Aspergers syndrom och simultankapacitet

Share Button

Vissa människor med Aspergers syndrom och autism, däribland jag själv, har en dålig simultankapacitet, vilket innebär att man har svårt att göra och/eller tänka på två saker samtidigt. Om jag kan tänka på andra saker samtidigt när jag gör en syssla eller inte beror på vilken syssla det handlar om.

Om jag ska duscha, måste jag koncentrera mig mycket på vad jag gör eftersom duschandet är för mig en svår syssla, och därför kan jag inte tänka på andra saker när jag duschar. Men om jag ska vara i skogen och plocka blåbär, har jag inga problem med att prata eller tänka på annat samtidigt eftersom blåbärsplockandet är en syssla som är lugnande och går automatiskt för mig.

Med detta sagt tycker jag ändå inte om att gå ut i skogen och plocka blåbär tillsammans med andra människor om det är så att vi är först hemma hos någon och sedan går därifrån tillsammans till skogen. Det tar nämligen energi av mig att gå från en plats till en annan om jag måste vara social samtidigt, och det tar energi av mig att byta om från mina vanliga kläder till skogskläder samt att byta aktiviteter. För att jag ska orka lägga energi på det, vill jag helst göra det ensam. Men om blåbärsplockning är den enda aktiviteten vi gör den dagen och vi ses direkt i skogen, är det inga problem.

När jag var gift och skulle ut, var jag jättearg på min man om han plötsligt sa något till mig för då kunde jag inte packa längre. Det beror på att jag måste koncentrera mig och tänka noga på vad jag gör när jag packar. Det kunde exempelvis hända att jag skulle lägga SL-kortet i min väska, men när han sa något till mig, kom jag av mig och glömde helt bort vad det var jag skulle göra. I sådana situationer kunde det hända att jag fortsatte gå runt med SL-kortet i handen och råkade till slut lägga det i kylskåpet eller något annat ställe där det definitivt inte skulle vara, och sedan hittade jag inte det längre. För att jag ska kunna koncentrera mig fullt ut på vad jag gör, är det viktigt för mig att andra människor är tysta när jag packar min väska.

När man har Aspergers syndrom eller andra neuropsykiatriska diagnoser, kan det hända att man måste lägga extremt mycket energi på sådana här småsaker som andra tar för självklarheter. De flesta andra människor har till skillnad från mig lätt för att duscha, packa och förflytta sig från en plats till en annan, och därmed behöver de inte lägga någon energi på det. Därmed är det inte konstigt att de inte har några problem med att göra aktiviteter tillsammans med andra och att de till och med tycker att det är roligt.

Share Button

Boka mig för en föreläsning

Paula Tilli föreläser om Aspergers syndrom ur ett inifrånperspektiv.

Jag föreläser om Aspergers syndrom ur ett inifrånperspektiv. Skicka en förfrågan om föreläsning genom att fylla i det här webbformuläret.

Mina böcker

Köp min bok Att vara vuxen med Aspergers syndrom hos Gothia Fortbildning, Bokus eller Adlibris.

Låna min bok På ett annat sätt på biblioteken i Stockholm, Göteborg eller Malmö.

16 reaktion på “Aspergers syndrom och simultankapacitet

  1. HL

    Når jeg fotograferer, som er en av spesialinteressene mine, kan jeg snakke samtidig og være kjempesosial. Mer sosial enn når jeg ikke gjør noe som helst. Men når jeg dusjer, synes jeg alt er veldig slitsomt og bare det å stå på bena krever alt av meg.

    Svara
    1. morgan

      Det är mindre vanligt bland folk med asperger än andra att ha körkort, på grund av att körkort och blikörande kräver simultankapacitet.

      Svara
      1. Paula Tilli Inläggsförfattare

        Ja, bilkörning kräver verkligen simultankapacitet, precis som du skriver! Dessutom måste man vara uppmärksam och hålla koll på vad som händer runt omkring en, och man måste kunna agera snabbt vid behov. Det är verkligen mycket att tänka på när man kör bil!

        Svara
    2. Paula Tilli Inläggsförfattare

      Jag kan absolut förstå att du kan vara social när du håller på med något som är ditt specialintresse för då är din hjärna förmodligen helt avslappnad! Det är ju något helt annat än att göra något som man tycker är jobbigt, som exempelvis att duscha.

      Svara
  2. Tilda

    Som med det mesta så har jag trott att om en person har en bristande funktion (vet inte om man kan kalla det så), i detta fallet simultanförmåga – så täcker den bristen upp i alla situationer. No matter what. Jag har väl tolkat det som att förmågan är obefintlig, inte bristande eller begränsad.
    Nu vet jag att det inte är så, tack:)

    Svara
    1. Paula Tilli Inläggsförfattare

      Jag tror att det är olika från person till person. Jag kan tänka mig att vissa med Asperger har en simultanförmåga i vissa situationer (som när man t ex sysslar med sina specialintressen), andra har en bristande förmåga och vissa har nog ingen simultanförmåga alls. Men det är bara min gissningt och ingen sanning! 😉

      En bristande simultanförmåga är faktiskt ingenting som överhuvudtaget nämns i diagnoskriterierna för Aspergers syndrom och autismspektrumtillstånd, men däremot säger många läkare att det är vanligt.

      Svara
  3. Johanna Svenningsson

    Jag har ingen, eller minimal, simultankapacitet i de flesta situationer. Det finns bara ett fåtal undantag. T.ex. kan jag äta och prata med en kompis samtidigt, och rida och hitta vägen samtidigt. Jag tror att det beror på att jag har ätit med bestick och ridit sedan jag var väldigt liten, så därför har jag haft gott om tid att träna på de sakerna. Ofta sägs det att ju tidigare man börjar, desto lättare är det att lära sig och det tror jag definitivt stämmer i mitt fall. Dock har jag svårt att hålla koll på hästen och min kropp samtidigt, så min ridstil hör förmodligen inte till de snyggare. 😉

    Svara
    1. Paula Tilli Inläggsförfattare

      Vad intressant att du kan rida och hitta vägen samtidigt! 🙂 Fast det är ändå ganska förståeligt eftersom du verkligen gillar att rida! Själv kan jag överhuvudtaget inte hitta vägen om jag pratar eller gör något annat samtidigt. Min läkare förklarade för mig att det har med automatiseringsförmågan att göra.

      Däremot kan jag, precis som du, äta och prata samtidigt, men jag skulle inte orka göra det regelbundet. T ex har jag inga problem med att gå ut och äta med en grupp människor, och jag tycker t om att det är jätteroligt så länge jag gillar människorna och maten 😉 Men skulle jag äta med andra människor varje dag, skulle jag så småningom bli trött. När jag var gift, hade min dåvarande man svårt för att förstå varför jag oftast ville äta själv.

      Svara
      1. Mats

        Jag har inga problem att äta och prata samtidigt så länge jag bara pratar med mig själv men om jag ska prata med andra människor samtidigt som jag äter så blir det jobbigt.

        Svara
        1. Paula Tilli Inläggsförfattare

          Hahaha! 😀 Att prata med sig själv skulle nog inte vara något problem för mig heller för då pratar man bara på sina egna villkor.

          Svara
      2. Johanna Svenningsson

        Ja, simultankapaciteten verkar vara starkt sammankopplad med automatiseringsförmågan.

        Vad skönt att du inte har några problem att gå ut och äta tillsammans med en grupp människor. 🙂 Det har jag däremot svårt för. Jag blir nästan alltid spänd och tyst i gruppsammanhang, börjar oroa mig för vad de andra i gruppen tycker och tänker om mig, om de kan se hur obekväm jag känner mig o.s.v. Jag tycker mycket om att äta tillsammans med andra, men jag vill helst äta med bara en eller två personer.

        Svara
        1. Paula Tilli Inläggsförfattare

          Jag är egentligen inte heller någon gruppmänniska och gillar endast att äta i grupp om det är en grupp jag trivs i. I våras när jag fortfarande var anställd på Ågesta, gick vi föreläsare och många av skolans anställda ut tillsammans för att äta, och då hade jag jätteroligt. Men det var förmodligen för att de andra föreläsarna också hade Asperger, och jag kände att jag kunde vara mig själv till 100%.

          I Finland har jag också ett stort kompisgäng som jag brukar träffa varje gång jag är där. De flesta av oss känner varandra sen gymnasiet, och vi har hållit kontakten sen dess. Trots att de andra i gänget är neurotypiker och rätt så ”normala” trivs jag i deras sällskap när vi går ut och äter. Jag tror att de är vana vid att jag är annorlunda och är inte så lättchockade längre, hihi. Förut kunde de iofs ifrågasätta varför jag inte jobbade osv, men nu vet de alla varför jag är som jag är och de har även läst min bok. Så nu förstår de mig lite bättre 😉

          Däremot skulle jag inte gilla att gå ut och äta med en ”random” NT-grupp för jag hatar att småprata och trivs oftast inte när det är för mycket folk runt omkring. Så i vanliga fall föredrar jag definitivit mindre grupper!

          Svara
  4. Christopher Wilkman

    Jag kom så långt som till att jag lärde mig att spela gitarr. Kan också spela guitar hero på medium, men sen försvinner min simultankapacitet.

    Svara
    1. Paula Tilli Inläggsförfattare

      Jag lyckades faktiskt aldrig lära mig att spela gitarr på musiklektionerna i skolan trots att det var obligatoriskt. Av någon anledning tyckte jag att det var riktigt, riktigt svårt! Däremot kunde jag spela piano eftersom jag tog pianolektioner, men jag var egentligen inte intresserad av det heller.

      Svara

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *