månadsarkiv: februari 2017

Dags att söka till Ågesta Folkhögskola

Share Button

Har du Aspergers syndrom eller autismspektrumtillstånd och vill lära dig mer om arbetslivet? Eller vill du kanske börja föreläsa om Aspergers syndrom? Då kan Aspergerlinjen på Ågesta Folkhögskola vara något för dig. Själv gick jag Ågesta Folkhögskolas informatörslinje 2008-2009 för att bli en föreläsare om Aspergers syndrom samt en fortsättningskurs 2011-2012.  Som skolans före detta elev kan jag verkligen rekommendera Ågesta Folkhögskola! Sista ansökningsdatumet är den 10 mars.

thumbnail_asperger

Share Button

Nej, vem som helst kan inte jobba som boendestödjare

Share Button

Många människor är av uppfattningen att det är enkelt att jobba som boendestödjare. ”Det är bara att hjälpa någon med hemsysslor, då blir det bra”, tänker många. Men det är en stor missuppfattning. Det räcker inte med att boendestödjaren vet hur man utför hemsysslor utan det krävs att boendestödjaren har mycket bra kunskaper om Aspergers syndrom, autismspektrumtillstånd, ADHD och andra tänkbara diagnoser som klienterna kan tänkas ha.

Jag har själv för länge sen haft boendestödjare som inte vetat något om mina diagnoser Aspergers syndrom och ADD, och då har det oftast blivit fel. Dessa boendestödjare har inte förstått varför jag som utåt sett ser helt vanlig ut inte kan städa själv, varför jag inte ringer telefonsamtal, varför jag inte gör viktiga uppgifter som att öppna posten trots att jag kan läsa och vet hur man öppnar kuvert och varför jag blivit på dåligt humör när boendestödjarna ändrat dagar och tider på kort varsel. Det räcker alltså inte med att boendestödjarna har grundläggande kunskaper om Aspergers syndrom utan det är viktigt att de förstår vilka konsekvenser diagnosen har på min vardag för att de ska kunna hjälpa mig på bästa sätt.

Om boendestödjarna har saknat kunskap, har det hänt att viktiga uppgifter inte blivit gjorda för boendestödjarna har förmodligen inbillat sig att jag klarar av att göra uppgifterna själv. Ingen har öppnat mitt kylskåp och sett att det ligger gammal och möglig mat där som borde kastats för evigheter sedan, ingen har inte öppnat posten med konsekvensen att jag fått betalningspåminnelser, gamla kartonger har skräpat ner i lägenheten när ingen har följt med mig till grovsoprummet och kastat kartongerna och så vidare. Det är viktigt att mina boendestödjare vet om att jag delvis har bristande ork, delvis har svårt att ta tag i saker och delvis inte ser vad som behöver göras och min hjärna registrerar inte att den gamla maten ligger i kylskåpet. Om boendestödjarna inte förstår anledningen till att jag inte klarar av hemsysslor, finns risken att de börjar ifrågasätta mitt hjälpbehov vilket skulle kunna få förödande konsekvenser.

Det finns en till mycket viktig aspekt i detta, nämligen de årliga mötena med LSS-handläggarna då besluten om insatserna prövas på nytt. Själv har jag boendestöd sedan ungefär 10 år tillbaka så jag har därmed träffat LSS-handläggare ungefär 10 gånger, men det har aldrig hänt att jag skulle ha samma handläggare två år i rad. LSS-handläggare slutar nämligen hela tiden i min stadsdelsförvaltning för att gå vidare till andra tjänster och varje år får jag därmed en ny person som inte vet ett dugg om mig, och vissa kan även sakna kunskap om Aspergers syndrom.

Eftersom nya LSS-handläggare inte vet något om mig sedan förut, vill de alltid ha min boendestödjares bedömning om mina svårigheter i vardagen. Det skulle vara mycket farligt om jag hade en boendestödjare som saknar kunskap om Aspergers syndrom för en sådan boendestödjare skulle troligen inte kunna motivera för biståndsbedömaren varför jag behöver boendestöd. En okunnig boendestödjare skulle kunna sakna kunskap om hur det är att ha en ojämn begåvningsprofil och säga till biståndsbedömaren: ”Paula klarar av att åka runt i hela Sverige och Finland och hålla föreläsningar om Aspergers syndrom, och hon orkar även plocka blåbär 10 timmar om dagen. Därför bedömer jag att Paula också skulle klara av att städa utan hjälp också om viljan och motivationen bara skulle finnas där”.

Skulle ovanstående scenario inträffa, skulle jag  i värsta fall kunna få avslag på min ansökan om fortsatt boendestöd då LSS-handläggarna lyssnar mycket på vad klientens boendestödjare har att säga. Som tur är har jag en mycket duktig boendestödjare som har mycket erfarenhet av Aspergers syndrom, men jag vågar inte tänka på vad som skulle hända om jag hade en okunnig boendestödjare! Så nej, vem som helst kan inte jobba som boendestödjare! Det krävs en rejäl dos empati, öppenhet och kunskap!

Share Button

När man har förmågan att gå sin egen väg

Share Button

Många av oss med Aspergers syndrom och autismspektrumtillstånd upplever att diagnosen innebär flera positiva egenskaper, vilket ofta glöms bort. Vissa egenskaper kan både vara en svårighet och styrka beroende på vilket sammanhang man befinner sig i. Om man exempelvis bor i en storstad, kan det vara en enorm nackdel att se alla detaljer med alla intryck runt omkring medan samma egenskap kan bli en tillgång om man är ute i skogen och plockar svamp för då kan man kanske hitta svamparna med en gång.

Ibland kan vissa egenskaper ses som en svårighet av omgivningen medan vi själva kan se exakt samma egenskap som en tillgång och som någonting som vi inte skulle vilja leva utan. När jag var liten, fick jag höra att jag var envis. Detta för att jag tänker annorlunda än normen och har egna åsikter om saker och ting. Omgivningen såg det naturligtvis som en jobbig egenskap medan jag själv tycker att det är bra att jag tänker utanför lådan. Tony Attwood beskriver detta i positiva Aspie-kriterier A4:

”Förmåga att hålla fast vid egna teorier eller perspektiv trots att fakta talar emot”

Det som ofta får folk att höja på ögonbrynen i min livsstil är att jag har helt andra åsikter om hälsa än det som anses vara normen. Jag följer inte det som livsmedelsverket förespråkar och går hellre till en akupunktör med österländskt tankesätt och filosofi än till en läkare på vårdcentralen. Jag ifrågasätter användningen av fluor och alla fluortandkrämer, kemisk hårfärg, homogeniserad och pastöriserad mjölk (dvs all mjölk som säljs i svenska livsmedelsbutiker), diverse kemikalier som schampo och duschkräm, glutamat, sötningsmedel, odlad fisk, mat som inte är ekologisk, honung som är uppvärmd eller framställd av bina som är uppfödda av socker (dvs all honung som säljs i livsmedelsbutiker) och mycket  annat. Istället äter jag östersjöfisk flera gånger i veckan (ja, detta trots livsmedelsverkets varningar för miljögifterna), honung som jag köper från biodlare, ekologisk och så ren mat som möjligt, borstar tänderna utan fluor och nu tänker jag dessutom börja köpa opastöriserad mjölk direkt från en ekologisk bonde trots att livsmedelsverket starkt avråder från användningen av opastöriserad mjölk och att denna typ av mjölk inte får säljas i svenska livsmedelsbutiker.

Många tror att jag lever på mitt sätt av trots och att jag inte vet om att livsmedelsverkets syn. Jag är mycket medveten om detta, men eftersom jag tänker annorlunda och ifrågasätter allt för att sedan bedöma vad jag själv tycker är rätt eller fel, agerar jag själv därefter istället för att lyssna på de allmänna rekommendationerna. Jag har full respekt för att andra väljer att lyssna på tandläkarnas och livsmedelsverkets rekommendationer och håller inte med mig om vad som är hälsosamt, och mina åsikter är ingenting jag debatterar med andra för jag tycker att alla ska själva få göra en bedömning av vad som är hälsosamt och inte. Jag har även full respekt för att andra väljer att strunta i hälsan och att leva onyttigt och exempelvis röka och äta godis, och på samma sätt förväntar jag mig att andra respekterar mitt levnadssätt och inte ifrågasätter eller ber mig förklara mig jämt.

Är min egenskap att ifrågasätta och gå min egen väg en styrka eller en svårighet? En svårighet skulle många i min omgivning tycka, och de skulle anse att jag inte förstår vad som är bäst eftersom jag har Aspergers syndrom. En styrka anser jag eftersom jag ser det som en tillgång att kunna bilda mina egna åsikter oavsett vad som anses vara det rätta levnadssättet enligt normen just i den tidsepok och kultur man lever i (och självklart kan man ha denna egenskap även utan att ha Aspergers syndrom). Huruvida denna egenskap är en styrka eller en svårighet kan såklart diskuteras, men det viktiga är att boendestödjarna och alla yrkesverksamma respekterar att en vuxen person vill göra sina egna val. Visst, de får såklart gärna informera personen om riskerna, men om jag inte håller med dem om riskerna och anser att mitt sätt att leva är det rätta och hälsosamma, är det viktigt att boendestödjarna respekterar detta, vilket min boendestödjare gör! 

Share Button

Därför lönar det sig att skaffa en diagnos i vuxenåldern

Share Button

När jag föreläser om Aspergers syndrom, får jag ibland frågan om det är någon mening med att skaffa en diagnos i vuxenåldern. Alla är väl unika på sitt sätt och diagnoser som Aspergers syndrom och autismspektrumtillstånd bara stämplar människor i onödan, anser många diagnosmotståndare. Om man har lyckats klara sig så bra fram till vuxenåldern, varför skaffa sig en diagnos helt plötsligt?

Men för mig var diagnosen viktig av många anledningar. Förutom att få förklaring till mitt annorlundaskap, få hjälp och stöd från kommunen, aktivitetsersättning från Försäkringskassan, kunde jag även sänka kraven på mig själv för jag förstod att jag inte hade samma förutsättningar som många andra. Dessutom var jag redan ”stämplad” från början. Innan diagnosen var jag stämplad som lite dum och lat, men som skulle kunna vara som alla andra om jag bara ”skärpte till mig” lite. Att hela tiden vara på helspänn och skärpa till mig blev en tung börda att bära.

Men det allra, allra viktigaste för mig var att kunna förhålla mig till mig själv bättre. Ända sedan förskolan hade jag känt att det var något som inte riktigt stämde hos mig. Jag kände mig annorlunda och tyckte att det var jobbigt när andra blev irriterade över att behöva förklara saker för mig många gånger utan att jag förstod något, att främlingar i stan kunde bli irriterade av att jag stod i vägen för dem och tappade saker. Jag kände mig i vägen helt enkelt. Det började kännas obekvämt fick jag höra när jag kände ångest inför att uträtta ärenden i stan i rädsla att jag skulle råka stå i vägen för någon eller att tappa något.

”Du har bara en ovanligt låg självkänsla och social fobi, Paula”, fick jag höra. När jag förklarade att jag ofta tappade saker och inte förstod saker som var självklara för de flesta andra, fick jag till svar att jag skulle behöva jobba med mig själv. Tydligen ingick det i social fobi att inbilla sig att andra blev irriterade på en, men den känslan fanns tydligen bara i ens huvud. Jag kände mig förvirrad och försökte jobba med mig själv. Kanske var det så som de allra flesta påstod för inte kunde jag väl bedöma själv om andra blev irriterade på mig eller inte om jag nu led av så låg självkänsla och social fobi? Men jag kände ändå att det var något som inte stämde.

När jag var 24 år fick jag veta att jag har Aspergers syndrom och ADD och fick prata med en psykolog. När jag tog upp att det kändes som att många blev irriterade på mig över att jag tappade saker och stod i vägen, konstaterade psykologen: ”Jo, så är det säkert, och det kommer du säkert kunna lära dig att leva med för du tappar ju lättare saker än de flesta andra”.

Att få höra dessa ord var otroligt befriande. Min känsla hade alltså varit rätt: människor blev säkert irriterade på mig och så skulle det säkert vara för resten av mitt liv, men det var helt okej. Och social fobi hade jag absolut inte! Jag behövde varken jobba med mig själv eller försöka intala mig att allt hade varit min inbillning för det jag hade känt var helt rätt. Plötsligt försvann all min ångest! Om jag inte hade skaffat en diagnos i vuxenåldern, vet jag inte om jag hade orkat leva hittills med att ständigt ”jobba med mig själv”. Nu kan jag istället acceptera mig själv som jag är!

Share Button