Vissa av oss med Aspergers syndrom känner att vi vill ha koll på läget. Ibland vill man veta ungefär vad som kommer att hända så att det blir någon slags ordning i huvudet och man slipper plötsliga överraskningar.

När jag var barn och gick i skolan, märkte jag alltid direkt om någon klasskamrat fattades, och då började jag direkt undra varför. Hade klasskamraten försovit sig och skulle komma senare, och vilken tid skulle hen isåfall komma? Skulle hen komma mitt under den första lektionen eller först senare på dagen? Var hen kanske sjuk och skulle komma tillbaka efter några dagar? Eller var hen bortrest och skulle dyka upp i skolan först veckan därpå? Alternativen var många och tankarna började snurra i mitt huvud.

Eftersom sådana här situationer gjorde mig osäker, började jag fråga mina klasskamrater och lärare om klasskamraten i fråga, och jag gav mig inte innan någon berättade för mig varför klasskamraten inte var i skolan. Jag märkte att andra människor ibland blev irriterade på mina frågor, och ibland vägrade de svara för de tyckte att jag behövde lära mig att släppa kontrollen och leva i ovisshet. Därför slutade jag ställa frågor när jag blev äldre, vilket jag fick beröm för. Men det som ingen visste om var att jag inte hade slutat oroa mig och att jag led inuti för att jag inte fick fråga. Jag visade bara inte mina känslor utåt.

Anledningen till att ovissheten gjorde mig orolig var att hela skoldagen blev annorlunda om någon fattades. Om klasskamraten som fattades var en mobbare, ville jag veta när hen skulle komma tillbaka för att få reda på hur länge jag skulle kunna slappna av. Om klasskamraten däremot var en extrasnäll person, hoppades jag att hen skulle komma tillbaka till skolan så fort som möjligt, och när jag fick ett datum och tid så hade jag någonting att se fram emot. Och om klasskamraten hade försovit sig ville jag också veta det för jag blev störd när någon kom till skolan mitt under lektionen, men störningsmomentet blev mindre om jag fick en förvarning.

När jag föreläser, är det många som frågar mig om min skoltid hade varit lättare om jag hade fått mina diagnoser tidigt eller om tidiga diagnoser hade påverkat min självkänsla negativt. Jag tror absolut inte att min självkänsla hade påverkats negativt om jag hade fått diagnoserna tidigt! Under hela min skoltid trodde jag att jag var dum och lat och hade ständigt dåligt samvete för det. Jag hade definitivt behövt stöd och hjälp i skolan, men även om jag inte hade fått det, hade det underlättat mig enormt om jag hade vetat varför jag var annorlunda. Nu kände jag mig annorlunda utan att förstå varför, och det framkallade panik hos mig. Om jag hade fått en förklaring till mitt annorlundaskap hade jag sluppit undra.

När jag gick i skolan, hade jag ständig ångest eftersom jag hade svårt för många skoluppgifter. Ibland hade jag inte förstått instruktionerna, ibland hade jag inte orkat lyssna på dem och ibland hade jag förstått instruktionerna men kunde ändå inte göra uppgiften rent praktiskt. De uppgifter som jag hade svårt att göra var bland annat att laga mat och sätta upp strykbrädan på hemkunskapslektionerna, rita, klistra och så vidare. Dessutom hittade jag inte i skolan. När jag såg att mina klasskamrater klarade av dessa saker utan problem, trodde jag att de ansträngde sig mer än jag. Jag hoppades hela tiden på att hitta den rätta knappen i min hjärna som skulle få mig att förstå hur jag skulle göra för att klara av samma saker som andra.

Ju äldre jag blev, desto större blev min ångest och rädsla för skolan. En av mina viktigaste strategier i högstadiet, förutom att skolka så mycket som möjligt, var att skaffa vänner som jag alltid hängde med. Jag hittade två tjejer i klassen som jag började umgås med hela tiden. Eftersom jag alltid umgicks med dessa tjejer, märktes inte mina svårigheter längre. Jag följde nämligen alltid efter dem till rätt klassrum så att jag inte gick vilse i skolan, jag gjorde alla grupparbeten med dem och de hjälpte mig att göra uppgifter som jag inte kunde göra. Jag köpte dessa tjejer glass varje dag så att de inte skulle tröttna på mitt sällskap, och jag var livrädd för att bli övergiven av dem. Inte för att jag tyckte om deras sällskap utan jag behövde dem för att klara av skoluppgifterna. Därför accepterade jag att de ibland sa elaka saker till mig.

Min strategi att umgås med dessa tjejer fungerade för lärarna verkade inte märka att jag hade svårigheter. Däremot var jag tvungen att skolka om dessa tjejer var sjuka samtidigt för jag var helt handikappad utan dem. I början av högstadiet vågade jag inte heller gå på toaletten i skolan om ingen av tjejerna behövde gå på toaletten för jag var rädd för att inte hitta tillbaka. Att vara beroende av människor som jag innerst inne inte ens ville umgås med var jobbigt och tärde på min självkänsla, men jag hade inget val. Om jag hade fått hjälp och stöd från lärarna samt sluppit vara beroende av dessa klasskamrater, hade det underlättat enormt.