månadsarkiv: augusti 2016

ADD och olika typer av koncentration

Share Button

När jag gjorde min neuropsykiatriska utredning, fick jag förutom Aspergers syndrom även diagnosen ADD. I den diagnosen ingår bland annat att man har svårt att hålla upmärksamheten. Diagnoskriteriet 1b enligt DSM IV lyder:

b) har ofta svårt att bibehålla uppmärksamheten inför uppgifter eller lekar

Personligen har jag endast svårt att bibehålla uppmärksamheten inför uppgifter som jag inte tycker om och är ointresserad av. När jag gick i skolan, hade jag mycket svårt för att lyssna på de flesta lektionerna eftersom lektionernas innehåll inte intresserade mig ett dugg. De allra flesta elever, oavsett om de har ADD eller ej, är förmodligen ouppmärksamma då och då och lyssnar inte på läraren på lektionerna, men i mitt fall var det verkligen extremt.

När mina släktingar vid ett tillfälle frågade mig vad vi höll på att lära oss på historielektionerna den terminen, förklarade jag att jag inte visste eftersom jag aldrig lyssnade på lektionerna. När de sedan frågade mig om vi läste om medeltiden, stenåldern, andravärldskriget eller annat svarade jag att jag inte hade någon aning eftersom jag inte kunde ta in information om ämnen som inte intresserade mig. Då blev de mycket förvånade eftersom de trodde att jag åtminstone skulle ha lite mer koll även om jag inte lyssnade. Mina klasskamrater hade också mycket bättre koll än jag även om de inte alltid lyssnade på exakt varje ord som sades på lektionerna.

När jag gick aspergerinformatörsutbildningen på Ågesta Folkhögskola för att bli föreläsare om Aspergers syndrom, bestämde skolans rektor efter ett tag att jag kunde slippa marknadsföringslektionerna. Detta för att läraren hade märkt att jag inte kunde ta in någon information alls på lektionerna och inte hade någon koll alls vad lektionerna hade handlat om och vad som hade sagts. Jag dagdrömde, var i mina tankar och hörde ens knappt när jag blev tilltalad. På samma sätt kan jag inte ta in någon information alls när jag ser på filmer. Detta för att jag tappar koncentrationen otroligt lätt för filmer intresserar mig inte och det tar energi av mig att ta in information genom bilder eftersom de är energikrävande för mig.

När andra människor får veta att jag har så här stora svårigheter att koncentrera mig och hålla fokus, tror de att jag skulle bli bättre om jag utövade yoga, testade centralstimulerande mediciner eller gjorde mindfulnessövningar. Men yoga och mindfulnessövningar har alltid bara stressat mig och de har inte gett någon effekt. Jag har även testat centralstimulerande mediciner för länge sedan men blev inte bättre av dem. Dessutom har jag inte ett dugg svårt att koncentrera mig om jag läser en bok eller text som intresserar mig, då är jag superfokuserad och tar in exakt allt! När jag skrev min debutbok, skrev jag den på bara några månader och då var jag superfokuserad. Mina koncentrationssvårigheter gäller alltså endast uppgifter som inte intresserar mig!

Andra människor tycker ibland att mina koncentrationssvårigheter inför ointressanta ämnen och uppgifter är ett stort problem, men jag ser inte det så. Visst, i vissa situationer i livet är det faktiskt ett litet problem men det har jag lärt mig att leva med. Men istället för att sörja över att jag inte kan fokusera på allt, har jag istället valt att leva med styrkorna och glädjas över att jag har en superbra förmåga att fokusera på vissa detaljer och uppgifter. Min uthållighet har ju trots allt gjort att jag lyckats otroligt bra med många saker och projekt som jag planerat. 

Share Button

Ibland måste man hitta annorlunda strategier

Share Button

När man arbetar med oss med Aspergers syndrom, autism och andra neuropsykiatriska diagnoser är det viktigt att man tänker öppet. Det kanske finns en en lösning eller strategi som fungerar på de allra flesta personer men det fungerar inte nödvändigtvis på en person med Aspergers syndrom. Det kanske finns en lösning som fungerar på många personer med Aspergers syndrom men denna lösning fungerar inte nödvändigtvis på alla med samma diagnos. Ibland måste man testa många olika strategier för att kolla vad som fungerar och vad som inte gör det.

Det har hänt mig ett flertal gånger att välmenande människor som är okunniga om Aspergers syndrom har gett mig råd om hur jag ska lösa mina problem i vardagen. Om de får höra att jag ofta tappar bort viktiga saker, tycker de ofta att lösningen är att alltid bevara alla saker på samma ställe, då är problemet löst. När de får höra att det lätt blir stökigt hos mig, blir deras råd till mig att alltid lägga alla grejer på sin plats direkt efter att jag använt grejerna. När de får höra att jag ofta glömmer bort att ta ut sopor eller inte orkar göra det, råder de mig att lägga soppåsen i hallen så att jag kan ta ut påsen samtidigt som jag går ut, då behöver jag inte gå en extrarunda till sopnedkastet.

Men tyvärr är det inte så enkelt. Jag brukar säga att om mina problem skulle vara så här lättlösta, skulle jag troligen inte ens ha behövt mina diagnoser från första början. Då hade jag förmodligen lärt mig liknande strategier av mina föräldrar redan i barndomen eller allra senast i tonåren, och då hade jag troligen inte ens behövt boendestöd idag. En anledning till att jag har mina diagnoser är just att jag har svårigheter som inte kan lösas så här enkelt. Detta betyder inte att det inte skulle gå att hitta strategier för mina svårigheter utan ibland är strategier och lösningar lite annorlunda än vad andra människor tänker sig.

Att jag lätt tappar grejer beror på att jag är tankespridd och råkar lägga saker på fel ställe för jag orkar inte alltid vara uppmärksam. Att jag inte lägger saker på sin plats efter att jag använt dem och låter det bli stökigt istället beror på att jag inte har någon energi till att hålla ordning. Jag orkar exempelvis oftast inte lägga havregrynspåsen i köksskåpet eftersom då skulle jag behöva öppna skåpet, ta havregrynspåsen, lägga den på hyllan och stänga skåpet vilket är ganska många steg för mig att tänka på. Jag skulle bli otroligt trött om jag tvingade mig själv att göra det varje dag. Att jag oftast inte tar med mig soporna när jag går ut är att jag inte orkar tänka på två saker samtidigt. När jag är på väg någonstans, orkar jag inte tänka på soporna samtidigt för då blir jag bara stressad.

Genom åren har jag hittat annorlunda lösningar för dessa problem för att underlätta mitt liv. När det gäller att tappa bort grejer har jag tagit hjälp av mina boendestödjare att hitta lämpliga förvaringsställen för olika föremål. Visst tappar jag ändå bort grejer men jag har insett att jag måste acceptera att det är så. Visst skulle jag kunna försöka skärpa mig på den punkten, men då skulle jag behöva vara på helspänn hela tiden och min livskvalitet skulle därmed bli betydligt sämre. Att jag inte orkar lägga saker på sin plats har jag löst genom att börja förvara havregrynspåsen i köksbänken och tvättmedel på hallbordet för då slipper jag hämta tvättmedlet från badrummet när jag ska tvätta. Visst blir det lite stökigare hos mig, men jag sparar otroligt  mycket energi genom att låta saker ligga framme. Att jag har svårt att ta ut soporna har jag löst genom att kasta soporna direkt när jag kommit hem. Då har jag inte bråttom och har oftast tid och energi att koncentrera mig på soporna.

Share Button

Därför är det farligt att berömma ett normalt beteende

Share Button

Barn med Aspergers syndrom och autism vill, precis som alla andra barn, bli accepterade som de är. Men problemet är att omgivningen ofta felaktigt tror att alla barn med Aspergers syndrom vill testa nya saker, leka med andra barn osv. Visst, vissa barn vill det men vågar inte eller vet inte hur man gör, och dessa barn behöver självklart stöd från omgivningen. Men andra barn trivs mycket bra med att vara för sig själva och syssla med sina specialintressen ifred.

När jag var barn, var tidtabeller och grammatik några av mina favoritintressen. Jag var inte speciellt intresserad av att leka med andra barn men de vuxna blev alltid så glada när jag tog hem klasskompisar eller när jag lekte kurragömma eller hoppade hopprep med mina klasskamrater mot min vilja, och då fick jag alltid beröm. När jag däremot gjorde det jag faktiskt ville göra, dvs att vara ensam och läsa grammatikböcker, fick jag bara kritik och besvikna miner.

Av dessa erfarenheter lärde jag mig att mina känslor inte räknades. När jag lyssnade på mig själv och gjorde det jag tyckte om blev jag inte älskad och accepterad som jag var, utan jag blev bara älskad när jag betedde mig så normalt som möjligt och gjorde samma aktiviteter som andra barn gjorde. Ju mer normal man var, desto mer värd var man. Därför började jag leva hela mitt liv efter alla människors villkor och detta fortsatte fram till vuxenåldern. Jag sa aldrig nej när mina vänner ringde och ville gå och bowla, gå på bio, spela minigolf eller besöka något slott eller museum med mig trots att jag hatade dessa aktiviteter. jag hade ju lärt mig sedan barnsben att jag inte dög om jag inte var normal.

När de vuxna sa till mig saker som: ”Paula, vad duktig du är”, när de såg mig leka med andra barn istället för att läsa tidtabeller gjorde de förmodligen så av välvilja. De kanske trodde att jag innerst inne tyckte om att spela bollspel, hoppa hopprep eller leka i sandlådan med andra barn men att jag inte vågade och att jag därför förtjänade beröm. Men eftersom jag inte fungerade som andra barn och mådde mycket dåligt av att normaliseras, blev nästan hela min barndom förstörd för jag tvingades i princip under hela min fritid syssla med aktiviteter jag inte tyckte om att göra.

Ibland frågade de vuxna mig om jag inte var glad över att jag hade fått kompisar, och ja, det var jag! Men problemet var att jag var glad av helt fel anledning. Jag var inte glad för att jag trivdes med att umgås med dessa barn utan jag var glad eftersom jag äntligen var mer normal och därmed mer älskad och värd i andras ögon. Självklart ville jag ha kompisar för jag visste att jag bara blev accepterad på det sättet och jag gjorde de vuxna nöjda.

Om du ser ett barn ensam på rasterna eller ett barn som bara exempelvis läser istället för att leka med andra barn, fråga barnet om hen trivs eller om hen skulle vilja umgås med andra barn. Det är mycket viktigt att du förmedlar för barnet att det är okej att inte vilja leka med andra barn och att hen blir accepterad och älskad ändå. Om ett barn har velat leka med andra barn men inte vågat tidigare, säg till barnet: ”Vad bra att du äntligen vågade, så duktig du är.” Om ett barn däremot säger att hen inte vill umgås med andra barn eftersom hen tycker om att vara för sig själv, säg istället: ”Vad bra att du vågade säga nej, du är så duktig.” Beröm aldrig barnet när hen gör som du vill att hen ska göra, så länge du inte är helt säker på att barnet gör det av rätt anledning, dvs att hen faktiskt också vill samma sak innerst inne!

Share Button

Nej, barn med Aspergers syndrom provocerar inte med mening!

Share Button

När jag föreläser, träffar jag ibland människor som utgår ifrån att ett provocerande beteende ingår i diagnosen Aspergers syndrom och autism säger saker som: ”ja de där barnen med asperger ska alltid vara så jobbiga och provocera.” Men det som många missar är att det alltid finns en bakomliggande orsak till ett provocerande beteende. Inga autistiska barn (eller andra barn heller för den delen) provocerar med mening utan ett provocerande beteende är alltid ett symptom på något annat. När ett barn med Aspergers syndrom provocerar i skolan eller hemma, kan det ha många olika förklaringar som till exempel:

1. Barnet är överbelastat och orkar helt enkelt inte leva efter de krav som ställs på hen. Barn med Aspergers syndrom har en annorlunda fungerande hjärna och måste bearbeta sinnesintryck och information på ett annat sätt än andra barn. Undervisningen i skolan och skoldagarnas längd är anpassad för barn som har en normalt fungerande hjärna, men när man fungerar annorlunda än normen utsätts man ofta för otroligt stressiga situationer hela tiden. Då är det inte konstigt att man börjar provocera.

2. Barnet har inte förstått instruktionerna på skoluppgiften alternativt vet inte hur man gör uppgiften men tycker att det är pinsamt att fråga tio gånger när klasskamraterna vet direkt hur man gör. När jag gick i skolan hände det många gånger att jag fick uppgifter som jag inte visste hur man skulle göra som sätta upp en strykbräda i syslöjden eller att knäcka ägg i hemkunskapen. Jag skämdes för att jag inte hade lyckats lära mig dessa saker trots att läraren hade visat mig minst 10 gånger hur man gjorde. Därför började jag provocera istället och säga saker som: ”Jag tänker minsann inte göra den här tråkiga uppgiften.” Då framstod jag som tuff istället för dum.

3. Omgivningen försöker normalisera barnet och uppmuntra ett normalt beteende trots att barnet inte vill vara normal och göra som andra barn. Barnet tvingas delta i grupparbeten eller vara social trots att det inte alls passar barnet. Vem skulle inte börja provocera om man tvingades leva hela sitt liv efter andras villkor?

4. Barnet har svårt att uttrycka sina känslor med ord och kan ha svårt att förmedla att hen mår dåligt. Om barnet mår dåligt i skolan men inte ens kan tolka sina egna känslor, kan ett provocerande beteende bli det enda sättet att kommunicera för omgivningen att man mår dåligt.

Sluta straffa barn med Aspergers syndrom för ett provocerande beteende istället för att göra tillräckliga anpassningar så att barnet inte behöver provocera!

Share Button

Nej, alla vill inte testa nya saker!

Share Button

Vi som har Aspergers syndrom eller autism har begränsade intressen och/eller beteenden, vilket bland annat kan innebära att vissa av oss gillar att ha och göra saker på samma sätt och att vi inte gillar att testa nya saker. Men det som är viktigt att komma ihåg är att oviljan att testa nya saker kan ha olika anledningar. Det kan exempelvis bero på att:

1 Personen har en dålig föreställningsförmåga och har svårt att tänka sig hur det skulle vara att testa något nytt. Men när hen väl testar en ny aktivitet, märker hen oftast att det faktiskt är riktigt trevligt och är glad efteråt att andra övertalat hen att följa med på den nya aktiviteten.

2. Personen vågar inte testa nya saker även om hen skulle vilja det eftersom hen inte vet hur man bör bete sig i en ny situation. Därför måste hen tacka nej. Men när hen väl får stöd av omgivningen och tillräckligt mycket information om vad den nya saken/aktiviteten innebär, är hen gärna med.

3. Personen har endast specifika intressen och trivs bäst med sina specialintressen. Hen tycker att de flesta aktiviteter är tråkiga men blir aldrig trött på sina specialintressen. Hen trivs med sitt liv, så länge hen får syssla med sina intressen ifred.

Själv tillhör jag för det mesta kategori 3. Jag har bara extremt få intressen, men de intressen jag har tycker jag riktigt, riktigt mycket om och tröttnar aldrig på även om jag skulle göra samma sak dag ut och dag in året om. Jag tycker att de flesta aktiviteter är tråkiga som exempelvis att lyssna på musik, se på filmer, gå på konserter och bio, syssla med de flesta sporter, gå på museer, se gamla byggnader, testa nya maträtter os och därför ger det mig ingenting när jag testar sådana aktiviteter. Nya smakupplevelser i maten ger mig inte heller något, och när jag var barn ville jag alltid leka samma lekar. När jag tvingades testa nya lekar mådde jag bara dåligt efteråt.

Det har ibland hänt mig även i vuxenåldern att andra människor har övertalat mig att prova på nya lokala maträtter eller besöka kända sevärdheter när jag exempelvis varit utomlands. Men nästan varje gång har jag ångrat efteråt att jag tackat ja istället för att lyssna på mig själv och gå på mitt favoritställe igen och äta samma mat jag alltid brukar äta. På samma sätt har mina vänner ibland blivit frustrerade när de upptäckt att jag alltid vill gå på samma café och beställa samma tesort varenda gång utan att testa nya caféer eller andra tesorter och drycker men det beror på att jag tycker väldigt, väldigt mycket om te. Jag tycker inte om de flesta drycker och maträtter om men när jag väl hittat en dryck eller maträtt som jag är nöjd med ser jag ingen anledning till att avvika från mina rutiner och prova på något nytt. Däremot har jag självklart full respekt för att andra människor tröttnar lätt på ett inrutat liv och att de därför vill testa nya saker.

Om ni hjälper en person med Aspergers syndrom i vardagen och ni upptäcker att personen aldrig testar nya saker, är det viktigt att ni inte automatiskt utgår ifrån att personen vill variera sina aktiviteter. Tillhör personen kategori 1 eller 2, är det viktigt att personen får stöd så att hen har får en möjlighet prova på nya aktiviteter när hen vill det men säger personen: ”nej tack, jag är nöjd med mitt liv som det är”, finns det ingen anledning till att ändra på det!

Share Button

När ett straff inte blir ett straff

Share Button

När jag var barn, tyckte jag oftast att saker och aktiviteter som andra barn tyckte om var tråkiga och tvärtom. Visst, det fanns saker som jag höll med andra barn om. Jag tyckte att det var roligt att gå på nöjespark med mina föräldrar, jag tyckte att det var roligt att gunga på lekparken, jag tyckte om att bada på stranden med mamma och jag tyckte om att äta godis.

Men där slutade likheterna, och jag skilde mig från andra barn på många andra sätt. Jag tyckte inte om att springa runt, jag tyckte inte om att leka kurragömma eller grupplekar överhuvudtaget, jag tyckte inte om bollspel, jag tyckte inte om att hoppa hopprep eller hage, jag tyckte inte om att leka mamma pappa och barn med andra barn, jag tyckte inte om att se vare sig barn- eller vuxenprogram på tv och jag hatade att rita och pyssla.

Däremot tyckte jag i likhet med många andra barn med Aspergers syndrom mycket om att hitta på saker för mig själv. Jag älskade att sitta på gräsmattan och leta efter fyrklöver i timmar, jag älskade att läsa böcker och skriva egna berättelser och jag älskade att läsa faktaböcker och tidningar som var avsedda för vuxna. Ämnen som jag tyckte var speciellt intressanta var barnuppfostran och -sjukdomar och eftersom jag läste mycket, visste jag bland annat att barn behövde gränser.

De vuxna tyckte inte om att jag var annorlunda och därför pushade de mig att vara mer social, vilket jag försökte vara för att göra mina föräldrar glada. Om jag hade betett mig dåligt kunde mina föräldrar säga till mig: ”Nu får du gå in i ditt rum, idag blir det ingen lek med dina vänner.” Då blev jag glad eftersom jag tyckte om att vara i mitt rum och vila. Mina föräldrar hade däremot utgått från att jag fungerade som andra barn och att jag skulle bli rastlös i mitt rum, men det blev jag aldrig.

Vid ett tillfälle hade jag och några klasskamrater skolkat från lektionen och gömt oss på skolans toalett. När vi blev upptäckta, fick vi en extra hemuppgift som straff. Vi skulle skriva 50 gånger meningen: ”jag kommer inte längre gömma mig på toaletten.” När mina klasskamrater beklagade sig, var jag i hemlighet mycket glad. Jag tyckte att hemuppgiften lät avslappnande och rolig eftersom jag älskade att skriva. Jag såg det som en belöning, inte som ett straff!

Share Button

När de riktiga känslorna kommer fram

Share Button

Många barn med Aspergers syndrom och autism får höra att det är svårt att förstå sig på dem och deras känslor. Själv fick jag som barn höra att jag var labil. Oftast såg jag glad ut, men någon dag då och då kunde jag komma plötsligt hem från skolan och skrika att jag hatade alla lekar på rasterna, att jag hatade pianolektionerna, att jag hatade alla mina vänner och att jag aldrig ville mer. Och då tänkte de vuxna att mina plötsliga utbrott berodde på att jag hade haft en dålig dag och att jag var en labil person som ändrade sig hela tiden.

”Men vad dramatisk du är, jag vet att du inte hatar det egentligen,”, fick jag ofta till svar från de vuxna. Då kunde jag bli vansinnig, smälla i dörrarna och skrika att jag hatade hela mitt liv och att bara ville vara ensam. Efter ett tag fick jag dåligt samvete för mina utbrott, och då gick jag till mina föräldrar och sa till dem att jag inte hade menat det de sa. Jag ville ju absolut inte göra någon ledsen, och jag tänkte att mina föräldrar kanske hade blivit ledsna av mina utbrott.

Men egentligen hatade jag lekarna på rasterna, pianolektionerna och umgänget med mina kompisar hela tiden. Anledningen till att jag oftast teg om mina riktiga känslor var att jag hade en stor press på att bete mig så normalt som möjligt och jag fick otroligt mycket beröm när jag hade blivit mer social och aktiv trots att jag själv inte ville det. De vuxna hade tidigare varit bekymrade över att jag inte hade haft någon ”riktig” hobby utan hängde hemma hela tiden, och därför hade jag börjat spela piano trots att jag hatade det. Min lärare hade varit bekymrad över att jag hade varit ensam på rasterna istället för att leka med mina klasskamrater, och därför tvingade hon mig att vara med och spela ett bollspel med mina klasskamrater på rasterna även om jag hade velat spendera rasterna ensam. Mina föräldrar hade frågat mig med en orolig röst efter skolan: ”vem har du lekt med idag, Paula?” istället för att fråga mig ”hade du roligt idag?” och jag skaffade vänner för att göra dem glada. Jag hade mycket roligare när jag var ensam, men eftersom jag bara fick beröm när jag blev mer social mot min vilja och jag kände mig mindre älskad om jag var ensam, kände jag mig tvungen att umgås med andra barn.

Jag ansträngde mig hela tiden för att göra de vuxna nöjda så att jag skulle bli accepterad, och oftast höll jag en god min. Det var en kamp att låtsas vara normal hela tiden, men oftast lyckades jag lura de vuxna för jag ville gärna få beröm och höra att jag hade utvecklats. Därför ljög jag ofta och sa till de vuxna att jag hade haft roligt med mina vänner även om jag innerst inne hade velat vara ensam. Men ibland rann bägaren över och då kom sanningen fram. Då skrek jag rakt ut vad jag egentligen hade känt innerst inne hela tiden, men eftersom jag skämdes efteråt och bad om ursäkt, trodde de vuxna att jag var labil och hade känslorubbningar.

Ibland får jag höra att känslorubbningar är vanliga hos barn med Aspergers syndrom. Men det är viktigt att komma ihåg att om ett barn i vissa stunder skriker att hen exempelvis hatar skolan, finns en risk att det finns en sanning bakom det. Själv har jag aldrig blivit kallad labil i vuxenåldern för nu får jag äntligen leva ett liv som passar mig och har ingen anledning till att hata något längre. Så om ett barn ofta säger samma saker under utbrott, ta det på allvar och fundera på om det kan finnas någon sanning bakom orden!

Share Button

Så här hjälper man barn med Aspergers syndrom med läxor

Share Button

Många gånger när jag föreläser i skolor får jag frågan hur man kan motivera barn med Aspergers syndrom och autism att göra läxor. Eftersom jag själv tyckte att det var jobbigt att göra läxor när jag var barn, bestämde jag mig för att skriva ett helt blogginlägg om ämnet.

I skolan hade jag i likhet med många andra barn med Aspergers syndrom och har fortfarande  svårt att påbörja nya uppgifter samt att växla från en uppgift till en annan.  Det blev många saker att göra varje dag: jag skulle packa skolväskan, ta på mig ytterkläderna, gå till skolan, ta av mig ytterkläderna, sätta mig i klassrummet, ta på mig ytterkläderna igen när det var rast, gå tillbaka till klassrummet till en ny lektion samt ta av mig kläderna igen när rasten var över osv. Det var otroligt många steg att ta och olika saker att tänka på, vilket inte alls passade mig. Därför blev det alldeles för mycket för mig när jag skulle packa skolväskan igen vid skoldagens slut, gå hem, öppna skolväskan igen när jag hade kommit hem, leta fram skolböckerna, ta fram redskap som behövdes till läxor (som block och penna), avsluta läxorna, lägga böckerna tillbaka i skolväskan och sedan påbörja med någon annan aktivitet.

Här kommer fem tips på hur du kan hjälpa ett barn med Aspergers syndrom med läxor:

1. Om barnet tycker att det är okej, kolla om hen skulle kunna stanna i skolan vid skoldagens slut och göra läxorna där. Ibland kan det vara lättare för barnet att göra läxorna redan i skolan för då är hen redan igång med skoluppgifterna samt hen kommer inte behöva tänka på skolan igen när hen är hemma. Då behöver barnet inte växla lika mycket mellan olika uppgifter.

2. Ett annat alternativ är att låta barnet stanna inne i klassrummet under rasterna och låta hen göra läxorna då om hen vill och orkar. Många barn med Aspergers syndrom tycker att rasterna tar ännu mer energi än själva lektionerna då det kan vara mycket rörigt i skolgården, och därför kan vissa barn tycka att det är lättare om de får spendera rasterna vara inomhus.

3. Om barnet gör läxorna hemma, ta gärna fram alla nödvändiga redskap som papper, penna och skolböckerna till barnet. Om allt redan ligger framme och barnet slipper leta redskapen, kan det spara hen på otroligt mycket energi.

4. Kolla på vilken tid på dygnet barnet har mest energi. Många föräldrar tycker att läxorna bör göras direkt efter skolan, men många barn med Aspergers syndrom tycker att det är för mycket intryck i skolan och de behöver därför vila några timmar på eftermiddagen. Därför kan det i vissa fall bättre att låta barnet göra läxorna på kvällen istället. Var flexibel om tiderna!

5. Om du arbetar som lärare, fundera på om det överhuvudtaget är viktigt att alla barn får läxor. En vanlig skoldag kan ta otroligt mycket energi av barn med Aspergers syndrom, och ibland räcker helt enkelt inte barnets energi till. Själv upplevde jag dessutom inte att jag lärde mig någonting av att göra läxor. Jag gjorde allt bara mekaniskt eftersom mina föräldrar tvingade mig, och efteråt var jag helt slut och hade oftast helt glömt bort vad läxorna ens hade handlat om.

Share Button

Att utföra aktiviteter tillsammans med andra aspergare

Share Button

Ibland får jag frågan om jag tycker att det är lättare att göra aktiviteter om alla i sällskapet har Aspergers syndrom. Oftast har jag inte det, men beror på vad det är för aktivitet. Om jag upplever aktiviteten i sig som energikrävande tycker jag att det är lika jobbigt och energikrävande oavsett vem/vilka jag utför aktiviteten med. Några exempel på sådana aktiviteter är att spela sällskapsspel, bowla, spela biljard, laga mat, kolla på film, utföra lagsporter eller leka grupplekar.

När det gäller biljard, bowling, matlagning och lagsporter måste jag koncentrera mig på min motorik. I lagsporterna måste jag även koncentrera mig på reglerna i spelet, tänka på var mina lagkamrater och bollen är och samtidigt hålla koll på vad som händer i spelet. Det är lika tröttsamt oavsett vem jag gör det med. I sällskapsspel behöver man oftast inte tänka på motorik, men det kräver ändå en förmåga att samspela socialt samtidigt som man måste koncentrera sig på vad som händer i spelet. Därför gör de flesta sällskapsspel mig mentalt trött och det spelar ingen roll om personerna jag spelar med har Aspergers syndrom eller inte.

När jag pluggade till aspergerinformatör på Ågesta Folkhögskola, tyckte jag att det var energikrävande att plugga tillsammans med de andra eleverna och planera föreläsningar tillsammans med andra. Det spelade ingen roll för mig att mina klasskamrater också hade Aspergers syndrom. Med detta sagt trivdes jag på skolan och det som underlättade det för mig var att lärarna hade kunskap om Aspergers syndrom. Men jag blev ändå utbränd av skolan trots att det var en Asperger-klass och jag orkade inte gå till skolan alls under de sista månaderna.

Däremot upplever jag ibland att jag kan ha mer gemensamt med andra aspergare än med neurotypiker. När jag exempelvis varit ute och ätit med ett gäng andra aspergare, har jag inte behövt förklara mig varför jag är kräsen när det gäller mat, varför jag inte äter vissa saker och jag har inte känt något krav på att följa de oskrivna reglerna och småprata. Därför tycker jag generellt sett att jag har lättare att hitta vänner bland aspergare än bland neurotypiker. Nu menar jag inte att jag automatiskt blir vän med alla aspergare för vi aspergare är extremt olika och jag har inte gemensamt med alla. Men generellt sett har jag lättare att hitta människor jag klickar med bland aspergare än bland neurotypiker. Även om det precis som alltid självklart finns undantag.

Share Button