månadsarkiv: oktober 2015

Att vara öppen med främlingar

Share Button

Vissa av oss med Aspergers syndrom eller autism kan i många situationer vara långt ifrån lagom, många av oss även när det gäller de sociala kontakterna. Speciellt vissa barn med Aspergers syndrom dock långt ifrån alla kan ibland upplevas som distanserade och passiva eller lite gränslosa, speciellt om de tillhör den gruppen som Lorna Wing beskrev som ”den aktiva men udda-gruppen”.

Speciellt när jag var yngre kunde jag variera mellan att vara tystlåten eller extremt öppen beroende på hur jag kände mig. När jag var öppen, kunde jag berätta även berätta saker för halvbekanta och främlingar, saker som andra människor hade sett som för privata.

Även nu i vuxen ålder har jag inga problem med att öppna mig och berätta privata saker för främlingar, men jag har nuförtiden lärt mig att kolla om personen verkar vara intresserad av att lyssna på det jag har att säga. Beroende på vad samtalsämnet handlar om, kan jag exempelvis berätta för främlingar att jag har Aspergers syndrom och boendestöd, att jag har blivit mobbad i skolan och dylikt om ämnena råkar komma upp. Nu är det inte så att jag berättar det för exakt alla, men om jag börjar prata med främlingar och diskussioner glider in på mitt jobb, har jag inga problem med att berätta även mer privata saker.

”Men du behöver inte vara så öppen med främlingar, tänk på att de kan vilja dig illa och skada dig”, har jag ibland fått höra. Men oavsett hur mycket jag vrider och vänder på det kan jag inte riktigt förstå hur det skulle vara skadligt om en främling får veta att jag har Aspergers syndrom och boendestöd, att jag varit mobbad eller något liknande. Jag har ju dessutom den här öppna bloggen om Aspergers syndrom med mitt eget namn som vem som helst kan läsa, och därmed har jag inga problem med att andra får veta vad jag har eller har haft för svårigheter i livet.

”Men du behöver ändå inte lita på alla, man vet aldrig”, säger andra människor ibland till mig. Jo, så är det kanske, men å andra sidan orkar jag inte vara överförsiktig och misstänka alla. Då skulle jag känna att jag lever ett tråkigt och inskränkt liv, så därför är jag beredd att ta risken att någon främling kanske dömer mig för att jag har en diagnos. Jag tycker att man ibland måste ta risker i livet och inte trippa på tårna hela tiden! Jag är dessutom noga med att endast berätta saker som berör mig, och inte privata saker om mina vänner.

När andra människor inte förstår varför jag tar risken, brukar jag jämföra detta med att de också tar risker i livet som jag aldrig skulle ta. Vissa av dem äter till exempel mycket tillsatser och besprutad mat flera gånger i veckan, något som jag aldrig skulle vilja göra eftersom det är enligt mig en alltför stor risk. Jag vill inte öka risken att få cancer och hjärtsjukdomar senare i livet för jag vill må bra även när jag är gammal. Däremot riskerar jag istället att råka ut för främlingar som dömer mig på grund av min öppenhet. Skulle jag inte ta den här risken, skulle jag känna att jag inte skulle leva fullt ut, och så vill jag inte ha det! 😉

Share Button

Sluta dra oss aspergare över en kam!

Share Button

Idag finns det fortfarande många som tror att det finns ett recept som fungerar på alla oss som har Aspergers syndrom eller autism. Många yrkesverksamma som jag har träffat har utgått ifrån att jag blir lugn av mindfulness-övningar, att jag mår bra av ”att göra listor” och scheman, att jag har svårt för att känna empati och umgås med barn, att jag blir stressad av för många synintryck hemma, att jag tar in bäst ny information genom bilder och att jag blir tröttare av att umgås med människor än att göra praktiska uppgifter ensam. Och allt detta bara för att jag har Aspergers syndrom.

Men sanningen är precis tvärtom: jag blir stressad av mindfulness-övningar, jag behöver inga listor och oftast inga skriftliga scheman heller, jag har en mycket dålig förmåga att lära mig nya saker genom bilder, jag lägger inte märke till synintryck eftersom min hjärna oftast är inne i ett viloläge, jag har otroligt lätt för att umgås med barn och trösta dem när de är ledsna och praktiska uppgifter definitivt tar mer energi av mig än att prata med människor. När jag jobbade som kassörska i en mataffär, var den allra lättaste arbetsuppgiften för mig att vara social med kunderna och att betjäna dem. Då fick jag skratta och prata med dem om ditten och datten. Att utföra praktiska sysslor som exempelvis att fylla på hyllor i affären var jag helt värdelös i.

Och ja, jag är säker på att jag har fått rätt diagnos och nej, jag har varken en mild form av Aspergers syndrom eller nödvändigtvis färre svårigheter än andra aspergare. Mina svårigheter ligger bara på ett annat plan och de recept som fungerar på många andra aspergare fungerar inte nödvändigtvis på mig. Skulle det finnas ett recept som fungerade på alla som har Aspergers syndrom, skulle jag knappast behöva blogga, föreläsa eller skriva böcker. Då skulle det redan finnas en handbok med titeln ”det hemliga receptet som fungerar på alla med Aspergers syndrom”, och då skulle det inte uppstå några missförstånd.

Sluta dra oss med Aspergers syndrom över en kam! När du som är yrkesverksam jobbar med mig, vill jag att du lär känna mig, Paula, för att kunna ge just mig det bästa stöd jag behöver.

Share Button

Att klamra sig fast vid en person

Share Button

Ibland hamnar vi med Aspergers syndrom i miljöer som vi har svårt att hantera. Själv har jag exempelvis svårt för miljöer där man borde social med flera personer, hålla koll på olika sinnesintryck och samtidigt ta emot mycket information. Vanliga klassrum under min skoltid var exempel på miljöer jag hade svårt för.

Jag har insett att jag under min uppväxt omedvetet hade en strategi för att klara av sådana situationer bättre – nämligen att bli nära vän med någon som jag trivdes med och i princip endast umgås med den personen. Tyvärr var jag helt utanför i låg- och mellanstadiet för ingen ville bli vän med mig, men i högstadiet använder jag mig av denna strategi då jag blev nära vän med två tjejer i klassen som jag klamrade mig fast vid. Vi tre hängde i princip alltid ihop.

Tack vare att jag hade dessa två vänner i högstadiet, gjorde det inte lika mycket att jag inte visste hur man skulle ställa upp en strykbräda och knäcka ägg på hemkunskapslektionerna och att jag missade instruktionerna i grupparbeten. Dessa tjejer hjälpte nämligen mig. Det gjorde inte heller någonting att jag inte hittade i skolan då jag alltid kunde följa efter dem till rätt klassrum. Jag köpte visserligen glass till dem varje dag och ibland sa de elaka saker till mig, men det var ett billigt pris för mig att betala för att slippa utskällningar från lärarna för att jag hade svårt att lära mig saker som var lätta för andra.

Som tur är är den här tiden sedan länge förbi. Som barn och tonåring var jag försvarslös eftersom jag tvingades till skolan, men nuförtiden behöver jag inte längre tvinga mig själv att bli beroende av andra människor mot min vilja utan jag kan istället förklara att jag har Aspergers syndrom och svårt för vissa saker. Under min studietid på Ågesta Folkhögskola fick jag aldrig uppgifter jag inte skulle klara av, och därför uppstod det inga svårigheter.

Med detta sagt trivs jag fortfarande med att vara nära vän med en eller två personer och umgås med dessa intensivt istället för att bli bekant med många och umgås med dem alla. När jag pluggade på Vimmerby Folkhögskola, blev jag mycket nära vän med en tjej som hette Sofia, och vi umgicks i princip dygnet runt, till och med så pass att de andra eleverna skämtsamt började kalla oss för siamesiska tvillingar. Våra skolkamrater verkade småprata om allt möjligt och ha mer ytliga vänskaper, medan jag hade i princip bara Sofia, vilket räckte för mig.

När jag förra året deltog i en internationell Autism Konferens i Kuwait, hann jag under de fem konferensdagarna bli en mycket nära vän med en man som hette Stephen. Vi spenderade i princip nästan hela vår fritid tillsammans och såg till att delta i samma aktiviteter. När jag visste om att han skulle följa med på en kuwaitisk festmiddag, vågade jag också tacka ja till festmiddagen. Om jag dök upp någonstans ensam, frågade de andra deltagarna mig direkt var Stephen var. Och så kommer det förmodligen vara för mig för resten av mitt vuxna liv: jag kommer troligen aldrig bli en person som kommer att försöka lära känna så många människor som möjligt och mingla i stora grupper utan jag kommer att hålla mig till en eller två personer.

Share Button

Konferensdag i Alingsås

Share Button

Imorgon måndag är det sista anmälningsdagen för tisdagens konferensdag ”Möt mig utifrån den jag är” i Alingsås. Arrangörerna är bland annat Alingsås kommun, Asperger- och autismföreningen m.fl.

Min föreläsning kommer att vara på eftermiddagen, och då kommer jag berätta hur det varit för mig att leva med Aspergers syndrom. Kostnaden för konferensdagen är 600 kr exklusive moms. Varmt välkomna, hoppas vi ses! 🙂

Share Button

Snart släpps min nya bok!

Share Button

Det är många som har skrivit till mig och frågat när min nya bok Att vara vuxen med Aspergers syndrom kommer ut, men jag har inte kunnat svara på frågan eftersom jag inte har haft något exakt datum. Men i torsdags hade jag ett möte med Gothia Förlag som kommer att ge ut boken, och jag fick veta att boken kommer ut i vecka 48. Så ni får hålla ut några veckor till 😉

På mötet passade förlagets fotograf på att ta pressbilder på mig, och jag fick veta hur bokens omslag kommer att se ut.

Paula Tilli20151024_225637

Share Button

Samma svårigheter, olika bemötande

Share Button

När man har svårigheter som är vanligt förekommande vid Aspergers syndrom och autismspektrumtillstånd, kan det hända att svårigheterna bemöts olika av omgivningen samt att exakt samma svårigheter kan vara olika handikappande beroende på om man är man eller kvinna. Här är några exempel:

1. Man har svårt för att sköta hushållssysslor som exempelvis matlagning och städning

Trots att samhället blivit mer och mer jämlikt, kan omgivningen reagera starkare om en kvinna är extremt oordningsam och inte vet hur man sköter hushållet. När jag och min exman var gifta och vi hade gäster som hade köpt blommor till oss, brukade gästerna ge blommorna till mig och inte till honom. De tog förmodligen för givet att det var jag som skötte sådant, men jag hade aldrig någon aning om vad man skulle göra med blommor så jag räckte alltid över dessa till min dåvarande man. När de berömde vår inredning, vände de sig oftast till mig med berömmen och inte till honom. Ibland frågade gästerna oss om jag brukade laga arabisk eller finsk mat hemma. När vi svarade att det alltid var han som lagade maten, såg de förvånade ut.

Å andra sidan fick jag också beröm för att jag vågade bryta mot normerna och ”låta” min man göra alla hemmasysslorna och packa min resväska åt mig när jag skulle iväg, och vissa tyckte att det var häftigt. ”Vilken fin man du har”, fick jag ofta höra. Samtidigt kunde exakt samma människor tycka att män som lät sina fruar göra allt hemma var mansgrisar!

2. Man har svårt för att ta initiativ till kontakt med andra människor och har svårt för att se andra i ögonen

Om en pojke drar sig undan i skolan och är passiv, kan omgivningen reagera kraftigare än om en flicka är passiv och undviker ögonkontakt. Många tycker ju att flickor brukar vara lite blyga eftersom det kan tillhöra deras natur. Eftersom det kan anses vara helt normalt, reagerar inte alltid omgivningen på flickans undandragande beteende och de upptäcker därmed inte att flickan kanske uppvisar drag för Aspergers syndrom.

3. Man har svårt för socialt samspel och vet inte hur man kan ta kontakt med det motsatta könet

Om en man inte vet hur man flirtar eller hur man kan få kontakt med det motsatta könet, kan han få mycket svårt för att träffa en partner. När vi kvinnor med Aspergers syndrom har samma problem blir svårigheterna inte nödvändigtvis lika handikappande. För trots att vi lever i 2015, anses det fortfarande vara mannens uppgift att ragga, och därför är det inte lika viktigt för oss tjejer att veta hur man flirtar.

Vissa män kan dessutom vara mer raka och tydliga när de raggar, och därför behöver tjejer inte alltid kunna förstå de underliggande budskapen mellan raderna för att förstå att mannen är intresserad. Undantag finns naturligtvis!

Share Button

Lyckan över att äntligen få en förklaring

Share Button

För flera år sedan när jag fortfarande var gift, kom jag en gång hem sent på natten. Min dåvarande man sa till mig att jag måste haft roligt eftersom det hade blivit så sent, och jag förklarade för honom att jag och några andra hade firat att en kille i gänget äntligen hade fått sin Asperger-diagnos.

”Men vad sa du nu? Menar du kanske att ni firade att han hade genomgått en utredning och fått veta att han inte hade Aspergers syndrom? ”Nej, tvärtom. Utredningen visade att han hade Asperger, så han har äntligen fått sin diagnos nu”, förklarade jag. ”Varför firade ni något sådant? Det är väl ingenting att fira över?”, undrade han förvånat. ”Eller menade du att ni stöttade honom i sorgen? För han behöver säkert stöd från vänner i den här svåra tiden”. ”Nej, det här var glädjens dag för honom. Vi firade det för att vi var glada för hans skull”, förtydligade jag.

Min man hade lite svårt för att förstå detta, och hur skulle han kunna förstå? Han hade ju aldrig varit med i den sitsen att han alltid skulle känt sig annorlunda utan att förstå varför, levt i tron att man var dum och lat, känt en stark press på att förändra sig och sedan äntligen få en bekräftelse på att man faktiskt är annorlunda på riktigt och att det är okej. Han hade aldrig varit med om att han skulle trott att han var helt ensam i världen och sedan fått veta att det faktiskt finns andra människor som genomgått ungefär samma sak.

Det enda annorlundaskap han hade varit med om var när han hade flyttat till Sverige, men till skillnad från oss som fått våra Asperger-diagnoser i vuxen ålder hade han alltid vetat varför han var annorlunda: han kom från en annan kultur. Han visste redan från början att han tänkte på ett helt annat sätt än många svenskar, hade andra värderingar och hade svårt för det svenska språket. Han behövde aldrig fundera över varför han var annorlunda.

Därmed inte sagt att alla som får veta i vuxen ålder att de har Aspergers syndrom hoppar av glädje. För vissa kan det faktiskt vara en stor sorg och chock att få en diagnos. Men vissa av oss, däribland jag själv, har blivit jätteglada och lättade. När man får en diagnos, bör alla känslor vara tillåtna!

Share Button

När man blir dumförklarad

Share Button

Vi som har Aspergers syndrom eller autism kan ha en mycket ojämn begåvningsprofil, vilket ibland kan få omgivningen att reagera. Enligt min erfarenhet har omgivningen svårt att acceptera att man kan ha svårt för saker som är lätta för andra om man är normalt begåvad och inte har något avvikande i sitt utseende. Då finns risken att man blir betraktad som dum om man råkar ut för oförstående människor.

Det som är allra svårast för mig är praktiska uppgifter samt att tolka synintryck. Speciellt om jag är trött, tar det tid för mig att tolka vad jag ser. Jag kan exempelvis leta efter min mobil hur länge som helst utan att se att den är framför mig. Eftersom jag jobbar som Aspergerinformatör och åker runt landet mycket, hamnar jag mycket ofta i situationer där jag inte vet hur man bör bära sig åt trots att andra visat för mig. Ibland blir jag betraktad som dum. Bara den senaste veckan har jag hamnat i följande situationer:

1. När jag skulle ta apelsinjuice på frukostbuffén när jag föreläste på Viking Line, kom det inget juice från automaten. Jag felanmälde maskinen och ett köksbiträde kom för att kolla vad felet var. Det visade sig att det hade varit jag som inte hade förstått hur maskinen fungerade, och köksbiträdet visade för mig på vilket sätt jag skulle trycka på knappen för att få juice.

När jag senare på dagen åt lunch på samma restaurang, försökte jag ta apelsinjuice men hade dessvärre glömt bort hur maskinen fungerade! Då kom samma köksbiträde och visade för mig en gång till. Men min hjärna kunde inte uppfatta vilken rörelse han gjorde trots att jag försökte och försökte. Han skakade på huvudet och fyllde på mitt glas med juice. När jag för tredje gången skulle hämta apelsinjuice och han såg att jag fortfarande inte hade lärt mig hur maskinen fungerade, suckade han och kom inte ens och hjälpte mig längre. Som tur var fick jag hjälp från en snäll restauranggäst!

2. I fredags när mitt tåg hade anlänt till Stockholms Central efter att jag hade föreläst i Göteborg förstod jag att jag behövde åka hiss ner för jag hade med mig en tung resväska. Eftersom jag var trött, kunde jag inte hitta hissknappen trots att jag försökte leta. Jag var förbryllad. Hur fungerade hissen om den saknade en knapp?

En kvinna som rökte på perrongen betraktade mitt beteende en stund, och sedan utbrast hon med en irriterad röst: ”herregud kvinnan, du måste titta noggrannare. Hissknappen är här”, och hon tryckte på knappen. Jag förstod att min hjärna inte hade uppfattat hissknappen eftersom den inte orkar tolka synintryck när jag är trött!

När hissen kom, undrade jag på vilket sätt man skulle trycka på knappen för att få hissen att åka ner. Jag försökte trycka på olika knappar men ingenting hände. Jag försökte igen och igen och försökte även trycka hårt och länge. När jag hade försökt ett par minuter insåg jag att jag var för trött efter resan för att få min motorik att fungera. Då bestämde jag mig för att ta trapporna istället. Kvinnan som hade fortsatt betrakta mitt beteende ropade efter mig att om handikappade människor får den här hissen att fungera, borde jag också lyckas med det. Trots att jag sällan blir arg, blev jag arg på henne. ”Lägg dig inte in i andra människors liv”, ropade jag tillbaka.

Att jag blir dumförklarad på det här sättet händer då och då när jag råkar ut för fel människor, men idag påverkar det inte mitt liv speciellt mycket längre. Jag brukar tänka att det verkligen är tur att jag inte har social fobi när jag har sådana här svårigheter för annars skulle jag förmodligen inte klara av ovanstående situationer.

Ibland kan jag inte låta bli att undra om dessa människor skulle dumförklara mig på samma sätt om jag satt i rullstol och inte kunde komma över en tröskel, eller om jag var blind och använde en vit käpp. Förmodligen inte. Men jag har ju oturen att se ut som vem som helst, så därför borde jag i deras ögon också klara av samma saker som andra vuxna gör!

Share Button

Att veta var man ska dra gränsen

Share Button

Eftersom jag i likhet med många andra personer med Aspergers syndrom tänker bokstavligt och har andra gränser än andra, är det svårt för mig att veta var jag borde dra gränsen i olika situationer. När jag var yngre, blev jag exempelvis arg på människor som dök upp kl 16:04 när vi hade bestämt att vi skulle ses kl 16:00.

I mina ögon respekterade dessa människor inte min tid när de alltid dök upp försenade. När jag fick höra att jag var oflexibel och vägrade anpassa mig, förstod jag ingenting. Varför sa man att man skulle träffas kl 16:00 om man inte dök upp då? När man hade bokat tid hos läkare och arbetsintervju var det ju viktigt att hålla tider, så varför skulle inte samma regler gälla när man träffade vänner?

När jag började förstå att jag borde börja anpassa mig, bestämde jag mig för att bli mer flexibel. Jag förstod fortfarande inte hur 16:05 eller 16:10 kunde betyda 16:00 och varför jag inte borde bli arg om någon dök upp försenad, men jag accepterade regeln utan att ifrågasätta. Och idag är det absolut inga problem för mig om någon inte kommer i tid varje gång.

Men när jag hade börjat förstå att det är jag som borde bli mer flexibel, fick jag i början nya problem som jag inte visste hur jag skulle lösa. Eftersom jag hade lärt mig att klockan 16:05 eller 16:10 kunde betyda klockan 16, kunde också 16:45 betyda 16? Och hur var det med klockan 17? Var gick den magiska gränsen för hur länge som ansågs vara lämpligt att vänta på en försenad vän?

En gång hände det att jag väntade tålmodigt på en försenad vän ute på stan i 1,5 timme utan att säga något. När jag berättade om det för andra människor, frågade de mig varför jag inte stack eller skällde ut henne, och då blev jag förvånad. Hade de inte sagt till mig tidigare att jag borde bli mer flexibel när det gällde tider? Om de tyckte att jag borde vänta på en försenad vän 5-10 minuter utan att klaga, varför tyckte de plötsligt att jag borde klaga när jag hade väntat i 1,5 timme? På den tiden förstod jag inte sådana här saker.

Idag har jag förstått att smärtgränsen för de flesta mäniskor går vid ungefär 15 minuter, men jag vet fortfarande inte alltid i vilka situationer omgivningen tycker att jag borde vara flexibel. Nu vet jag genom erfarenhet att jag anses vara oflexibel om jag blir arg på en vän som kommer 3 minuter försenad, men borde jag bli arg på en granne som stjäl min tvättid eller inte? Är jag oflexibel om jag stoppar grannens maskin när hen tagit min tvättid istället för att vänta på 30 minuter tills maskinen tvättat klart? Var går gränsen exakt?

Jag förstår naturligtvis att gränsen är olika för olika människor och att man borde gå efter sin egen känsla, men eftersom vi som har Aspergers syndrom ofta skylls för att vara oflexibla, har jag försökt förstå hur andra människor fungerar och ser på flexibilitet.

Share Button

Hur inkluderar man ett barn med Aspergers syndrom på rasterna?

Share Button

En fråga som jag ibland får när jag föreläser är hur man inkluderar ett barn med Aspergers syndrom eller autism på rasterna. Vissa barn spenderar alla rasterna ensamma eller kanske står vid sidan om och tittar på när klasskamraterna leker. En sak som är mycket viktigt att komma ihåg är att alla barn med Aspergers syndrom inte vill bli inkluderade i lekarna! Alla har inget behov av att skaffa vänner, och vissa trivs ensamma.

”Men du måste bli inkluderad, Paula”, sa min lågstadielärare till mig när hon tvingade mig att spela ett bollspel med mina klasskamrater. ”Jag vill inte bli inkluderad, jag vill bli exkluderad”, svarade jag. Med ”exkluderad” menade jag att jag ville vara ensam och inte bli tvingad in i lekar som jag inte ens tyckte om. Men läraren lyssnade inte på mig utan tvingade mig att vara med.

Men långt ifrån alla barn med Aspergers syndrom fungerar som jag gjorde. Vissa blir exkluderade mot sin vilja. Jag har träffat flera barn med Aspergers syndrom som skulle vilja vara med i lekarna på rasten men inte vågar fråga sina klasskamrater om de får vara med. Andra skulle vilja vara med men vågar inte eftersom de inte har förstått lekreglerna. Hur kan man då hjälpa barnet på bästa sätt?

Om barnet skulle vilja bli inkluderad på rasterna, är det viktigt att tänka på följande:

1. Om barnet inte vågar fråga sina klasskamrater om hen får vara med i leken, är det viktigt att inte pressa barnet att fråga. Hen kan lida av social fobi, eller hen kanske inte vet hur man frågar. Det finns alltid en anledning till att barnet inte vågar, så det viktigaste är att ta reda på anledningen och agera därefter! Kanske kan läraren prata med någon snäll klasskamrat som skulle kunna hjälpa barnet att komma in i leken såvida det är okej för både barnet i fråga och klasskamraten?

2. Om rädslan beror på att barnet inte har förstått lekreglerna, är det viktigt att de vuxna förklarar för barnet vad leken går ut på. Det är oftast mycket viktigt att göra detta i enrum. Barnet kan nämligen skämmas för att hen inte har förstått saker som är självklara för andra, och därför är det viktigt att inte utelämna barnet och förklara spelreglerna för hen inför alla klasskamrater.

3. Vissa personer med Aspergers syndrom behöver tid för att lära sig nya saker. Detta kan betyda att de vuxna ibland behöver förklara lekreglerna flera gånger innan barnet har förstått vad leken går ut på. Förklara igen och igen och gärna i en lugn miljö, naturligtvis under förutsättningen att barnet vill lära sig och orkar lyssna!

4. Vissa barn med Aspergers syndrom behöver få saker nedskrivna på papper för att kunna ta in ny information, andra behöver bilder. För att lära barnet lekreglerna, använd gärna vid behov antingen text och bilder beroende på hur barnet i fråga tar in bäst ny information!

5. Vissa barn med Aspergers syndrom är känsliga för nya miljöer och blir ängsliga om skolgården känns som en kaotisk och okänd miljö, och därför vågar de inte vara med i nya lekar. Bekanta gärna barnet med skolgården under någon kväll eller helg när skolgården är tom, på det sättet kommer miljön förhoppningsvis så småningom kännas tryggare och mer bekant för barnet!

Share Button