5 anledningar till att personer med Aspergers syndrom är ensamma

Share Button

När jag föreläser, får jag ofta frågan varför många personer med Aspergers syndrom och autism är ensamma och om denna ensamhet brukar vara självvald eller inte. Att många aspergare saknar vänner finns det många olika anledningar till, men de vanligaste anledningarna jag stött på är:

1. Personen skulle vilja ta kontakt med andra människor men är medveten om sina sociala svårigheter och vågar därför inte ta kontakt med nya människor. Personen kanske är blyg och väljer ensamheten av rädsla för att göra bort sig.

2. Personen är mobbad och får inte vara med i gemenskapen även om hen skulle vilja det.

3. Personen känner sig annorlunda än andra människor och känner att hen inte har så mycket gemensamt med andra överhuvudtaget. Hen kanske har ett annorlunda specialintresse men lyckas inte lära känna människor som delar just detta intresse, och eftersom hen inte lyckas hitta andra som fungerar ungefär på samma sätt som hen och det ofta uppstår missförstånd med andra p.g.a. olika tankesätt måste hen välja ensamheten framför andras sällskap. Ibland försvinner problemet om personen lär känna andra personer med Aspergers syndrom, men vissa känner att det är lika svårt att umgås med andra aspergare som det är att umgås med neurotypiker.

4. Personen kan tycka att det är trevligt att umgås med andra människor då och då, men detta sociala behov känns inte tillräckligt stort för att det ska vara värt ”besväret”. För att behålla sina vänner måste man ju ibland ta initiativ till kontakt, höra av sig, lyssna på andras problem, passa tider och anpassa sig väldigt mycket vilket gör att umgänget med andra människor tar alldeles för mycket energi av personen. Hen kanske tycker kanske att det trots allt är helt okej att vara ensam, och därför känns det inte värt det att skaffa vänner.

5. Personen trivs med att vara ensam och har inget behov av att umgås med andra människor. För mig var det så när jag var barn och tonåring. Jag älskar fortfarande att vara ensam, och nuförtiden vill jag fortfarande bara umgås med andra om det finns personer vars sällskap jag verkligen tycker om. Det krävs att jag ska tycka att det är minst lika roligt att umgås med den personen som det är att vara ensam för att jag ska välja någons sällskap framför ensamheten. Till skillnad från många andra känner jag mig inte tom när jag är ensam, och därför har många av mina vänskapsrelationer och dejting med killar inte hållit för om det inte har klickat helt har jag känt att det är roligare att vara ensam än att umgås med andra människor. 

Om du har en närstående med Aspergers syndrom som saknar vänner, behöver avsaknaden av vänner inte vara en anledning till oro. Din närstående kanske är hur nöjd som helst med att vara ensam och tycker att det är jobbigt att känna en press på att skaffa vänner. Eller så mår hen dåligt av att vara isolerad och behöver ditt stöd med att komma ur ensamheten. För att veta hur det ligger till med just din närstående, fråga!

Share Button

Boka mig för en föreläsning

Paula Tilli föreläser om Aspergers syndrom ur ett inifrånperspektiv.

Jag föreläser om Aspergers syndrom ur ett inifrånperspektiv. Skicka en förfrågan om föreläsning genom att fylla i det här webbformuläret.

Mina böcker

Köp min bok Att vara vuxen med Aspergers syndrom hos Gothia Fortbildning, Bokus eller Adlibris.

Låna min bok På ett annat sätt på biblioteken i Stockholm, Göteborg eller Malmö.

15 reaktion på “5 anledningar till att personer med Aspergers syndrom är ensamma

  1. Thomas

    På punkt 4 så känner jag igen mig i.Men jag har svårt för att ta kontakt och även att lyssna sägs det och tyvärr kan jag prata i ett kör tills jag blir trött och blir tyst.Jag börjar lära mig att se på andra när jag bör varva ner med pratet,det kan jag se på deras blickar.När jag varit i stan eller på besök och kommer hem så känns det väldigt skönt att vara ensam,men ibland kan det bli deppigt men inte särskilt ofta.Jag brukar säga till om någon tycker att jag blir jobbig att säga det,men dom verkar inte våga det,för mig är det enda sättet att veta att det blivit för mycket och då är det lättare för mig att se mig själv hur jag är

    Svara
    1. Paula Tilli Inläggsförfattare

      Jag tycker att det är synd att folk oftast inte vågar säga rakt ut om de tycker att man pratar för mycket eller är jobbig på något annat sätt men de är nog rädda för att såra. Det som jag ibland fick höra förut var att jag pratade för mycket och därför säger jag ibland till folk att de får be mig att vara tyst om de tycker att det blir för mycket. Sen pratar jag rätt fort också vilket vissa människor kan störa sig på men det är tyvärr inget jag kan göra något åt för det är mitt normala prattempo 😉

      Svara
  2. Anna

    Min dotter med AS har inte så svårt att skapa kontakter, men är väldigt ledsen för att nästan alla relationer med människor som betyder mycket för henne (vänner och pojkvänner) har kraschat utan att hon förstår varför. Jag vet förstås inga detaljer i dessa relationer och har därför svårt att hjälpa henne att förstå. En del av det hon berättar får mig att ana, men när jag försöker förklara att man inte kan göra så som hon gjort utan att de flesta blir ledsna blir hon mest arg eftersom hon tycker att hon gjort rätt. Det blir dyrköpta lärdomar. Jag skulle önska att jag kunde hjälpa henne att undvika misstagen, men då behöver vi hitta sätt att prata om det utan att det blir så laddat oss emellan. Framför allt skulle hon behöva hitta sätt att kommunicera sina behov utan att motparten misstolkar. Ett exempel är när hon flyttar till annan ort för att plugga och inte svarar i telefon på flera veckor när pojkvännen ringer för att hon behöver fokusera på allt nytt. När hon sen orkar ringa, har han tröttnat och vill inte träffa henne mer. Jag förstår ju att han dels blev ledsen över att hon flyttade bort från honom, dels tror jag att han uppfattade hennes brist på kontakt som att hon inte längre brydde sig om honom. Det skär i hjärtat på mig, när jag sett hur kär han var innan hon flyttade och hur bra han var för henne.

    Svara
    1. Paula Tilli Inläggsförfattare

      Vad tråkigt att höra! 🙁 Det måste vara riktigt jobbigt för din dotter att många relationer kraschar när hon själv tycker att hon gjort allt rätt. Det kan ibland vara svårt att lyssna på sina föräldrar men jag funderar på om hon skulle kunna få hjälp från habiliteringen eller någon annan utomstående som kan hjälpa henne att förstå hur andra människor tänker? Ibland kan det vara lättare att ta till sig råd om de kommer från personer som inte står en för nära. Hoppas det löser sig för din dotter för det du beskriver låter jobbigt!

      Svara
  3. Mathias

    som alltid bra inlägg paula 🙂 såg på Fb att du och Jill skulle ha föreläsning eller vad det bra ihop haha ni är guld värda det behövs personer som uppmärksammar sprider kunskap ^^

    Svara
  4. Anna

    Jag trivs bäst själv men jag har problem att kontakta personer. Alltså när ska man komma på besök eller ha besök? De flesta jobbar till 16.00 sen är mat och efter det nattning av barn. På helgen är det familjen som gäller. En annan sak vill de verkligen att man ska komma? Iom man har svårt ibland med sociala reglerna.

    Svara
    1. Paula Tilli Inläggsförfattare

      Jag förstår dig verkligen! Jag kan tänka mig att det ibland kan vara svårt att bedöma om folk verkligen vill träffas eller om de tackar ja till en träff av artighet. Många av mina gamla gymnasiekompisar i Finland har skaffat familj och barn, men när jag är i Finland är det oftast de som kontaktar mig och bjuder hem mig och därför har jag tänkt att de nog vill träffas. Men jag kan verkligen förstå att det kan vara svårt att bedöma i vissa fall. Själv har jag ofta haft problemet att veta hur länge jag ska stanna hemma hos folk när de bjuder hem mig. Jag vill inte vara oartig och gå alldeles för fort men samtidigt vill jag inte vara jobbig och stanna 10 timmar heller 😉

      Svara
  5. Peter

    är det värt och vara social ? inte lätt å vara alla tillags lättare å va ensam ? sedan kan dom fråga blev du sur ? nej varför då har jag redan gått vidare å inte tänker på om jag är sur .tycker många annalyserar en annan å inte kan ta ett ja är ja och nej är nej man behöver inte blanda in om eller i frågor så tycker jag så tycker nr4 är min värld

    Svara
    1. Paula Tilli Inläggsförfattare

      Vissa tycker att det inte är värt det att vara social, ja! Jag har känt så ibland under livets gång men sen gör det en stor skillnad för mig vilka jag umgås med. Om jag tycker mycket om personen är det värt för mig att träffa personen ibland! 🙂

      Svara
  6. Susanna Lundgren

    Hej Paula.
    Du skriver så bra om Asperger. Har själv fått diagnos i år, 40 år gammal. För mig känns det bra, men andra runt mig, typ släkt och min mamma, har svårt att förstå och tror att jag överdriver eller skyller på diagnosen när jag ena dagen pratar om att jag vill ses och några dagar senare inte orkar. Kan tilläggas att jag bor i Stockholm.
    Dvs ganska långt emellan de man känner, även om folk bor i samma stad liksom. Mamma bor strax över en timmes resväg bort, med byten. Har inte körkort. Vet du om man kan få färdtjänst? Väntar på tid hos Habiliteringen.

    Svara
  7. EvaMia

    Apropå ensamhet och självvald dito: Min unga vuxne son med AS-diagnos (kanske även ADD?) har valt att isolera sig i sin lilla lägenhet med fördragna gardiner sedan flera år och har såvitt jag vet inga relationer alls med andra – åtminstone inte i fysiska möten – och väldigt sporadisk kontakt även med oss föräldrar och sina syskon. Hans gamla vänner (han hade faktiskt många kompisar under uppväxten) har gett upp sedan länge. Han verkar inte se nån anledning till att företa sig något eller umgås med andra människor. Mer än att gå till mataffären, kanske en gång i veckan på sin höjd. Han har inte varit t.ex hos tandläkare eller frisör el dyl på flera år och har under senare år blivit allt svårare att få med även i vår kärnfamiljs firande och traditioner, såsom födelsedagar, jul osv. Även då vi gör allt för att försöka förbereda och planera sådana aktiviteter så att det ska fungera bra för honom. Han verkar sova bort större delen av dygnen – med ständigt varierande dygnsrytm – och är därför närmast omöjlig att avtala en tid med för fysiskt möte. Jag som mamma plågas mycket av denna situation och undrar varför han väljer att isolera sig och tacka nej till allt i livet som erbjuds utanför lägenhetens fyra väggar. Jag är mycket orolig för hans psykiska och fysiska hälsa och funderar ständigt över hur något eller någon skulle kunna bryta denna isolering. Har föreslagit och erbjudit allt möjligt – resor, upplevelser, hjälp till kvalificerad coachning, kurser eller aktiviteter osv – men han nappar inte på något. Jag frågar (ibland, vill inte ”tjata”) vid de tillfällen då jag får tag på honom per tel eller vid våra sällsynta fysiska möten hur han tänker, vad han vill och önskar i livet men får inga svar annat än ”vet inte”, ”nej tack”, ”vill ingenting” eller motfrågan ”varför?” Han verkar ha ”fastnat” vid utträdet till vuxenlivet och alla försök även från samhällets sida (coachning, boendestöd, stöd till arbete eller aktivitet, psykiatriskt stöd, medicinering osv) har misslyckats fullständigt. Genom att han tackar nej till allt som erbjuds. Jag vet inte ens om han väljer detta liv för han är ”lat o bekväm” eller om han tycker att han inte ”duger”..? Jag har i något sällsynt lite längre samtal där han svarat lite mera uppfattat båda signalerna. Och inget jag säger verkar kunna påverka hans uppfattning. Jag känner mig nu uttömd på idéer och har som du förstår svårt att kommunicera med honom. Men jag har samtidigt mycket svårt att tro att han verkligen VILL leva såhär resten av sitt liv och därför är jag ännu inte beredd att ge upp. Har du något tips för vad jag kan göra för att försöka hjälpa/motivera honom..?

    Svara
  8. Catarina

    Googlade på frågan o hamnade här Känner igen mig på att känna mig osäker på när o hur ofta man ska ringa tex o oroar mig ständigt att vara för mycket, något jag ofta fått höra. Sedan en tid tillbaka har mina föräldrar blivit sjuka o gått bort o jag har inga syskon el släkt o det är som först nu, mitt i livet, jag inser att mina föräldrar särskilt min mamma varit hela mitt universum. De var som min ladd-station som jag alltid kunde prata med o ventilera med. Hoppas på att hitta ett nytt socialt nätverk. jag är nog mer social av mig – har adhd oxå – men är inte lika social som de som är extroverta. Tack för en intressant blogg

    Svara

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *