månadsarkiv: september 2015

När man gör allt för att undvika telefonsamtal

Share Button

Många människor har svårt för att förstå varför vissa av oss med Aspergers syndrom eller autism har svårt för att tala i telefon. Men det är verkligen energikrävande för mig att försöka tolka in vad min samtalspartner säger och menar om jag endast hör dennes röst.

Ett undantag är om jag pratar i telefon med någon jag känner väldigt väl och vi endast diskuterar lättsamma saker, då har jag oftast inga problem med att prata. Men när det däremot blir ett mer ”officiellt” samtal och man ska diskutera något viktigt, bränner det mycket energi om jag inte ser personen.

I vissa perioder är jag tröttare än andra, och under dessa perioder orkar jag inte prata i telefon alls. Då gör jag nästan allt för att undvika det: en gång för några år sedan hade jag fått en föreläsningsförfrågan, men när det visade sig att kunden ville ställa frågor till mig om föreläsningen via telefon, ändrade jag mig och tackade nej till föreläsningen. Jag skulle absolut ha orkat föreläsa, men däremot hade jag ingen energi att tala i telefon. Därför gav jag föreläsningen till informatörselever på Ågesta Folkhögskola istället.

För några veckor sedan ville redaktören från Gothia Förlag träffa mig. Jag har ju skrivit ett nytt bokmanus som heter ”Att vara vuxen med Aspergers syndrom”, och eftersom boken går till tryckeri snart, ville redaktören diskutera med mig vilka ändringar som skulle göras i boken innan den kommer ut. När hon föreslog att vi skulle prata om allt via telefon, tackade jag nej och förklarade att jag ville åka till deras kontor istället och prata om ändringarna ansikte mot ansikte. Och hon gick med på det.

Trots att träffen innebar att jag fick resa en bit och sedan resa hem igen, tog det mindre energi för mig att åka dit än vad ett telefonsamtal skulle ha tagit. Från skala från 0 till 10 var energiåtgången för resan kanske 4, medan ett telefonsamtal hade legat på runt 7. Att jag skulle ha sparat tid genom att prata med redaktören i telefon spelar ingen roll, tidåtgången har inget att göra med hur mycker eller lite energi en viss syssla tar!

Share Button

En annorlunda strategi att lösa dåliga exekutiva funktioner

Share Button

Eftersom jag jobbar som Aspergerinformatör, innebär mitt jobb flera resor och hotellövernattningar. Om jag måste åka långt för att komma till föreläsningsorten, brukar det bli minst en hotellövernattning så att jag slipper spendera en hel dag på resande fot.

Dessa resor och hotellövernattningar kräver en aktivitet som jag har mycket svårt för – nämligen packande. Om jag sover över på föreläsningsorten, behöver jag förutom föreläsningsmanuset och min bok även packa med mig mobiltelefon, mobilladdare, min bärbara dator, plånbok, smink, sminkborttagning och andra hygienartiklar, klädombyte till dagen efter osv. Och eventuellt även någon av mina älskade grammatikböcker som jag kan läsa innan jag sover.

När jag reser iväg, kan jag lösa packandet på två sätt:

1. Planera i förväg vilka kläder och vilken grammatikbok jag vill ha med mig, och packa dagen innan. Fördelen med detta alternativ är att packandet redan är gjort dagen innan, nackdelen är däremot att det går helt emot min natur att göra saker i förväg.

2. Lämna planeringen och packandet till sista minuten. Fördelen är att jag slipper stressa över packandet i förväg, nackdelen att det blir lite stress innan jag ska iväg och risken finns att jag glömmer bort exempelvis min tandborste eller något annat viktigt.

De allra flesta människor skulle förmodligen välja alternativ 1, men inte jag. Varför? Jo, för att alternativ 1 skulle innebära betydligt mer stress för mig. Jag har i likhet med många andra människor med Aspergers syndrom och autism dåliga exekutiva funktioner, vilket bland annat innefattar förmågan att komma igång med viktiga saker. Det är mycket svårt för mig att tvinga mig själv att göra saker i tid när det inte är bråttom.

Visst, jag skulle absolut kunna tvinga mig själv. Men om jag tvingade mig själv att packa dagen innan, skulle jag inte vara motiverad och jag skulle behöva anstränga mig till mitt yttersta för att bestämma mig vad jag ska ha med mig. Då tänker min hjärna nämligen: ”du behöver inte bestämma dig nu Paula, du har tid”. Och om jag tvingar mig själv, bränner jag ut mig. Därför börjar jag istället alltid packa strax innan det är dags för mig att åka iväg, då har jag tack vare adrenalinruset mycket lättare att bestämma mig vad jag ska ta med mig, och packandet tar inte lika mycket energi.

Jag skulle ljuga om jag sa att det inte innebär någon stress alls att packa i sista minuten, men stressen är minimal och jag behöver bara stressa under tiden jag packar, vilket är ungefär 10-15 minuter. På en skala från 0 till 10 är min stressnivå kanske ungefär på 4 när jag packar i sista minuten jämfört med 8 som stressnivån skulle ligga på om jag planerade och packade dagen innan. Ibland händer det att jag glömmer att ta med mig min tandborste, sminkborttagning eller något annat, men det är ingen fara jag kan alltid köpa med mig det jag behöver på föreläsningsorten. Så länge jag har med mig pengar, tågbiljetten och föreläsningsmanuset, vilket jag ser till att jag har, gör det inte så mycket.

Att jag bejakat det faktum att jag gör saker i sista minuten och att jag tillåtit mig själv att packa i sista sekunden inför mina jobbresor har verkligen räddat mig. Det har gjort att jag har orkat fortsätta hålla föreläsningar om Aspergers syndrom så här länge! Jag vet att min metod är kontroversiell och många andra tycker att jag gör fel, men den här metoden fungerar utmärkt för mig! 😉

Share Button

Sjukskrivningen förlängd

Share Button

Nu har det gått ett halvår sedan sjukskrivningens början, och därför var det dags för mig att besöka läkaren igår igen. Precis som jag hade förväntat mig, förlängde han min deltidssjukskrivning med ett halvår.

Med Försäkringskassan stränga regler är det dock inte helt säkert att jag kommer att få fortsatt sjukpenning nu när jag har varit sjukskriven i ett halvår. Efter ett halvår prövas nämligen den sökandes arbetsförmåga alltid mot hela arbetsmarknaden, och trots att min läkare skrev tydligt i intyget att Aspergers syndrom inte kan botas och att hålla föreläsningar om Aspergers syndrom på deltid är det enda jobbet jag klarar av, händer det ibland att Försäkringskassan går mot läkarintyget och fattar egna beslut. Därför är jag orolig.

Det allra bästa för mig skulle vara att ansöka om sjukersättning på deltid så att jag skulle slippa förnya min sjuskrivning en gång om halvåret, men jag vågar inte ansöka om det just nu eftersom jag är rädd att det blir avslag igen. Jag ansökte ju om sjukersättning 2010, men trots ett mycket bra och omfattande läkarutlåtande blev det ett nej och jag hamnade hos socialen efter att ha levt på aktivitetsersättning i sju år. Trots att det är svårt att få sjukpenning idag är det betydligt lättare att få det än sjukersättning, och därför vågar jag inte ta risken att bli utförsäkrad på nytt.

Läkaren pratade också med mig om funktionsförmågebedömning. Trots att jag gjorde en mycket omfattande funktionsförmågebedömning i samband med min Asperger-utredning 2003, tror läkaren att Försäkringskassan kan tycka att den är för gammal och att jag kan behöva göra en ny.

Tanken på att behöva göra en ny bedömning känns jobbig eftersom funktionsförmågebedömningen var så energikrävande och jobbig för mig sist att jag grät varje gång jag kom hem efter att ha gjort en deltest! Testet mätte just sådana färdigheter som jag har svårt för, som att bygga saker efter instruktoner, rita och laga mat. Men om Försäkringskassan behöver bevis på att min Aspergers syndrom, uttröttbarhet och motoriska svårigheter inte har försvunnit och att jag därmed inte kan börja jobba som städare på Samhall på heltid, får jag eventuellt göra en arbetsförmågebedömning igen. Allt är bättre än att bli utförsäkrad och hamna hos socialen igen!

Share Button

Jo, jag är visst en aspie!

Share Button

Vissa människor tycker att vi som har Aspergers syndrom eller autism inte bör identifiera oss med vår diagnos. ”Men du är inte Aspergers syndrom, kom ihåg det Paula”, får jag ofta höra.

Men jag väljer att kalla mig en aspergare, eller en aspie. Varför? Jo, för att min Aspergers syndrom påverkar mitt liv enormt, och att blunda för min Asperger-diagnos skulle i min värld vara samma som att jag förnekade en stor del av mig själv. Innan diagnosen försökte jag blunda vem jag var och bli som alla andra, men resultatet blev att jag bara mådde oerhört dåligt. Det var först efter diagnosen jag började leva.

Jag har aldrig haft något behov av att skilja min personlighet från min diagnos. Visst, några av mina egenskaper beror säkert på att jag är Paula medan andra av mina egenskaper beror på att jag har Aspergers syndrom, men eftersom Asperger är någonting man föds med, är det omöjligt att veta vem jag skulle vara om jag var en neurotypiker. Därför är det ointressant för mig att spekulera.

Människor som tycker att man inte borde kalla sig en aspergare är oftast de som tycker att Aspergers syndrom är någonting negativt. Och visst, det går inte att förneka att jag har mycket svårigheter på grund av min Aspergers syndrom, men samtidigt är Asperger min allra största tillgång. Det är en gåva som jag fått betala ett mycket högt pris för, men jag skulle aldrig ta bort min Aspergers syndrom även om jag fick chansen.

Att jag väljer att kalla mig en aspie betyder inte att alla andra aspergare är som jag. Inte heller betyder det att det finns någon skarp gräns mellan aspergare och neurotypiker och att jag placerar aspergare och neurotypiker i ett fack. Nej, jag är mycket mer än min Aspergers syndrom! Jag är till exempel också en finne, men om jag kallar mig själv en finne, betyder det att jag placerar mig i ett fack och påstår att alla finnar är som jag? Nej, just det.

Summa summarum: Jag är en person med Aspergers syndrom, och därmed är jag en aspie!

Share Button

Tvättstuga – det mest kaotiska stället för min Asperger-hjärna

Share Button

Många av oss med Aspergers syndrom tycker att det är viktigt med struktur i tillvaron, annars blir allt kaotiskt. Det är olika hur man kan skapa struktur, men personligen gillar jag att hålla mig till regler.

En plats som jag tycker är kaotisk är tvättstugan. Trots att jag alltid är en lugn person annars, har jag ofta hamnat i konflikter med mina grannar i tvättstugan. Det finns många maskiner, många människor och många saker att hålla koll på, men samtidigt finns det tydliga regler. I tvättstugan i mitt bostasdshus bokar man tiden eletroniskt, och när man drar nyckelbrickan syns det vilka maskiner man fått och dörren till rätt tvättrum öppnas.

Dessa regler är mycket tydliga, och därför behöver jag aldrig undra vilka maskiner och torkskåp som tillhör mig. När jag vet vilka maskiner jag fått, går jag hem, hämtar tvätten och planerar exakt vad jag ska tvätta i vilken maskin. Exempelvis lakanen i maskinen till vänster i 60 grader, och andra kläder i den andra maskinen i 40 grader. Genom att planera får jag någon slags struktur i denna kaotiska situation.

Men tyvärr finns det ett problem – nämligen att alla andra människor inte håller sig till reglerna och de tar maskiner utan att ha bokat tid. Det händer väldigt ofta att en eller båda mina maskiner är upptagna när jag kommer till tvättstugan och har bokat tid. Och då blir jag helt förtvivlad och gråtfärdig. Jag hade ju planerat så noga i varenda detalj hur jag skulle organisera tvättandet, och nu måste jag göra tänka om!

De flesta mäniskor tycker förmodligen att det är irriterande när någon annan tar deras tvättid, men när det drabbar mig blir jag så förtvivlad att jag ibland mår dåligt i flera dagar efteråt. Då påverkas hela mit tillvaro! Ibland har jag fått sådan panik att jag stoppat maskinen mitt i tvätten när det är min tid, tagit ut grannens tvätt och stoppat in mina kläder i maskinen istället. Och då har grannar ofta skällt ut mig och blivit arga trots att det är de som har tagit min tid. ”Men varför är du alltid så oflexibel när det gäller tider, kan du inte ha väntat i 20 minuter tills min tvätt är klar?”, har de ibland frågat mig.

Men trots att jag är mycket flexibel och för snäll i de flesta andra situationer i livet, kan min hjärna inte vara flexibel i tvättstugan och överlåta mina maskiner till andra när jag behöver tvätta. Det är redan mycket svårt för mig att tvätta som det är, och därför kan inte min hjärna hantera några överraskningar i tvättstugan. Därför behöver jag ofta hjälp av min boendestödjare när jag måste tvätta. Då kan hon tänka åt mig, det uppstår inga konfliktsituationer med grannarna och jag blir inte lika utmattad efteråt.

Share Button

4 typiska egenskaper hos tjejer med Aspergers syndrom

Share Button

När jag föreläser, är det många som frågar mig om Aspergers syndrom tar sig uttryck på ett annat sätt hos kvinnor än män. Tyvärr finns det otroligt lite forskning på området, men det som jag ofta sett och hört från läkare och psykologer är att:

1. Flickor med Aspergers syndrom kan vara lugnare än pojkar. Om flickan inte får tillräckligt mycket hjälp och stöd i skolan, drar sig flickan kanske undan och blir passiv, vilket gör att omgivningen inte alltid märker att flickan i verkligheten har stora svårigheter.

2. Tjejer med Aspergers syndrom kan ibland bli otroligt duktiga sociala kameleonter. De kanske lägger otroligt mycket energi på det sociala samspelet och kan vara riktigt duktiga på att härma sin omgivning. De kanske lär sig utantill vad man förväntas säga i olika situationer, vilken ansiktsmimik man borde använda osv, vilket gör att man ibland måste skrapa på ytan för att märka hur otroligt mycket tjejen faktiskt anstränger sig jämt.

3. Tjejer med Aspergers syndrom kan ibland använda mer mimik än killar. Den typiska bilden av Aspergers syndrom är att mimiken är mycket sparsam, men det är inte alltid så hos alla. För mig är det nästan tvärtom för jag har ofta fått höra att min mimik är otroligt livfull.

4. Specialintressen hos tjejer med Aspergers syndrom kan vara mer ålderstypiska, dvs sådana som även andra tjejer i samma ålder kan intressera sig för, t ex djur eller kändisar. Det som däremot skiljer dessa specialintressen från andra tjejers intressen är intensiteten. Om läkaren inte skrapar på ytan och märker hur mycket tid tjejen egentligen lägger på att läsa om djur eller att lära sig fakta om kändisar, kan läkaren tänka: ”men det är ju vanligt att vara intresserad av djur och kändisar i den åldern”, och tjejen förblir utan diagnos.

Slutligen är det inte skrivet i sten att alla vi tjejer med Aspergers syndrom måste fungera på det ovanstående sättet. Aspergers syndrom tar sig uttryck på olika sätt hos olika tjejer, och det finns även killar med Aspergers syndrom som passar in i den ovanstående beskrivningen. Därför bör man aldrig generalisera!

Share Button

Normalitet ligger alltid i betraktarens öga

Share Button

När jag var barn och tonåring, hade jag aldrig hört talas om Aspergers syndrom, ADHD och andra neuropsykiatriska funktionsnedsättningar. Jag visste därmed inte att sådana här diagnoser ens existerade. Om man var normalintelligent och inte klarade av samma saker som ens jämnåriga, då var man lat. Så trodde jag och så var inställningen i Finland när jag växte upp. Därför var det ingen som kom på tanken att jag skulle kunna ha Asperger eller någon annan  diagnos.

Som 18-åring åkte jag till Kanada som utbytesstudent, och där gick jag till en kanadensisk high school i ett års tid och bodde hos en kanadensisk värdfamilj. Förutom vanliga gymnasieämnen, läste jag där ett ämne som hette ”Work Experience.” Det innebar att man varje skoldag skulle praktisera på en valfri arbetsplats under ett par timmar.

När personalen i skolan frågade mig vad jag hade för önskemål angående praktikplats, svarade jag att jag gärna ville arbeta i en skolklass med barn med speciella behov, förslagsvis Downs syndrom. Varför jag ville arbeta just med barn med speciella behov visste jag inte riktigt, jag kände bara att jag skulle passa in i en sådan miljö eftersom jag hade empati och inte dömde de som avvek från normen.

Skolpersonalen förklarade för mig att de inte hade någon klass med barn med Downs syndrom, men däremot en klass för barn med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar som exempelvis Aspergers syndrom eller ADHD. Skulle jag vara intresserad av det, undrade de. Jag hade ingen aning om vad Asperger och ADHD var för något, men jag tackade ja. Jag visste inte alls hur jag skulle bemöta dessa barn, men jag räknade med att få handledning på plats.

När jag kom hem, berättade jag för mamman i min värdfamilj att jag skulle börja praktisera i en klass med barn med Aspergers syndrom och ADHD. Hon tittade på mig med en förskräckt min och utbrast: ”Men Paula, dessa barn är riktigt jobbiga och svåra att förstå sig på, jag tycker att du ska fundera en gång till. Barn med sådana här diagnoser är inte alls normala!” Jag blev orolig. Vad menade hon? Hade jag tagit vatten över huvudet?

Snart började min praktik. Döm om min förvåning när jag stormtrivdes med dessa barn från dag ett. Jag tyckte inte alls att de var svåra att förstå sig på, däremot tyckte jag att så kallade ”normala” barn i vanliga klasser var mycket mer oberäkneliga. Varje gång jag tillfälligt fick praktisera på en vanlig klass, längtade jag tillbaka till specialklassen.

Jag förstod ingenting. Vad hade mamman i värdfamiljen egentligen menat? Och varför hade dessa barn fått diagnoser överhuvudtaget? Jag tyckte att de verkade helt normala. Däremot föll det mig aldrig in att även jag skulle kunna ha Aspergers syndrom, jag trodde att sådana här diagnoser alltid ställdes när man var liten. Men ändå tyckte jag att allt verkade märkligt.

Sex år efter min praktik fick jag veta att även jag hade Aspergers syndrom och ADD, och då förstod jag. Det var ju självklart att dessa barn var helt normala i mina ögon eftersom jag själv fungerade på samma sätt! Normalitet ligger alltid i betraktarens öga.

Share Button

Att läsa mellan raderna

Share Button

Det som alla personer med Aspergers syndrom och autism inte alltid är så bra på är att läsa mellan raderna. Själv hade jag riktigt svårt för det när jag var liten, vilket både var en för- och nackdel för mig. Nackdelen i att ha svårt att läsa mellan raderna var att jag missförstod andra människors avsikter, medan fördelen var att detta samtidigt skyddade mig att bli sårad av mobbingen.

Om någon av mina klasskamrater exempelvis sa högt: ”Vilka fula skor Paula har på sig idag”, förstod jag inte att det var någonting som jag borde ha tagit illa upp av.  Jag hade nämligen läst och hört överallt att smaken var som baken, och därför tolkade jag mina klasskamraters uttalande precis som det lät – att mina skor inte föll dem i smaken helt enkelt. Kanske hade de en annan smak? Att uttalandet faktiskt var menat som en förolämpning föll mig aldrig in. Därför brukar jag säga att min Aspergers syndrom även skyddade mig i skolan!

När jag hade blivit vuxen, hade jag fortfarande inte förstått att vissa ord hade en värderande betydelse. Jag trodde exempelvis att ”tjock” och ”smal” var varandras motsatser. När man beskrev en annan människas utseende, kunde jag därför ibland säga ”du vet, den där smala kvinnan”, och jag trodde att man på samma sätt kunde säga högt ”du vet, den där tjocka kvinnan”.

Jag förstod inte alls varför andra blev chockade för jag hade ju bara beskrivit vad jag hade sett utan att lägga några värderingar i det! Att ”tjock” har en negativ, elak biklag medan ”smal” är ett mer neutralt ord lärde jag mig först långt senare. Jag fick då förklarat för mig att ordet ”större” är motsatsen till ordet ”smal” för ordet ”större” har tydligen inte samma negativ biklang som ”fet” eller ”tjock”.

Share Button

Hur får man mobbingen att minska?

Share Button

”Vad skulle man kunna göra i skolan för att få mobbingen mot barn med Aspergers syndrom att minska?”, är en fråga som jag ofta får när jag föreläser i skolor. Trots att det numera finns antimobbinggrupper i många skolor, blir många barn – både med och utan Aspergers syndrom – fortfarande mobbade. Och jag var inget undantag.

Men det är inte bara barn utan även vuxna som blir mobbade i vårt samhälle. Barn är oftast mer raka i sin mobbing, men vuxna fryser också ut avvikande människor och skrattar åt deras avvikande beteende.

I vilka situationer skrattas det åt människor som har ett avvikande beteende? Jo, det händer dagligen. Och i situationer när de flesta av oss inte ens tänker på det, som exempelvis när någon beter sig väldigt avvikande offentligt eller när någon inte vet saker som majoriteten vet. Du vet, såna människor som kanske utåt sett ser ut precis som vem som helst, men de saknar kunskap om något som anses vara självklart i vårt samhälle.

En gång hörde jag talas om en vuxen person som fortfarande trodde att en stork kom med bebisar och la dem i mammans mage, och den personen hade naturligtvis blivit förlöjligad av andra vuxna. Det finns även såkallade roliga sidor på nätet som gör en rolig sak av att någon person gör något avvikande, som exempelvis polisanmäler sina medmänniskor för oss till synes oförklarliga anledningar.

Att avvikande människor blir förlöjligade gör mig arg av följande anledningar:

1. Personer som beter sig väldigt avvikande och exempelvis polisanmäler sina medmänniskor för småsaker som i länken ovan kan lida av psykoser eller vaneföreställningar, som är sjukdomar precis vilka som helst. Om jag själv skulle bli sjuk, skulle det sista jag behövde vara att bli offentligt förlöjligad. Och inte när jag är frisk för den delen heller när jag tänker efter.

2) Personerna kan vara autistiska eller ha någon annan psykisk, vare sig synlig eller osynlig, funktionsnedsättning som gör att de missförstår andra människors avsikter eller inte har kunskap om saker som andra vuxna normalt har kunskap om. Vem vet, personen som trodde om historan om storken hade kanske någon osynlig diagnos. Vissa människor tycker att det är okej att skratta åt andra gotvilligt, men när har det blivit okej att skratta åt människor som har handikapp? Skulle man också skratta  gotvilligt åt rullstolna människor som inte kan passera trösklar? Eller gäller det endast människor som är psykiskt annorlunda?

3) Personer är fullt friska och inte har någon funktionsnedsättning, men det finns någon annan anledning till deras annorlundaskap. Och eftersom vi inte vet anledningen, är det inte okej någonstans att skratta!

Ibland har jag fått höra att jag saknar humor, men jag ser inte det roliga i att någon exempelvis polisanmäler sina medmänniskor som i länken ovan. Visst, jag tycker ibland att missförstånd kan vara komiska, och jag har själv nämnt i min bok och mina föreläsningar flera roliga incidenter som jag råkat ut för. Då hoppas jag att publiken och läsarna ska skratta med mig, men däremot är det en helt annan sak att skratta åt någon offentligt på nätet.

”Men det där är väl inte så farligt, det är väl förståeligt att man skrattar då och då åt människor som beter sig annorlunda?”, får jag också höra ibland. Men jo, jag tycker det är farligt och helt oacceptabelt. Barn gör inte som vi vuxna säger, de ser vad vi vuxna gör och härmar oss. Och eftersom vi vuxna ofta skrattar åt människor som missförstår saker och avviker från normen, tar barnen efter detta beteende. De börjar helt enkelt mobba barn som du vet, helt enkelt är för annorlunda. Och så länge vi vuxna inte ändrar på vårt beteende, kommer det alltid finnas mobbing.

Sluta skratta åt människor som avviker från normen!

Share Button

De oväntade överraskningarna i direktsändning

Share Button

När jag tidigare i veckan blev tillfrågad om jag ville medverka i TV-programmet Vardagspuls och berätta om min Aspergers syndrom i direktsändning, kändes tanken läskig. Dels för att förfrågan kom i sista minuten, och dels för att jag tyckte att det lät som en läskig tanke att vara med i en direktsändning. Men jag är ändå glad att jag tog modet till mig och vågade tacka ja! 🙂

När jag var framme i studion, fick jag plötsligt träffa många nya människor och mycket information. Det kändes som att min hjärna hade stängt av sig helt, jag kunde inte ta in någon information alls och jag blandade ihop människors ansikten. Jag kände mig osäker. Vilka av dessa människor skulle vara gäster i programmet och vilka skulle inte vara det? Jag hade förmodligen fått förklarat för mig vilka alla dessa människor var, men jag hade isåfall glömt bort allt med en gång.

Jag fick veta att programledarens namn, men det sa inte heller mig någonting. På något sätt fick jag en känsla av att hon var någon jag borde ha känt till, men ni som har följt min blogg ett tag vet om att jag inte har någon koll på kändisar överhuvudtaget. Därför hade jag ingen koll på vilka människor som jag träffade under kvällen var kändisar och vilka som inte var det.

När det började ropas ut i högtalaren ”Tre minuter kvar till sändning, två minuter kvar till sändning, trettio sekunder kvar till sändning” och så vidare började mitt hjärta banka. Nu var det allvar! Trots att jag hade bestämt att jag skulle förklara i programmet att alla som har Aspergers syndrom är olika, kändes det som att jag skulle representera alla Aspergare i hela Sverige och jag kände en press att göra bra ifrån mig. Pressen kom endast från mig, så det var ingen som hade pressat mig.

Under programmets gång kom det ett par överraskningar, och jag visste inte hur jag skulle hantera dem. Den första överraskningen var en irriterande fluga som flög framför mig hela tiden i början av programmet när jag pratade. Jag visste inte vad jag borde göra. Borde jag låta flugan flyga framför mig eller borde jag vifta bort den? Jag bestämde mig för att låta den flyga och försökte att inte bli distraherad.

Den andra överraskningen var matsituationen i slutet. Jag hade varit så virrig att jag inte alls hade förstått att det var meningen att vi alla skulle äta i slutet och dessutom filmas samtidigt i en direktsändning. Jag har känsliga smaklökar och har svårt för att äta tomatsås, och att bli filmad samtidigt i direktsändning gjorde inte situationen bättre. Men jag överlevde det 😉 Ni som missade avsnittet kan se det på nätet inom 60 dagar. Datumet för sändningen var den 10 september.

Allt som allt är jag glad att jag fick vara med, och jag är tacksam över att TV4 frågade mig! Ibland måste man ta modet till sig och våga! 😉

11988626_10153673462577848_647495433065739195_n

Share Button