månadsarkiv: december 2015

Mina annorlunda nyårslöften

Share Button

För flera år sedan gav jag ibland nyårslöften för mig själv. Men mina nyårslöften skilde sig rätt mycket från andra människors löften. När andra människor lovade sig själva att göra bättre ifrån sig i skolan eller på jobbet, bli bättre på att höra av sig till sina vänner, inte börja lämna saker till sista minuten och liknande saker, var mina löften helt annorlunda. Mina löften var att tillåta mitt hem bli ännu stökigare då och då, tillåta mig själv att lämna saker till sista minuten, börja spendera mer tid ensam, bli mer glömsk och så vidare. I och med att jag hade fått veta att jag har Aspergers syndrom, hade jag nämligen så småningom börjat inse att jag inte kunde kräva för mycket av mig själv.

När andra människor hörde om mina löften, höjde de på sina ögonbryn för de tyckte att mina löften lät helt absurda. Men jag som hade levt med kontrolltvång i flera år och led av att kontrollera att jag aldrig glömde något viktigt, var det bra för mig att tillåta mig själv att ibland tappa bort mitt tunnelbanekort. Att behöva köpa ett nytt kort då och då är faktiskt ett rätt billigt pris att betala för att jag vågar slappna av och inte oroar mig lika mycket längre för att tappa bort saker.

‘Samma sak med att låta mitt hem att bli stökigt och att lämna saker till sista minuten: jag hade insett att jag måste få kasta saker på golvet ibland och låta dem ligga där så att jag inte bränner ut mig själv. Jag hade också insett att jag mådde dåligt av att tvinga mig själv att börja packa min väska i god tid när jag skulle iväg, och därför var det bättre för mig att tillåta mig själv att börja packa i sista minuten. Hellre lite kortvarig stress än att börja stressa för packandet redan dagen innan!

Gott nytt år, mina bloggläsare! Vi hörs nästa år 🙂

PS. DN har skrivit en artikel om mig och min nya bok Att vara vuxen med Aspergers syndrom.

Share Button

När man har roligt på fel sätt

Share Button

I den här världen finns det otroligt många normer som bestämmer vad som anses vara roligt och vad som inte är roligt. Men vi som har Aspergers syndrom tycker ibland att helt andra saker är roliga än vad andra människor tycker, och vissa som har ett avvikande kroppsspråk kan se ledsna ut när de mår bra. Därför kan andra människor misstolka vårt beteende och tror att vi har tråkigt trots att vi i själva verkat har roligt.

En gång för flera år sedan var jag på en fest där det var mycket dans och mat, men det mat som bjöds tyckte jag inte om. Dessutom kände jag att jag inte hade speciellt mycket gemensamt med de andra gästerna. Jag åt ingenting, jag dansade inte eftersom jag inte tycker om att dansa och jag pratade inte med någon men det var inget problem jag satte mig nämligen på en stol och tittade på andra människor när de dansade och åt. Jag tyckte att det var roligt att se de andra gästerna skratta och ha roligt, då blev jag också på gott humör. Det var dessutom vilsamt för min hjärna att sitta isolerat från de andra gästerna och ta det lugnt.

Men efter ett tag började de andra gästerna reagera på mitt beteende. De började tjata på att jag borde äta och att jag också borde dansa. Jag skakade på huvudet och förklarade att jag var nöjd som det var, men de svarade: ”Var inte blyg Paula, du skulle ha mycket roligare om du dansade med oss. Du måste våga! Nu har du bara tråkigt ensam i ett hörn.” De vägrade ge sig och lämnade inte mig ifred under kvällen.

Jag förstod inte vad de menade för jag var ju inte alls blyg, tvärtom! Om jag hade varit blyg, hade jag tvingat mig själv att dansa eftersom alla andra tjatade på mig att göra det, men nu vågade jag stå för vad jag ville och vågade säga nej för jag ville faktiskt tillåta mig själv att ha en riktigt rolig kväll! Men de andra gästerna vägrade acceptera detta, och på grund av deras tjat blev kvällen till slut rätt tråkig för mig. Jag kunde inte förstå varför de ville förstöra min kväll genom att tvinga mig att göra saker jag inte ville göra och varför de inte respeterade när jag förklarade att jag ville sitta ensam och att jag hade roligt.

Efteråt förstod jag att jag hade haft roligt på fel sätt. Eftersom de flesta människor tycker om att äta tillsammans och att dansa, har de svårt för att förstå om någon annan inte känner något behov av att äta tillsammans med andra och hur någon kan ha roligt när hen isolerar sig och sitter ensam i ett hörn. Det beteendet avviker från normen alltför mycket, och därför tror många felaktigt att det handlar om blyghet.

Share Button

Aspergers syndrom och generalisering

Share Button

Vissa av oss med Aspergers syndrom och autism kan ha svårt för generalisering, vilket innebär att vi kan ha svårt att föra kunskap från en situation till en annan. Detta gör att vissa av oss kan ha svårt att bedöma i vilka situationer en viss social regel gäller. Vissa kan ha svårt att anpassa sitt sätt att vara efter situationen och kan exempelvis ha svårt att förstå att man bör tala på ett annat sätt med ett barn än med vuxna eller att man inte kan bete sig på samma sätt hos andra människor som man beter sig hemma.

När jag var tonåring och bodde hemma hos mina föräldrar, sa mamma till mig att jag måste städa mitt rum innan jag får besök. Vi bråkade om det varje gång innan jag skulle bjuda hem vänner, och ibland städade jag rummet och ibland gjorde jag inte det. Jag tänkte att det skulle vara jätteskönt att bli vuxen för då skulle jag inte längre behöva städa innan jag skulle få besök. Mamma missade nämligen att berätta för mig att jag borde städa innan jag fick besök i alla situationer och inte bara hemma hos mina föräldrar, och jag kunde inte generalisera den här kunskapen. Mamma trodde förmodligen att jag borde ha förstått budskapet mellan raderna, men jag trodde på allvar att denna regel bara gällde hemma hos mina föräldrar.

Jag hade ibland hört mina vänner säga att de skulle städa innan de skulle få besök, men jag kopplade fortfarande inte att de städade eftersom det var förväntat att man skulle göra det, och därför reflekterade jag aldrig över detta närmare. När jag först hade blivit mycket äldre och bott själv i flera år, förstod jag plötsligt att det ansågs vara oartigt om det var alldeles för ostädat hemma när man bjöd hem vänner, och då förstod jag hur mycket information jag hade missat eftersom jag inte hade fått ordentliga förklaringar.

Jag måste erkänna att jag fortfarande inte alltid städar innan jag får besök. Men de människor som jag bjuder hem till mig brukar veta om hur jag är och de förstår hur otroligt trött det gör mig att städa, och därför tar de inte illa upp om jag inte har städat. Men det är ändå bra att jag är medveten om att man borde städa innan man får besök för nu kan jag åtminstone be mina gäster om ursäkt och säga att jag är ledsen att jag inte orkat städa. Förut kunde jag inte det eftersom jag inte visste om att gästerna kunde reagera om man hade det alltför stökigt hemma, och därför visste jag inte om att jag hade något att be om ursäkt för.

Share Button

Bästa julklappen

Share Button

Nu är det julafton igen! Helt otroligt hur fort det här året har gått. Det känns som att det var nyligen jag önskade er god jul här på bloggen, och nu är det dags igen.

Eftersom jag inte orkar köpa julklappar och den enda julklappen jag köpt är till min lilla godson, har jag sagt till alla jag känner att de absolut inte får köpa julklappar till mig. Jag skulle få dåligt samvete om andra köpte julklappar till mig när jag inte köper något till dem.

Trots att jag alltså inte kommer att få några julklappar idag, fick jag den bästa julklappen någonsin igår: jag fick veta att min debutbok har kommit ut på engelska med titeln In Another Way: My Life with Asperger’s Syndrome. Jag har inte fått någon information om var man kan köpa boken, men jag antar att förlaget kommer att ge mig mer information efter juldagarna och självklart kommer jag berätta mer i bloggen när jag fått veta mer.

Jag önskar er en riktigt god och fridsam jul till alla mina kära bloggläsare! Hoppas ni njuter av juldagarna, hur ni än firar dem.

Share Button

När ett Asperger-barn försöker förstå världen

Share Button

Vissa barn med Aspergers syndrom eller autism kan vara socialt naiva och lättlurade eftersom de kan ha svårt att tolka andra människors avsikter. Och så var det för mig också. När jag var liten, föll det mig aldrig in att andra människor kunde luras eller ljuga. I min värld var det ologiskt att säga saker som inte stämde bara för att göra sig rolig på någon annans bekostnad. När andra människor sa något till mig, trodde jag därför dem automatiskt.

När jag var riktigt liten, hade jag dagmammor som tog hand om mig. En ung tjej som vikarierade för mina ordinarie dagmammor under en sommar tog en gång ut mig för att träffa sina kompisar utan min mammas tillåtelse. Jag hamnade i ett gäng bland ungdomar som pratade högt, skrattade och rökte. Jag kände mig liten och rädd.

Plötsligt frågade en av killarna i gänget om jag ville ha choklad. Jag blev glad, och min rädsla försvann med en gång. Självklart ville jag ha choklad! Men till min förvåning fick jag inte någon choklad i handen utan endast omslagspapper till en chokladkaka utan någon choklad i. Alla brast ut i skratt, och jag kände mig förbryllad. Vad skrattade de åt? Varför hade killen frågat mig om jag ville ha choklad när han endast gav mig ett omslagspapper? Jag funderade och funderade men kunde inte komma på någon logisk förklaring.

Snart kom jag på vad det var. Hittills hade jag ju bara ätit choklad hemma hos mina föräldrar, mor- och farföräldrar och mina vänner, och där såg choklad ut alltid på ungefär samma sätt. Men jag hade inte träffat de här människorna förut, så kanske såg deras choklad ut på det här sättet? Jag kanske bara trodde att killen hade gett mig omslagspapper eftersom det var så här omslagspapper brukade se ut hemma hos mina föräldrar, men vem var det som hade sagt att omslagspapper och choklad alltid såg likadana ut överallt? Alla hem och leksaker såg ju också lite olika ut, så därför var det logiskt att choklad också såg olika ut beroende på vems choklad det handlade om. Den här killens choklad kanske i mina ögon såg ut som ett omslagspapper, men eftersom han hade sagt att det var choklad så måste det vara choklad. Det var enligt mig den enda logiska förklaringen.

Jag stoppade omslagspappret i munnen, men min barnflicka beordrade mig att spotta ut den. Jag förstod inte varför. Varför fick jag inte äta upp min choklad? Jag gjorde som barnflickan sa och spottade ut omslagspappret, men jag förstod fortfarande inte vad som pågick och varför jag skulle spotta ut det. Jag trodde ju på allvar att jag hade haft choklad i munnen men att min barnflicka av någon anledning inte hade velat att jag skulle äta upp den. Kanske berodde på att jag endast brukade få äta godis på helgerna, och nu var det vardag? Ibland förstod jag inte den här världen alls.

Eftersom alla barn med Aspergers syndrom inte alltid förstår sådana här saker som är självklara för de flesta andra, är det viktigt att de vuxna är övertydliga och förklarar tydligt varför. Annars kan alla reglerna och tillsägelserna kännnas mycket förvirrande, och det känns inte heller lika meningsfullt att lyda föräldrarna om man inte förstår varför man inte får göra det de förbjuder en att göra.

Share Button

När man vill veta alla detaljer i förväg

Share Button

Många människor med Aspergers syndrom och autism vill veta exakt vad som kommer att hända innan de hamnar i nya situationer. Vad kommer man göra exakt och hur länge, vilka kommer att vara med, vad kommer man att äta och vilken tid och så vidare?

Själv vill jag också oftast veta vad som kommer att hända exakt om jag gör något som avviker från mina rutiner eller om jag utsätter mig för en ny situation. Innan jag sökte till Ågesta Folkhögskola, frågade jag exakt vilka ämnen som skulle vara i schemat och hur ämnena skulle undervisas, om det skolan skulle ha utflykter eller friluftsdagar som avvek från det normala schemat och hur dessa dagar exakt skulle gå till. Skulle man till exempel se på filmer, laga mat tillsammans, gå och bowla eller leka grupplekar?

Många tror att anledningen till att jag vill veta vad som kommer att hända är att jag har en dålig föreställningsförmåga och att jag  automatiskt kommer att bli lugn när jag får veta alla detaljer, men så är det inte alls. Anledningen till att jag vill veta alla detaljer är att jag vill veta om det kommer att finnas obligatoriska aktiviteter som jag har svårt för. Eftersom jag har mycket svårt för att spela biljard, se på filmer, leka grupplekar, laga mat och att pyssla, var det viktigt för mig att veta att skolan inte skulle ha sådana obligatoriska aktiviteter. Jag ville också veta hur undervisningen skulle gå till för att säkerställa att jag inte skulle hamna i situationer jag skulle ha svårt att hantera.

När jag fick veta att Ågesta Folkhögskola visserligen hade friluftsdagar och andra aktiviteter som avvek från schemat men att jag inte behövde delta om jag inte ville det vågade jag börja på utbildningen. Jag fick också veta att varje klass skulle vara ansvarig för städningen i köket då och då men att min klass skulle slippa det, och därför var jag trygg. Många tycker kanske att det är konstigt att skulle jag skulle avstå från att gå en utbildning om jag skulle behöva städa köket en gång i månaden eller att vara med i grupplekar ett par gånger om året, men eftersom sådana aktiviteter framkallar stor ångest hos mig och tar enormt mycket mental energi, hade jag börjat extremt dåligt om jag hade utsatt mig för sådana aktiviteter.

När skolan började, var det inte viktigt för mig att veta vad vi skulle göra på varje lektion och vad som skulle hända exakt under veckan. Jag visste ju redan om att jag inte längre hade något att oroa mig för, så därför brydde jag mig inte om lektionernas innehåll skulle förändras lite grann eller om det uppkomma andra mindre förändringar. Många andra med Aspergers syndrom däremot klarar inte av förändringar alls, så därför hade skolan ett detaljerat veckoschema som lärarna satt upp varje måndag så att vi elever skulle veta allt som skulle hända under veckan.

Share Button

Oron när man blir mer och mer medveten om sitt annorlundaskap

Share Button

När människor kommunicerar med varandra, finns det ofta underliggande budskap mellan raderna. Men vi som har Aspergers syndrom förstår inte alltid dessa underliggande budskap utan vi tror ibland att människor menar exakt det de säger och ingenting annat. Och då kan det ske otroligt många missförstånd.

”Paula, du har fortfarande prislappen kvar,” brukade mina föräldrar och vänner förut säga till mig när jag hade tagit på mig ett nyinköpt plagg. ”Mm”, svarade jag. Om ingen tog bort prislappen, gick jag ut med kläderna med prislappen på. Först långt in i vuxenåldern förstod jag att människor inte hade menat att konstatera neutralt att prislappen låg kvar på plagget, utan de hade egentligen menat: ”Du måste ta bort prislappen.”

När jag förstod detta, tänkte jag på alla de åren jag hade gått ut med prislappen på utan att förstå att det var fel. Att mina föräldrar och vänner inte hade förklarat för mig närmare vad de hade menat berodde på att det inte ens hade fallit in dem att jag inte hade förstått vad de hade menat. De hade tagit för givet att jag hade förstått budskapet men att jag hade kvar prislappen eftersom jag inte brydde mig eller att jag var för lat att ta bort den.

När jag började förstå att människor ofta lindade in budskap i sina kommentarer på det här sättet, började jag bli osäker i andra människors sällskap. När det plötsligt slog in mig att människor inte sa saker rakt ut och att jag faktiskt kunde göra saker som kunde uppfattas som udda i andra människors ögon, började jag ställa frågor till andra människor i stil med: ”Gör jag rätt nu?” eller: ”Vad menade du med kommentaren, var det bara ett neutralt konstaterande eller menade du mellan raderna att jag borde ändra på mitt beteende/göra något annorlunda?” Då började min omgivning undra varför jag plötsligt hade börjat ställa sådana här frågor och jag fick frågor om jag hade fått social fobi.

Men jag hade inte alls fått social fobi, utan det som hade hänt var att jag hade blivit medveten om att jag hade Aspergers syndrom och att jag missförstod andra människor. Förut hade jag inte ens förstått att jag missförstod andra människor, och därför hade jag inte varit orolig. Men när jag började förstå att det som i mina öron ofta lät som neutrala konstateranden i själva verket kunde betyda något helt annat, blev jag plötsligt osäker på hur jag skulle veta när människor menade det de sa och när de inte gjorde det. Och så är det för mig fortfarande: ju mer medveten jag blir om hur andra människor tänker och gör, desto osäkrare blir jag!

Share Button

Att kunna lyssna på sin kropp

Share Button

Trots att jag har blivit bättre och bättre på att inte bry mig om alla måsten, har det tagit tid för mig att inse att jag aldrig får jämföra mig själv med andra människor och deras energinivå. Människor som jobbar på heltid, har barn och husdjur, klarar sig på 8 timmars sömn och dessutom städar sina hem då och då har mycket mer energi än jag, och därför bör jag inte kolla på vad andra gör när jag ska avgöra hur mycket jag orkar. Det enda som krävs är att jag lyssnar på min kropp.

När jag var yngre, drömde jag om att skaffa barn och husdjur när jag skulle bli vuxen. Men numera har jag accepterat att jag aldrig någonsin kommer att kunna göra det eftersom jag har insett att jag inte skulle orka ta hand om dem. Vissa dagar har jag mer ork, andra dagar mindre. Men eftersom husdjur och barn behöver skötsel varje dag, skulle det inte fungera om jag endast orkade ge dem mat en gång i veckan.

Det som har tagit mig tid att förstå är att jag måste ge min kropp återhämtning om jag vill må bra. Eftersom jag brukar sova 12 timmar varje natt, är jag van vid att få höra kommentarer i stil med: ”Oj, vad mycket du sover” och ”Nu kommer du sova bort hela dagen om du inte går upp snart.” Och därför har jag omedvetet haft dåligt samvete om jag legat i sängen längre än 12 timmar för jag har lärt mig att det är dåligt att sova bort hela dagen och att ligga i sängen alldeles för länge. Jag har inte vetat om varför det är dåligt, men jag har omedvetet haft min mammas röst i huvudet.

Men idag och igår har jag tillåtit mig själv att ligga i sängen flera timmar efter mina 12 timmars sömn, så det har blivit minst 15 timmars nattsömn och -vila för mig. Visst, jag har missat solljuset, jag har struntat i alla måsten, och jag har inte diskat men jag har lyssnat på min kropp och mår därför bra. Det är inte så att jag måste avstå från roliga aktiviteter, men däremot måste jag vila ordentligt. Ju mer jag lyssnar på min kropp, desto bättre mår jag. Och ju bättre jag mår och ju mer jag låter min kropp återhämta sig, desto mer aktiviteter klarar jag av i slutändan!

Share Button

Konsten att bedöma vad som är lagom

Share Button

Många personer med Aspergers syndrom och autism har svårt att veta vad som är lagom. Vi kan ha svårt att veta hur mycket man ska prata, hur mycket mat man ska äta, hur noggrann man ska vara med uppgifter och så vidare om vi inte får noggranna instruktioner.

För mig tog det lång tid att lära sig vad som är lagom mycket mat, och jag kan fortfarande ha svårt att bedöma det. Hemma har jag löst problemet genom att jag har fått hjälp att räkna ut hur mycket jag ska äta och jag väger maten med matvågen. Men av praktiska skäl lämnar jag matvågen hemma när jag föreläser på andra orter och äter ute, och därför måste jag försöka bedöma själv. Eftersom jag har svårt att känna hunger och mättnad på samma sätt som många andra, har det hänt att jag har fått chockade kommentarer i stil med: ”oj, vad mycket/lite du äter!”

Trots att jag är känslig för olika smaker och konsistenser i maten, har jag också haft svårt att bedöma hur mycket salt och kryddor jag ska ha i maten. Förut saltade jag maten så mycket att andra människor fick en stor chock när de smakade på maten, och ibland var maten så starkt kryddad att till och med min exman som kommer från en kultur där de äter stark mat började hosta. Nuförtiden är jag lite försiktigare när jag ska salta eller krydda maten då jag inte vill skada min kropp.

Eftersom jag är underkänslig för vissa sinnesintryck och därmed inte känner lukter på samma sätt som många andra, hade jag förut ingen aning om hur mycket parfym man borde ta. Nuförtiden vet jag exakt hur mycket parfym som är lagom eftersom jag har lärt mig det medvetet, men förut hade jag ingen koll. Eftersom jag själv ville känna doften av parfymen ordentligt, sprejade jag på mig extremt mycket parfym över hela kroppen. Jag blev förvånad när mina vänner förklarade för mig att de nästan fick allergiska reaktioner när de träffade mig och hade svårt att vistas i samma rum som jag. Men idag vet jag att man bara ska spreja väldigt lite parfym.

Eftersom jag till skillnad från många andra med Aspergers syndrom är underkänslig för synintryck, älskar jag när det är mycket färger och detaljer överallt. Därför kunde jag förut ha extremt färgglada kläder, till och med till den graden att människor alltid kom ihåg mig eftersom mina kläder stack ut så mycket. Men eftersom jag inte alltid vill sticka ut alltför mycket, i alla fall inte till den graden att människor får en chock när de ser mig så dämpar jag mig lite mer nuförtiden även om jag fortfarande klär mig mer färgstarkt än de flesta.

Share Button

Fikaraster på jobbet

Share Button

Många av oss med Aspergers syndrom tycker att fikarasterna på jobbet tar mycket energi. Dels kan det vara ett påtvingat avbrott på arbetet, dels kan det kännas som ett tvång att småprata med arbetskamraterna när man har rast.

När jag jobbade som kassörska i en mataffär, var vi tvungna att ta en halvtimmes lunch och två kortare fikaraster när vi hade 8 timmars arbetsdag. När jag frågade om jag skulle kunna slippa fikarasterna och endast ta 10 minuters lunch och sluta tidigare istället, fick jag nej till svar. Tydligen var dessa raster lagstadgade och kunde inte undvikas.

Dessa raster var mycket ångestfyllda för mig. Jag åt alltid lunchen på mindre än 10 minuter, och därefter hade jag ingenting att göra. Helst hade jag bara velat titta ut genom fönstret och vila hjärnan, men då började arbetskamraterna undra vad jag höll på med och varför jag såg så frånvarande ut. Ibland funderade jag på om jag skulle kunna gå ut och ta en promenad för att slippa de sociala kraven, men jag var så trött att jag inte orkade ta på mig ytterkläderna.

När jag var helt ny på jobbet var rasterna däremot mycket lättare för mig. Då kom alla fram till mig och presenterade sig, frågade mig hur jag trivdes i butiken, vad jag hade jobbat med tidigare och så vidare. Det var lätt för mig att svara på frågorna och fråga samma sak tillbaka. Men efter ett par veckor kändes det som att vi kände varandra bättre, och därför borde vår relation ha utvecklats till nästa nivå, det vill säga att skämta med varandra och vara mer avslappnade. Men jag kände att jag inte hade något gemensamt med arbetskamraterna. För mig räckte det därför bara att säga ”hej” till dem, men de tyckte att jag drog mig undan alldeles för mycket om jag inte småpratade med dem.

Jag kunde inte förstå varför jag fick kritik för att jag inte var social och tackade nej till jobbfester. Jag försökte förklara för chefen att jag gärna kunde ta morgonskiften dagen efter jobbfesterna eftersom jag var den enda som skulle vara pigg då, men chefen tyckte ändå att jag borde ha varit med på festerna. Det var viktigt för sammanhållningens skull fick jag höra, men jag ville inte ha någon sammanhållning. Det enda viktiga för mig var att vi skulle respektera varandra, men det kunde man i min värld göra även om man inte umgicks med varandra.

Det allra bästa är att en person med Aspergers syndrom får vara ensam i ett rum på fikarasterna om hen vill vara ensam, men om det inte är möjligt borde alla raster och jobbfester vara frivilliga. De flesta människor behöver en rast för att orka jobba, men för en person med Aspergers syndrom kan rasterna däremot göra att man blir helt utbränd och inte orkar sköta arbetsuppgifterna. Därför är det viktigt att cheferna och arbetskamraterna respekterar detta!

Share Button