Kategoriarkiv: Annorlunda tänkande

När man har förmågan att gå sin egen väg

Share Button

Många av oss med Aspergers syndrom och autismspektrumtillstånd upplever att diagnosen innebär flera positiva egenskaper, vilket ofta glöms bort. Vissa egenskaper kan både vara en svårighet och styrka beroende på vilket sammanhang man befinner sig i. Om man exempelvis bor i en storstad, kan det vara en enorm nackdel att se alla detaljer med alla intryck runt omkring medan samma egenskap kan bli en tillgång om man är ute i skogen och plockar svamp för då kan man kanske hitta svamparna med en gång.

Ibland kan vissa egenskaper ses som en svårighet av omgivningen medan vi själva kan se exakt samma egenskap som en tillgång och som någonting som vi inte skulle vilja leva utan. När jag var liten, fick jag höra att jag var envis. Detta för att jag tänker annorlunda än normen och har egna åsikter om saker och ting. Omgivningen såg det naturligtvis som en jobbig egenskap medan jag själv tycker att det är bra att jag tänker utanför lådan. Tony Attwood beskriver detta i positiva Aspie-kriterier A4:

”Förmåga att hålla fast vid egna teorier eller perspektiv trots att fakta talar emot”

Det som ofta får folk att höja på ögonbrynen i min livsstil är att jag har helt andra åsikter om hälsa än det som anses vara normen. Jag följer inte det som livsmedelsverket förespråkar och går hellre till en akupunktör med österländskt tankesätt och filosofi än till en läkare på vårdcentralen. Jag ifrågasätter användningen av fluor och alla fluortandkrämer, kemisk hårfärg, homogeniserad och pastöriserad mjölk (dvs all mjölk som säljs i svenska livsmedelsbutiker), diverse kemikalier som schampo och duschkräm, glutamat, sötningsmedel, odlad fisk, mat som inte är ekologisk, honung som är uppvärmd eller framställd av bina som är uppfödda av socker (dvs all honung som säljs i livsmedelsbutiker) och mycket  annat. Istället äter jag östersjöfisk flera gånger i veckan (ja, detta trots livsmedelsverkets varningar för miljögifterna), honung som jag köper från biodlare, ekologisk och så ren mat som möjligt, borstar tänderna utan fluor och nu tänker jag dessutom börja köpa opastöriserad mjölk direkt från en ekologisk bonde trots att livsmedelsverket starkt avråder från användningen av opastöriserad mjölk och att denna typ av mjölk inte får säljas i svenska livsmedelsbutiker.

Många tror att jag lever på mitt sätt av trots och att jag inte vet om att livsmedelsverkets syn. Jag är mycket medveten om detta, men eftersom jag tänker annorlunda och ifrågasätter allt för att sedan bedöma vad jag själv tycker är rätt eller fel, agerar jag själv därefter istället för att lyssna på de allmänna rekommendationerna. Jag har full respekt för att andra väljer att lyssna på tandläkarnas och livsmedelsverkets rekommendationer och håller inte med mig om vad som är hälsosamt, och mina åsikter är ingenting jag debatterar med andra för jag tycker att alla ska själva få göra en bedömning av vad som är hälsosamt och inte. Jag har även full respekt för att andra väljer att strunta i hälsan och att leva onyttigt och exempelvis röka och äta godis, och på samma sätt förväntar jag mig att andra respekterar mitt levnadssätt och inte ifrågasätter eller ber mig förklara mig jämt.

Är min egenskap att ifrågasätta och gå min egen väg en styrka eller en svårighet? En svårighet skulle många i min omgivning tycka, och de skulle anse att jag inte förstår vad som är bäst eftersom jag har Aspergers syndrom. En styrka anser jag eftersom jag ser det som en tillgång att kunna bilda mina egna åsikter oavsett vad som anses vara det rätta levnadssättet enligt normen just i den tidsepok och kultur man lever i (och självklart kan man ha denna egenskap även utan att ha Aspergers syndrom). Huruvida denna egenskap är en styrka eller en svårighet kan såklart diskuteras, men det viktiga är att boendestödjarna och alla yrkesverksamma respekterar att en vuxen person vill göra sina egna val. Visst, de får såklart gärna informera personen om riskerna, men om jag inte håller med dem om riskerna och anser att mitt sätt att leva är det rätta och hälsosamma, är det viktigt att boendestödjarna respekterar detta, vilket min boendestödjare gör! 

Share Button

Alla känslor måste respekteras

Share Button

Att ett barn måste få känna och uttrycka sina känslor är självklart för många, men det som ofta glöms bort är att alla barn inte känner på samma sätt i olika situationer. Speciellt barn med neuropsykiatriska diagnoser som Aspergers syndrom, autismspektrumtillstånd och adhd kan uppleva vissa situationer på ett annat sätt än neurotypiska barn och även dessa ovanligare känsloreaktioner måste respekteras.

Jag har själv känt många gånger på ett annat sätt än min omgivning i många situationer, men det är inte alltid dessa känslor har respekterats. Speciellt när jag var barn kändes det som att de vuxna försökte lägga ord och känslor i min mun. ”Så här känner du nu”, fick jag ofta höra. När jag försökte förklara att jag inte alls kände så som de trodde, fick jag oftast höra att jag inte visste själv hur jag kände eller att jag bara försökte göra mig till. I ett desperat försök att få mina känslor ”godkända” av omgivningen för att känna att jag duger tappade jag tyvärr bort mig själv eftersom jag var tvungen att dölja och förneka mina riktiga känslor. För det jag kände och upplevde var tydligen inte rätt.

När jag var i lågstadieåldern, var en av grannbarnens  favoritsysselsättningar att låsa in mig i cykelförrådet, släcka ljuset och hålla emot dörren så att jag inte kunde komma ut. Jag var oftast inlåst i förrådet tills någon vuxen upptäckte mig vilket ibland bara dröjde några minuter och ibland över en halvtimme. Trots att grannbarnen gjorde detta i syfte att mobba mig, brydde jag mig inte nämnvärt om att vara inlåst i cykelförrådet när jag inte hade bråttom. Tvärtom tyckte jag oftast att det var skönt att få vara själv i ett mörkt rum utan några som helst intryck.

Grannbarnen trodde förmodligen att jag inte visste att jag hade kunnat tända lampan från insidan, men jag visste det mycket väl. Anledningen till att jag inte tände var att jag tyckte att det var allra skönast att få vara i totalmörker. När jag satt inlåst i cykelförrådet, krävde ingen någonting av mig och jag fick vara ensam och meditera. Jag var inte ett dugg orolig för att grannbarnen höll mig inlåst för jag visste att någon vuxen alltid skulle upptäcka mig förr eller senare. Ibland hände det förr, ibland senare och ibland önskade jag till och med att det först skulle bli senare.

Oftast när någon vuxen upptäckte vad grannbarnen höll på med, fick de en ordentlig utskällning av den vuxne. Ibland sa den vuxne till grannbarnen något i stil med: ”Paula blir ledsen av att bli inlåst för hon har bättre saker för sig på sin fritid än att sitta i ett inlåst cykelförråd, eller hur Paula?” När jag försökte förklara att jag inte alls blev ledsen, fick jag ofta höra att det var naturligt att jag inte vågade visa hur sårbar jag var men att det var förståeligt att jag var ledsen eftersom alla barn blev det av mobbing. När jag försökte säga emot en gång till, märkte jag att de vuxna började bli lite frustrerade och att de inte var nöjda med mitt svar.

Snart lärde jag mig vad de rätta svaren var i sådana här situationer: att jag visst blev ledsen och att jag visst ville bli utsläppt från förrådet! Vad jag verkligen kände och inte kände spelade ingen roll utan det viktiga var att jag alltid skulle känna på samma sätt som de flesta andra barn. Därför började jag iaktta andra barn för att lära mig vad jag borde känna i olika situationer. Jag lärde mig exempelvis att det var fel att känna att jag inte ville ha vänner och det var fel att känna att det var tråkigt att leka med andra barn, och därför dolde jag mina riktiga känslor och låtsades som att jag visst hade roligt med andra barn. Ju äldre jag blev, desto mer tappade jag bort mig själv för det som jag kände alltid hade fel  enligt omgivningen. Snart visste jag inte ens vem den riktiga Paula var och jag slutade bry mig om mina egna känslor.

Det är omöjligt att få leva ett liv med en bra livskvalitet om man måste ändra på sig själv för att få sina känslor bekräftade och godkända. Väldigt många år av mitt liv blev förstörda för jag vågade inte berätta för omgivningen längre vad jag kände och inte kände för bara ”normala” känslor var okej att uttrycka. Vi som har Aspergers syndrom kan dessutom ibland ha svårt att skilja våra egna känslor från andras vilket är ännu en anledning till att omgivningen måste bekräfta våra känslor. Visst, det är inte okej att barn mobbar varandra och de vuxna måste gripa in när de upptäcker mobbing, men däremot är det viktigt att man aldrig lägger ord i barnets mun utan man måste bekräfta alla känslor, även om dessa ibland kan vara ovanliga! Och det måste vara okej att tycka att det är roligt att vara ensam och att det är roligt att vara inlåst i ett cykelförråd.

Share Button

När man förväntas använda sunt förnuft

Share Button

Många av oss med Aspergers syndrom och autism kan tycka att det är obehagligt med oväntade situationer om vi inte vet vad vi förväntas göra och säga. Därför kan många tycka att det är bra med tydliga regler. Men även om jag själv älskar regler, blev det förut ofta fel eftersom jag inte hade någon aning om när jag förväntades avvika från dessa. Regler brukar ju inte gälla i exakt alla situationer utan det finns undantag för när man förväntas följa dem och när man inte förväntas göra det.

När jag i 20-årsåldern jobbade som kassörska i en mataffär i Finland, fick jag order från chefen att ge alla kunder som hade handlat för 70 mark en stämpel. För ett köp på 140 mark blev det därmed 2 stämplar, för ett köp på 210 mark 3 stämplar och så vidare. När kunderna hade samlat på sig 10 stämplar på detta sätt skulle de få en gåva. Jag tyckte att allt var tydligt och klart och började ge kunderna stämplar enligt ovanstående instruktioner.

Men en dag stötte jag på ett problem. En kund som hade handlat för 69 mark och 90 penni ville ha en stämpel, men jag vägrade ge henne det eftersom det fattades 10 penni (vilket jag skulle gissa motsvarar knappt 15 öre) på hennes köp. Kunden frågade mig om jag skämtade varpå jag svarade att jag inte gjorde det. Chefen hade ju sagt tydligt och klart att kunderna skulle få en stämpel för varje köp på just 70 mark och därför var jag säker på att gränsen gick just där. Kunden blev mycket upprörd och skällde ut mig men jag stod på mig.

Ett par timmar efter incidenten kom chefen till min kassa och sa att hon ville prata med mig. Jag fick veta att kunden i fråga hade ringt till henne för att beklaga sig om mitt beteende. Chefen frågade mig vad det var som gjorde att jag inte kunde vara kunden till lags och ge henne en stämpel, och jag svarade förvånat att hon själv hade sagt till mig att man skulle ge en stämpel för varje köp på 70 mark. Och 69 mark och 90 penni var ju inte samma sak som 70 mark! Då svarade chefen missnöjt att det var exakt samma sak och att det var mycket oflexibelt av mig att inte ge kunden en stämpel när det bara fattades ynka 10 penni.

Jag förstod ingenting. Varför hade chefen inte sagt till mig tidigare att det inte var 70 mark som gällde utan något helt annat? Och om det var okej att kompromissa om 10 penni, hur mycket var det okej att gå ner för att vägra en kund en stämpel? Någonstans måste det ju ha gått en gräns. Borde jag börja ge alla kunder hur många stämplar som helst om det inte längre var 70 mark som gällde? Men när jag frågade chefen, fick jag till svar att jag skulle använda sunt förnuft. De andra kassörskorna hade tydligen aldrig haft sådana här problem för de hade förstått mellan raderna när det gick att göra undantag och när det inte gick att göra det.

Jag kan fortfarande idag ha svårt för att bedöma när man ska avvika från instruktionerna och när man ska följa dessa till punkt och pricka. Om man ska avvika från dem, var går gränsen exakt? Men nu har jag åtminstone lärt mig genom erfarenhet att de flesta reglerna har undantag, och därför frågar jag när jag känner mig osäker.

Share Button

När man reagerar på kritik på olika sätt

Share Button

Vi som har Aspergers syndrom kan ibland ha ett annorlunda känsloliv. Jag har i ett tidigare inlägg beskrivit hur jag kan reagera extremt överkänsligt när någon som står mig nära kritiserar mig samtidigt som jag ofta inte blev ledsen när mina mobbare sa elaka saker till mig i skolan. Detta för att mina mobbare inte var några betydelsefulla människor i mitt liv och därför struntade jag i om de tyckte att jag var snygg eller ful, normal eller konstig.

När andra människor får veta vad jag gick igenom i skolan, får jag ofta höra att jag är otroligt stark och tuff som klarade mig igenom en extremt grov mobbing. Men att jag skulle vara starkare och tuffare än andra människor stämmer inte riktigt för jag kan samtidigt bli otroligt ledsen och älta i flera dagar om min mamma eller någon annan jag tycker om säger med en lite irriterad röst: ”vad jobbig du är nu, Paula.” Jag vill ju inte att mina närmaste tycker att jag är det minsta jobbig, och därför kan jag i sådana situationer reagera extremt överkänsligt.

De flesta människor som känner mig känner bara till en sida av mig. Mamma har exempelvis sett mig som en extremt känslig person eftersom hon har sett hela livet hur jag överreagerar och blir ledsen för det minsta lilla. Därför har hon alltid varit rädd för hur jag kommer att klara mig igenom livet med tanke på att jag i hennes ögon är så otroligt känsligare än andra människor. Hon trodde att jag exempelvis gå under om jag skulle få kritik på en arbetsplats eller någon annanstans i livet. Hon förstod förut inte att jag bara var överkänslig när mina närmaste framförde det minsta kritik mot mig men att jag däremot inte åt mig speciellt mycket av mobbingen trots att mobbarna sa till mig ofta att jag var så ful att jag borde gå hem och ta livet av mig (även om jag självklart inte tyckte att det var roligt att bli mobbad).

När jag förut gick hos olika psykologer, hände det ofta att jag blev missförstådd just för att psykologerna inte förstod att jag kunde reagera på helt olika sätt i olika situationer beroende på vilka människor det handlade om. Det tog ett tag för vissa att ta in att någon som i deras ögon är så tuff som inte tar åt sig av grov mobbing kunde bli ledsen i situationer där andra människor inte hade reagerat nämnvärt. Vissa trodde till och med att jag hade blockerat känslorna så pass mycket att jag inte trodde att jag kunde bli ledsen, men det stämde inte heller. Om jag blir ledsen eller inte handlar nästan enbart om personen som står mig nära eller inte och inte speciellt mycket om vad personen i fråga säger eller gör.

Share Button

Vikten att förstå logiken bakom de sociala reglerna

Share Button

Ibland kan barn med Aspergers syndrom eller autism ha svårt för att lära sig vad som anses vara ett snällt eller artigt beteende i olika situationer. Detta kan få barnen att framstå som ouppfostrade medan det i själva verket ofta handlar om att barnet helt enkelt inte vet vad omgivningen väntar sig av dem.

Själv tyckte jag som barn att vissa regler var väldigt enkla att lära sig. För mig var det exempelvis självklart att man inte fick slå andra barn. Jag tyckte själv att det gjorde ont att bli slagen, och därför ville jag inte göra ont på andra barn. Jag tyckte också att det var självklart att tacka när jag blev bjuden på något eller när någon hjälpte mig. För mig har det alltid varit viktigt att visa omtanke och jag hade redan som barn svårt för människor som aldrig sa ”tack”. Därför var jag noga med att tacka andra människor, och det var aldrig något problem.

Däremot hade jag mycket svårt att lära mig och komma ihåg vissa andra sociala regler. Jag förstod exempelvis inte att jag borde öppna dörrar och portar till mina grannar eller okända människor i stan om de gick bakom mig och bar tunga matkassar. Jag gick oftast in utan att hålla upp dörren och var helt oförstående om någon klagade på att jag inte hade hållit upp dörren. Jag förstod aldrig varför. Anledningen till att jag inte förstod något var att jag inte visste att andra människor ville bli behandlade på ett annat sätt än jag. Själv har jag alltid tyckt att det är jobbigt och om mina grannar eller okända människor håller upp dörrar för mig om jag har tunga matkassar och jag utgick ifrån att andra fungerade som jag.

Anledningen till att jag tycker att det är jobbigt att mina grannar håller upp dörrar för mig är att jag redan har planerat att lägga dessa matkassar på marken för att ta fram nyckelbrickan ur min handväska. När någon plötsligt håller upp dörren för mig utan att jag är beredd på det, går saker inte enligt planerna vilket är ett stressmoment och energikrävande för nu måste jag plötsligt tänka på ett annat sätt. Även om det tar mindre tid att komma in genom porten när någon håller upp dörren till mig är det energikrävande (däremot är det inga problem för mig om jag är i sällskap med en vän och vännen håller upp dörren för mig för då är jag beredd på det). När jag var yngre, hade jag ingen aning om att andra människor tyckte att det var mer energikrävande att lägga matkassar på marken än att låta en granne eller okänd person öppna porten och att de därför tyckte att det var oartigt av mig att inte hålla upp dörrar för dem.

På samma sätt förstod jag aldrig förut varför det var viktigt att bjuda sina vänner på glass eller godis om man själv åt glass eller godis i deras sällskap. Eftersom mamma påminde mig flera gånger, lärde jag mig den regeln till slut men det var energikrävande för mig att komma ihåg det i alla situationer. När jag frågade de vuxna varför det var viktigt att bjuda, sa de till mig att jag borde sätta in mig i andra människors situation och försöka föreställa mig hur jag skulle känna om en kompis åt glass i mitt sällskap utan att bjuda mig. Men jag förstod ändå inte.

I början av 20-årsåldern hade jag faktiskt en vän som ibland åt glass när jag var hemma hos henne utan att fråga mig om jag ville ha (detta var innan jag började leva hälsosamt så på den tiden åt jag fortfarande glass). Jag tyckte inte att det var något konstigt med hennes beteende för ibland hade hon bara en glasstrut hemma och blev sugen. Om hon skulle äta den glasstruten efter att jag hade åkt hem kunde hon lika gärna äta den framför mig, så resonerade jag. Och nu började jag förstå ännu mindre varför hennes beteende ansågs vara oartigt för i mina ögon var det helt normalt.

Det var först långt senare i vuxenåldern jag fick veta varför. Jag frågade min boendestödjare varför det anses var oartigt att göra som hon gjorde, och hon förklarade för mig att det beror på att andra människor lätt blir sugna om de ser någon annan äta glass och de inte får smaka. Då fick jag en förklaring till hur andra människor fungerade och tänkte. Själv blir jag inte sugen om jag ser någon annan äta något gott, och därför visste jag inte att andra människor blev det.

Ibland kan barn med Aspergers syndrom behöva tydliga förklaringar. Om ett litet barn exempelvis har ett annorlunda fungerande beröringssinne och inte tycker att det gör ont att bli slagen, kan det vara svårt att förstå att andra tycker att det gör ont. Om man själv inte tycker att det är viktigt att andra tackar en, kan det vara svårt att förstå varför andra tycker att det är viktigt. För mig blev det plötsligt lätt att komma ihåg att bjuda andra om jag själv åt något gott när jag visste att andra människor lätt blir sugna om de ser något gott och att de tycker att det är jobbigt att inte få äta det själv.

Share Button

Aspergers syndrom och ett annorlunda känsloliv

Share Button

När jag var nydiagnostiserad med Aspergers syndrom, diskuterade jag med min psykolog om hur jag ibland reagerar på olika saker annorlunda än många andra människor. Mot vissa saker kan jag reagera ovanligt kraftigt, och då får jag höra att jag är för känslig. Samtidigt bryr jag mig inte lika mycket om andra saker som många andra skulle bli ledsna eller kränkta över, och då kan andra människor undra varför jag inte blir ledsen. Min psykolog förklarade för mig att detta inte är ovanligt bland personer med Aspergers syndrom och autism.

Förut visste jag inte riktigt varför jag var känsligare än andra människor i vissa situationer och okänsligare i andra, men sedan såg jag ett mönster: Jag förstod att jag kan bli riktigt, riktigt ledsen om någon av mina närmaste är irriterad på mig eller inte tycker om något jag gör, och då kan jag börja gråta och älta i flera dagar. Jag skulle exempelvis bli riktigt ledsen om någon av mina boendestödjare eller nära vänner kritiserade mig för något jag gjorde eftersom jag tycker mycket om mina boendestödjare och nära vänner, och därför är det mycket viktigt för mig att bli omtyckt och accepterad av dem. När jag känner att någon jag tycker mycket om inte tycker om något jag gör, får jag höra att jag tar åt mig alldeles för lätt.

Däremot bryr jag mig inte speciellt mycket om vad främlingar och halvbekanta tycker om mig eftersom dessa personer inte är viktiga i mitt liv. Därför oroar jag mig inte för att göra bort mig eller för att inte bli omtyckt av dem. Jag minns en gång när en tjej jag kände sa att jag hade fula skor på mig men jag blev varken chockad eller ledsen eftersom denna tjej inte tillhörde min närmaste krets. Andra människor som hörde hennes uttalande tyckte att jag borde ha blivit kränkt, och tydligen hade hon sagt andra kränkande saker till mig utan att jag hade märkt det. Men eftersom hon inte var någon viktig person i mitt liv, brydde jag mig inte om vad hon tyckte om mig. Och därför gjorde tjejens beteende inte mig ledsen alls.

En gång för några år sedan när jag hade en stor födelsedagsfest hemma hos mig, började en av mina kompisar ragga på min dåvarande pojkvän inför mig. Men jag blev inte kränkt över hennes agerande eftersom jag aldrig hade sett tjejen som en nära vän även om vi umgicks ibland. Det enda som betydde något för mig var hur min pojkvän agerade i situationen, och han avvisade naturligtvis tjejen. Han agerade helt rätt vilket jag alltid hade vetat om att han skulle göra i en sådan situation, och därför blev jag inte upprörd.

Om vi leker med tanken att den här tjejen hade varit en nära vän till mig eller om min dåvarande pojkvän inte hade avvisat henne hade jag reagerat extremt känslosamt. Då hade jag börjat gråta, jag hade skällt ut dem och känt mig extremt kränkt, men eftersom hon inte var någon viktig person i mitt liv och jag litade på pojkvännen, brydde jag mig inte speciellt mycket. Däremot har tjejen inte varit min kompis längre efter denna händelse, och jag kommer aldrig återuppta kontakten med henne igen trots att jag och min dåvarande pojkvän inte är tillsammans längre. Även om jag inte reagerade känslosamt på hennes agerande, tänker jag logiskt: och min logiska hjärna säger att jag inte vill umgås med en tjej som jag inte kan lita på.

När andra människor säger till mig att jag är extremt känslig eller att de beundrar min styrka för att jag inte bryr mig om vad andra tycker, vet jag idag att det inte stämmer. Jag är varken stark eller extremt känslig i alla situationer, utan jag är snarare ovanligt okänslig för hur främlingar och halvbekanta beter sig mot mig och ovanligt känslig för vad mina närmaste gör och säger.

Share Button

När man misstolkar andra människor totalt

Share Button

Vi som har Aspergers syndrom har ibland svårt att bedöma vad andra människor menar. Själv hade jag speciellt svårt med det när jag var yngre, men jag kan fortfarande ha svårt med det ibland. Det som jag tycker har varit svårast för mig är att veta gradskillnader i det andra människor sa till mig.

Om någon suckade när jag var tonåring och sa till mig: ”men sluta Paula, vad jobbig du är”, kunde jag tolka detta som att personen verkligen hatade mig av hela sitt hjärta och inte ville ha något mer med mig att göra. Då trodde jag att jag borde lämna den personen i fred för all framtid. När den personen sedan kom fram till mig dagen efter för att babbla med mig, undrade jag varför hen tog kontakt med mig igen om jag nu var så jobbig. Då fick jag veta att personen bara hade blivit smått irriterad på något jag hade sagt dagen innan men att det inte var något allvarligt alls och att allt var bortglömt nu. Och då var jag förvånad.

När jag var barn och tonåring, hörde jag ibland de vuxna att säga att livet inte är lätt. Då tolkade jag detta som att det var meningen att livet alltid skulle vara jättejobbigt, att man nästan aldrig skulle njuta av livet och att det var normalt att ha självmordstankar varje dag. Och om livet inte var lätt, trodde jag också att jag skulle acceptera att bli mobbad och höra från mina klasskamrater att jag borde gå hem och ta mitt liv. För livet var ju inte lätt, och därför skulle jag acceptera alla jobbiga saker som hände. Först när jag blev vuxen började jag så småningom förstå att jag hade misstolkat den meningen totalt.

När jag gick i högstadiet och gymnasiet, sa mina föräldrar och lärare i skolan ofta att vi ungdomar inte förstår hur jobbigt det är att bo själv. Man måste ju betala hyran och andra räkningar och man kan inte längre köpa med det man vill med sina pengar när man har eget hushåll. Då fick jag för mig att exakt alla pengar man fick i lön skulle gå till hyra, el och mat och att man aldrig någonsin skulle kunna köpa något man ville ha. Om man ville fika med en kompis i stan skulle man få spara pengar till det i minst ett år för att kunna köpa kaffe för 30 kronor och leva på havregrynsgröt ibland trots att man jobbade på heltid. Så trodde jag att livet var.

När jag sedan flyttade hemifrån, fick jag en stor chock när jag upptäckte att jag visst hade råd att ta en fika med mina vänner i stan, jag kunde köpa kläder ibland och jag inte behövde lägga mig med kurrande mage på kvällarna. Visst, jag kanske inte alltid kunde köpa märkeskläder eller åka utomlands flera gånger om året, men eftersom jag hade trott att de vuxna hade menat att det skulle vara tusen gånger värre än vad det var, var jag lättad. Inte ens under den perioden jag levde på socialbidrag behövde jag svälta, men däremot behövde jag kolla noggrant vad jag la mina pengar på. Trots att jag fick leva i flera år med aktivitetsersättning, blev min ekonomiska situation som vuxen en positiv överraskning för mig.

Share Button

Känslan att vara född i fel land

Share Button

Under hela min barndom och tonårstid kände jag en stark känsla av utanförskap. I mellanstadiet hade jag inte en enda vän i skolan. Det var ingen som ville umgås med mig, och jag var utanför och mobbad. Jag kände starkt att jag skilde mig från alla mina klasskamrater och att vi inte hade något gemensamt. Det kändes som att de hade någon hemlig kod som jag inte lyckades knäcka.

I högstadiet hittade jag två ungerska tjejer att umgås med. Finland har inte många invandrare, speciellt inte på den tiden när jag gick i skolan, och därför kände sig dessa tjejer utanför precis som jag gjorde. De stack ut eftersom de hade utländsk brytning när de talade finska, de sa ibland fel och de hade en annorlunda kultur och ett annat tankesätt. Dessa tjejer dömde mig inte lika hårt som mina klasskamrater gjorde, och därför höll jag mig fast vid dem. Eftersom de var utlänningar och jag hade Aspergers syndrom, visserligen odiagnostiserad sådan, hittade vi varandra. Då började tänka att det var synd att det inte hade funnits invandrare i min låg- och mellanstadieskola för annars hade jag kanske hittat kompisar tidigare.

Ju äldre jag blev, desto mer började jag undra om jag hade blivit född i fel land och bestämde mig för att lämna Finland och flytta utomlands. Jag provade lyckan i Österrike och Kanada innan jag till slut landade i Sverige. Jag började läsa om andra kulturer och började tänka att jag kanske borde gifta mig med en muslimsk kille från ett arabland. Detta för att jag tyckte att många finska ungdomar tog alldeles för lätt på förhållanden och inte tog äktenskapet på allvar, så jag började tänka att jag kanske borde bosätta mig i ett arabland istället.

När jag i början av 20-årsåldern hittade en algerisk kille att gifta mig med och vi bodde ett tag i hans hemland, märkte jag att livet i Algeriet trots allt inte var exakt som jag hade tänkt mig. Jag älskade och älskar fortfarande deras sätt att se på förhållanden, äktenskap och familj, men däremot tyckte jag att många andra saker var jobbiga: man fick aldrig privatliv utan hela svärfamiljen var med överallt hela tiden. Man åt alla måltiderna med storfamiljerna tillsammans och alla la sig in i alla beslut man tog. Eftersom det är mycket viktigt för mig med självständighet och ensamtid, märkte jag att allt inte var lika perfekt som jag hade trott även om människorna där till en viss del hade liknande tankesätt som jag.

Idag vet jag att min känsla av utanförskap inte handlar om att jag blivit född i fel land. Det handlar istället om att jag har Aspergers syndrom och därmed fungerar annorlunda än majoriteten av människor. Oavsett vilket land jag skulle flytta till, skulle jag förmodligen känna mig lika utanför överallt. Men det viktigaste är att jag inte lider av mitt utanförskap längre eftersom jag vet vad denna känsla beror på.

Share Button

När man saknar behovet att smälta in

Share Button

När de flesta människor går på ett nytt ställe eller en ny tillställning, vill de oftast smälta in i gruppen. När jag tidigare har ordnat fester, har vissa vänner frågat mig vilken slags tillställning det är och hur man bör klä sig. Jag har då svarat att man får ha på sig vad man vill, oavsett om det är vanliga vardagskläder eller fina festkläder. De flesta har inte nöjt sig med svaret utan de har undrat hur de andra och jag själv kommer att vara klädda, och jag har alltid undrat varför de vill veta. Då har jag fått till svar att de inte vill känna sig för för upp- eller nedklädda utan de vill vara klädda som alla andra.

När jag var ny i Stockholm, ville många av mina finska vänner besöka mig ofta under de första åren jag bodde här. Jag tog dem på några uteställen och caféer på Östermalm men märkte snart att de kände sig obekväma. När jag frågade varför, svarade de att det kändes som att de andra gästerna hade mycket dyrare kläder och att vi inte var klädda på rätt sätt. Jag blev förvånad för jag brydde mig inte om vad de andra gästerna hade på sig, det viktigaste för mig var att jag hade roligt med mina vänner och att vi fick något gott att äta och dricka. Vad som hände runt omkring oss brydde jag mig inte om.

När jag och mina vänner väljer ett uteställe tillsammans, tänker vi oftast också helt olika. Jag vill oftast ha ett ställe som ligger ganska nära, som inte har för hög musik och som har mat som jag gillar. Mina vänner tycker däremot oftast att det är mycket viktigt hur de andra gästerna på utestället är och helst ska de vara ungefär lika gamla som vi. Jag har däremot inga problem med att gå på ett ställe där de andra gästerna är tonåringar eller pensionärer, bara jag sjäv tycker att stället är mysigt.

Jag har aldrig förstått detta behov av att smälta in och att vara klädd på ungefär samma sätt som andra. För mig är det inte viktigt alls, så länge kläderna är hela och rena. Och det är förmodligen därför jag aldrig har förstått mig på mode. Mode skiftar ju otroligt fort, och det som är modernt i år kommer kanske vara ute väldigt snart. Att jag saknar detta behov att smälta in i gruppen kallar förmodligen läkarna för svårigheter med social interaktion pga min Aspergers syndrom, men i mina egna ögon tänker jag bara individuellt.

Share Button

När man saknar behovet att dela aktiviteter med andra

Share Button

När fick min Asperger-diagnos, fick jag diagnosen enligt DSM IV. Kriteriet A 3 för Aspergers syndrom lyder i DSN IV-diagnosmanualen:

”Brist på spontan vilja att dela glädje, intressen eller aktiviteter med andra (t ex visar inte, tar inte med sig eller uppmärksammar inte andra på sådant som är av intresse)”

Innan jag fick min diagnos, hade jag märkt att jag inte hade något behov av att dela med mig av allt med andra människor men jag hade inte reflekterat närmare vad det kunde bero på. Jag hade helt enkelt tänkt att det ingick i min personlighet att inte lägga någon vikt vid att dela med mig av allt med mina vänner eller en partner. Men när jag gjorde utredningen, ställde utredningsteamet frågor till mig om hur mina vänskapsrelationer och dåvarande äktenskap såg ut och det var då jag förstod att detta kunde ha med min Aspergers syndrom att göra.

Än så länge jag kan minnas, har mina vänner klagat på att jag i deras ögon inte berättar någonting för dem. Att jag aldrig skulle berätta saker för mina vänner är naturligtvis överdrivet, men jag förstår ändå deras poäng. När jag gifte mig med min exman, hade jag exempelvis inte berättat för mina vänner att jag skulle gifta mig, och därför blev de både förvånade och chockade när jag ett par månader senare nämnde för dem i förbifarten att jag var gift. Mina vänner tyckte nämligen att giftermål var någonting man borde berätta om för sina närmaste vänner.

Mina vänner undrade naturligtvis varför jag inte hade berättat något, men jag hade tänkt att mina vänner inte hade någonting med min civilstatus att göra och att jag hade hela livet framför mig att berätta. Det var inte så att jag med mening undanhöll information för dem, utan det handlade om att det inte var viktigt för mig att mina vänner skulle veta om mitt giftermål med en gång, och därför hade jag väntat på rätt tillfälle att berätta (däremot visste de om att jag hade träffat någon). På samma sätt berättade jag inte heller för mina vänner om min debutbok när den hade kommit ut. När jag skrev min bok, tyckte jag helt enkelt det inte var något att berätta om. Jag tänkte inte ens på att mina vänner skulle kunna vara intresserade av mitt bokprojekt eftersom boken hade med asperger att göra och mina vänner visste knappt någonting om ämnet Aspergers syndrom. Därför var jag förvånad över att mina vänner nästan tog illa upp av att jag inte hade berättat för dem om boken.

Samma sak hände när jag och min exman flera år senare skilde oss. Mina vänner blev chockade över skilsmässan för den kom så plötsligt i deras ögon och de hade alltid trott att vi var lyckliga. Denna gång hade jag däremot medvetet låtit bli att berätta för dem om mitt äktenskap eftersom jag inte tycker att det är respektfullt mot sin partner att berätta exakt allt för sina vänner. Men många tjejer jag har träffat är vana vid att berätta nästan allt för sina vänner, de berättar alla smådetaljer och går ibland till och med på toaletten tillsammans på krogen, men jag har svårt för denna typ av vänskap. Jag delar absolut med mig av saker med mina vänner och jag har inget emot att mina vänner delar med sig av privata saker om dem själva med mig trots att jag själv inte alltid gör detsamma.

När jag var gift, fick jag även kommentarer från omgivningen att jag och min man inte verkade göra speciellt många aktiviteter tillsammans. Vi hade inga gemensamma vänner utan jag umgicks med mina vänner och han med sina, och jag var aldrig intresserad av att vare sig skaffa ett gemensamt kompisgäng eller gå på parmiddagar. Många undrade om det inte störde mig att han inte var intresserad av att plocka blåbär, vilket är mitt stora specialintresse, men jag brydde mig inte speciellt mycket. Jag har helt enkelt inga problem med att plocka blåbär själv.

Jag reste dessutom ganska ofta utan min man, en gång tågluffade jag till och med med en kompis runt Europa och var borta en hel månad. Jag fick frågor om varför jag inte reste med min man istället. Men eftersom han inte var intreserad av att tågluffa och jag var det, varför skulle jag tvinga honom följa med eller avstå från att resa bara för att han inte tyckte om att tågluffa? Jag har aldrig tyckt att man måste dela alla intressen med sina vänner eller sin partner. Det viktigaste för mig är att man trivs ihop, inte att man gör exakt allt tillsammans.

Share Button