månadsarkiv: januari 2017

Därför kommer inte eleven till skolan trots anpassningar

Share Button

När jag föreläser om Aspergers syndrom och autismspektrumtillstånd för skolpersonal, har jag många gånger träffat lärare som försökt göra allt för att anpassa skolan för elever med speciella behov. Ibland har dessa anpassningar fungerat, men ibland inte och eleven har vägrat gå i skolan trots anpassningarna. Ibland har jag fått frågor från åhörare som frågat mig: ”Men vi har redan gjort allt, hur kommer det sig att eleven ändå inte kommer till skolan?” Men det är viktigt att komma ihåg att bara för att man gjort vissa anpassningar, betyder inte detta automatiskt att anpassningarna fungerar för alla elever med Aspergers syndrom. Att eleven inte kommer till skolan trots anpassningar kan ha flera anledningar såsom:

1. Skolan har gjort fel anpassningar som inte passat just eleven i fråga. Många som har läst om Aspergers syndrom vet om att många av oss aspergare kan vara intryckskänsliga, och därför har vissa försökt ta hänsyn till mig genom att minimera syn- och hörselintryck när de får höra om min diagnos. Men jag har till skillnad från många andra med Aspergers syndrom inte känsliga sinnen på det här sättet och därför har dessa anpassningar inte haft någon effekt på mig, mitt enda riktigt känsliga sinne är nämligen mitt smaksinne!

2. Anpassningarna som gjorts har visserligen passat eleven men dessa har ändå inte varit tillräckliga. Eleven i fråga kanske är intryckskänslig och skolan har minimerat intrycken vilket har eleven lite grann, men skolan har kanske missat göra andra nödvändiga anpassningar som anpassade skoluppgifter till eleven i fråga, möjligheten att slippa grupparbeten och liknande nödvändiga saker för att skolan ska fungera.

3. Eleven känner sig utanför, förstår inte de sociala koderna och har därför panik inför skolan. Skolan kanske har anpassat både studiemiljön och skoluppgifterna, men känslan att vara annorlunda och att inte förstå sig på omvärlden är riktigt skrämmande och därför har eleven stark ångest.  Och jo, vissa faktiskt känner sig utanför även om de får gå i en specialskola! Vissa känner sig utanför även bland andra barn med Aspergers syndrom och behöver bara undervisas ensam av läraren.

4. Lärarens undervisningsmetoder passar inte eleven i fråga. Det är vanligt att elever med Aspergers syndrom och autismspektrumtillstånd lär sig nya saker på ett annat sätt än andra barn. Någon kanske kan endast ta emot ny information genom bilder, någon måste koncentrera sig på ett och samma ämne flera veckor i rad utan att behöva tänka på andra ämnen, någon kanske  lär sig bara saker teoretiskt, någon bara praktiskt osv. Själv lär jag mig nya saker endast genom text, inte bild, och när många lärare ritade mindmaps blev jag förvirrad och hade panik för mindmaps störde bara min inlärningsprocess.

4. Eleven tycker att det känns tråkigt och meningslöst att gå i skolan. Och nu menar jag inte lite småtråkigt som de allra flesta kan känna på måndagsmorgnarna, utan riktigt, riktigt tråkigt. Till och med till den graden att det går ut över resten av livet och hela livslusten försvinner. Själv tyckte jag att det var riktigt tråkigt i skolan och jag kunde inte tvinga mig själv att lära mig ämnen som inte intresserade mig. Jag löste problemet genom att dagdrömma på lektionerna utan att ta in något alls av undervisningens innehåll, men alla barn klarar inte av att dagdrömma på samma sätt som jag!

5. Eleven kommer inte iväg till skolan. Hen kanske vill men planeringen på morgnarna känns så enegikrävande och tröttsamt att det inte är värt besväret. Man stannar hemma som en energikrävande åtgärd eftersom omgivningen inte har förstått att barnet skulle behöva hjälp med tidsplaneringen, packningen av solväskan och annat för att hen ska klara av att gå i skolan.

6. Eleven har ingen energi att gå i skolan för det tar all elevens energi. Vissa barn med Aspergers syndrom orkar bara gå i skolan på deltid, dvs ett par dagar i veckan, andra orkar inte alls. När jag pluggade på Ågesta Folkhögskola för att bli föreläsare om Aspergers syndrom, blev jag helt utmattad och detta trots att det var en specialanpassad linje för elever med Aspergers syndrom. Skolan var mysig och personalen hur fin och förstående som helst, men ändå började jag stanna hemma mer och mer trots att vi endast hade undervisning 15 timmar i veckan och inga hemuppgifter. Under de sista månaderna var jag tvungen att stanna hemma helt för jag klarade inte mer.

Vad var det som gjorde mig så utmattad? Jag vet inte, jag kan inte förklara det med ord. Jag visste bara att jag inte klarade något med och jag kraschade, och därför fick jag möjligheten att plugga hemma under de sista månaderna istället. Det var den enda anpassningen som fungerade för mig. Ändå minns jag tillbaka Ågesta-tiden med värme idag för skolpersonalen var hur gullig som helst!

Share Button

Så här motiverar man personer med nedsatta exekutiva funktioner

Share Button

I mitt förra inlägg skrev jag om hur vi med Aspergers syndrom och andra npf-diagnoser ofta kan skjuta upp viktiga uppgifter eftersom vi kan ha svårt att komma igång. Det är många som har frågat mig hur man kan motivera personer med nedsatta exekutiva funktioner. Här kommer några tips:

1. Vissa av oss upplever att vi inte orkar diska, betala räkningar och dylikt om uppgiften känns alldeles för tråkig för oss. Ibland kan det hjälpa med en belöning efteråt för då kan uppgiften plötsligt kännas mycket mer meningsfull. OBS! Använd endast belöningar om personen ”bara” tycker att uppgiften är tråkig. Om personen blir utmattad eller ångestfylld av uppgiften bör man aldrig pusha personen!

2. Fråga personen hur hen skulle vilja att du hjälpte hen. Ibland räcker det med påminnelser via mejl eller korta telefonsamtal, men ibland krävs det att du står bredvid och ser till att uppgiften blir gjord alternativt hjälper personen att utföra uppgiften.

3. Se till att personen även slutför uppgiften. Jag skulle sluta diska om jag hade en boendestödjare som gick hem och tänkte: ”men Paula vet ju hur man diskar och hon håller på att diska nu så nu kan jag lika gärna gå hem”. Och det hjälper inte om min boendestödjare skulle säga till mig: ”de här kartongerna ska kastas i grovsopsrummet”. Om hon inte följer med mig och ser till att jag kastar kartongerna så finns en överhängande risk att kartonerna kommer att ligga kvar i hallen i flera år!

4. Vissa personer med Aspergers syndrom mår bra av rutiner och scheman. Kolla gärna om det hjälper personen att skriva ett skriftligt schema med alla måsten i stil med: Tvätt klockan 13 på måndagar, betalning av räkningar klockan 18 på tisdagar och så vidare.

5. Tvinga aldrig personen till något hen inte vill och tjata aldrig på personen. Det kan ge motsatt effekt. 

Share Button

Sluta se bristande exekutiva funktioner som lathet!

Share Button

Det är vanligt att vi med neuropsykiatriska diagnoser som Aspergers syndrom, autismspektrumtillstånd och ADHD låter bli att göra viktiga uppgifter. Och detta trots att vi ofta teoretiskt sett skulle både ha orken och den praktiska förmågan att utföra uppgiften i fråga. Anledningen till att uppgifter ändå inte blir gjorda är ofta att vi kan ha svårt att ta tag i saker, en svårighet som på ett finare språk heter bristande exekutiva funktioner. Därför kan vi behöva en boendestödjare eller någon annan som pushar oss.

OBS! Att vi kan låta bli att göra uppgifter behöver inte alltid handla om att vi har svårt att ta tag i saker. Ibland låter vi bli att göra uppgifter eftersom dessa är alldeles för krävande som till exempel städning i mitt fall, ibland är själva uppgiften ångestfylld och ibland har vi inte heller orken att göra uppgifterna i fråga för vi måste spara på vår energi. Det skulle inte hjälpa mig ett dugg om jag hade en boendestödjare som tvingade mig att städa för jag har helt enkelt inte orken. Man bör aldrig, aldrig pusha en person att göra uppgifter hen inte klarar av eller orkar göra, och man bör inte heller tjata! Man bör endast pusha en person att göra uppgifter hen själv bedömer att hen klarar av att göra och som själv tycker att hen behöver påputtning.

En uppgift som jag låter bli att göra är att öppna posten. Detta trots att jag skulle vara kapabel att öppna posten rent praktiskt, men jag gör aldrig det ändå. Varför då? Jo, jag skjuter upp det och därför blir det helt enkelt inte gjort. Det har inte hjälpt mig att skriva lappar, göra en rutin av brevöppnandet eller liknande. Det tar helt enkelt energi att tvinga mig själv, och innan jag hade boendestöd gick det till och med så långt att jag sköt upp postöppnandet tills jag såg ett brev från inkassoföretag. Först då fick jag ett adrenalinrus i kroppen och öppnade posten och betalade räkningen med en gång. Numera händer aldrig sådana saker längre eftersom min boendestödjare ser till att jag öppnar posten.

Jag har otaliga gånger försökt göra fungerande rutiner av postöppnandet men det har helt enkelt inte fungerat. Precis på samma sätt som många människor som skulle vilja börja leva hälsosamt mycket väl vet vilken mat som är hälsosam och nyttig och de skulle ha den praktiska förmågan att sluta äta onyttigt och börja motionera, men de saknar motivationen. Därför kontaktar de ofta Viktväktare och andra föreningar som motiverar dem att äta bättre. På samma sätt behöver jag mina boendestödjare som ser till att jag öppnar posten. Mina boendestödjare är helt enkelt mina viktväktare.

Sluta se bristande exekutiva funktioner som lathet! När man saknar förmågan att ta initiativ, behöver vi motivation utifrån istället för tjat!

Share Button

När man inte vågar fråga

Share Button

Vi som har Aspergers syndrom och autismspektrumtillstånd får ofta rådet att vi kan ställa frågor om det finns något vi inte förstår eller om någonting är oklart. Samtidigt som rådet är välmenat och detta fungerar mycket bra i miljöer där det finns förståelse för våra svårigheter och där vi känner oss trygga, känner alla av oss inte alltid oss bekväma med att ställa frågor. Ibland får man inte så bra bemötande om man ställer extremt många frågor, ibland blir man dumförklarad, ibland vill man helt enkelt inte vara till besvär och ibland skäms ma helt enkelt för att inte ha förstått något som är självklart för alla andra i sällskapet.

Jag har själv alltid haft mycket svårt för att lära mig praktiska uppgifter. Vissa saker har jag aldrig lyckats lära mig, och andra saker lär jag mig med tiden om någon visar mig gång på gång hur man gör. Jag har haft svårt för att lära mig att knäcka ägg, sätta upp en strykbräda, sy, bädda sängen och liknande saker. Jag har också många gånger haft svårt för att trycka på knappar med rätt styrka för att knapparna ska fungera. Ibland trycker jag för lätt och ibland för hårt och då händer det ingenting.

När jag reste med Finlandsfärjan förra året och åt på frukostbuffén, ville jag hämta juice från juicemaskinen men lyckades inte få juice hur mycket jag än försökte. Kocken visade för mig hur man tryckte på juiceknappen för att få juice, men när jag ville ha juice vid senare tillfällen på samma dag och hade frågat samma kock för att visa mig igen, var han inte lika tillmötesgående längre. Förmodligen hade han tröttnat på att jag hade svårt för att lära mig en uppgift som var så enkel i hans ögon. Och när jag såg hur han himlade med ögonen när jag fick ställa samma fråga hela tiden, kände jag mig inte trygg med att be om hjälp längre.

När jag jobbade som au pair i Österrike och mamman i familjen skulle visa för mig hur man pumpar en cykel och använder barnsäkrade uttag, var hon villig för mig att visa för mig första gången. Detta trots att jag såg på henne att hon tyckte att det var lite märkligt att jag inte kunde lista ut själv hur man gjorde. Men när jag fick samma uppgift en andra, tredje, fjärde och femte gång och bad om hjälp igen, tappade hon till slut tålamodet med mig och orkade inte visa längre.

Samma sak var det när jag gick i skolan. De flesta lärare tappade till slut tålamodet med mig och mina klasskamrater skrattade åt mig när jag ställde frågor som var självklara för dem. När jag frågade vem Madonna var, blev jag utskrattad för de tyckte att det var konstigt att det fanns någon som aldrig hade hört talas om Madonna. Ibland hade jag förstående lärare som förstod att jag hade svårigheter inom vissa ämnen och dessa lärare kunde säga till mig att jag alltid fick fråga om jag inte förstod något. Då kände jag mig trygg med lärarna i fråga, men jag kände mig fortfarande inte trygg med att ställa frågor inför mina klasskamrater. Därför är det mycket viktigt att elever med Aspergers syndrom ges en möjlighet att ställa frågor och gå igenom svåra uppgifter i enrum med läraren så att hen slipper skämmas inför klasskamraterna!

Share Button