månadsarkiv: januari 2016

När man inte vet varför man känner som man gör

Share Button

Vissa personer med Aspergers syndrom och autism, liksom jag själv, kan ha svårt att identifiera sina känslor. Ibland vet man inte hur man känner och hur man mår, ibland vet man hur man känner utan att veta varför man känner så. När jag exempelvis pluggade på Ågesta Folkhögskola, kunde jag inte fortsätta studierna på det andra året. Jag mådde helt enkelt för dåligt av att sitta i klassrummet på lektionerna även om jag inte hade något emot mina klasskamrater som personer. All min energi tog slut och jag blev deprimerad av att vara i skolan utan att jag förstod varför.

Däremot var det inga problem för mig att bli anställd på Ågesta Folkhögskola och ha möten med lärarna en eller två gånger i veckan, men så fort vi skulle ha ett möte där de andra aspergerinformatörerna skulle vara med, mådde jag riktigt dåligt och klarade inte av det. Och detta trots att jag tyckte att de andra informatörerna var trevliga. Jag kunde inte förklara för lärarna varför jag kände som jag gjorde för jag visste inte det själv. Som tur var accepterade lärarna att jag kände så här och ifrågasatte aldrig mina känslor.

Förut har jag fått höra i liknande situationer att allt bara handlar om min attityd. ”Självklart kan du träffa dina fem klasskamrater och ha ett möte med dem om du kan träffa fem lärare, allt handlar bara om vilja”, brukade min omgivning säga till mig i sådana situationer, och jag tyckte själv också att det lät logiskt. Varför skulle jag klara det ena men inte det andra? Jag hade ständigt dåligt samvete över att jag hade dålig attityd och försökte ändra på mig själv och mina känslor om jag saknade en giltig förklaring, men det gick inte. Jag mådde helt enkelt för dåligt.

När min psykolog sa till mig att jag inte alltid behöver ha en förklaring till alla mina känslor började jag förstå att jag inte ens behöver förklara mig. Det faktum att jag känner i min kropp att jag inte klarar av en viss sak eller känner på ett visst sätt bör räcka som en förklaring för min omgivning. Tyvärr kräver Försäkringskassan och LSS-handläggarna i kommunen en förklaring till varför jag inte klarar av saker som jag förväntas klara av, men som tur är kan jag alltid ta hjälp av andra människor som kan hjälpa mig att formulera ansökningar.

Eftersom jag har lärt mig att använda mig av strategier likt ovan, stör det mig inte speciellt mycket längre att jag inte alltid kan förklara mina känslor. Förutom att acceptera situationen har jag dessutom vid behov börjat förklara för människor i min omgivning att jag kan vara dålig på att prata om känslor. Om någon vill prata om känslor med mig eller om jag har en konflikt med någon, är det lättare för mig att skriva. Trots att jag inte alltid är bra på att skriva om känslor heller är det lättare för mig att skriva än att prata eftersom jag då får betänketid. 

Share Button

När man saknar behovet att dela aktiviteter med andra

Share Button

När fick min Asperger-diagnos, fick jag diagnosen enligt DSM IV. Kriteriet A 3 för Aspergers syndrom lyder i DSN IV-diagnosmanualen:

”Brist på spontan vilja att dela glädje, intressen eller aktiviteter med andra (t ex visar inte, tar inte med sig eller uppmärksammar inte andra på sådant som är av intresse)”

Innan jag fick min diagnos, hade jag märkt att jag inte hade något behov av att dela med mig av allt med andra människor men jag hade inte reflekterat närmare vad det kunde bero på. Jag hade helt enkelt tänkt att det ingick i min personlighet att inte lägga någon vikt vid att dela med mig av allt med mina vänner eller en partner. Men när jag gjorde utredningen, ställde utredningsteamet frågor till mig om hur mina vänskapsrelationer och dåvarande äktenskap såg ut och det var då jag förstod att detta kunde ha med min Aspergers syndrom att göra.

Än så länge jag kan minnas, har mina vänner klagat på att jag i deras ögon inte berättar någonting för dem. Att jag aldrig skulle berätta saker för mina vänner är naturligtvis överdrivet, men jag förstår ändå deras poäng. När jag gifte mig med min exman, hade jag exempelvis inte berättat för mina vänner att jag skulle gifta mig, och därför blev de både förvånade och chockade när jag ett par månader senare nämnde för dem i förbifarten att jag var gift. Mina vänner tyckte nämligen att giftermål var någonting man borde berätta om för sina närmaste vänner.

Mina vänner undrade naturligtvis varför jag inte hade berättat något, men jag hade tänkt att mina vänner inte hade någonting med min civilstatus att göra och att jag hade hela livet framför mig att berätta. Det var inte så att jag med mening undanhöll information för dem, utan det handlade om att det inte var viktigt för mig att mina vänner skulle veta om mitt giftermål med en gång, och därför hade jag väntat på rätt tillfälle att berätta (däremot visste de om att jag hade träffat någon). På samma sätt berättade jag inte heller för mina vänner om min debutbok när den hade kommit ut. När jag skrev min bok, tyckte jag helt enkelt det inte var något att berätta om. Jag tänkte inte ens på att mina vänner skulle kunna vara intresserade av mitt bokprojekt eftersom boken hade med asperger att göra och mina vänner visste knappt någonting om ämnet Aspergers syndrom. Därför var jag förvånad över att mina vänner nästan tog illa upp av att jag inte hade berättat för dem om boken.

Samma sak hände när jag och min exman flera år senare skilde oss. Mina vänner blev chockade över skilsmässan för den kom så plötsligt i deras ögon och de hade alltid trott att vi var lyckliga. Denna gång hade jag däremot medvetet låtit bli att berätta för dem om mitt äktenskap eftersom jag inte tycker att det är respektfullt mot sin partner att berätta exakt allt för sina vänner. Men många tjejer jag har träffat är vana vid att berätta nästan allt för sina vänner, de berättar alla smådetaljer och går ibland till och med på toaletten tillsammans på krogen, men jag har svårt för denna typ av vänskap. Jag delar absolut med mig av saker med mina vänner och jag har inget emot att mina vänner delar med sig av privata saker om dem själva med mig trots att jag själv inte alltid gör detsamma.

När jag var gift, fick jag även kommentarer från omgivningen att jag och min man inte verkade göra speciellt många aktiviteter tillsammans. Vi hade inga gemensamma vänner utan jag umgicks med mina vänner och han med sina, och jag var aldrig intresserad av att vare sig skaffa ett gemensamt kompisgäng eller gå på parmiddagar. Många undrade om det inte störde mig att han inte var intresserad av att plocka blåbär, vilket är mitt stora specialintresse, men jag brydde mig inte speciellt mycket. Jag har helt enkelt inga problem med att plocka blåbär själv.

Jag reste dessutom ganska ofta utan min man, en gång tågluffade jag till och med med en kompis runt Europa och var borta en hel månad. Jag fick frågor om varför jag inte reste med min man istället. Men eftersom han inte var intreserad av att tågluffa och jag var det, varför skulle jag tvinga honom följa med eller avstå från att resa bara för att han inte tyckte om att tågluffa? Jag har aldrig tyckt att man måste dela alla intressen med sina vänner eller sin partner. Det viktigaste för mig är att man trivs ihop, inte att man gör exakt allt tillsammans.

Share Button

Lögner som överlevnadsstrategi, del 3

Share Button

I mina senaste inlägg har jag skrivit hur jag tvingades hitta på lögner i skolan och låtsas vara sjuk när vi fick skoluppgifter som jag inte klarade av eller när jag mådde så fysiskt dåligt av tröttheten att jag inte hade ork. Men jag ljög inte bara om att jag var sjuk, utan jag ljög även när jag ville dölja mitt annorlundaskap och och ville låtsas vara som alla andra.

När jag gick på lågstadiet, brukade jag berätta ärligt för mina klasskamrater vad jag gjorde på fritiden: jag läste grammatik och tidtabeller och såg aldrig på TV och lyssnade inte på musik. Men ju äldre jag blev, desto mer märkte jag att det inte var socialt accepterat att vara annorlunda. Till och med läraren i skolan tvingade mig att spela ett bollspel med mina klasskamrater på rasterna och gav mig beröm när jag skaffade normala intressen.

Om jag försökte säga ärligt att jag inte var intresserad av att leka kurragömma, hoppa hopprep, spela bollspel, kort eller andra sällskapsspel eller nästan några lekar med andra barn överhuvudtaget, fick jag negativ kritik. När jag däremot låtsades tycka om dessa aktiviteter, fick jag beröm. Därför tappade jag bort mig själv helt och hållet och lärde mig att jag måste härma mina klasskamrater för att kolla vilka aktiviteter jag borde tycka om. De flesta ungdomar låtsas förmodligen vara andra personer än vad de är för att spela tuffa, men i mitt fall gick allt överstyr. Jag tappade helt bort min identitet, ljög för andra hela tiden om mina åsikter, fritidsintressen och allt.

Jag ljög till och med för mina föräldrar hemma och berättade för dem att jag hade haft roligt på klassresor även om sanningen var att jag hade haft hemsk ångest och bara hade velat dö. Jag hittade också på att jag hade vänner som inte ens existerade och att jag hade fått beröm i skolan för jag märkte att mamma blev nöjd på det sättet. Eftersom jag alltid har varit en person som påverkats starkt av andra människors sinnesstämningar, var det viktigt för mig att mamma skulle vara glad och nöjd. Om jag märkte det minsta lilla att hon var orolig för mig, blev jag också orolig och kände mig obehaglig till mods. Därför var jag livrädd för att göra henne orolig och ljög därför för henne.

När jag i 24-årsåldern fick veta att jag hade Aspergers syndrom, var det svårt för mig till en början att övertyga min omgivning om att jag verkligen hade fått rätt diagnos. Den Paula som de hade lärt känna innan diagnosen hade nämligen inte varit den riktiga Paula utan en falsk kopia av mig. Eftersom jag hade ljugit många gånger på ett övertygande sätt och till och med mamma hade gått på mina lögner, var det svårt för mig att övertyga min omgivning om att jag inte var den person som de trodde att jag var. Men efter diagnosen kände jag att jag inte längre ville ljuga utan jag ville visa mitt riktiga jag.

Share Button

Lögner som överlevnadsstrategi, del 2

Share Button

I mitt senaste blogginlägg berättade jag för er hur jag tvingades använda lögner som överlevnadsstrategi i skolan när min energi inte räckte till. Men det fanns även tyvärr andra situationer i skolan där jag tvingades ljuga, som till exempel jag fick uppgifter jag inte klarade av. Ibland handlade det om att jag inte hade förstått instruktionerna till uppgiften, och ibland handlade det om att jag hade förstått instruktionerna men visste ändå att jag inte skulle klara av att göra uppgiften rent praktiskt.

De lektioner som jag tyckte var allra jobbigast i skolan var syslöjd, träslöjd, skapande och hemkunskap. Egentligen var nästan alla skolämnen jobbiga för mig förutom språk, psykologi och religionskunskap, men dessa förstnämnda ämnen var så jobbiga att lektionerna framkallade enorma ångestkänslor hos mig. På dessa lektioner krävdes det nämligen att man kunde tolka synintryck och hade praktiska färdigheter, vilket jag saknade. På grund av mina syntolkningssvårigheter kunde jag inte pyssla, rita, sy och göra liknande saker och därför hade jag alltid panik inför dessa lektioner. Om jag visste i förväg att vi skulle få en extrasvår uppgift i dessa skräckämnen, låtsades jag vara sjuk.

I högstadiet ingick det i hemkunskapslektionerna att man skulle jobba två och två i köket med mattanterna under en dag och hjälpa till med dukningen, diskandet och matlagningen. När jag hörde detta, visste jag direkt att jag skulle behöva skolka denna dag. Jag tyckte att alla dessa uppgifter lät svåra och oöverkomliga, men det allra värsta med kökspasset var dock att man jobbade två och två. Detta visste jag att jag inte skulle klara av av följande anledningar:

1. När jag skulle jobba tillsammans med någon av mina klasskamrater, skulle det bli mer rörigt. Eftersom det skulle bli mer intryck, skulle jag få ännu större svårigheter att förstå instruktionerna och jag skulle göra ännu mer fel i köket och riskera att få ännu mer utskällningar.

2. Eftersom jag hade svårt att förstå instruktioner och göra praktiska saker, behövde jag ställa mycket frågor. Men jag visste om att jag inte skulle våga ställa för många frågor om någon av mina klasskamrater var med och hörde alla mina frågor, då skulle jag bara känna mig dum.

När det var min tur att köra kökspasset tillsammans med en av mina klasskamrater, sa jag till mamma att jag kände mig sjuk och stannade hemma denna dag. Den klasskamrat som skulle köra kökspasset tillsammans med mig fick vara i köket ensam den dagen, och jag i min tur fick jobba i köket ensam med mattanterna en annan dag. Visst, det var mycket tufft att jobba med mattanterna ensam också och jag hade ångest ändå, men då slapp jag åtminstone de ovanstående problemen och uppgifterna blev en aning lättare. I och med att jag fick vara ensam med mattanterna vågade jag ställa mer frågor till dem och jag fick mer stöd och hjälp.

Att ständigt låtsas vara sjuk tog energi av mig, och när jag låtsades vara sjuk, var jag tvungen att skådespela även hemma för mina egna föräldrar. Då låg jag i sängen hela dagen för att inte väcka några misstankar hos dem. Men trots att det tog energi av mig att ständigt skådespela och ljuga, var jag glad att jag genom att stanna hemma slapp ha dödsångest inför de allra jobbigaste uppgifterna i skolan.

Share Button

Lögner som överlevnadsstrategi, del 1

Share Button

Eftersom jag hann leva med odiagnostiserad Aspergers syndrom i 24 års tid innan jag fick min diagnos, hann jag utveckla en del strategier för att klara mig i den här världen som ställde alldeles för höga krav på mig. En av dessa strategier var att hitta på lögner. Jag tyckte visserligen inte om att ljuga och det tog energi av mig att komma på vad jag sagt och till vem, men eftersom jag alltid fick dåliga reaktioner och utskällningar när jag försökte säga sanningen återstod det inga andra alternativ för mig än att ljuga.

En situation jag brukade ljuga i var när jag var för trött att delta i aktiviteter. En gång hade min italiensklärare i gymnasiet bestämt att vi skulle gå och se på opera tillsammans en kväll. När kvällen närmade sig, fick jag veta att pjäsen skulle sluta sent. Jag insåg att jag inte skulle vara hemma förrän halv elva, och jag behövde väldigt mycket sömn. Dagen efter skulle fransklektionen börja klockan åtta på morgonen, men jag behövde ju gå och lägga mig allra senast nio eller helst ännu tidigare så att jag inte skulle ramla ihop dagen efter. Eftersom jag redan hade förbrukat ett max antal tillåtna frånvarotimmar för fransklektionerna, visste jag att jag skulle få underkänd i franskan om jag skulle komma försent till skolan dagen efter (tyvärr hade jag tvungen att skolka en del eftersom jag hade ångest och led av fruktansvärd trötthet, därav min höga frånvaro) .

Jag började känna paniken stiga i hela kroppen. Det handlade ju inte om att jag ”bara” skulle vara småtrött, utan jag visste om att jag bokstavligt talat skulle kollapsa om jag följde med på operan. Vad skulle jag göra nu? Jag visste med säkerhet om att jag inte skulle orka gå i skolan dagen om jag följde med. Men jag kunde inte fejka någon sjukdom heller för vad skulle det vara för en sjukdom som gjorde mig sjuk under bara en kväll? Tyvärr kunde jag inte skolka lektionerna på operadagen och låtsas vara sjuk då för vi hade franska även denna dag, och jag var ju tvungen att vara med i franskan om jag ville få godkänd.

Till slut kom jag på en briljant lösning: migrän! Eftersom min bror led av migrän, visste jag om att ett migränanfall kunde komma plötsligt. Därför skulle det alltså inte vara konstigt om jag var i skolan på dagen, hade migränanfall på kvällen och dök upp i skolan igen morgonen efter. Jag bad min bror beskriva exakt hur ett migränanfall kändes så att jag skulle kunna fejka ett anfall på ett trovärdigt sätt. Dagen innan övade jag flera gånger framför spegeln att se svag och ledsen ut och säga tyst att jag behövde gå hem eftersom jag hade ett migränanfall komma. Jag mådde mycket dåligt över att behöva ljuga och jag var orolig för att bli avslöjad, men läraren ifrågasatte inte mig och jag slapp följa med på operan.

Share Button

Hur skapa nyttiga måltider när man äter samma maträtter?

Share Button

Vissa personer med Aspergers syndrom eller autism, liksom jag själv, har känsliga smaklökar, och andra föredrar att äta samma maträtter varje dag eftersom de gillar rutiner. Många människor har frågat mig om det går att få i sig alla viktiga vitaminer från kosten om man äter samma maträtter varje dag, och ja, det går absolut! Att äta mångsidigt och att äta varierat är nämligen två skilda saker. Jag äter väldigt mångsidigt, men däremot äter jag inte varierat eftersom jag äter samma maträtter varje dag. Hälsa har varit ett av mina specialintressen, och därför är det viktigt för mig att äta mångsidig kost och att undvika onyttig mat.

När man planerar sin kost, är det viktigt att komma ihåg att det finns olika teorier om vad som är nyttigt. Vissa tycker att det är onyttigt att äta frukter eftersom de höjer blodsockernivån, andra tycker att det är nyttigt. Vissa tycker att man bör äta LCHF och undvika kolhydrater, andra påstår att LCHF är farligt. Vissa förespråkar vegetarisk kost, vissa tallriksmodellen, vissa stenålderskost, vissa gluten- eller mjölkfri kost och så vidare. Vissa tycker att man bör undvika att äta Östersjöfisk för ofta pga miljögifterna och säger att det är säkrare att äta odlad fisk, andra tycker att det är farligt att äta odlad fisk pga hög hormonhalt. Vissa ser all kalorifattig mat som nyttig och tycker exempelvis att plocksallad är nyttigt trots alla besprutningsmedel, andra räknar inte kalorier. Vissa tycker att det är viktigt att äta ekologiskt, andra tycker inte det. Man måste alltså själv ta ställning till vad man anser vara nyttig mat när man planerar sitt kostschema.

Själv försöker jag att äta så naturligt som möjligt, och därför undviker jag odlad fisk (däremot äter jag Östersjöfisk trots miljögifterna för jag ser det som mer naturligt). Jag äter aldrig någonsin sötningsmedel, dricker inte lightdrycker och köper aldrig hem pålägg i form av charkprodukter eftersom jag ser det som mycket onyttigt pga nitrithalten. När jag reser bort, kan jag ibland köpa plocksallad från salladsbufféer även om jag ser det som onyttigt och farligt på grund av alla cancerframkallande tillsatser, och de dagar jag har ätit plocksallad brukar jag därför kalla för mina onyttiga dagar. Egentligen anser jag att all mat som inte är ekologisk är onyttigt, men på grund av min ekonomiska situation har jag tyvärr inte alltid möjlighet att endast köpa ekologisk mat. Därför måste jag ibland köpa hem mat som jag ser som onyttigt.

Jag har planerat mitt kostschema så att jag kan äta samma mat varje dag utan att få vitaminbrist. Min kost består av glutefri havregrynsgröt med mjölk, fisk, kyckling, bulgur, ägg, olivolja, grönsaker av olika färger, frukter och bär. Jag dricker vatten med färskpressad citronsaft flera gånger om dagen och jag äter även rå ingefära dagligen. Det är inte viktigt för mig i vilken ordning jag äter mina måltider, så ibland blir det havregrynsgröt till frukost, ibland till lunch eller middag. Jag gillar inte komplicerade maträtter utan maträtterna ska vara enkla: inga såser, grytor, soppor och dressingar eftersom jag inte gillar dem, utan det ska istället vara kyckling eller fisk tillagad i ugn. Att stoppa en rå kyckling i ugnen skulle nog många inte kalla för matlagning, men det är matlagning för mig 😉

När jag var hemma med aktivitetsersättning, avvek jag i princip aldrig från mitt kostschema, men idag måste jag göra det då och då eftersom jag ibland föreläser på andra orter. Ibland hamnar jag i en situation när jag inte hittar nyttig mat som jag tycker om på föreläsningsorten, och i sådana situationer köper jag något onyttigt. Jag äter bara onyttigt om jag måste, och jag får aldrig dåligt samvete när jag gör det eftersom jag äter nyttigt annars.

Detta kostschema passar mig mycket bra, men alla tycker om olika maträtter och därför ska man planera sitt kostschema efter sin egen tycke och smak. Om man har Aspergers syndrom och vill äta samma maträtter varje dag men är osäker på om man får i sig allt kroppen behöver, är det bäst att kontakta en dietist.

Share Button

Ångesten när en liten detalj saknas

Share Button

När jag läste Saila Seppos bok som handlar om hur det är att vara en förälder till ett barn med Aspergers syndrom, kände jag igen mig i en episod. Hon beskriver nämligen i boken hur hennes son vid ett tillfälle ville äta ananasringar och hon hade lovat sonen att han skulle få äta dem efter skolan. När han kommer hem från skolan, rusar han direkt till köket och börjar äta ananasringar ur burken. Förmodligen hade han tänkt på ananasringarna hela dagen, och den detaljen var så viktig att det var det första han gjorde när han kom hem.

För mig har också liknande detaljer varit viktiga, speciellt under min uppväxt. Någon kanske hade sagt eller lovat mig något speciellt skulle hända, och ofta hade det varit någon liten detalj i omginvingens ögon som inte varit viktig alls för dem. En gång blev jag på dåligt humör när mina föräldrar hade nämnt att det skulle finnas lax på julafton, och när det visade sig att det inte fanns någon lax trots allt så var nästan hela julen förstörd för mig. Men mina föräldrar hade inte varnat mig i förväg att det hade blivit ändring på planerna för de visste om att det fanns många andra saker på julbordet som jag tyckte om. Men jag hade fastnat för just laxen.

Nu när jag är äldre blir jag inte lika förstörd av liknande händelser, inte ens om denna lilla detalj skulle ha varit mycket viktig för mig. Att jag kan hantera sådana här händelser bättre idag betyder inte att min Aspergers syndrom har växt bort, utan det handlar om att jag har lärt mig att saker inte alltid blir som jag tänkt mig. Därför är jag förberedd för negativa överraskningar idag. Ibland kan det fortfarande kännas jobbigt, men jag visar inte längre utåt om jag blir sur i sådana här situationer. Jag vet nämligen att ingen vill förstöra det för mig med mening utan det handlar om att det ibland kan dyka upp omständigheter som man inte kan rå för.

Nyligen hände det en lite jobbig händelse. När jag föreläste i Danmark i helgen, hade jag köpt jordgubbar som jag åt i hotellrummet innan min föreläsning. Jag lämnade en liten jordgubbe kvar i lådan som jag hade planerat att äta efter föreläsningen. Den där lilla jordgubben skulle vara min belöning efter en genomförd föreläsning, och när tekniken krånglade i början av föreläsningen tänkte jag på jordgubben och blev direkt på bättre humör.

Men tyvärr blev det inte som jag hade tänkt mig. Det visade sig att en städerska hade varit i mitt hotellrum under tiden jag föreläste och slängt jordgubbslådan, inklusive den lilla jordgubben som fanns kvar. Förmodligen hade hon trott att det var skräp eftersom det troligen inte är så vanligt att man endast lämnar en liten jordgubbe kvar i en låda. Då blev kvällen lite annorlunda än vad jag hade tänkt mig, och jag var fortfarande lite ledsen över jordgubben när jag gick och la mig för kvällen. Men eftersom jag är van vid sådana här händelser, försökte jag att inte låta händelsen förstöra min dag. 

Share Button

Nu är konferensen slut!

Share Button

Nu har konferensdagarna tagit slut. Dagarna har varit mycket intensiva, och i stundtals kändes det lite jobbigt med alla sociala evenemang, men jag är ändå glad över att jag deltog i konferensen 🙂

Min föreläsning var igår och allt gick bra! Arrangörerna kom ihåg från konferensen i Kuwait att jag behöver mycket sömn och gärna sover länge på morgnarna, och därför satte de min föreläsning på en eftermiddagstid, vilket jag är jättetacksam för.

Jag glömmer ofta bort att jag är ansiktsblind, men i sådana här konferenser märks det tydligt. Jättemånga människor visste vem jag var för vi hade tydligen träffats i Kuwait men jag kände inte igen dessa personer. Och trots att jag pratade med flera personer under dagarna i Danmark varje dag, kände jag oftast inte igen dem dagen efter. Ibland fick jag konstiga blickar när jag presenterade mig för personer jag hade pratat länge med kvällen innan, vilket jag kan förstå 😉

Det var jätteroligt att träffa Stephen igen, och jag lyssnade även på hans föreläsning som handlade om vilka styrkor det kan innebära att ha Aspergers syndrom. Nu kommer det bli några dagars vila för mig, sen kommer det bli en föreläsningsresa till Umeå!

IMG_13021935569_10153423481220197_3352494314862976399_n12417942_10153423481240197_6312461895286600052_n

Share Button

Nu bär det av mot Danmark

Share Button

Nu kommer jag flyga till Danmark i några dagar för att föreläsa och att delta i en stor autism konferens. Vissa människor som jag lärde känna när jag föreläste i Kuwait, bland annat Stephen, kommer också att delta i konferensen. Eftersom det kommer att vara mycket människor och mycket socialt samspel tycker jag att det känns tryggt att Stephen kommer att vara där så att jag har någon jag känner sedan innan. 

Jag får se om jag kommer att kunna uppdatera bloggen från Danmark även om det är målet. Men om jag inte kan eller hinner göra det så kommer jag skriva nästa inlägg senast på måndag när jag är tillbaka 🙂

Share Button

Motsägelser

Share Button

Jag har ibland fått höra att jag är en motsägelsefull person. Ibland klarar jag av vissa situationer, och ibland gör jag inte det. Mina personlighetsdrag kan variera också mycket beroende på vilken situation jag befinner mig i.

Någon dag är det okej att någon kompis tar med sig en person jag inte känner när jag ska träffa kompisen utan att jag vet om det i förväg, någon annan dag klarar jag absolut inte sådana här oväntade situationer och får fruktansvärd ångest. Någon dag är det okej för mig att äta köttgryta, någon annan dag är det absolut inte okej. Någon enstaka gång orkar jag dammsuga, men oftast orkar jag inte det.

Å ena sidan är det lätt för mig släppa in journalister i mitt hem och berätta för dem om mitt liv, men å andra sidan har jag fruktansvärd ångest att släppa in andra människor i mitt hem som jag inte känner väl. Å ena sidan har jag inga svårigheter att föreläsa och småprata med åhörare på mina föreläsningar och har inga problem med att veta vad jag ska säga till dem, men å andra sidan har jag ingen aning om vad jag ska säga till de grannar till mig som jag bara känner flyktigt.

Å ena sidan har jag tidigare börjat prata med okända människor då och då, men å andra sidan har jag oftast inget intresse av att lära känna nya människor och absolut inte småprata med dem. Å ena sidan är jag väldigt öppen och pratig i vissa situationer, å andra sidan blir jag så tyst och tillbakadragen i vissa situationer att människor har börjat kommentera att jag är extremt blyg.

Eftersom människor tycker att jag kan bete mig på helt olika sätt i olika situationer, har det hänt att jag inte blivit tagen på allvar. Jag får höra saker som: ”Men Paula, visst orkar du dammsuga, du orkade ju göra det igår”, eller ”jag vet att du klarar av den här sociala situationen, du är ju social annars.” Ibland har jag en känsla av att människor bara tror att jag hittar på eftersom jag är så motstridig i deras ögon.

Men anledningen till att jag klarar av förändringar olika mycket på olika dagar och att jag klarar av att äta olika saker på olika dagar beror på att jag är tröttare på vissa dagar. När jag är pigg, räcker min energi ibland till att klara av situationer och maträtter som jag tycker är lite jobbiga om jag anstränger mig, men när jag är trött så orkar jag inte det. Jag kan dammsuga någon enstaka gång precis på samma sätt någon annan person kanske orkar att sova fyra timmar på natten någon enstaka gång, men hen skulle inte orka leva så regelbundet.

Att jag har svårare för vissa sociala situationer än andra beror på att  det handlar om helt olika situationer. När jag har journalister i mitt hem eller pratar med åhörare om mina föreläsningar, handlar det egentligen inte om socialt samspel i den bemärkelsen att jag måste veta vad jag ska säga och hur jag ska bete mig, utan jag får direkta frågor som jag svarar på. Dessutom vet jag vilket ämne vi ska prata om: Aspergers syndrom.  Om jag däremot har någon annan person i mitt hem, förväntas jag vara en bra värdinna och då vet jag inte hur jag ska bete mig, vad som är lämpligt att säga och vad jag ska bjuda på.

Att det hände att jag tidigare i vissa situationer inte hade några problem med att prata med främlingar berodde på att jag tyckte att jag och personen hade något intressant att diskutera och personen var rolig att prata med för stunden, men det betydde nödvändigtvis inte att jag ville lära känna personen närmare och träffa denne igen. De allra flesta människor pratar med främlingar då och då utan någon avsikt att lära känna dem närmare, den enda skillnaden är att de pratar om ytliga saker som vädret medan jag isåfall har djupa diskussioner. Och att jag ibland kan bli helt tyst i vissa situationer beror på att jag inte vet hur jag ska bete mig, de andra människorna pratar om något ämne jag inte har kunskap om och situationen är för ostrukturerad.

Att jag beter mig på olika sätt i olika situationer betyder inte att jag fejkar eller är en motsägelsefull person, utan det handlar om att min Aspergers syndrom yttrar sig på detta sätt. Jag har en mycket ojämn begåvningsprofil, och trots att andra människor kan tycka att alla dessa situationer är lika, är de inte alls lika för mig.

Share Button