månadsarkiv: juni 2015

Jag vill inte ha bekräftelse, jag vill ha tydliga svar!

Share Button

Eftersom en del av oss med Aspergers syndrom eller autism kan ha svårt för att tolka andras kroppsspråk, förstå de dolda budskapen mellan raderna samt veta vad som är ett lämpligt beteende och/eller klädsel i vissa situationer, tycker många att det är viktigt att andra människor säger till oss rakt ut vad de menar. Men tyvärr vågar inte alla människor alltid vara raka och ärliga mot oss eftersom de är rädda att sanningen skulle kunna såra även om det finns många med Asperger som skulle vilja veta sanningen.

Om jag ställer en fråga eller gör något som är fel, vill jag ha ett så rakt och ärligt svar som möjligt. Varför? Jo, för att jag annars kan ha mycket svårt för att bedöma vad min samtalspartner egentligen menar och om hen bara ger mig beröm och bekräftar mig av artighet eller om hen faktiskt menar det hen säger. Dessutom har jag svårt för att veta i vilken skala personen menar. Om hen säger att ett visst klädesplagg inte ser bra ut, kan jag inte bedöma om det betyder att plagget är så hemskt att de flesta människor skulle vända sig om på gatan om de ser det eller om det bara är min samtalspartners personliga åsikt att plagget inte ser bra ut.

Tidigare har jag skrivit till er att jag ville föreläsa korta, tajta i lädershorts och nätstrumpbyxor som ni ser på bilden i det här inlägget. Jag hade dessutom funderat på att byta ut de svarta nätstrumpbyxorna mot röda. Då förklarade min boendestödjare utförligt för mig hur olämpligt det skulle vara och hur publiken skulle reagera om jag dök upp på en föreläsning klädd på det sättet. På en skala mellan 0 och 10, skulle deras chock kanske vara uppe på 9 eller 10.

Dessutom förklarade hon för mig att om jag överhuvudtaget skulle ha på mig de röda nätstrumpbyxorna med lädershortsen utanför mitt hem, skulle människor förmodligen vända sig om efter mig på gatan, och därför rekommenderade hon att jag inte skulle ha på mig denna outfit i någon situation alls om jag inte var hemma. Däremot sa hon att jag kunde ha de svarta nätstrumpbyxorna och lädershortsen på fritiden om jag absolut ville det men att hon även var lite tveksam till denna outfit.

Jag bestämde mig att jag skulle ha de svarta nätstrumpbyxorna och lädershortsen på fritiden, men aldrig på föreläsningar, och de röda nätstrumpbyxorna skulle jag inte ha på mig alls. Att min boendestödjare personligen var tveksam till en viss outfit och att outfiten kanske ansågs vara ovanlig på en 36-åring gjorde mig nämligen inte något, men däremot ville jag inte ha en outfit på mig som faktiskt skulle kunna få människor att vända sig om på gatan. Annorlunda kläder har jag gärna på mig, men inte för annorlunda 😉

Jag är tacksam att min boendestödjare var så här rak och tydlig mot mig och berättade utförligt hur avvikande de röda nätstrumpbyxorna och lädershortsen ansågs vara på en föreläsare. Om hon bara hade sagt att outfiten inte ser bra ut, hade jag kanske fått för mig att ha dem på mig ändå för jag hade trott att det bara var min boendestödjares personliga åsikt, och då hade jag förmodligen chockat åhörarna. Kanske hade detta t om kunnat skada mitt rykte som Asperger-informatör.

Jag har en person i min närhet som ger mig ärliga och raka svar utan att linda in dem, vilket jag uppskattar. Om jag har gått upp eller ner i vikt, kommenterar den här personen det om hen tycker att det blir för mycket och jag inte ser lika bra ut längre. Det är naturligtvis inte alltid jag lyssnar om jag inte håller med och jag vet att alla människor tycker olika, men jag är ändå tacksam över att personen uppmärksammar mig om saker som viktökningar och -minskningar eller om mitt läppstift inte passar i min outfit och dylikt. Därför vänder jag mig till den här personen om jag vill ha en ärlig åsikt. Många andra människor brukar nämligen linda in svaren eller endast ge mig beröm om jag ställer en fråga till dem, och då blir jag bara förvirrad. Jag vill inte ha bekräftelse utan jag vill ha tydliga svar!

Med detta sagt är det långt ifrån alla personer med Aspergers syndrom som uppskattar ärlighet och rakhet. Vissa är tvärtom extremt känsliga och lättkränkta, har dålig självkänsla och klarar absolut inte av rakhet. Därför är det viktigt att man är försiktig i början om man inte känner personen väl och inte är helt säker på att denne absolut vill ha ett ärligt svar. Är man inte försiktig, finns risken att man bara gör mer skada än nytta.

Share Button

Att vara tacksam

Share Button

Många av oss med Aspergers syndrom, inklusive jag själv, har fått höra att vi borde vara tacksamma när vi får stöd och hjälp. Vissa får exempelvis färdtjänst eftersom de har svårt att åka kommunalt och andra, bland annat jag själv, får städhjälp eftersom jag inte klarar av att städa själv.

Visst, jag är tacksam att jag bor i Sverige och därmed får hjälp av min boendestödjare att städa, och jag är medveten om att jag inte skulle fått den här hjälpen om jag exempelvis hade bott i mitt hemland Finland eller någon annanstans. Om man har en funktionsnedsättning, är det naturligtvis mycket bättre att få hjälp än att inte få det, precis på samma sätt som det är bättre att gamla människor får hemtjänst än att de inte får någon hjälp alls.

Men ibland känns det som att andra människor tror att jag lever ett lyxliv. Av någon anledning verkar vissa människor se det som provocerande att jag har städhjälp. Om gamla människor får städhjälp eller färdtjänst, är det oftast allmänt accepterat och det är ingen som ifrågasätter det. Men om en ung människa får samma hjälp, är inte alla människor lika förstående längre. ”Skäms du inte, du är ju ung och frisk”, har jag ibland fått höra.

Förmodligen beror andra människors reaktioner på att ingen tycker om att städa och att alla blir trötta av det, men det andra människor inte förstår att det finns gradskillnader. Människor förstår inte alltid hur mycket jag kämpat för att lära mig att göra hemsysslor så att det inte skulle trötta ut mig, försökt hitta strategier och kraschat och hur jag till slut med hjälp av min psykolog lärde mig att acceptera att det inte finns strategier för exakt alla svårigheter. När hon frågade mig om jag ville förstöra hela mitt liv genom att ha dåligt samvete och genom att träna på saker som alltid kommer att kosta mig mycket energi eller om jag ville börja leva, fick hon mig att börja tänka.

Med detta sagt hindrar mina svårigheter med automatisering mig från att leva som andra människor. Jag har varit tvungen att avstå från att skaffa barn. Att duscha, kamma håret och att handla mat tröttar ut mig. Därför måste jag planera mitt liv noggrant så att jag orkar duscha innan föreläsningar och har energi till att åka till föreläsningsorterna. Jag kan inte bjuda hem människor som förväntar sig att få mat hemma hos mig eftersom jag inte orkar vare sig laga, servera eller värma någon mat. Jag måste undvika att hälsa på hemma hos andra människor under en längre tid eftersom det förväntas av mig att jag efter några dagar hjälper till med hemsysslor. Därför kräver mitt liv alltid lite extraplanering.

Naturligtvis är jag glad över att det finns en möjlighet att få boendestöd i Sverige och dessutom helt gratis i den kommun jag bor i, men om jag fick välja helt själv, skulle jag önska att jag hade lika lätt för att göra praktiska uppgifter som andra människor. Tänk om jag också orkade arbeta heltid, kamma håret och duscha varje dag samt skaffa barn!

Share Button

Minisemester i Stockholms skärgård

Share Button

De här dagarna har jag varit hemma hos min föreläsaragent Lotta och planerat höstens föreläsningar tillsammans med henne. Hon bor i Stockholms skärgård, så det har samtidigt varit en trevlig minisemester för mig.

Jag har t om klarat av att sova över hos henne, vilket absolut inte är någon självklarhet när det gäller mig eftersom jag inte tycker om att sova över hos andra. Men Lotta har liksom jag Aspergers syndrom, och därför förstår hon mitt behov av 12 timmars nattsömn och andra speciella behov. Jag har haft roliga men intensiva dagar hemma hos henne.

20150625_191605

Share Button

Ibland behöver vi Aspergare lite betänketid

Share Button

Precis som jag skrivit tidigare, kan vi med Aspergers syndrom och autism ibland ha svårt för att fatta snabba beslut i och med att vi ofta har brister i våra exekutiva funktioner. Om jag inte får betänketid, kan det ibland hända att jag fattar helt tokiga beslut.

Idag hade jag ett mycket svårt beslut att fatta. Jag hade haft tid kl 10:15 hos Arbetsförmedlingen, och kl 13 skulle jag ha läkartid i en annan stadsdel. När jag var klar med Arbetsförmedlingen, funderade jag på om jag skulle åka hem emellan eller om jag skulle äta lunch i stan istället och fördriva lite tid på någon lunchrestaurang innan läkartiden.

Jag funderade fram och tillbaka och försökte ta hänsyn till alla smådetaljer för att komma fram till vad som var bäst för mig, men det var inte lätt. Om jag skulle åka hem, skulle jag hinna vara hemma endast en halvtimme, vilket skulle betyda att jag bara skulle hinna äta lunch och ta en kort tupplur i 10 minuter innan jag skulle behöva åka igen. Det kanske inte skulle vara värt det med tanke på att det tar nästan 10 minuter för mig att gå hem från tunnelbanan och jag hatar att promenera i onödan när jag är trött?

Men å andra sidan kändes det som att jag behövde lite ensamtid och en tupplur. Vad skulle ta mest energi av mig just idag: att slippa det onödiga åkandet och promenaderna, eller åka och gå fram och tillbaka och få 30 minuters ensamtid inklusive 10 minuters tupplur? Hur såg min energikvot ut idag?

Att fatta sådana här beslut är inte lätt eftersom jag har olika energikvoter: vissa dagar tar det extremt mycket energi av mig att promenera, medan andra dagar tar det energi av mig att ständigt vara bland människor. Så vad gällde idag? Jag behövde sätta mig ner och fundera i ca en kvart innan jag kom fram till att det var bäst att åka till stan. Och det visade sig vara rätt beslut, inte minst med tanke på att tänkandet hade tagit lång tid och jag därmed hade fått ännu mindre tid på mig om jag hade velat åka hem.

Ibland har andra människor blivit trötta på mig när jag inte kan fatta sådana här beslut, och då har de försökt fatta beslutet åt mig. Det har exempelvis hänt flera gånger att andra människor har frågat mig om jag vill ha mat, och när jag försökt lista ut när jag åt senast och försökt känna efter om jag varit hungrig eller mätt, har de bestämt sig att jag ska äta. Då har jag lyssnat på deras råd och blivit illamående efteråt om jag trots allt varit alldeles för mätt och egentligen inte borde ha ätit. Eftersom jag har svårt för att tolka sinnesintryck och andra signaler från kroppen och inte alltid förstår om jag är hungrig eller mätt, kan det lätt hända att jag fattar fel beslut om jag inte får tid att känna efter.

Istället för att andra människor ska försöka pusha mig att fatta ett beslut så fort som möjligt, önskar jag att de istället hjälpte mig med att komma fram till hur jag mår. Om jag inte vet om jag borde äta eller inte, blir jag glad om de frågar mig när jag åt senast och hur mycket, och då kan de svara om jag borde vara hungrig nu eller inte. Om jag inte vet hur mycket ork jag har, blir jag glad om andra människor hjälper mig med att komma fram till hur mycket aktiviteter jag har den närmaste tiden och hur mycket jag har sovit, och sedan kan vi tillsammans komma fram till vad som är bäst för mig.

Share Button

När saker inte längre är som de alltid varit

Share Button

Vissa av oss med Aspergers syndrom utvecklas i en annan takt än våra jämnåriga. En sak som tidigare var mycket svårt för mig var att se hur mina vänner förändrades i och med att vi blev äldre. Det som kändes som naturliga förändringar för mina vänner kändes inte lika naturligt för mig: det kändes som att jag alltid var samma Paula som jag hade varit i 15-årsåldern medan mina vänner förändrades mycket när de flyttade hemifrån och började skaffa pojkvänner.

Jag minns hur jag och mina tjejvänner brukade fira högtider ihop. Vid ett tillfälle när vi hade extraroligt sa vi att vi alltid borde fira högtider tillsammans i samma tjejgäng. Jag som tänkte mycket bokstavligt tog det som ett löfte och en garanti att det alltid skulle fortsätta vara på samma sätt som det alltid varit. Mina vänner däremot sa detta förmodligen på skoj och tog för givet att det skulle bli ändring i framtiden när vi skaffade pojkvänner och familj, medan jag på allvar trodde att vi skulle fira högtider tillsammans för resten av våra liv oavsett vad som skulle hända. Jag började se framför mig hur vi fortfarande skulle fira högtider tillsammans när vi var gamla pensionärer.

Åren gick, och jag flyttade till Sverige och gifte mig i ung ålder. Innan jag gifte mig förklarade jag för min man att han skulle få acceptera att jag hade lovat mina tjejvänner i Finland att jag alltid skulle fira högtider med dem och att han inte skulle få följa med eftersom vi skulle vara ett tjejgäng. För mig var det självklart att det som vi sagt för flera år sedan fortfarande gällde för det var i mina ögon ett löfte som jag inte fick bryta bara för att jag hade gift mig och flyttat till ett annat land. Dessutom var det viktigt för mig att saker skulle vara som det alltid varit: det var tryggt, och jag hatade stora förändringar.

När några andra tjejer i tjejgänget började skaffa seriösa pojkvänner, blev min besvikelse stor när jag upptäckte att de antingen började fira högtider med sina pojkvänner eller började ta med sina pojkvänner till vårt firande. I mina ögon var deras beteende obegripligt. Varför ville de ändra på saker och ting? Hade de kanske glömt bort vårt löfte? Tyckte de inte att det blev kaos när allt blev helt annorlunda?

När jag beklagade mig, trodde andra att jag bara var avundsjuk på mina vänners förhållanden och att jag inte ville unna dem tid med sina pojkvänner. Jag förstod ingenting. Varför skulle jag vara vara avundsjuk, jag var ju själv lyckligt gift? Min besvikelse handlade bara om förtvivlan om de stora förändringar  jag inte kunde hantera. Nu var saker inte längre som det alltid varit, nu fick jag istället skapa nya rutiner. Det kändes som att hela min tillvaro hade vänts upp och ner.

Min psykolog hjälpte mig att förstå att mina vänner förmodligen bara hade sagt på skoj att vi alltid skulle fira högtider med varandra och att de inte hade sett det som ett bokstavligt löfte. För dem var det självklart att saker skulle förändras när man skaffade pojkvän och gifte sig, medan det allra viktigaste för mig var att hålla fast vid rutinerna och att försöka få de gamla rutinerna att passa in i mitt liv som gift. Trots att jag var över 20 år, ville jag fortsätta leva som jag hade gjort när jag hade varit 15.

Idag har jag accepterat det faktum att jag utvecklas i en annan takt än många andra människor och att andra människor kan vilja ändra på saker och ting oavsett vad de tidigare sagt. Därför får jag inte tolka andra människor bokstavligt utan jag måste alltid vara beredd på att det kan bli förändringar med åren. Denna insikt har underlättat mycket för mig.

Share Button

Det som är lätt för andra är inte lätt för mig

Share Button

Många av oss med Aspergers syndrom och autism måste ofta lägga energi på saker som andra människor gör automatiskt. Vardagliga saker som går av sig självt för andra och som andra inte ens tänker på måste vi ibland lägga enormt mycket energi på.

En sak som inte går automatiskt för mig är att använda mina sinnen, i synnerhet syn, lukt, och känsel. Jag har tidigare berättat för er att jag inte har några problem med att ha på mig varma stövlar i sommarvärmen. Visst, jag har lärt mig att märka om det är varmt eller inte genom att lägga energi på att känna efter, men det är inte alltid jag orkar tänka. Ibland måste jag bara tillåta mig själv att slappna av.

Den senaste tiden har jag dessutom börjat bli medveten om att många andra människor har en förmåga att se automatiskt utan att behöva kommandera sin hjärna att tolka synintryck. Inte heller behöver de anstränga sig för att inte hamna i ett viloläge.

Många människor påstår att man ser med ögonen, men jag håller inte med: jag ser i alla fall inte med ögonen utan med hjärnan! Även om mina ögon är öppna, ser jag inte vad som händer runt omkring mig om jag inte medvetet ”tvingar” min hjärna att se och att koncentrera sig noga. På samma sätt som vissa dyslektiker måste lägga energi på att uppfatta vad som står i texter, måste jag lägga energi på att uppfatta vad som händer runt omkring mig.

Pga att jag inte ”ser” automatiskt, kastar jag inte gammal mat i kylskåpet för jag ser oftast inte att det ens finns gammal mat i kylskåpet när jag öppnar det. Jag öppnar inte alltid dörren till människor som har händerna fulla eftersom min hjärna oftast inte registrerar vad den ser och jag därmed inte uppfattar att de behöver min hjälp att öppna dörren om de inte säger det rakt ut. Jag skulle aldrig kunna skaffa barn eftersom jag då skulle behöva lägga all min energi på att tvinga mig själv att se vad barnet gör. Och eftersom jag inte skulle orka överanstränga min hjärna hur länge som helst, skulle barnet lätt kunna hamna i fara.

Ju äldre jag blir, desto mer påverkar automatiseringssvårigheterna mitt liv. Förut inbillade jag mig att jag skulle kunna lära mig att se automatiskt om jag övade. Jag jobbade på dagis, och jag jobbade i flera månader i Österrike som au pair. Tyvärr blev jag utbränd båda gångerna eftersom jag behövde anstränga mig extremt mycket för att kunna tolka alla synintryck. Efter att ha varit utbräd många gånger och ha arbetat över min egen förmåga orkar inte min hjärna anstränga sig lika mycket som förut.

Många andra med Aspergers syndrom fungerar precis tvärtom. Deras hjärna registrerar exakt allt de ser, och därför kan inte många Asperger-barn koncentrera sig om det är för mycket detaljer framme i klassrummet. Jag däremot måste anstränga mig mycket för att ens uppfatta att det är mycket saker framme, och därför stör det mig inte speciellt mycket om det är stökigt.

Share Button

Sommarens sista föreläsning gjord

Share Button

Idag föreläste jag för lärare i Sollentuna kommun, och det var den sista föreläsningen innan sommaruppehållet. Kommunen har haft en föreläsningsserie om neuropsykiatriska funktionsnedsättningar, och min föreläsning om Aspergers syndrom var den sista föreläsningen i serien.

Även om sommarlovet börjar för mig nu, kommer jag inom den närmaste tiden inte kunna vila lika mycket som jag skulle vilja. Den här veckan har jag exempelvis något varje dag, som exempelvis frisör- och läkartider, boendestöd osv. Eftersom jag insett att jag pga min begränsade energimängd inte kommer att kunna leva på samma sätt som tidigare, har jag varit tvungen att lära mig att prioritera mina aktiviteter och att inte ha dåligt samvete om jag inte svarar i telefon eller sms. Att kunna säga ”nej” till aktiviteter och att stänga av telefonen har verkligen gjort susen.

Föreläsningen gick jättebra, och det var många i publiken som kom och pratade med mig efteråt.

20150616_155859

Share Button

Aspergers syndrom och kompensatoriska strategier

Share Button

Många som blir diagnostiserade med Aspergers syndrom eller autism i vuxen ålder har med tiden lyckats hitta kompensatoriska strategier för att dölja sitt annorlundaskap, och därför syns inte svårigheterna inte nödvändigtvis på samma sätt i vuxen ålder.

Omgivningen kan ibland reagera med förvåning när de vet att deras närstående plötsligt får en Asperger-diagnos. ”Men du kan väl inte ha Asperger, du är så normal”, får många höra, men det är viktigt att komma ihåg att allt inte behöver vara som det ser ut att vara. En person som undviker aktiviteter eller situationer som hen inte klarar av kan ibland få omgivningen att tro att personen bara är lite blyg, men undvikandet kan i själva verket vara en kompensatorisk strategi för att dölja svårigheterna eller annorlundaskapet.

En person som exempelvis har väldigt svårt med småprat kan ha lärt sig utantill att man först kan fråga sin samtalspartner hur hen mår, och därefter kan man kommentera vädret. Personen kan ha lärt sig att om samtalspartner säger en kommentar hen inte förstår, kan man le lite artigt och sedan byta samtalsämne. Men om man inte behärskar småpratet automatiskt, kan det ta otroligt mycket på krafterna att skådespela på det här sättet, och ibland kan det uppstå oväntade situationer i sociala sammanhang då personen inte vet vad man ska göra och säga. Då kan strategin bli att undvika situationer där det krävs att man ska småprata under en längre tid.

Jag hade också skapat flera strategier för att klara mig innan diagnosen, och därför visste inte alla i min omgivning om att jag var annorlunda och hade många kunskapsluckor. Jag var gift under en längre tid, och eftersom min dåvarande man skötte exakt allt hemma, visste inte många om att jag inte ens visste om vad vi hade för möbler hemma och var min man hade köpt dem, hur man satte upp gardiner, kokade kaffe eller satte upp en strykbräda.

Om någon började prata om musik, nickade jag bara och nämnde inte att jag aldrig hade hört talas om artister som exempelvis Madonna och inte hade någon aning om vilka de var! Och när jag festade med mina vänner, märkte ingen att jag inte kunde dansa eftersom jag alltid hade druckit så mycket. Det är ju normalt att fulla människor inte kan dansa och har dålig motorik.

När jag fick veta att jag har Aspergers syndrom, visade jag helt plötsligt mitt riktiga jag för omgivningen. Människor har ibland undrat varför jag plötsligt ändrade på mitt sätt att vara, men det hade kostat mig alldeles för mycket energi att skådespela och låtsas vara någon jag inte var. Den Paula som andra hade lärt känna innan diagnosen var inte riktiga Paula utan en falsk kopia av mig. Först efter diagnosen kom den riktiga Paula fram.

Share Button

Sjukpenning beviljad

Share Button

Nu har jag äntligen efter 2,5 månaders väntan helt utan inkomst blivit beviljad sjukpenning på deltid, precis som jag ville ha det! Beslutet kom som en enorm lättnad. Nu kan jag somna på nätterna med vetskapen om att jag kommer att ha råd att äta mig mätt och jag kommer att kunna betala hyran. Nu slipper jag oroa mig för att bli vräkt, vilket lätt hade kunnat hända om jag inte hade fått några pengar. Nu är jag trygg åtminstone till hösten, wohoo! 🙂

Jag vet fortfarande inte vad som kommer att hända mig i höst och om jag får sjukpenningen förlängd eller inte, men jag försöker att inte tänka på det alltför mycket. Det enda jag kan göra är att nästan inte köpa något överhuvudtaget under sommaren så att jag kan spara pengar inför framtiden ifall min sjukpenning inte skulle bli förlängd i höst.

Däremot fick jag avslag från Alfa-kassan med motiveringen att jag räknas som en egen företagare. I och med att jag endast är deltidssjukskriven och föreläser om Aspergers syndrom under den delen jag inte är sjukskriven kan jag förstå att jag inte kan få någon A-kassa under de månader jag faktiskt föreläser och tjänar lite pengar. Men det som de inte tagit hänsyn till är att jag inte föreläser under sommaren, vilket blir en enorm inkomstglapp för mig. Det är dessutom inte så att jag föreläser jättemycket och tjänar mycket pengar på det.

Inte heller har Alfa-kassan tagit hänsyn till att jag fick min senaste månadslön i slutet av mars, och det var då min anställning avslutades på Ågesta Folkhögskola. I april och maj hade jag visserligen några föreläsningar, men eftersom de första kunderna inte betalade förrän i början av juni, stod jag helt utan lön i april och maj och kommer därmed att få min första lilla lön från föreläsningar först den 25 juni. Men det spelar ingen roll för tydligen skulle jag behöva sluta föreläsa helt för att få A-kassa! Att jag står flera månader utan någon annan inkomst än min lilla deltidssjukpenning tar ingen hänsyn till.

Med tanke på Alfa-kassans regler skulle jag förmodligen tjäna på att vara 100% sjukskriven eftersom jag verkar förlora pengar på att arbeta, men jag kommer ändå fortsätta blogga och föreläsa om Aspergers syndrom som vanligt. Jag kommer att behöva snåla mycket, men så är livet!

Share Button

Hur klarade sig personer med Asperger förr i tiden?

Share Button

Det faktum att fler och fler diagnostiseras med Aspergers syndrom och autism har fått många människor undra vad denna plötsliga ökning av diagnoser beror på och hur vi med autismspektrumtillstånd klarade oss förr i tiden utan diagnoser.

Vissa människor tror att ökningen beror på att det faktiskt idag finns fler personer som uppfyller diagnoskriterierna, men jag har alltid misstänkt att antalet personer som uppfyller diagnoskriterierna för Aspergers syndrom inte ökat utan ökningen beror på att dagens läkare har bättre kunskap om Asperger och att vården har blivit duktigare på att identifiera autismspektrumtillstånd. Enligt ny forskning stämmer min teori.

”Hur klarade sig personer med Aspergers syndrom förr i tiden när diagnoser inte ställdes?”, frågar människor mig ibland. Jag har funderat på samma fråga, och jag tror att det är olika från person till person.

Vissa Asperger-barn hamnade förmodligen i OBS-klasser eftersom de ansågs vara ouppfostrade och inte kunde anpassa sig till skolans regler, och andra kanske försökte anstränga sig så hårt att de utvecklade psykiska problem och kanske blev diagnostiserade med diverse personlighetsstörningar.

Vissa kan ha mått så dåligt utan stöd och anpassningar att de kanske hamnade snett i livet i vuxen ålder, och andra kan ha passat in i dåtidens tydliga regler och katederundervisning i skolan, vilket innebar att man inte behövde ta lika mycket initiativ och det inte var lika stökigt i klassrummen som det är idag. Och några kan ha haft turen att hitta ett bra jobb inom sin nisch och klarade sig därmed bra i arbetslivet.

Jag har funderat en del på mitt eget liv och undrat vad som hade hänt med mig om jag inte hade fått diagnosen. Förmodligen hade jag inte ens levt idag. Under min barndom och tonårstid tänkte jag ofta på att det hade varit bättre om jag hade varit död: jag kunde inte uppfylla de krav som skolan ställde på mig, och jag blev deprimerad. När jag blev vuxen blev allt bara värre. Förutom att arbeta på heltid, förväntades man även helt plötsligt kunna sköta hushållet.

Asperger-diagnosen som jag fick i 24-årsåldern kom som en räddning för mig. Förutom stöd och hjälp fick jag även bekräftelse på att jag faktiskt var annorlunda på riktigt och att annorlundaskapet inte bara var min inbillning. Visst överlevde jag utan en diagnos, men idag överlever jag inte bara utan jag lever också! 🙂

Share Button