månadsarkiv: juli 2016

Låt aldrig ett barn känna sig oönskat!

Share Button

Precis som jag skrev i ett inlägg för några dagar sedan riskerar personer med Aspergers syndrom och andra neuropsykiatriska diagnoser att få skäll när omgivningen tolkar deras svårigheter som ovilja och lathet. Nu när jag är vuxen, ställer inte denna svårighet till för mig lika mycket som det gjorde när jag var barn. Hemma hos mig själv är det jag som bestämmer och jag får göra allt i min egen takt. Om jag inte hittar det jag behöver, kan jag ta mig all den tid jag behöver för att leta och hittar jag ändå inte får jag vara utan.

Som barn fick jag däremot vara på helspänn hela tiden för jag kände mig i vägen och var livrädd för att få skäll, vilket jag oftast fick när jag exempelvis inte hittade saker lika snabbt som andra. Det var inte bara mina lärare som skällde ut mig utan även mina klasskamrater för mina svårigheter ställde till det för dem också. I hemkunskapen jobbade vi två och två när vi lagade mat, och förutom att jag inte hittade de nödvändiga redskapen hade jag svårigheter att både förstå instruktionerna hur man lagade maträtten samt att utföra matlagningen rent motoriskt. Jag lyckades exempelvis inte lära mig hur man knäcker ägg utan att äggskal hamnade i ägget.

Tjejen som jag jobbade med på hemkunskapslektionerna tappade av förståeliga skäl snart tålamodet med mig för mina svårigheter ställde till det för henne också. Hon frågade läraren om hon fick byta plats och jobba med någon annan varpå läraren svarade att hon fick fråga alla klasskamrater själv. Så hon började fråga runt och erbjöd till och med några av mina klasskamrater pengar om någon av dem skulle kunna tänka sig att jobba med mig. ”Snälla, jag kan betala och köpa glass till dig varje vecka, bara jag slipper jobba med Paula”, sa hon till en av mina klasskamrater. Men ingen av mina klasskamrater ville jobba med mig, så hon var tvungen att acceptera sitt öde. Jag kände mig ledsen för att jag hade ställt till det för henne och hade dåligt samvete. Jag ville såklart inte förstöra hennes liv och tvinga henne jobba tillsammans med mig men jag hade inget val.

När man skulle bilda lag på gympalektionerna blev jag alltid  i likhet med många andra barn med Aspergers syndrom vald allra sist. Att jag blev vald sist gjorde mig inte något, jag visste ju själv att jag var dålig på gympa. Men det som däremot inte kändes bra alls var vetskapen om att laget där jag till slut hamnade alltid var missnöjd eftersom jag kunde förstöra deras chanser att vinna. Ibland började de två lagen bråka med varandra: ”Varför ska vi ha henne nu, många av oss hade henne senast i vårt lag?” varpå det andra laget svarade: ”Nej, det var förrförra gången, den här gången får ni faktiskt ha henne.” Jag visste att de allra flesta hade varit glada om jag hade försvunnit eftersom jag bara var till besvär på grund av mina svårigheter. Det kändes inte alls bra att veta att jag var oönskad.

När man har barn med Aspergers syndrom eller andra neuropsykiatriska diagnoser i sin klass, bör man se till att barnet aldrig hamnar i den sits där jag var. Därför bör man lösa situationen på ett annat sätt, och beroende på situationen kan man lösa problemet på olika sätt. Ibland kan det räcka med att läraren går igenom tillsammans med eleven  självklart i enrum var de nödvändiga redskapen går att hitta, skriver allt på ett papper och låter eleven öva de arbetsmoment som är svåra. Ibland kan man låta eleven jobba ensam om hen vill det, och på gympan kan man låta eleven välja själv på vilket hen vill motionera. Låt aldrig en elev känna sig oönskad och i vägen för klasskamraterna!

Share Button

Artikel om mig i en finsk tidning

Share Button

Den finska tidningen Kauneus ja Terveys har lagt upp en artikel om mig på nätet. Jag vet att de flesta av er inte kan finska, men eftersom jag vet att jag också har en del finskspråkiga bloggläsare bestämde jag mig för att länka till artikeln. Den här intervjun är gammal och publicerades i papperstidningen för ett par år sedan i samband med att min debutbok kom ut i Finland, men reportern har lagt ut den på nätet först nu.

Det står dock ett par felaktigheter i rubrikerna i artikeln. Tyvärr lades rubrikerna ut efter att jag hade fått korrekturläsa artikeln så jag såg inte dessa felaktigheter förrän artikeln kom ut i tidningen. För det första kallas Aspergers syndrom för sjukdom, vilket naturligtvis inte stämmer. För det andra står det i en av rubrikerna att jag inte kan ljuga, vilket inte heller stämmer. Jag har aldrig sagt  till reportern att jag inte skulle kunna ljuga så det måste vara ett missförstånd. Det som jag sa på intervjun var att jag förut inte visste vilka saker som sårade andra människor och att jag därför ofta sa sanningen i situationer när jag enligt normen borde ha dragit vita lögner. Reportern ha missförstått mig och fått för sig att jag inte kan ljuga. Jag får se om redaktören kan rätta till dessa felaktigheter. Men annars har hon skrivit en ganska bra artikel!

Share Button

När man saknar förmågan att sortera bort oviktiga detaljer

Share Button

I likhet med många andra med Aspergers syndrom och autism har jag i vissa situationer svårt att sortera bort onödiga detaljer. Än så länge jag kan minnas har jag exempelvis haft svårt att hitta en sak eller ett föremål bland många andra saker. Jag kan ha svårt att hitta en bok bland andra böcker i bokhyllan, och framför allt har jag alltid haft svårt att hitta varor på hyllorna i mataffärer. Jag kan inte ens räkna de gånger jag frågat personalen i mataffärer var de exempelvis har bikarbonat eller äppelciervinäger, personalen bara har hänvisat mig ”ditåt” eller ”till den och den hyllan”, jag har gått och letat men inte hittat och fått lämna mataffären tomhänt. Ibland har jag frågat igen och bett personalen följa med mig och visa tydligt var grejen jag letar efter finns, men ibland känner jag att jag inte vill besvära personalen igen och bestämmer mig för att prova lyckan i någon annan mataffär istället.

När jag gick i skolan, var min största skräck slöjd- och hemkunskapslektionerna. Förutom att jag hade svårt att lära mig sy och laga mat rent praktiskt, hittade jag oftast inte de grejer som behövdes till uppgiften som tyg, tråd, stekpanna osv, Många gånger hände det att läraren försökte förklara på vilken hylla, skåp eller rum grejerna fanns, men om det fanns många grejer på samma ställe smälte allt bara ihop i min hjärna och jag kunde inte urskilja detaljerna, dvs de grejer jag behövde. Jag skämdes ihjäl när jag var tvungen att erkänna att jag inte hade hittat för då tappade lärarna ofta tålamodet med mig. Och då fick jag dåligt samvete för att jag hade besvärat läraren och kände mig dålig eftersom mina klasskamrater hittade direkt.

Ibland har det hänt att människor tror att jag inte försöker tillräckligt och bara är lat, och då kan de säga att de inte tänker hjälpa mig och låter mig vara utan grejen om jag inte hittar själv. Men då har jag faktiskt fått vara utan grejen och exempelvis sova utan lakan eller kudde om jag har letat och letat och inte hittat. Att hota mig på det där sättet har aldrig fungerat för min oförmåga att hitta har ingenting med bristande motivation att göra.

Många gånger händer det att människor höjer rösten när de upptäcker att jag inte hittar, men då blir jag bara stressad och får ännu svårare att hitta. När jag upptäcker att någon är arg eller stressad, blir min funktionsförmåga nämligen lätt ännu sämre. Därför är det bäst för mig att man talar med mig med en lugn röst och inte tappar tålamodet. För ibland händer det faktiskt att jag hittar till slut, men det kan ta mycket längre tid än hos andra människor.

Share Button

Blir livet lättare med åren när man har Aspergers syndrom?

Share Button

Det som många har frågat mig är om jag tycker att livet blir svårare eller lättare med åren när man har Aspergers syndrom eller autism. För mig har livet blivit lättare på många sätt, men det beror absolut inte på att min Aspergers syndrom och svårigheter skulle ha växt bort utan det handlar om att jag har hittat fungerande strategier som gör att jag kan leva ett liv utan att bli alldeles för utmattad.

Många strategier som jag har hittat är sådana som är emot det jag lärde mig som barn. När jag var barn, lärde jag mig att man blev deprimerad och ångestfylld om man isolerade sig ensam hemma alldeles för länge, men efter att jag fick min diagnos och lärde känna mig själv förstod jag att den regeln inte gäller mig. Om jag känner för att vara ensam, tillåter jag mig att vara det oavsett vad experterna säger. En gång för runt 12-13 år sedan gick jag hemma utan sysselsättning och hade gjort det i flera års tid, och då var jag i princip hemma ett halvår utan att träffa en enda människa under tiden. Jag njöt av mitt liv av fulla drag medan omgivningen uttryckte sin oro och trodde att jag hade blivit deprimerad. Jag gör på samma sätt när jag åker Finlandsfärja: jag brukar isolera mig i hytten under hela resan för jag älskar trånga utrymmen.

Mamma lärde mig också att man ska plocka undan hemma, inte ha för många saker framme samt bädda sängen på morgnarna. Men jag har märkt att jag inte orkar plocka upp saker om jag råkar tappa något, och därför kan jag inte ha det pedantiskt rent hemma. Jag orkar inte bädda sängen eftersom det tar alldeles för mycket energi, och jag mådde bara dåligt förut när jag stressade över det. Jag äter ofta blåbär i soffan, och om jag råkar spilla något i soffan låter jag fläcken vara där om jag inte orkar hämta en trasa och torka bort fläcken. Därför har jag lite fläckar i soffan, men det är ett mycket billigt pris att betala för att inte bli utbränd.

Jag äter också samma maträtter varje dag när jag är hemma, och jag äter maten kall. Genom att låta bli att värma maten sparar jag också energi. Jag har lärt mig hemma att kyckling, risk, fisk och sådant bör ätas varm, men jag märkte att det blev alldeles för mycket för mig och många steg om jag värmer maten. Det går mycket snabbare och mer effektivt om jag tar fram maten direkt ur kylskåpet och äter den kall.

Jag har också lärt mig att det inte fungerar för mig att förvara tvättmedlet i badrummet och havregrynen i kökskåpet. Nej, havregrynspåsen måste vara framme i diskbänken och tvättmedlet ska vara på hallbordet, då blir det färre steg att ta när jag ska äta eller tvätta. Dessutom strävar jag inte längre efter att vara normal utan jag strävar efter att vara lycklig. Genom att följa dessa strategier har jag sparat otroligt mycket energi, mitt liv har blivit otroligt mycket lättare och jag mår fysiskt och psykiskt mycket bättre 🙂

Share Button

Mitt barn vill inte acceptera sin diagnos, vad göra?

Share Button

När jag föreläser, möter jag ofta föräldrar vars barn nyligen blivit diagnostiserade med Aspergers syndrom eller autismspektrumtillstånd. Ibland har dessa barn haft svårt att ta till sig diagnosen. Eftersom många av dessa föräldrar frågar mig om råd om vad de bör göra, har jag samlat några tips på vilka saker som är bra att tänka på.

1. Om ditt barn inte vill prata om sin diagnos med dig just nu, respektera detta! Även om jag själv fick min Asperger-diagnos som vuxen, fanns det ibland andra situationer i livet där jag som tonåring mådde dåligt och mina välmenande föräldrar försökte prata om problemet med mig. Men då kände jag bara att föräldrarna la sig i vilket bara ledde till irritation. Men självklart ska du finnas där för ditt barn ifall hen behöver prata av sig!

2. Om ditt barn inte vill prata med dig om diagnosen men behöver någon annan vuxen att prata med, kan ni vända er till habiliteringen. Ibland är det lättare för barnen att prata med någon utomstående av anledningen att föräldrarna står en alldeles för nära.

3. Försök tänka på din egen inställning till diagnosen. Ibland kommer diagnosen som en chock till er föräldrar, vilket kan innebära en sorgprocess över att ens eget barn inte är som andra barn. Även om många barn med Aspergers syndrom har svårt att läsa av kroppsspråk, kan många känna på sig att föräldrarna är oroliga. Om föräldrarna har svårt att ta till sig diagnosen, finns en stor risk att även barnet också kommer att ha det.

4. Försök acceptera ditt barn som hen är! Det gör otroligt mycket för självförtroendet om man känner att man blir älskad som man är och inte behöver förändras.

5. Påminn ditt barn om att Aspergers syndrom även kan innebära styrkor.

Share Button

Dagens etc skriver om mig idag

Share Button

Tidningen Dagens etc skriver idag om hur det var för mig att växa upp med Aspergers syndrom:

http://www.etc.se/inrikes/forsokte-lange-bli-som-alla-andra

Share Button

Alla barn lär sig inte på samma sätt

Share Button

De flesta barn och även många vuxna tycker att det är roligt med grupplekar. I skolan leker många barn på rasterna och ibland på lektionerna, och i vuxenåldern leks det ibland grupplekar på exempelvis fester. Men alla människor är inte förtjusta i grupplekar, inte minst många av oss med Aspergers syndrom eller autism.

Själv har jag alltid hatat grupplekar. I värsta fall har lekarna gjort mig fruktansvärt trött och framkallat stor ångest hos mig, i bästa fall har de bara gjort mig utmattad. Det sägs ibland att barn lär sig nya saker bäst genom att leka, men detta har aldrig gällt mig. Språk var mina favoritämnen i skolan, och jag läste sju olika språk på gymnasiet. Som tur var var det mycket katederundervisning på min skoltid vilket utgick på att läraren pratade och förklarade grammatikreglerna för oss samtidigt som vi elever skrev ner allt på vårt block. På detta sätt lärde jag mig otroligt bra och snabbt och jag fick alltid mycket bra betyg i språk utan att behöva anstränga mig.

Ibland fick däremot någon språklärare för sig att vi skulle lära oss bäst genom att leka. Ibland anordnade lärarna tävlingar om vem som hade lärt sig grammatiken bäst, och jag vann oftast dessa tävlingar. På andra lektioner som geografi och biologi anordnades det ibland också tävlingar, men då förlorade jag alltid eftersom jag hade otroligt svårt för att ta in andra ämnen än språk. Dessa tävlingar framkallade ingen ångest hos mig, men däremot gjorde de mig totalt utmattad eftersom de innebar för mycket socialt samspel. Jag lärde mig aldrig någonting om vare sig språk eller andra skolämnen av dessa tävlingar men de tog all min energi som jag effektivt hade kunnat använda till andra saker.

Ibland fick vi en lapp på språklektionerna där det stod något ord eller ett verb på det främmande språk som vi höll på att lära oss. Om det var ett verb, skulle vi ställa oss framför hela klassen och låtsas göra det som stod på lappen utan att vi sa ett enda ord och klasskamraterna försökte gissa vilket verb det handlade om. Om det stod något ord, skulle vi förklara med egna ord vad ordet betydde medan klasskamraterna försökte gissa ordet.

Förutom utmattning framkallade dessa ovannämnda lekar otroligt stor ångest hos mig. Eftersom jag i likhet med många andra med Aspergers syndrom har svårt för kroppsspråk, var det mycket svårt för mig att förklara betydelsen av ett verb endast med hjälp av kroppen. Min hjärna höll nästan på att explodera när jag försökte klura ut vad jag skulle göra med kroppen när jag exempelvis skulle låtsas segla eller laga mat.

Det blev inte lättare när jag försökte förklara betydelsen av orden med egna ord. Jag har alltid haft mycket svårt för detta, oavsett om jag gör det på mitt modersmål finska eller på ett främmande språk. Därför lärde jag mig aldrig nya glosor genom dessa lekar, utan tvärtom: jag var så ångestfylld att jag nästan glömde bort alla orden på det främmande språket i fråga! Det allra värsta var däremot när vi skulle se på bilder eller rita. Jag är värdelös på bilder och det tog alltid mest energi av mig eftersom jag till skillnad från många andra med Aspergers syndrom aldrig har varit en visuell person. 

”Men du måste utsätta dig om du tycker att det är jobbigt med lekar, många tycker att det är jobbigt i början”, fick jag ibland höra. Så jag utsatte mig, år efter år. Men ju mer jag utsatte mig under de 12 år jag gick i skolan, desto jobbigare blev det. Och nu i vuxenåldern tycker jag att det är skönt när jag äntligen får tacka nej till alla slags grupplekar eller -spel. Nu vet jag att de inte ger mig någonting, utan snarare tvärtom.

Det är viktigt att alla lärare håller i minnet att alla elever inte lär sig på samma sätt. Vissa lär sig endast genom bilder, andra endast genom lekar, och vissa bara genom klassisk katederundervisning. Alla barn fungerar inte likadant!

Share Button

Plan B

Share Button

Vissa barn med Aspergers syndrom och autism reagerar kraftigt på förändringar. Själv tyckte jag inte alls om oväntade förändringar när jag var barn. Detta berodde på att jag hade planerat varenda detalj väldigt noga, och om något inte gick som jag hade väntat mig behövde jag tänka om och göra nya planer. Det tog väldigt mycket energi av mig att tvinga min hjärna att bearbeta förändringen och tänka om.

När jag var liten, åkte jag alltid till min farfar med mina föräldrar på söndagarna. Jag såg alltid fram emot dessa besök, och varje gång innan vi åkte planerade jag noga vad jag skulle göra där. Ibland var pappa bortrest på affärsresa, och dessa söndagar kunde vi inte åka till farfar. Men eftersom jag alltid fick veta långt i förväg när vi skulle hoppa över besöket, vara det okej för mig. Farfar hade stor trädgård och ett stort hus och jag hade många olika leksaker där. Det fanns alltid så mycket jag ville göra och tiden räckte inte alltid till, och därför planerade jag allt noga.

En gång fick jag en mycket obehaglig överraskning. När vi var framme hos farfar, visade det sig att han hade gäster. Världen gick under för mig. Jag hade ju planerat att sitta i vardagsrumsgolvet och leka, men nu fick jag göra nya planer! Jag blev ledsen och stängde in mig i ett av sovrummen i farfars hus och surade. Inte ens farfars nybakade bullar och saft kunde locka mig ut. Nej, nu var hela dagen förstörd och jag var stressad. På en sådan här dag va det ingen idé att jag skulle äta bullar för jag kunde ändå inte njuta av smaken. Jag var fortfarande på dåligt humör när vi kom hem på kvällen.

Mina föräldrar kunde inte alls förstå min reaktion och de tyckte att jag överreagerade kraftigt. Varför var det så farligt med gäster? Och visst, något annat barn hade kanske tyckt att det var roligt med variation och överraskningar, men för mig blev hela dagen förstörd. Jag blev helt låst när jag såg gästerna och visste inte vilka lekar jag skulle kunna leka nu när vardagsrummet var upptaget. Allt kom så plötsligt och i den situationen klarade jag inte av att göra nya planer. Därför låste jag in mig i sovrummet.

Det som hade hjälpt mig i sådana här situationer hade varit att någon hade hjälpt mig att göra en plan B och eventuellt plan C. Om jag hade fått hjälp att göra reservplaner ifall jag inte hade kunnat fullfölja mina ursprungliga planer hade sådana här situationer inte skapat så här mycket panik och ångest hos mig. Därför är det viktigt att barn med Aspergers syndrom får hjälp av de vuxna att göra reservplaner. När man exempelvis åker på skolutflykt kan det hända att saker inte går som man tänkt sig, och genom att göra plan B kan man ibland förebygga otrygghetskänslor.

Share Button

Bör personer med Aspergers syndrom träna på ögonkontakt?

Share Button

Många personer med Aspergers syndrom och autism tycker att det är svårt med ögonkontakt. Många av oss kan endast koncentrera sig på en sak och/eller ett sinnesintryck åt gången. Många som koncentrerar sig på att lyssna tar in vartenda ord, och därför kan de inte titta samtidigt. Eller så tittar de väldigt noga och ser varenda detalj men då har de ingen förmåga att samtidigt lyssna på vad som sägs. Därför kan det bli väldigt fel när en förälder säger till sitt barn: ”Se mig i ögonen när jag pratar med dig!” För om barnet måste välja vilket sinne hen ska använda, kan hen inte ta in det som sägs om hen tvingas till ögonkontakt.

Vissa personer med  Aspergers syndrom har svårt för ögonkontakt av andra anledningar. Vissa tycker helt enkelt inte att det känns naturligt, och några tycker att det är rent av obehagligt, speciellt om de inte känner sin samtalspartner väl. Därför föredrar dessa personer att titta bort i samtalssituationer.

När jag pluggade till aspergerinformatör på Ågesta Folkhögskola, kunde vi elever lägga våra huvuden mot bordet och blunda under lektionerna när läraren pratade. Detta tyckte läraren var bra. Hon visste om att vi elever oftast var koncentrerade och lyssnade på henne när vi gjorde på det sättet. Vissa elever kunde till och med vända ryggen mot läraren och klasskamraterna under lektionerna, vilket inte heller var något problem.

När jag föreläser om Aspergers syndrom, har jag ibland fått frågan om jag tycker att personer med Aspergers syndrom borde träna på ögonkontakt. Eftersom det kan ta otroligt mycket energi av många att tvinga sig själv till ögonkontakt anser jag att det är viktigt att aspergaren själv får bedöma om hen vill träna på ögonkontakt eller ej. Om hen inte vill det, bör detta respekteras. Visst, risken finns alltid att omgivningen felaktigt tolkar bristande ögonkontakt som ointresse, men en strategi kan vara att aspergaren isåfall talar om för omgivningen varför hen inte ser andra i ögonen. Om hen säger till sin samtalspartner: ”Anledningen till att jag inte ser dig i ögonen är att jag vill koncentrera mig noga på vad du har att säga”, minskar detta risken för missförstånd.

Share Button

Vikten att förstå logiken bakom de sociala reglerna

Share Button

Ibland kan barn med Aspergers syndrom eller autism ha svårt för att lära sig vad som anses vara ett snällt eller artigt beteende i olika situationer. Detta kan få barnen att framstå som ouppfostrade medan det i själva verket ofta handlar om att barnet helt enkelt inte vet vad omgivningen väntar sig av dem.

Själv tyckte jag som barn att vissa regler var väldigt enkla att lära sig. För mig var det exempelvis självklart att man inte fick slå andra barn. Jag tyckte själv att det gjorde ont att bli slagen, och därför ville jag inte göra ont på andra barn. Jag tyckte också att det var självklart att tacka när jag blev bjuden på något eller när någon hjälpte mig. För mig har det alltid varit viktigt att visa omtanke och jag hade redan som barn svårt för människor som aldrig sa ”tack”. Därför var jag noga med att tacka andra människor, och det var aldrig något problem.

Däremot hade jag mycket svårt att lära mig och komma ihåg vissa andra sociala regler. Jag förstod exempelvis inte att jag borde öppna dörrar och portar till mina grannar eller okända människor i stan om de gick bakom mig och bar tunga matkassar. Jag gick oftast in utan att hålla upp dörren och var helt oförstående om någon klagade på att jag inte hade hållit upp dörren. Jag förstod aldrig varför. Anledningen till att jag inte förstod något var att jag inte visste att andra människor ville bli behandlade på ett annat sätt än jag. Själv har jag alltid tyckt att det är jobbigt och om mina grannar eller okända människor håller upp dörrar för mig om jag har tunga matkassar och jag utgick ifrån att andra fungerade som jag.

Anledningen till att jag tycker att det är jobbigt att mina grannar håller upp dörrar för mig är att jag redan har planerat att lägga dessa matkassar på marken för att ta fram nyckelbrickan ur min handväska. När någon plötsligt håller upp dörren för mig utan att jag är beredd på det, går saker inte enligt planerna vilket är ett stressmoment och energikrävande för nu måste jag plötsligt tänka på ett annat sätt. Även om det tar mindre tid att komma in genom porten när någon håller upp dörren till mig är det energikrävande (däremot är det inga problem för mig om jag är i sällskap med en vän och vännen håller upp dörren för mig för då är jag beredd på det). När jag var yngre, hade jag ingen aning om att andra människor tyckte att det var mer energikrävande att lägga matkassar på marken än att låta en granne eller okänd person öppna porten och att de därför tyckte att det var oartigt av mig att inte hålla upp dörrar för dem.

På samma sätt förstod jag aldrig förut varför det var viktigt att bjuda sina vänner på glass eller godis om man själv åt glass eller godis i deras sällskap. Eftersom mamma påminde mig flera gånger, lärde jag mig den regeln till slut men det var energikrävande för mig att komma ihåg det i alla situationer. När jag frågade de vuxna varför det var viktigt att bjuda, sa de till mig att jag borde sätta in mig i andra människors situation och försöka föreställa mig hur jag skulle känna om en kompis åt glass i mitt sällskap utan att bjuda mig. Men jag förstod ändå inte.

I början av 20-årsåldern hade jag faktiskt en vän som ibland åt glass när jag var hemma hos henne utan att fråga mig om jag ville ha (detta var innan jag började leva hälsosamt så på den tiden åt jag fortfarande glass). Jag tyckte inte att det var något konstigt med hennes beteende för ibland hade hon bara en glasstrut hemma och blev sugen. Om hon skulle äta den glasstruten efter att jag hade åkt hem kunde hon lika gärna äta den framför mig, så resonerade jag. Och nu började jag förstå ännu mindre varför hennes beteende ansågs vara oartigt för i mina ögon var det helt normalt.

Det var först långt senare i vuxenåldern jag fick veta varför. Jag frågade min boendestödjare varför det anses var oartigt att göra som hon gjorde, och hon förklarade för mig att det beror på att andra människor lätt blir sugna om de ser någon annan äta glass och de inte får smaka. Då fick jag en förklaring till hur andra människor fungerade och tänkte. Själv blir jag inte sugen om jag ser någon annan äta något gott, och därför visste jag inte att andra människor blev det.

Ibland kan barn med Aspergers syndrom behöva tydliga förklaringar. Om ett litet barn exempelvis har ett annorlunda fungerande beröringssinne och inte tycker att det gör ont att bli slagen, kan det vara svårt att förstå att andra tycker att det gör ont. Om man själv inte tycker att det är viktigt att andra tackar en, kan det vara svårt att förstå varför andra tycker att det är viktigt. För mig blev det plötsligt lätt att komma ihåg att bjuda andra om jag själv åt något gott när jag visste att andra människor lätt blir sugna om de ser något gott och att de tycker att det är jobbigt att inte få äta det själv.

Share Button