräver ju en god automatiseringsförmåga, och när man aktivt måste tänka på allt man gör och använda faktaminnet istället för automatiserade minnen, är alla sådana jobb bland det svåraste som finns! Det är redan svårt för mig att kamma håret och borsta tänderna, och jag orkar inte ens lägga böcker i hyllor hemma. Människor som tycker det är enkelt att städa eller lägga böcker i hyllor är i mina ögon mycket intelligenta.

Sanningen är att det skulle vara mycket enklare för mig att söka till universitet och läsa exempelvis till beteendevetare än att jobba på Samhall som städare, sortera böcker i hyllor på ett bibliotek eller arbeta på lager. Jag skulle visserligen inte orka plugga på universitetet på hel- eller ens halvtid, men om jag var tvungen att välja mellan att jobba på ett bibliotek 2 timmar i veckan och sortera böcker eller läsa på universitetet 5 timmar i veckan och plugga till beteendevetare, skulle jag välja att plugga. Det skulle vara så otroligt lättare för mig och inte kräva lika mycket arbete med hjärnan. Så vad menade läkaren egentligen?

Snart slog det upp för mig att det i samhällets ögon är enklare att utföra praktiska sysslor än att föreläsa om Aspergers syndrom eller att studera vid universitet och att det är jag som är avvikande som tycker annorlunda, och det beror på min ojämna begåvningsprofil. Men det är helt naturligt för mig att tycka att det är enkelt att kunna många språk och att föreläsa och svårt att borsta tänderna och att lägga böcker i bokhyllor, och därför tar det alltid tid för mig att komma ihåg att de flesta andra människor tycker annorlunda. Jag måste ställa om min hjärna och försöka se världen ur andra människors synvinkel för att förstå hur de tänker.

Jag förklarade för läkaren att jag redan genomgått en arbetsförmågebedömning, och han hittade pappret bland sina journaler. Hoppas detta räcker för Försäkringskassan som underlag för jag orkar verkligen inte testa svåra arbetsuppgifter just nu! Det enda jag orkar göra är att utföra enklare arbetsuppgifter som att föreläsa och blogga.

Share Button

Vad betyder bloggen för mig?

Share Button

Jag måste säga att jag är otroligt glad och rörd över alla fina kommentarer jag fått på mitt senaste inlägg där jag skrev att jag är sjukskriven på deltid. Så underbart att ni förstår och stöttar mig! 🙂 <3

Jag är också glad att många av er skrivit att ni uppskattar den här bloggen och att ni fått en mycket bättre förståelse för Aspergers syndrom genom att läsa mina inlägg. Just sådana här underbara kommentarer gör att jag orkar fortsätta! Ni betyder så mycket för mig, mina kära bloggläsare! <3

Några av er har även skrivit till mig att de verkligen behöver den här bloggen, men jag har insett den senaste tiden att jag också behöver den själv. När jag var ny i bloggandet, var mitt huvudsakliga syfte att sprida information om Aspergers syndrom samt att marknadsföra mina föreläsningar, men snart insåg jag att jag också mådde bra av att blogga, och då började det kännas som att jag även gjorde det för min egen skull.

Jag har dessutom lärt mig otroligt mycket genom att läsa era kommentarer. Aspergers syndrom är en otroligt bred diagnos, och det känns som att man aldrig blir fullärd. Jag har läst flera böcker om Aspergers syndrom och autism, båda skrivna av läkare, psykologer och människor som själva har diagnosen, och ändå får jag nya synvinklar hela tiden tack vare era kommentarer. När jag förra året var gäst i det finska diskussionsprogrammet Den mänskliga faktorn, sade den neuropsykitariska coachen Pirjo Laatikainen som också var med i programmet att trots att hon har en vuxen son med Aspergers syndrom och hon jobbat i flera år som neuropsykiatrisk coach, känns det som att hon fortfarande inte vet fullt ut vad Aspergers syndrom är: man lär sig något nytt hela tiden.

När jag startade den här bloggen, fick jag rådet att blogga om fler ämnen än bara Aspergers syndrom, som exempelvis skönhet och smink eftersom människor hellre brukar vilja läsa om sådana ämnen än om Aspergers syndrom. En person jag pratade med tyckte exempelvis att jag borde fota resultat på skönhetsbehandlingar jag gjort på salonger och lägga bilderna på bloggen för att få fler läsare.

Jag funderade på det men kom fram till att jag inte ville göra det. Visserligen tycker jag att det är roligt att sminka sig och göra sig fin, men jag tycker att skönhet är ett otroligt tråkigt ämne att skriva om, och det är inget ämne jag brinner för samma sätt som jag brinner för Aspergers syndrom. Sedan finns det ju hur många skönhetsbloggar som helst, men däremot finns det inte lika många bloggar som enbart koncentrerar sig på Aspergers syndrom, förutom Johanna Svenningssons och HL:s bloggar. Visst skulle jag kanske kunna få fler läsare om jag även skrev om skönhet, men hellre vill jag ha rätt sorts läsare än många läsare, tänkte jag.

Innan jag började blogga, visste jag knappt vad bloggar var för något och jag visste inte ens varför människor bloggade. Idag kan jag inte heller påstå att jag vet exakt vad bloggar är för något, men däremot vet jag idag vad min blogg är varför jag själv bloggar: bloggandet får mig att må bra. Jag har tycker att det är enkelt att blogga, mycket enklare än att läsa andras bloggar. På samma sätt tycker jag ibland att det är svårare att läsa andra människors böcker än att skriva en bok själv. Förmodligen har det med min ojämna begåvningsprofil att göra 😉

Share Button

Sjukskriven

Share Button

Nu har jag blivit sjukskriven och arbetar endast på deltid. Ända sedan jag började försörja mig som Aspergerinformatör på våren 2013 har jag lidit av en enorm trötthet som kommit och gått, men i höstas blev det riktigt allvarligt. Tröttheten har visserligen blivit bättre nu, men när jag haft två föreläsningar alldeles på samma vecka, orkar jag ingenting på några dagar, ibland inte ens kamma håret eller borsta tänderna.

Det allra värsta har varit att jag blivit glömsk. Det har hänt alldeles för ofta att jag varit i mataffären och glömt att lägga kycklingen jag köpt i kylen, och jag har märkt det först ett par dagar efteråt. Det blir alldeles för dyrt i längden att hålla på så här eftersom jag inte har råd att slänga mat hela tiden.

Men ni behöver inte oroa er: jag kommer fortsätta föreläsa om Aspergers syndrom. Jag kommer även genomföra de föreläsningar jag redan bokat i vår och jag har fortfarande plats för några fler föreläsningar i vår så det går fortfarande bra att boka mig, men däremot kommer jag vara noga med att två föreläsningar inte får vara för nära inpå varandra, speciellt inte om det är tåg- eller flygresor inblandade samma vecka.

Jag kommer även fortsätta driva den här bloggen, men den närmaste tiden kommer jag uppdatera den endast varannan dag så att jag hinner vila lite mer mellan varven. I sommar kommer jag däremot troligen ha mer energi eftersom jag inte kommer att ha föreläsningar, och då kommer jag kanske kunna uppdatera bloggen varje dag igen 🙂

Jag arbetar inte längre på Ågesta Folkhögskola, utan jag samarbetar nu endast med talarförmedlingen Viktiga Tal. Ågesta Folkhögskola kommer att lägga ner föreläsarverksamheten och informatörspoolen efter våren. Skolan kommer visserligen ta emot nya informatörselever men de kommer inte längre förmedla föreläsningar till gamla elever eller ha föreläsare som anställda. Jag hade fått ett erbjudande om att fortsätta min anställning fram till sommaren, men jag tackade nej till erbjudandet. Däremot kommer jag fortfarande hålla kontakten med dem.

Jag frågade min läkare om det var vanligt att personer med Aspergers syndrom kände sig så här trötta som jag gjorde, och han bekräftade att det var det. Egentligen visste jag redan svaret innerst inne, men det var ändå skönt att få en bekfräftelse på att jag trots allt inte är så ovanlig 😉

Share Button

Intervjupersoner med Aspergers syndrom sökes

Share Button

Jag har fått mejl från en kille som söker intervjupersoner med Aspergers syndrom. Så här skriver han:

”Deltagare sökes till intervjustudie om hur individer med Aspergers syndrom upplever föreningsidrotten

Jag heter Fredrik Andersson och är student på Idrottsvetenskapliga programmet vid Umeå Universitet. I vår ska jag skriva min kandidatexamen inom idrottspedagogik där jag är intresserad av vad individer med Asperger syndrom har för upplevelser till föreningsidrotten, samt hur man kan öka förståelsen och kunskapen inom området. Det tre centrala begreppen i intervjun handlar om upplevelser, främjande och hinder inom föreningsidrotten för personer med Asperger. Handledare Jens Ineland, Lektor i handikapp… vid Umeå Universitet.

Bakgrund

En av Riksidrottsförbundets fyra värdegrunder är allas rätt att vara med i föreningsverksamhet, oavsett nationalitet, religion, kön, ålder, sexuell läggning eller fysiska och psykiska förutsättningar får vara med i föreningsverksamhet. Neuropsykiatriska funktionshinder [NPF] är ett samlingsbegrepp för diagnoser så som ADHD, Aspergers syndrom, autism, språk- och talstörning samt dyslexi. Tidigare forskning visar bland annat att många barn och ungdomar med funktionsnedsättning har negativa erfarenheter från förenings- och skolidrotten. Idrottsrörelsen har tagit initiativ till att öka delaktigheten och tillgängligheten för  barn och ungdomar med funktionsnedsättning så som olika projektanslag. Trots denna satsning kan dessa barn känna ett visst utanförskap inom föreningsidrotten. Syftet med denna studie är att öka förståelsen för individer med Asperger och deras upplevelser till föreningsidrotten.

Deltagarna som sökes till denna studie är personer med Aspergers som är ungefär 18-30 år som är eller har varit aktiva inom föreningsidrotten. Är du äldre än 30 år så ser jag gärna att du är föreningsaktiv eller har varit inom det 10 senaste åren.  Intervjuerna kommer att genomföras under april månad och eventuellt början av maj.

Genomförande och rättigheter

Medverkan i denna studie är helt frivilligt och du har rätt att avbryta intervjun när som helst utan att ange skäl. Deltagandet är anonymt, allt material som kommer samlas in under studien kommer behandlas på ett sådant sätt som, av utomstående, inte kan kopplas till dig som person. Detta innebär att bara jag som forskare enbart kommer se vad just du svarat eller berättat. Intervjuerna kommer att spelas in för att underlätta analys, ljudfilerna och transkriberingen (bearbetning och  utskriften) av intervjuerna kommer att förvaras på ett säkert sätt. Resultatet av studien kommer att presenteras så att det inte går att identifiera enskilda personer.

Om du har några frågor om studien eller vill vara med är du välkommen att kontakta mig

Fredrik Andersson                 

0704-619262                                      

1985fredrikandersson@gmail.com ”

Fredrik skulle även vilja tillägga att intervjuerna kommer att ske via telefon eller skype om man inte bor i Västerbotten, Uppsala eller Stockholm.

Share Button