månadsarkiv: december 2015

Information till alla mina bloggläsare

Share Button

Efter att jag varit oftare med i media den senaste tiden, har det varit många som har skrivit till mig som sökt nya vänner och/eller partner eller velat ha råd om Aspergers syndrom. Många har velat träffas, börja mejlväxla med mig eller bli vänner med mig på facebook.

Jag är glad över att min bok, blogg och mina föreläsningar och tidningsartiklarna om mig har väckt så mycket uppmärksamhet. Jag tycker också att det är jätteroligt att många har velat lära känna mig eftersom de har känt igen sig i det jag har berättat. Innan jag fick min diagnos trodde jag på allvar att jag var ensam i världen med att vara annorlunda, men nu vet jag om att vi är väldigt många! Det gör mig glad! 🙂

Med detta sagt har jag tyvärr ingen möjlighet att träffa åhörare på mina föreläsningar eller mina bloggläsare privat, och tyvärr kan jag inte heller börja mejlväxla med någon. Jag beklagar att jag inte har kunnat svara på frågor via min privata mejl den senaste tiden men min tid har helt enkelt inte räckt till. Jag blir som sagt glad över att ni är så många som vill lära känna mig, men eftersom jag måste hushålla med min energi räcker tyvärr inte min ork till att träffa nya människor. Min blogg och mina föreläsningar tar redan mycket av min energi, och därför måste jag använda alla mina krafter till att återhämta mig så att jag orkar fortsätta. Jag hoppas att ni alla har förståelse för det och att ni förstår att detta inte är personligt mot någon.

Om ni har frågor om Aspergers syndrom, skulle jag vara tacksam om ni kunde ställa frågorna i kommentarsfältet i bloggen istället för att mejla till mig privat. Det gör ingenting om er frågeställning inte har något direkt med just det blogginlägget att göra utan ni kan ställa även andra frågor i bloggen som handlar om Aspergers syndrom. När det gäller min privata facebooksida så har jag bestämt mig för att hålla den just privat och därför blir jag endast vän med personer som jag känner. Men om ni vill följa mig på facebook, är ni välkomna att gilla min allmänna facebooksida.

Till er som söker nya vänner eller en partner med Aspergers syndrom så kan jag tipsa om att skriva ett inlägg i kontakttråden i aspergerforum. Jag hoppas att ni kan hitta där det ni söker! Annars kan ni skriva en kontaktannons i kommentarsfältet på det här blogginlägget och skriva er mejladress i kommentaren samt vad ni söker för kanske kommer någon av mina många bloggläsare se er kommentar och skriva till er. Ni behöver inte uppge era riktiga namn om ni vill vara anonyma.

Allt gott till er, och hoppas ni vill fortsätta följa min blogg! 🙂

Share Button

När svårigheterna saknar en förklaring

Share Button

När man har svårt för något som de flesta människor inte brukar ha svårt för, vill andra människor oftast ha en förklaring. Normen säger ju att man ska ha lätt för vissa saker, men däremot skulle det anses vara konstigt om jag ville ha en förklaring till varför andra har svårt för saker som jag haft lätt för.

Själv har jag otroligt lätt för att lära mig språk och jag lärde mig 7 språk på gymnasiet. Jag lärde mig också att läsa och skriva vid 3-årsåldern, men ingen har behövt förklara för mig varför de har lärt sig att läsa och skriva senare än jag och varför det tar längre tid för dem att lära sig språk och grammatik än vad det tar för mig. Däremot är det mer okej att andra frågar mig saker som: ”Men vad är det exakt som gör att du inte klarar att göra hemma själv och behöver boendestöd?” Varför tycker du att det är svårt att laga mat och sätta upp en strykbräda?”

Idag är jag van vid att jag förväntas förklara för mig, och idag vet jag också vad jag ska svara på frågorna för min psykolog har förklarat för mig vad det är som gör att andra tycker att praktiska saker är lätta. Jag vet helt enkelt att jag kan svara att jag har Aspergers syndrom och svårt att automatisera mina rörelser. Men förut hade jag ingen förklaring eftersom jag inte visste hur andra människor fungerade. Och eftersom jag inte kunde förklara mig hade andra människor svårt att acceptera mina svårigheter, och vissa trodde bara att det var min inbillning.

Trots att jag har fått en förklaring för de flesta av mina svårigheter, har jag vissa svårigheter som jag inte har någon förklaring för. En sak som jag inte kan förklara fullt ut är varför jag vissa dagar har extremt svårt att tolka synintryck. Jag har egentligen alltid ganska svårt att tolka synintryck, men på vissa dagar är det ännu svårare än på andra. När jag ska beskriva andra människors utseenden, brukar andra människor fråga mig: ”Men är den där personen fet eller smal? Kort eller lång? Mörk eller ljus?” Någon dag kan jag kanske beskriva personen någorlunda om jag tänker efter även om det är svårt, men någon annan dag kan jag bara inte få i huvudet hur personen ser ut även om jag skulle känna personen eller till och med se en bild framför mig.

På samma sätt ser jag inte alltid om någon som jag känner har gått ner eller upp 10 kilo, och ibland gör jag det. En gång hände det att en person jag kände hade gått ner 10 kilo, och när jag inte märkte det visade hon gamla bilder på sig själv och frågade om jag såg någon skillnad. Jag tittade på hennes nya kropp och jag tittade på de gamla bilderna, men jag tyckte att hennes kropp såg exakt likadan ut på båda bilderna. Men när hon visade mig samma bilder en annan dag, såg jag plötsligt skillnad!

Att jag har mer syntolkningssvårigheter på vissa dagar än på andra beror troligen på att min hjärna är extremt trött ibland utan att jag märker det, men jag vet inte helt säkert. Eftersom jag inte vet förklaringen, har andra människor haft ibland svårt att tro mig. De undrar hur det kan vara så att min hjärna kan registera saker en dag men inte på en annan. Ibland har jag fått höra att jag inte anstränger mig, men sanningen är att jag anstränger mig ännu mer på de dagar när jag har som mest syntolkningssvårigheter!

Share Button

Varför ogillar många personer med Aspergers syndrom fester?

Share Button

Det sägs att många personer med Aspergers syndrom inte är speciellt förtjusta i fester. På fester kan det nämligen vara mycket småprat och höga sociala krav, många nya intryck och hög ljudvolym, vilket många personer med Aspergers syndrom har svårt för.

När människor frågar mig om jag gillar fester, vet jag inte riktigt vad jag ska svara på frågan. Jag kan nämligen antingen hata eller älska fester beroende på vilken typ av fest det är. Om ljudvolymen är för hög, det förväntas att man beter sig på ett visst sätt (dvs följer de oskrivna reglerna) och att man dricker alkohol så hatar jag fester. Om jag däremot känner att jag har gemensamma samtalsämnen med de andra gästerna, jag får vara avslappnad och inte känner mig tvingad att prata och ljudvolymen inte är hög, kan jag ha riktigt roligt.

Mina finska vänner och deras vänner brukar ofta anordna nyårsfester dit jag oftast har gått de gånger jag har firat nyårsafton i Finland. På dessa fester har jag mått mycket bra de senaste åren: många gäster vet om att jag har Aspergers syndrom, att jag inte dricker alkohol och många maträtter och att jag inte tycker om att dansa. Ingen blir förvånad över att jag oftast inte har kunskap om andra saker än mina specialintressen, och de vet därmed att de inte kan diskutera musik, inredning, filmer och många andra saker med mig. Jag behöver inte förklara mig.

För flera år sedan brukade jag alltid anordna stora födelsedagsfester varje gång jag fyllde år, och ibland bjöd jag till och med 30 gäster varav majoriteten var aspergare. Dessa fester var avslappnade tillställningar och man behövde inte äta, dricka och vara social om man inte ville det. Till min förvåning stannade många aspergare på mina fester fram till småtimmarna, samtidigt som många neurotypiker åkte hem betydligt tidigare. Vissa av dessa aspergare har sagt till mig efteråt att de inte brukar gilla fester annars men att mina fester var så annorlunda att de hade riktigt roligt.

Därför brukar jag säga att det inte behöver vara så att vi med Aspergers syndrom hatar fester, men däremot hatar majoriteten fester om miljön är fel, vilket det i majoriteten av fallen är. Visst finns det aspergare som aldrig gillar fester oavsett hur miljön och de andra gästerna är, men vissa hatar bara fester när kraven är för höga. Och vem skulle egentligen trivas i en miljö där man känner att man inte passar in?

Share Button

Nu har det hänt igen!

Share Button

Nu har det hänt igen! För några dagar sedan skrev Aftonbladet om Anette som skrevs ut från psykiatrin men tog sitt liv efter 13 dagar. Och detta trots att hon bedömdes ha en viss självmordsrisk.

Detta har börjat få mig att fundera vad som egentligen har hänt med psykvården. Att jag fortfarande inte har fått någon kallelse till utredning för ME trots att det gått ett halvår är mer acceptabelt för mitt ärende är inte lika akut som Anettes var, men en person som lever med psykisk ohälsa och faktiskt har uttryckt självmordstankar endast får tabletter och en uppmaning att kontakta psykakuten är inte okej någonstans.

Hur kan Anettes egen läkare ha uppmanat henne att söka sig till psykakuten? För en frisk person tar det förmodligen inte speciellt mycket energi att ta sig till ett okänt ställe, men man kan inte kräva samma sak av en sjuk person. En person som lever med psykisk ohälsa kan till och med tycka att det är tillräckligt jobbigt att ringa till sin egen läkare som man redan har kontakt med. Om man sedan får ett nej, räcker kanske inte krafterna till att ta sig till psykakuten där slumpen får avgöra vilken läkare man träffar.

Jag minns att psykvården var redan dålig i början av 2000-talet när jag var nyinflyttad i Sverige. På den tiden hade jag ännu inte fått min Asperger-diagnos, men däremot hade jag extrem ångest och självmordstankar. Och eftersom jag var student samlade jag på mig extraenergi för att våga boka tid hos en psykolog på Studenthälsan. Där fick jag veta att psykologen endast hade en möjlighet att träffa mig en gång. Om jag fortfarande mådde dåligt, tyckte hon att jag skulle kontakta kyrkan och prata med en präst för psykvården hade inga resurser.

Mamma fick kämpa för mig ända från Finland och ringa runt till olika ställen i Stockholm. När hon hade tjatat tillräckigt mycket fick jag till slut träffa en psykolog hos en annan klinik 10 gånger vilket inte hjälpte speciellt mycket. När dessa gånger hade tagit slut, fick jag bara tabletter och ingen samtalshjälp. Med tanke på att allt detta hände 2001 misstänker jag att det måste ha varit väldigt länge sedan psykvården fungerade i Sverige. Och det verkar som att det bara blir sämre och sämre.

Dessutom verkar slumpen avgöra vem som får sjukpenning eller inte. Om man har turen att träffa en läkare som vet hur man skriver ett läkarintyg och man får rätt handläggare på Försäkringskassan, får man kanske, kanske sjukpenning. Och har man ännu mer tur, får några få lyckligt lottade kanske till och med sjukersättning. Anette är långt ifrån den enda utförsäkrade personen som tagit sitt liv, och jag misstänker tyvärr att antalet bara kommer att stiga. Om en sjuk person får veta att hen inte får pengar, orkar hen kanske inte vända sig till socialen, och då återstår bara alternativen att flytta till gatan eller ta sitt liv. Och detta pågår alltså i ett rikt land som inte lider någon nöd!

Share Button

Jag i norsk tidning

Share Button

Den norska tidningen Nettavisen har skrivit en artikel om mig och min nya bok Att vara vuxen med Aspergers syndrom.

Share Button

10 råd till föräldrar till barn med Aspergers syndrom

Share Button

Eftersom jag har fått en mycket bra respons på mina inlägg när jag gett 10 tips till boendestödjare och lärare, fortsätter jag med samma kategori. Idag riktas mitt inlägg till föräldrar som har barn med Aspergers syndrom eller autism.

1. Tvinga inte ditt barn till ögonkontakt. Enligt normen i samhället betyder det att man inte är intresserad av att lyssna om man tittar bort, men många personer med Aspergers syndrom fungerar precis tvärtom. Många kan koncentrera sig på endast ett sinnesintryck åt gången, vilket betyder att vi måste måste välja om vi vill titta på vår samtalspartner eller om vi vill lyssna på vad hen faktiskt säger.

2. Respektera om ditt barn vill äta ensam i sitt rum. Att äta och tänka på sin motorik kan redan vara tillräckligt ansträngande, men om man dessutom måste vara social samtidigt, kan matstunderna ta väldigt mycket energi. Om matstunderna blir så energikrävande och jobbiga så finns risken att barnet börjar förknippa maten med något jobbigt och negativt, vilket vi definitivt inte vill ska hända.

3. Om du frågar ditt barn hur det var i skolan idag och barnet alltid svarar att hen inte vet, ställ mer specifika frågor. En sådan här fråga kan nämligen vara för svår att svara på för barnet kanske inte vet vad du vill veta exakt. Fråga istället: ”vad åt ni till lunch idag?”, ”vad hade ni för lektioner?” osv

4. Minska på kraven hemma! En vanlig skoldag kan ta väldigt mycket energi av barn med Aspergers syndrom med alla intryck och krav, och därför orkar hen inte nödvändigtvis att hjälpa till hemma. Det betyder inte att barnet är lat utan det handlar om att energin helt enkelt inte räcker till allt.

5. Fråga inte ditt barn med en orolig röst vem hen har lekt med på rasterna, fråga istället om hen har haft roligt! Det viktigaste är att barnet mår bra, och inte om hen är social och gör ”normala” aktiviteter eller inte. Själv kände jag som barn en stor press att skaffa vänner eftersom jag märkte att det gjorde min mamma glad. Pressen gjorde att jag mådde otroligt dåligt. Om jag hade känt att det var okej för min mamma att jag var ensam, hade jag lekt ensam mycket oftare.

6. Om ditt barn säger att det är jobbigt i skolan, titta inte på barnets kroppsspråk utan lyssna på vad hen säger. Det kan vara så att barnet bara tycker att just den skoldagen var lite tråkigare än vanligt, men det kan också vara så att barnet har allvarlig ångest trots att kroppsspråket inte visar det. Fråga barnet vad hen menar, och om det är så att hen verkligen har ångest, ta det alltid på allvar!

7. Om ditt barn säger att hen inte vill gå i skolan, tvinga aldrig någonsin barnet utan se istället till att skolan erbjuder barnet anpassad undervisning. Om barnet tvingas till skolan trots att hen inte får anpassningar, kan det få allvarliga konsekvenser och vara ett stort trauma. Vuxna har möjligheten att stanna hemma från jobbet om de mår dåligt, därför måste barnen också ha samma möjlighet!

8. Om du tycker att ditt barn provocerar med mening, kom ihåg att ett provocerande beteende alltid är barnets sätt att tala om att något inte står rätt till. Barn med Aspergers syndrom eller autism kan inte alltid kommunicera på ett vanligt sätt och de är inte alls själva medvetna om att de mår dåligt, därför reagerar de ibland på det här sättet. Kolla i vilka situationer det provocerande beteendet uppstår för det kan ge ledtrådar för vad det är som får barnet att må dåligt: är det i samband med oväntade händelser, är det efter skolan eller matstunder?

9. Försök att inte avbryta barnet om hen håller på med något som kräver koncentration. När jag var yngre, kunde bli vansinnig om mamma plötsligt kom in i mitt rum för att säga något till mig när jag höll på att läsa. Mamma tyckte att jag överreagarade kraftigt, men avbrottet gjorde att det kunde ta mig minst en timme att bli lika koncentrerad igen och det kunde verkligen förstöra allt. Du kanske kan komma överens med ditt barn om specifika tider när det är okej att avbryta barnet för då är hen beredd och avbrottet kommer inte som en överraskning

10. Sträva inte efter att ditt barn ska bli normalt, sträva istället efter att hen ska bli lycklig! Det är viktigt att komma ihåg att normalitet inte betyder samma som bra livskvalitet. Är det verkligen så viktigt om ditt barn kommer att klara sig själv utan boendestöd eller inte när hen blir vuxen, är inte det viktigaste att hen mår bra?

Share Button