Aspergers syndrom och mat, del 1

Share Button

Som många av er kanske redan vet är långt ifrån alla med Aspergers syndrom och autism allätare. Vissa, däribland jag själv, äter bara några noga utvalda maträtter. De flesta finska julrätter som morotslåda och kålrotslåda gillar jag exempelvis inte alls.

Är det ett problem om en person med Aspergers syndrom inte äter allt? Enligt mig beror det på. Ett problem ur vilken synvinkel? Jag har hört talas om några autistiska barn som endast äter choklad eller glass och aldrig något annat, och då kan det bli problem ur näringssynvinkeln. Det kan också vara ett problem för andra människor om en person med Aspergers syndrom kräver att få en specialkost serverad om h*n går på en middagsbjudning, då kan det bli omständigt för andra människor.

Men är annorlunda matvanor ett problem om alla nödvändiga vitaminer och antioxidanter finns i kosten och personen i fråga aldrig kräver att andra människor ska laga specialkost för h*ns skull? Jag tycker inte det. Visst, normen säger att man borde vara allätare, men om vegetarianer och allergiker respekteras och dessa dessutom ofta får en specialkost serverad, varför skulle inte en annorlunda kost pga exempelvis känslig perception respekteras om personen i fråga inte ens kräver att få specialkost?

Det finns otroligt många saker jag inte äter eftersom jag har ett känsligt smaksinne, men det har aldrig varit något problem för mig, tvärtom! Eftersom min kostcirkel endast består av nyttig mat och jag brukar äta ekologiskt, äter jag förmodligen nyttigare än 90% av världens befolkning, och i min värld är det bra att äta nyttigt. Jag accepterar inte att andra människor lagar specialkost för min skull eftersom jag inte vill vara till besvär för någon, men å andra sidan skulle jag aldrig någonsin gå hem till någon som skulle ta illa upp av att jag inte vill äta h*ns mat utan väljer att ta med mig en egen matlåda.

Jag väljer endast att umgås med människor som tänker öppet och inte bryr sig om normer. Jag dömer absolut inte de som vill leva efter normer, men en person som tycker att det är viktigt att alla äter samtidigt och dessutom samma mat skulle jag personligen inte passa ihop som vän med. Inte heller passar jag ihop som vän med någon som kommenterar vad jag äter och inte äter, utan jag vill inte att mina vänskapsrelationer ska kretsa kring mat. Alla äter vad man själv vill och när man vill, och man respekterar varandra för den person man är! Eftersom det är ett sådant liv jag lever, är inte mina annorlunda matvanor något problem 🙂

Share Button

Boka mig för en föreläsning

Paula Tilli föreläser om Aspergers syndrom ur ett inifrånperspektiv.

Jag föreläser om Aspergers syndrom ur ett inifrånperspektiv. Skicka en förfrågan om föreläsning genom att fylla i det här webbformuläret.

Mina böcker

Köp min bok Att vara vuxen med Aspergers syndrom hos Gothia Fortbildning, Bokus eller Adlibris.

Köp min bok På ett annat sätt hos Bokus eller Adlibris.

34 reaktion på “Aspergers syndrom och mat, del 1

  1. Elisabeth

    Sonen äter väldigt begränsat minst sagt. Tyvärr varken grönsaker eller frukt men han får näringsdrycker från dietisten så det funkar. Jag som mamma accepterar läget och tvingar inte honom att äta det vi andra äter. Han har näringsdryck med sig till skolan också för oddsen är inte så stora att de ska servera något han äter;)

    Svara
    1. Paula Tilli Inläggsförfattare

      Vad bra att ni löst problemet på det där sättet! Det viktigaste är att han får i sig allt han behöver via näringsdryckerna. Själv har jag turen att få alla vitaminer och antioxidanter via kosten. Jag äter inga såser och dressingar, inga tillagade grönsaker och helst inga grytor och soppor men däremot äter jag gärna kyckling eller fisk med råa grönsaker, men alltid utan sås.

      Svara
  2. HL

    Jeg har pesiell kost fordi jeg har anoreksi, men før det var ikke mat noe problem. Jeg spiste det jeg fikk. Men jeg er heller ikke ivrig etter å prøve nye ting. Jeg vil at tradisjoner skal holdes ved like. Så selv om jeg ikke spiser vafler pga. min anoreksi, vil jeg gjerne at andre lager vafler på søndager, for det gjorde ofte vi da jeg vokste opp.

    Svara
    1. Paula Tilli Inläggsförfattare

      Jag förstår dig! Precis som vi konstaterade tidigare så är traditioner några slags rutiner. Jag äter bara viss slags mat eftersom jag har ett känsligt smaksinne och jag gillar inte olika konsistenser, och sen vill jag också äta nyttigt. Men rätt smak och konsistens är viktigare för mig än nyttig mat om jag ställs inför ett val. Om jag föreläser på annan ort, väljer jag alltså McDonalds framför någon mat jag inte tycker om trots att McDonalds inte är nyttigt.

      Svara
  3. Johanna Svenningsson

    Vad bra att du gillar just sådan mat som är nyttig. 🙂 Själv är jag vegetarian och gillar de flesta vegetariska rätter, men sparris klarar jag bara inte av. Jag klarar inte heller av att äta mat som blandats ihop innan den serverats på tallriken (t.ex. pasta som blandats i sås) eftersom jag tycker att det ser äckligt ut.

    Jag tycker att det är väldigt trevligt att äta tillsammans med andra (Maten smakar liksom godare då.) men jag tycker inte att det är livsviktigt. Ibland träffar jag människor som tycker att det är jobbigt eller svårt att äta tillsammans med andra, och då är det helt okej för mig. Det finns ju så mycket annat man kan göra tillsammans. 🙂

    Svara
    1. Paula Tilli Inläggsförfattare

      Egentligen gillar jag inte BARA nyttig mat. Jag gillar t ex choklad och glass, men jag äter inte sånt eftersom det är onyttigt. Sen finns det en massa nyttiga maträtter som jag inte gillar, och dem rätter äter jag inte heller. För mig är det viktigt att maten jag äter är nyttigt OCH gott. Nyttigt för hälsa råkar vara mitt specialintresse, och gott för alla vill ju äta god mat 😉 Men jag är betydligt mer kräsen än andra när det gäller mat, och för mig finns det bara få maträtter som jag tycker är goda.

      Om jag föreläser på annan ort och sover över, händer det ibland att jag måste äta mat som inte är speciellt nyttigt, men då har jag inget val. Men kakor och godis äter jag aldrig 😉

      Jag bryr mig inte om jag äter tillsammans med andra eller inte. Ofta väljer jag att äta själv om jag har ett val, men jag har absolut inget emot att äta med andra om det blir så 🙂

      Svara
      1. Johanna Svenningsson

        Vad imponerande att du klarar av att avstå från att äta onyttigheter, fastän du tycker om vissa av dem. 🙂 Det skulle jag aldrig klara, jag är alldeles för impulsiv. Dock försöker jag träna på min impulskontroll genom att försöka att äta lagom mycket onyttigheter, och eftersom jag inte längre blir sugen i samma utsträckning som förut så går det ganska bra. Dock inte bättre än att jag fortfarande är den klart onyttigaste personen i min vänskapskrets. 😛

        Svara
        1. Paula Tilli Inläggsförfattare

          Jag är personligen övertygad om att jag har min Aspergers syndrom att tacka för att jag klarar av att avstå från onyttigheter. Rutiner är ju viktiga för mig och jag vill aldrig avvika från dessa, och därför har det inte varit något problem för mig att skapa hälsosamma rutiner och hålla mig till dem. Dessutom vill många med Aspergers syndrom planera, och jag planerar bland annat min kost. Jag får aldrig lust att smaka på onyttigheter spontant om jag inte har planerat det innan. Ibland planerar jag iofs redan ett halvår i förväg: ”Anna kommer att ha bröllop den 1 juni, och där kommer jag kanske smaka på bröllopstårtan”. Och då vet jag det redan ett halvår innan att den dagen kommer att vara lite onyttigare! 😉 Men på de flesta sociala tillställningar tackar jag faktiskt nej till onyttigheter.

          Med detta sagt förstår jag också er som äter onyttigt ibland! Några av mina vänner säger att de aldrig skulle vilja leva som jag och att onyttigheter är en viktig del av livet för dem. Jag tycker att alla ska få bestämma själva hur man vill leva 🙂

          Svara
  4. Anna

    Den där idéen med att man ska äta samtidigt, samma mat och gärna laga maten tillsammans är jag ganska trött på. När jag har berättat för en del personer inom vården om att jag och min sambo sällan lagar mat tillsammans och inte alltid äter tillsammans har det höjts några ögonbryn. Jag har uppfattat det som att de tycker att det inte är en ideal situation, ungefär som att vår relation blir sämre för att vi inte har maten och matlagningen tillsammans. Väldigt konstigt tycker jag, för de vet ju ingenting om hur vi umgås eller har det för övrigt. Jag tycker det är väldigt bra att vi båda kan äta det vi vill eftersom vi båda har lite egen matstil och att vi inte varje dag behöver försöka enas om vad vi ska äta. Min sambo brukar vilja se på någon TV-serie eller film när han äter och ibland passar det sig så att jag också ska äta då, och då kan vi kan äta tillsammans framför TV:n. Annars äter vi på varsitt håll och det gör knappast att vi har en sämre relation eller sämre gemenskap!

    Svara
    1. Paula Tilli Inläggsförfattare

      Vad bra att du sa att dina kommentarer inte blev publicerade på bloggen! Jag kollade igenom skräppostmappen och hittade kommentaren där. Och en av Mats kommentarer hade också hamnat i skräppostmappen, jag såg det nu! Så det var alltså inget fel på din dator utan det var något ”fel” på min blogg, jag är ledsen för det! Från och med nu måste jag kolla igenom skräpposten noggrannare! 😉

      Jag är också trött på föreställningen att par ska äta samtidigt och samma mat. Jag ser inget fel i det om paret VILL göra så och trivs med det, men tänk om man inte vill? Jag förstår precis hur du tänker för jag fungerar på samma sätt. För mig är ätandet något man gör eftersom kroppen behöver näring, för mig är det ingen social aktivitet. Om jag har en relation någon gång i framtiden igen, hoppas jag verkligen att killen också tänker som jag. Min exman ville gärna äta tillsammans med mig, och jag tyckte att det var onödigt. Okej, det var ganska praktiskt om vi båda var hemma och råkade vara hungriga samtidigt, men jag förstod inte varför den ena skulle vänta på att den andra skulle komma hem. För mig innebär gemensamma måltider ingen lycka, och det är inget jag strävar efter i ett förhållande.

      Svara
      1. Anna

        Precis, att äta är inte heller någon social aktivitet för mig. Tycker det är jobbigt att bli bortbjuden på middag eftersom det känns som att värden inte får fullfölja sin ”plikt” om de inte får bjuda en på mat. Jag har börjat med att ta med mig egen mat om jag blir bortbjuden (pga. att jag nyligen började äta nyttigare och bl.a. utesluter socker och dessutom är vegetarian) och tycker det funkar bra, men jag känner ändå att det inte är riktigt så man ”ska” göra. Sen dricker jag inte kaffe och oftast inte alkohol heller – snacka om att vara en outsider, haha! 😛 Det tar energi att behöva tacka nej och förklara sig tycker jag.

        Svara
        1. Paula Tilli Inläggsförfattare

          Det låter nästan som att du pratar om mitt liv! 😀 Jag har ofta känt mig som en besvärlig gäst eftersom det enda jag har velat ha hemma hos andra har varit ett glas vatten. Nuförtiden har jag gjort en kompromiss och börjat tacka ja till grönt te för jag har märkt att det brukar göra värden glad men jag har fortfarande lite svårt att förstå sånt! Om det var jag som var värden, skulle jag tycka att det sparade mig jättemycket energi om gästen bara ville ha vatten. Då skulle jag slippa sätta på vattenkokaren! 😉

          Får jag fråga hur människor reagerat för att du uteslutit socker? Själv umgås jag för det mesta med människor som reagerat positivt, men vissa bekanta har nästan tagit illa upp för att jag tackat nej till kakor! Många säger att det är mer accepterat att vara vegetarian än att inte äta socker, tycker du att det ligger något i det?

          Jag dricker inte heller alkohol, och kaffe dricker jag endast i nödfall, dvs om jag har en lång dag framför mig och jag är så trött att jag inte skulle klara av att gå ut annars. Men det händer bara ett par gånger om året! 😉 Jag tycker också att det tar energi att förklara sig, och därför har jag ibland gett efter och tackat ja. Men det händer sällan eftersom min umgängeskrets för det mesta består av människor som förstår mig.

          Svara
          1. Anna

            Ja, det är lustigt att man ska behöva känna sig besvärlig som gäst bara för att man inte äter det som de andra gör. Och när vi dessutom inte kräver att värden ska tillaga något särskilt åt en utan vi istället tar med egen mat. Vi borde ses som de perfekta gästerna 😀
            Jag har ännu inte så mycket erfarenhet av att inte äta socker i sociala sammanhang, men visst märker jag att det är lite avvikande. Folk utgår ifrån att man äter en liten kaka och vid middagar ingår liksom en efterrätt för att det ska vara ”komplett”. Och jag har också en känsla av att det kan vara mer accepterat att vara vegetarian än att utesluta socker. Kanske för att det är vanligare att vara vegetarian än att utesluta socker, fast det har jag verkligen inga belägg för. Några människor i min närhet har däremot reagerat mer positivt och tycker jag är hälsosam.
            Jag har hört att vissa med ADHD/ADD blir lugnare av koffein istället för piggare, men du blir alltså uppiggad av kaffe? Jag tog koffeintabletter en kort period men blev helt darrig och uppvarvad av det, hehe.
            Avstår du från alkohol av hälsoskäl?

            Svara
            1. Paula Tilli Inläggsförfattare

              Exakt! Ibland förstår jag inte den här världen. Det är så ologiskt att jag ibland känner mig som en besvärlig gäst när jag endast vill dricka vatten för enligt min logik borde jag vara den perfekta gästen! 😉 Fast iofs så tycker många människor jag känner väl att det är skönt att bjuda hem mig för jag kräver aldrig något.

              Vad som är accepterat beror nog på hur vanligt beteendet är, precis som du skriver. I Sverige är det rätt så vanligt att vara vegetarian, och därför reagerar kanske inte alla lika starkt på vegetarianism, speciellt inte de yngre. Men jag har träffat människor från andra kulturer och när jag har berättat för dem att det finns vegetarianer i Sverige, tycker de att det är helt galet. De har nästan aldrig hört talas om vegetarianer, och de har jättesvårt för att ta in att det finns ”sådana” människor. Så allt beror nog på vad man är van vid.

              Ja, jag blir definitivt uppiggad av kaffe, t om så pass att jag är uppe i varv hela dagen och har svårt för att sova natten efter även om jag skulle druckit kaffet på morgonen. Och precis som du blir jag darrig av koffein. Men det allra viktigaste är att jag kan göra det jag ska under dagen om jag har något viktigt för mig som t ex en föreläsning. I sådana situationer har en kopp kaffe räddat mig. Men eftersom jag egentligen mår dåligt av kaffe, skulle jag aldrig dricka det ”på skoj”, utan jag dricker det endast i nödfall.

              Svara
            2. Paula Tilli Inläggsförfattare

              PS. Glömde att svara på din fråga om alkohol. Det finns flera anledningar till att jag avstår från det. Dels är det inte gott, dels handlar det om övertygelse (jag tror nämligen inte att alkohol är bra för det orsakar så mycket problem i världen), dels om hälsa och dels handlar det om att jag drack alldeles för mycket förut, vilket blev ett problem. Jag är så glad att jag har slutat 🙂

              Svara
  5. irene malm fridlund

    Än en gång…hög igenkänning!!! Barnbarn med asp äter nästan ingenting, oerhört petig, vilket jag var när jag var liten. Kunde leva på cornflakes och mjölk 3 ggr/dagen. Eller bruna bönor, makaroner och falukorv. Nåt annat hade jag svårt för. Och mamma förstod. Eller inte….men jag fick äta det jag ville, bara jag åt. Hos mig får barnbarnet äta OM han vill, NÄR han vill, eller ta med egen mat. Jag måste få ha mina regler här hos mig, men är vi är hela familjen och han inte vill äta….då har jag sagt: Låt honom vara, han äter sedan om han vill. Inget tjat vid middagsbordet tack! Jag hade ont i magen när jag var liten och vi satt vid matbordet, det har jag förstått idag. Då visste jag inte. Nu vet jag.

    Svara
    1. Paula Tilli Inläggsförfattare

      Vad bra att du är så förstående när ditt barnbarn inte vill äta allt! Att bli tvingad att äta kan vara en riktigt hemsk upplevelse. Jag ryser fortfarande vid obehag när jag tänker på gamla minnen när barnskötare tvingade mig att äta upp maten. Jag tyckte att det var så äckligt att jag fick svälja flera gånger så att jag inte skulle kräkas. Det tog verkligen emot! Nu efteråt känns det som att det nästan är samma sak som att tvinga någon att äta avföring eller gammal mat, känslan är densamma. Vad bra att du är en så förstående mormor/farmor! 🙂

      Svara
  6. irene malm fridlund

    P.S. jag vill tillägga att jag numera äter LCHF-kost, och det funkar jättebra för mig. Däremot gör jag som ni….äter några få rätter. Så slipper jag välja. 🙂 skönt.

    Svara
    1. Paula Tilli Inläggsförfattare

      Vad bra att du hittat en kost som fungerar för dig! Jag tycker också att det är skönt att slippa välja och fatta beslut. Jag vet exakt vad jag kommer att äta idag, imorgon och i övermorgon 🙂

      Svara
  7. Thomas

    Numera lagar jag min mat från grunden,och då blir det vegetariskt och fisk.Som idag blev det rotmos och vegetariska köttbullar med lingonsylt.Köttbullarna köpte jag färdiga från Hälsans kök för dom tycker jag är godast..till det blev det brysselkål och tomatskivor.Slutade med mjölkprodukter i somras,bara som ett test och har fortsatt och min reumatism blev ju riktigt bra,min diabetes med dom farliga kolesterolvärdena är nu helt perfekta och mår nu väldigt bra efter 17 år i dåligt skick.Som tur är så kan jag laga mat och gör det gärna,men det har ju varit si och så där med det genom åren,men sen jag började med concerta så har det hänt saker.Det tog en ganska lång tid innan jag märkte av någon effekt på concerta,en lång inställningsperiod var det

    Svara
    1. Paula Tilli Inläggsförfattare

      Bra att du fått bra hjälp av concerta, t om så pass att du kan laga mat! När jag gick på en kurs om Aspergers syndrom på Sankt Görans sjukhus, fick vi lära oss att många Aspergare är vegetarier. Själv gillar jag inte vegetarisk mat eftersom jag inte tycker om tillagade grönsaker, men däremot äter jag mycket råa grönsaker.

      Jag kunde inte fortsätta med concerta eftersom jag fick hemska biverkningar men jag vet att många fått hjälp av det.

      Svara
  8. Pingback: Aspergers syndrom och mat, del 2 | Paula Tilli

  9. Henrik D. Ragnevi

    Jag kunde inte förstå varför vuxna aldrig ens försökte hitta ett mönster i min selective eating disorder. Det kan knappast varit världens svåraste gåta att knäcka att den gemensamma nämnaren var ättika för det som jag främst uteslöt. För mig som barn så ledde det ju bara till att varje maträtt som kunde tänkas innehålla ättika klassades som ”otrygg” och sorterades bort. Om sås en gång innehållit ättika/vinäger så var all sås otrygg och ingen sås gick att äta…
    Det är mig veterligen inga barn som dör av skörbjugg så jag antar att du klarar dig ett bra tag på pannkakor, nyponsoppa och diverse fruktjuicer och det var mest min omgivning som tyckte det var problematiskt. Och det är ju inte heller en hållbar lösning i längden.
    Men det blev ju förstås problematiskt för mig också, det är först i senare tonåren som jag drar kopplingen till exakt VAD för ingrediens som jag inte fixar. Vilket gjort att jag avstått väldigt mycket bara för att vara helt säker…
    Att bara kunna säga att jag inte vill ha något med ättika/vinäger gjorde det så mycket enklare. Jag hade behövt den tiden och energin detta tog till att lära mig andra saker rörande socialt samspel eftersom en middagsbjudning mer handlar om det än om att äta…
    Sedan ska det väl sägas att väldigt många inom restaurangbranschen har dålig koll, men du måste kunna börja någonstans. Sedan hade jag också sluppit den där ångesten inför varje maträtt när jag inte kunde bestämma själv…

    Svara
    1. Paula Tilli Inläggsförfattare

      Vad bra att du hittade ”problemet”, nu kan du förklara för omgivningen vad du inte äter! Jag förstår verkligen att livet blev enklare.

      Själv har jag turen att få i mig alla nödvändiga vitaminer och antioxidanter via kosten. Jag äter inga tillagade grönsaker, men det gör ingenting för jag kan äta dessa grönsaker råa istället! Och ost, såser, dressingar, de flesta soppor, grytor, ketchup och senap äter jag inte heller, men man kan utesluta dessa saker och ändå äta en näringsrik kost! Okej, senap skulle säkert vara ganska nyttigt, men grytor och soppor behöver man absolut inte äta. Istället för kycklinggryta kan jag ju äta kycklingbröst med ris. Och istället för soppa kan jag äta samma ingredienser i någon annan form.

      Vad dåligt att de har dålig koll inom restaurangbranschen! Men man måste börja någonstans, precis som du skriver.

      Svara
  10. Pingback: Kan ett känsligt smaksinne ändras med åren? | Paula Tilli

  11. Pingback: Vikten av att få leva i en aspergervänlig miljö | Paula Tilli

    1. Paula Tilli Inläggsförfattare

      Superbra, tack för tipset! 🙂 Det här kommer jag faktiskt kunna tipsa om på mina föreläsningar när jag får frågor om mat. Jag kan tänka mig att den här appen ger tydliga instruktioner och struktur till de som behöver stöd med maten.

      Svara
  12. Pingback: Att utföra aktiviteter tillsammans med andra aspergare | Paula Tilli

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *