Aspergers syndrom vs ens personlighet

Share Button

Att ha Aspergers syndrom är för mig ett normaltillstånd. Eftersom jag varit autistisk i hela mitt liv, kan jag inte ens föreställa mig hur det skulle vara att inte vara det. Fram tills jag var 24 år gammal hade jag Aspergers syndrom utan att veta om det, och efter det har jag vetat om det också.

Jag har ibland fått höra att det inte är bra att diagnostisera barn med argumentet att barnet aldrig kommer att känna sig normal annars. Men jag har aldrig vare sig varit eller känt mig normal, om nu så kallade ”normala” människor ens överhuvudtaget existerar. Jag har alltid varit mycket medveten om mitt annorlundaskap. Förut trodde jag att det var fel att vara annorlunda och försökte så gott jag kunde bli så normal som möjligt, men efter att jag blev diagnostiserad med Aspergers syndrom började jag bejaka mitt annorlundaskap.

Aspergers syndrom känns som en mycket stor och viktig del av min personlighet. Dessa personlighetsdrag har varit en del av min personlighet så länge jag kan minnas, men innan jag fick min diagnos hade dessa egenskaper inget namn för mig. Nu vet jag att alla mina egenheter gör att jag uppfyller diagnoskriterierna för Aspergers syndrom. Därför identifierar jag mig som en Aspergare även om alla Aspergare är olika och det inte finns något som heter en typisk ”Asperger-personlighet”. Om jag inte hade fått diagnosen, hade jag däremot identifierat mig som egen, lat och dum, men nu vet jag att jag duger som jag är. Därför var det mycket positivt för mig att få ett namn för mina egenheter.

Ibland leker jag med tanken hur mitt liv skulle se ut om jag inte hade Aspergers syndrom. Eftersom det inte går att dra en skarp gräns mellan ens personlighet och Aspergers syndrom, kan jag inte ens tänka mig hur mitt liv skulle vara och hur jag skulle vara som person om jag var en neurotypiker. Om min Aspergers syndrom skulle försvinna, skulle jag förmodligen inte ens längre vara Paula utan en helt annan person. Att vara Paula är för mig helt normalt, och jag skulle inte kunna tänka mig att vara någon annan.

Share Button

Boka mig för en föreläsning

Paula Tilli föreläser om Aspergers syndrom ur ett inifrånperspektiv.

Jag föreläser om Aspergers syndrom ur ett inifrånperspektiv. Skicka en förfrågan om föreläsning genom att fylla i det här webbformuläret.

Mina böcker

Köp min bok Att vara vuxen med Aspergers syndrom hos Gothia Fortbildning, Bokus eller Adlibris.

Köp min bok På ett annat sätt hos Bokus eller Adlibris.

13 reaktion på “Aspergers syndrom vs ens personlighet

  1. HL

    Jeg er så enig med deg i alt du skriver her! Jeg ble 30 år før jeg fikk diagnosen. Da skjønte jeg hvorfor jeg trenger forutsigbarhet og hvorfor jeg ikke klarer saker andre klarer, og samtidig er så smart på andre områder. Jeg lærte litt om hvorfor personligheten min er akkurat som min. Ingen med asperger syndrom er like, men jeg er lik meg. Og jeg vet at jeg fyller diagnosekriteriene. Det forteller noe om mine personlige egenskaper og begrensinger og styrker. Jeg er bare meg, meg med Asperger syndrom. Takk for at du skriver.

    Svara
    1. Paula Tilli Inläggsförfattare

      Vad kul att du uppskattar det jag skriver 🙂

      Jag känner precis som du: ingen Aspergare är den andre lik, men ändå beskriver diagnosen Aspergers syndrom vem jag är. Jag är Paula, och jag är unik. Om jag skulle förneka min Aspergers syndrom, skulle jag samtidigt förneka min personlighet.

      Svara
  2. Tina (M som i Underbar)

    Jag tänker som du, att med eller utan diagnos upplever nog väldigt många ett annorlundaskap. Och det är inte en hjälp i att acceptera sig själv som man är och bejaka sina behov, känslor och starka sidor.

    Svara
    1. Tina (M som i Underbar)

      Äsch, nu tryckte jag enter för tidigt. 🙂 Försöker igen:

      Jag tänker som du, att med eller utan diagnos upplever nog väldigt många ett annorlundaskap. Och det är inte en hjälp i att acceptera sig själv som man är och bejaka sina behov, känslor och starka sidor att inte ha en diagnos, utan ofta blir det nog tyvärr tvärtom.

      Svara
      1. Paula Tilli Inläggsförfattare

        Du har så rätt, Tina! Förut försökte jag förneka min personlighet eftersom det kändes som att det var fel att avvika från normen, och då mådde jag bara dåligt. Men när jag fick veta att jag har Aspergers syndrom, förstod jag att jag faktiskt är annorlunda på riktigt och att annorlundaskapet inte bara var min inbillning. Då förstod jag också att man hade all rätt i världen att vara annorlunda. Iofs tycker jag nu efteråt att det är sorgligt att det behövdes en diagnos för att jag skulle acceptera mig själv som jag var, men så var det för mig.

        Svara
  3. Anna

    Filosofiskt 🙂

    Jag har inte asperger, men har nog tänkt liknande angående erfarenheter. Jag kan inte förändra det som varit och mina erfarenheter har gjort mig till den människa jag är idag. Och det är jag (oftast) glad över.

    Svara
    1. Paula Tilli Inläggsförfattare

      Jag tänker som du när det gäller erfarenheter. Jag har en massa dåliga erfarenheter i bagaget, och även om jag inte skulle påstå att jag är glad att jag var mobbad i skolan så har mina dåliga erfarenheter gjort att jag är den personen jag är idag. Jag försöker alltid tänka framåt och inte älta det som varit! 🙂

      Svara
  4. Elisabet Persson

    Jag känner igen mig! Fick diagnos för 5 år sedan. Jag försökte också vara normal när jag var yngre och före diagnos. Det var väldigt ansträngande. Jag var mobbad mycket, tog på mig skulden. Därför kom diagnosen som en lättnad. Då förstod jag att jag har rätt att vara annorlunda!

    Svara
    1. Paula Tilli Inläggsförfattare

      Vad tråkigt att du också var mobbad och tog på dig skulden 🙁 Jag förstår att diagnosen kom som en stor lättnad för dig. Människor som är emot neuropsykiatriska diagnoser förstår förmodligen inte vilken ångest det kan vara att inte vara som alla andra och ta på sig skulden och vilken enorm lättnad det innebär att äntligen få ett namn för sina egenheter. De som är emot diagnoser säger ofta att alla är unika och att alla måste accepteras som de är även utan en diagnos, men problemet är att samhället sällan accepterar människor som avviker.

      Svara
  5. Cecilia Lager

    Jag vet att vi Aspergare säkert är lika olika sinsemellan som alla andra. Men ändå, jag diagnostiserades först vid 45 så jag har känt mig utanför och annorlunda och sämre än alla andra 45 år. Kände mig inte hemma någonstans och blev ofta missförstådd. Jag dolde min personlighet så gott jag kunde och härmade andra.
    När jag fick alla svar vid 45 och kunde börja leta efter mitt sanna jag som i princio försvunnit och efter ett par år vågade ta kontakt online med andra Aspergare, då kände jag en, ja, magisk känsla som var ny för mig. Äkta tillhörighet! Jag kom hem, jag tillhörde en grupp. Och på väldigt många sätt var vi lika med liknande erfarenheter och dom förstod mig. Vi förstod varandra. Det var en underbar känsla.

    Svara
    1. Paula Tilli Inläggsförfattare

      Fint beskrivet, Cecilia! Och det är många Aspergare som upplever samma sak som du. De har känt sig annorlunda och udda överallt, men när väl de börjat gå på Asperger-träffar, har de känt att de äntligen har hittat hem. Jag känner också lite så, fast jag förstår iofs inte exakt alla Aspergare och alla Aspergare förstår nödvändigtvis inte mig heller. Men de som väl förstår mig, förstår mig oftast jättebra! Och det känns underbart 🙂

      Svara
  6. Pingback: Nackdelarna med att ha Aspergers syndrom | Paula Tilli

  7. Pingback: Jo, jag är visst en aspie! | Paula Tilli

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *