Kategoriarkiv: Annorlunda tänkande

Aspergers syndrom och generalisering

Share Button

Vissa av oss med Aspergers syndrom och autism kan ha svårt för generalisering, vilket innebär att vi kan ha svårt att föra kunskap från en situation till en annan. Detta gör att vissa av oss kan ha svårt att bedöma i vilka situationer en viss social regel gäller. Vissa kan ha svårt att anpassa sitt sätt att vara efter situationen och kan exempelvis ha svårt att förstå att man bör tala på ett annat sätt med ett barn än med vuxna eller att man inte kan bete sig på samma sätt hos andra människor som man beter sig hemma.

När jag var tonåring och bodde hemma hos mina föräldrar, sa mamma till mig att jag måste städa mitt rum innan jag får besök. Vi bråkade om det varje gång innan jag skulle bjuda hem vänner, och ibland städade jag rummet och ibland gjorde jag inte det. Jag tänkte att det skulle vara jätteskönt att bli vuxen för då skulle jag inte längre behöva städa innan jag skulle få besök. Mamma missade nämligen att berätta för mig att jag borde städa innan jag fick besök i alla situationer och inte bara hemma hos mina föräldrar, och jag kunde inte generalisera den här kunskapen. Mamma trodde förmodligen att jag borde ha förstått budskapet mellan raderna, men jag trodde på allvar att denna regel bara gällde hemma hos mina föräldrar.

Jag hade ibland hört mina vänner säga att de skulle städa innan de skulle få besök, men jag kopplade fortfarande inte att de städade eftersom det var förväntat att man skulle göra det, och därför reflekterade jag aldrig över detta närmare. När jag först hade blivit mycket äldre och bott själv i flera år, förstod jag plötsligt att det ansågs vara oartigt om det var alldeles för ostädat hemma när man bjöd hem vänner, och då förstod jag hur mycket information jag hade missat eftersom jag inte hade fått ordentliga förklaringar.

Jag måste erkänna att jag fortfarande inte alltid städar innan jag får besök. Men de människor som jag bjuder hem till mig brukar veta om hur jag är och de förstår hur otroligt trött det gör mig att städa, och därför tar de inte illa upp om jag inte har städat. Men det är ändå bra att jag är medveten om att man borde städa innan man får besök för nu kan jag åtminstone be mina gäster om ursäkt och säga att jag är ledsen att jag inte orkat städa. Förut kunde jag inte det eftersom jag inte visste om att gästerna kunde reagera om man hade det alltför stökigt hemma, och därför visste jag inte om att jag hade något att be om ursäkt för.

Share Button

Oron när man blir mer och mer medveten om sitt annorlundaskap

Share Button

När människor kommunicerar med varandra, finns det ofta underliggande budskap mellan raderna. Men vi som har Aspergers syndrom förstår inte alltid dessa underliggande budskap utan vi tror ibland att människor menar exakt det de säger och ingenting annat. Och då kan det ske otroligt många missförstånd.

”Paula, du har fortfarande prislappen kvar,” brukade mina föräldrar och vänner förut säga till mig när jag hade tagit på mig ett nyinköpt plagg. ”Mm”, svarade jag. Om ingen tog bort prislappen, gick jag ut med kläderna med prislappen på. Först långt in i vuxenåldern förstod jag att människor inte hade menat att konstatera neutralt att prislappen låg kvar på plagget, utan de hade egentligen menat: ”Du måste ta bort prislappen.”

När jag förstod detta, tänkte jag på alla de åren jag hade gått ut med prislappen på utan att förstå att det var fel. Att mina föräldrar och vänner inte hade förklarat för mig närmare vad de hade menat berodde på att det inte ens hade fallit in dem att jag inte hade förstått vad de hade menat. De hade tagit för givet att jag hade förstått budskapet men att jag hade kvar prislappen eftersom jag inte brydde mig eller att jag var för lat att ta bort den.

När jag började förstå att människor ofta lindade in budskap i sina kommentarer på det här sättet, började jag bli osäker i andra människors sällskap. När det plötsligt slog in mig att människor inte sa saker rakt ut och att jag faktiskt kunde göra saker som kunde uppfattas som udda i andra människors ögon, började jag ställa frågor till andra människor i stil med: ”Gör jag rätt nu?” eller: ”Vad menade du med kommentaren, var det bara ett neutralt konstaterande eller menade du mellan raderna att jag borde ändra på mitt beteende/göra något annorlunda?” Då började min omgivning undra varför jag plötsligt hade börjat ställa sådana här frågor och jag fick frågor om jag hade fått social fobi.

Men jag hade inte alls fått social fobi, utan det som hade hänt var att jag hade blivit medveten om att jag hade Aspergers syndrom och att jag missförstod andra människor. Förut hade jag inte ens förstått att jag missförstod andra människor, och därför hade jag inte varit orolig. Men när jag började förstå att det som i mina öron ofta lät som neutrala konstateranden i själva verket kunde betyda något helt annat, blev jag plötsligt osäker på hur jag skulle veta när människor menade det de sa och när de inte gjorde det. Och så är det för mig fortfarande: ju mer medveten jag blir om hur andra människor tänker och gör, desto osäkrare blir jag!

Share Button

Att veta var man ska dra gränsen

Share Button

Eftersom jag i likhet med många andra personer med Aspergers syndrom tänker bokstavligt och har andra gränser än andra, är det svårt för mig att veta var jag borde dra gränsen i olika situationer. När jag var yngre, blev jag exempelvis arg på människor som dök upp kl 16:04 när vi hade bestämt att vi skulle ses kl 16:00.

I mina ögon respekterade dessa människor inte min tid när de alltid dök upp försenade. När jag fick höra att jag var oflexibel och vägrade anpassa mig, förstod jag ingenting. Varför sa man att man skulle träffas kl 16:00 om man inte dök upp då? När man hade bokat tid hos läkare och arbetsintervju var det ju viktigt att hålla tider, så varför skulle inte samma regler gälla när man träffade vänner?

När jag började förstå att jag borde börja anpassa mig, bestämde jag mig för att bli mer flexibel. Jag förstod fortfarande inte hur 16:05 eller 16:10 kunde betyda 16:00 och varför jag inte borde bli arg om någon dök upp försenad, men jag accepterade regeln utan att ifrågasätta. Och idag är det absolut inga problem för mig om någon inte kommer i tid varje gång.

Men när jag hade börjat förstå att det är jag som borde bli mer flexibel, fick jag i början nya problem som jag inte visste hur jag skulle lösa. Eftersom jag hade lärt mig att klockan 16:05 eller 16:10 kunde betyda klockan 16, kunde också 16:45 betyda 16? Och hur var det med klockan 17? Var gick den magiska gränsen för hur länge som ansågs vara lämpligt att vänta på en försenad vän?

En gång hände det att jag väntade tålmodigt på en försenad vän ute på stan i 1,5 timme utan att säga något. När jag berättade om det för andra människor, frågade de mig varför jag inte stack eller skällde ut henne, och då blev jag förvånad. Hade de inte sagt till mig tidigare att jag borde bli mer flexibel när det gällde tider? Om de tyckte att jag borde vänta på en försenad vän 5-10 minuter utan att klaga, varför tyckte de plötsligt att jag borde klaga när jag hade väntat i 1,5 timme? På den tiden förstod jag inte sådana här saker.

Idag har jag förstått att smärtgränsen för de flesta mäniskor går vid ungefär 15 minuter, men jag vet fortfarande inte alltid i vilka situationer omgivningen tycker att jag borde vara flexibel. Nu vet jag genom erfarenhet att jag anses vara oflexibel om jag blir arg på en vän som kommer 3 minuter försenad, men borde jag bli arg på en granne som stjäl min tvättid eller inte? Är jag oflexibel om jag stoppar grannens maskin när hen tagit min tvättid istället för att vänta på 30 minuter tills maskinen tvättat klart? Var går gränsen exakt?

Jag förstår naturligtvis att gränsen är olika för olika människor och att man borde gå efter sin egen känsla, men eftersom vi som har Aspergers syndrom ofta skylls för att vara oflexibla, har jag försökt förstå hur andra människor fungerar och ser på flexibilitet.

Share Button

Att leva på andra människors villkor

Share Button

Att leva med Aspergers syndrom är för mig som att leva på andra människors villkor. Eftersom mina behov avviker från normen, är det jag som förväntas anpassa mig.

HUR JAG VILL BLI BEHANDLAD

Själv uppskattar jag ärlighet. Om jag ställer en fråga, vill jag ha ett ärligt svar. Om jag exempelvis skulle börja chatta med någon flera dagar i veckan men den personen skulle tycka att jag var tråkig att chatta med, skulle jag önska att den personen sa till mig på ett RESPEKTFULLT sätt att hen tycker att jag är tråkig att chatta med och att hen därför inte vill chatta. Om jag var intresserad av en kille som inte var attraherad av mitt utseende eller tyckte att jag exempelvis var för fet och jag skulle fråga honom varför han inte är intresserad av mig, skulle jag önska att han svarade på frågan rakt ut, precis som jag själv gjorde i sådana här situationer förut (men tyvärr var inte min ärlighet uppskattad).

Jag tycker att det finns respektfulla och respektlösa sätt att säga sanningen. Om personen sa sanningen till mig på ett respektfullt sätt och inte i syfte att såra mig eller att provocera utan endast i syfte att informera mig om hur det ligger till, skulle jag uppskatta hens ärlighet. Det ser jag som respektfullt, och då skulle jag slippa undra. Visst skulle jag säkert bli lite ledsen, men jag skulle bli ännu mer ledsen om personen slingrade sig ur, slutade svara på mina meddelanden och lät vår bekantskap/vänskap rinna ut i sanden.

Däremot skulle jag inte vilja att främmande människor ropade efter mig på gatan att jag var fet och ful (om det nu var sanningen) för jag har ju inte ens frågat efter deras åsikt och det skulle enligt mig vara respektlöst, men det är en helt annan fråga.

HUR ANDRA VILL BLI BEHANDLADE

Om det däremot finns någon som börjar höra av sig till mig och jag börjar tycka att den personen är tråkig att chatta med, förväntar sig andra människor att jag anpassar mig till deras behov och hittar exempelvis på att jag inte hinner chatta/ha kontakt/träffas även om det är en lögn. Trots att det enklaste för mig skulle vara att säga som det är och trots att jag själv uppskattar ärlighet i en sådan situation, förväntas jag ta hänsyn till hur andra människor vill bli behandlade och rätta mig efter deras behov. Och eftersom andra människor i mina ögon är oftast väldigt lättkränkta, ”får” jag inte behandla andra människor som jag själv skulle vilja bli behandlad utan jag förväntas behandla dem hur jag tror att de skulle vilja bli behandlade.

ATT BEHANDLA ANDRA SOM MAN SJÄLV VILL BLI BEHANDLAD?

Däremot förväntas jag acceptera att andra människor inte alltid behandlar mig som jag vill bli behandlad utan jag förväntas förstå att de behandlar mig som de själva vill bli behandlade. Jag förväntas acceptera att de inte svarar på mina frågor rakt ut. När jag var yngre, hände det att jag var mycket arg på bekanta som slutade svara på mina meddelanden. Anledningen till att jag var arg var att jag kände mig respektlöst behandlad eftersom de inte hade sagt till mig rakt ut att de inte ville prata med mig. Eftersom jag själv alltid sa sanningen i sådana situationer, förväntade jag mig att andra människor skulle behandla mig på samma sätt. Andra människor behandlade mig helt enkelt inte som jag hade velat bli behandlad, och det gjorde mig besviken.

Idag har jag förstått att det är normen att inte säga något negativt om andras utseenden och att hitta på ursäkter att man är upptagen om en bekant vars sällskap man inte är intresserad av vill träffas, och jag har tvingats rätta mig efter denna norm.

ATT LÄGGA ENERGI PÅ ATT ANPASSA SIG

Människor säger ofta att vi som har Aspergers syndrom är oflexibla och inte anpassar oss. Men eftersom vi kan ha helt andra behov än andra, kan det ta enormt mycket energi att behandla andra människor som man tror att de vill bli behandlade istället för att behandla dem som man själv skulle vilja bli behandlad. Och jag tycker ibland att det är tröttsamt att leva på andra människors villkor.

Jag måste hela tiden tänka och komma ihåg: ”Själv skulle jag vilja höra ett rakt svar i den här situationen och exempelvis höra på ett respektfullt sätt att jag var ful/fet, men eftersom de flesta andra människor är lättkränkta, vill de inte det”. Visst skulle jag kunna göra som jag tycker är rätt och säga till en kille: ”Jag är inte intresserad av dig eftersom ditt utseende inte attraherar mig”, men då hade jag varit elak och hemsk i andra människors ögon. Och det vill jag inte vara! Därför måste jag antingen lägga min energi på att ljuga eller att linda in svaret.

Av dessa anledningar blir jag provocerad när jag hör uttrycket ”Man bör behandla som man själv skulle vilja bli behandlad”. Det gjorde jag förut, och det fungerade inte. Jag har ju Aspergers syndrom och har ofta helt andra behov än andra. När jag istället slutade behandla andra som jag själv ville bli behandlad och började linda in mina svar, blev livet plötsligt mycket lättare.

Share Button

När man följer instruktioner till punkt och pricka

Share Button

Ett bokstavligt tankesätt som är vanligt bland oss med Aspergers syndrom och autism kan leda till att vi kan vara mycket duktiga på att följa exakt alla instruktioner till punkt och pricka under förutsättningen att vi är motiverade och förstår instruktionerna. Att följa instruktioner slaviskt kan i vissa situationer vara en styrka, medan det i andra situationer kan försvåra livet.

Jag har träffat personer med Aspergers syndrom som alltid slängt livsmedel dagen innan bäst före datum. Om det står på äggkartongen ”bäst före den 16 juni”, har dessa personen tolkat detta som att äggen absolut måste ätas senast dagen före den 16 juni, dvs den 15, och därför måste de ägg som inte ätits upp kastas allra senast den 15 juni kl 23:59. Att vara noggrann med livsmedel är å ena sidan mycket bra för då kan man undvika att få en matförgiftning, men å andra sidan blir det dyrt i längden om man följer instruktioner så här maniskt och måste kasta mycket mat.

Själv har jag också alltid varit bra på att följa instruktioner. När jag sökte till informatörsutbildningen på Ågesta Folkhögskola, var jag nära att tacka nej till utbildningsplatsen när jag vi under introduktionsdagarna fick i uppgift att planera och hålla en 5 minuters presentation. Jag tolkade uppgiften som att presentationen skulle behöva vara 5 minuter till sekunden, vilket jag inte trodde jag skulle klara av. Vilken tur att läraren ringde hem till mig och redde ut missförståndet för annars hade jag aldrig börjat på utbildningen och blivit en Aspergerinformatör.

Att jag är noggrann med att följa instruktioner är oftast en styrka för mig, så länge missförstånd likt ovan är utredda. När informatörsutbildningen hade kommit igång, tyckte läraren att det var mycket bra att jag alltid höll tidsgränserna på mina föreläsningar för hon kunde alltid lita på att jag aldrig skulle sluta föreläsningen för tidigt eller prata över tiden. Hon förklarade för mig att skolan hade haft andra elever tidigare som pratat 5 minuter över tiden eller slutat prata för tidigt, vilket gjort att andra elever i gruppen varit tvungna att förkorta eller förlänga sina föreläsningar. Därför är denna egenskap en styrka för mig i föreläsningssammanhang.

När jag för några år sedan tog kontakt med en personlig tränare som skrev ett kost- och träningsschema för mig, var hon imponerad över att jag fick resultat ovanligt snabbt. Mina snabba resultat berodde på att jag alltid följde schemat till punkt och pricka och aldrig någonsin avvek från det. Jag vägde maten vid varenda måltid och var noga med att jag inte skulle äta ett endaste gram för mycket eller för lite.

När andra människor frågade mig om det inte var tråkigt att följa ett sådant här schema slaviskt, förstod jag inte vad de menade. När jag i förväg visste vad och hur mycket jag skulle äta och när jag skulle träna, skapade det trygghet hos mig. Rutinbundenhet är ju ett vanligt drag hos oss med Aspergers syndrom, och det faktum att jag tack vare denna rutinbundenhet fick mycket snabba resultat var en mycket bra bonus 🙂

Share Button

När saker inte längre är som de alltid varit

Share Button

Vissa av oss med Aspergers syndrom utvecklas i en annan takt än våra jämnåriga. En sak som tidigare var mycket svårt för mig var att se hur mina vänner förändrades i och med att vi blev äldre. Det som kändes som naturliga förändringar för mina vänner kändes inte lika naturligt för mig: det kändes som att jag alltid var samma Paula som jag hade varit i 15-årsåldern medan mina vänner förändrades mycket när de flyttade hemifrån och började skaffa pojkvänner.

Jag minns hur jag och mina tjejvänner brukade fira högtider ihop. Vid ett tillfälle när vi hade extraroligt sa vi att vi alltid borde fira högtider tillsammans i samma tjejgäng. Jag som tänkte mycket bokstavligt tog det som ett löfte och en garanti att det alltid skulle fortsätta vara på samma sätt som det alltid varit. Mina vänner däremot sa detta förmodligen på skoj och tog för givet att det skulle bli ändring i framtiden när vi skaffade pojkvänner och familj, medan jag på allvar trodde att vi skulle fira högtider tillsammans för resten av våra liv oavsett vad som skulle hända. Jag började se framför mig hur vi fortfarande skulle fira högtider tillsammans när vi var gamla pensionärer.

Åren gick, och jag flyttade till Sverige och gifte mig i ung ålder. Innan jag gifte mig förklarade jag för min man att han skulle få acceptera att jag hade lovat mina tjejvänner i Finland att jag alltid skulle fira högtider med dem och att han inte skulle få följa med eftersom vi skulle vara ett tjejgäng. För mig var det självklart att det som vi sagt för flera år sedan fortfarande gällde för det var i mina ögon ett löfte som jag inte fick bryta bara för att jag hade gift mig och flyttat till ett annat land. Dessutom var det viktigt för mig att saker skulle vara som det alltid varit: det var tryggt, och jag hatade stora förändringar.

När några andra tjejer i tjejgänget började skaffa seriösa pojkvänner, blev min besvikelse stor när jag upptäckte att de antingen började fira högtider med sina pojkvänner eller började ta med sina pojkvänner till vårt firande. I mina ögon var deras beteende obegripligt. Varför ville de ändra på saker och ting? Hade de kanske glömt bort vårt löfte? Tyckte de inte att det blev kaos när allt blev helt annorlunda?

När jag beklagade mig, trodde andra att jag bara var avundsjuk på mina vänners förhållanden och att jag inte ville unna dem tid med sina pojkvänner. Jag förstod ingenting. Varför skulle jag vara vara avundsjuk, jag var ju själv lyckligt gift? Min besvikelse handlade bara om förtvivlan om de stora förändringar  jag inte kunde hantera. Nu var saker inte längre som det alltid varit, nu fick jag istället skapa nya rutiner. Det kändes som att hela min tillvaro hade vänts upp och ner.

Min psykolog hjälpte mig att förstå att mina vänner förmodligen bara hade sagt på skoj att vi alltid skulle fira högtider med varandra och att de inte hade sett det som ett bokstavligt löfte. För dem var det självklart att saker skulle förändras när man skaffade pojkvän och gifte sig, medan det allra viktigaste för mig var att hålla fast vid rutinerna och att försöka få de gamla rutinerna att passa in i mitt liv som gift. Trots att jag var över 20 år, ville jag fortsätta leva som jag hade gjort när jag hade varit 15.

Idag har jag accepterat det faktum att jag utvecklas i en annan takt än många andra människor och att andra människor kan vilja ändra på saker och ting oavsett vad de tidigare sagt. Därför får jag inte tolka andra människor bokstavligt utan jag måste alltid vara beredd på att det kan bli förändringar med åren. Denna insikt har underlättat mycket för mig.

Share Button

Att anpassa sitt tankesätt

Share Button

Enligt autismforum visar studierna att vi som har Aspergers syndrom har svårt för att vara flexibla i vårt tänkande och bryta invanda mönster. Jag har på mina föreläsningar träffat anhöriga till personer med Aspergers syndrom eller autism som sagt att deras närstående har svårt för att acceptera om man exempelvis inte går exakt på den restaurangen som den här personen har tänkt att de skulle göra. Då kan personen med Aspergers syndrom ha svårt för att anpassa sig till den nya situationen.

De flesta människor jag har umgåtts med har alltid tyckt att jag haft lätt för att anpassa mig och att jag är flexibel i mitt tankesätt. Många ser mig nästan som för flexibel eftersom jag haft en tendens att sätta andras behov före mina egna.

Men det som inte syns utåt är hur energikrävande det är för mig att hela tiden anpassa mig. När jag var yngre, var jag arg på personer som ständigt ändrade på tider och kom fem minuter försent eftersom jag alltid själv var noga med att hålla tider. Om de tider man bestämt alltid hålls, blir jag inte lika trött i hjärnan för då behöver jag inte tänka annorlunda, anpassa mig till nya omständigheter och lägga energi på att stå på olika ställen och vänta på andra människor.

Men idag vet jag om att det kan vara energikrävande för andra människor att passa tider till sekunden, och därför har jag blivit mer förstående för att alla inte alltid kommer i tid. Jag vet idag att alla fungerar olika. Om någon kommer försent idag, säger jag ingenting och visar inte utåt vilken kaos det blir i min hjärna om någon ständigt ändrar på tider. Så utåt sett kan det se ut som att jag kan anpassa mig till nya omständigheter eftersom jag så gärna vill anpassa mig till samhället och visa förståelse för människor som har svårare än jag att hålla tider.

Det har blivit en bra kompromiss för mig att tänka på andra människor och anpassa mig när jag är ute men att göra saker på mitt sätt när jag är hemma. Hemma måste jag nämligen tillåta mig själv att hålla mig till mitt tankesätt för att undvika kaos. Jag kan ha otroligt svårt att göra saker som inte tillhör mina normala rutiner. Tidigare hade jag en smutsig grytlapp hur länge som helst i köket, och när andra människor sa till mig att den skulle vara lätt att ta med sig den till tvättstugan och tvätta den tillsammans med min andra tvätt, blev det ändå inte gjort eftersom tvättning av grytlappar inte tillhör mina vanliga tvättrutiner.

Anledningen var att jag helt enkelt inte orkade tänka annorlunda och ta med mig grytlappen till tvättstugan: min energi räckte inte till det eftersom det hade krävt avvikning från mina normala tvättrutiner. Att hämta grytlappen från köket skulle visserligen bara ha krävt några extrasteg, men själva processen skulle ha tagit mycket mer energi än så. Bland annat därför är det viktigt för mig att ha en boendestödjare för hon kan hjälpa mig att göra saker jag inte är van vid att göra.

Däremot tycker jag inte att man kan kalla oss med Aspergers syndrom för oflexibla. Ingen skulle förmodligen orka ständigt göra saker som tröttar ut hjärnan totalt, och det tröttar ut min hjärna att plötsligt behöva tänka annorlunda. Ute måste jag ju anpassa mig ibland, men för att må bra måste jag kunna hålla mig till mina rutiner när jag är hemma.

Share Button

Aspergers syndrom och ett annorlunda tankesätt

Share Button

En förmåga att tänka utanför lådan nämns ofta som en positiv egenskap som många av oss med Aspergers syndrom eller autism besitter. Vissa Aspergare, liksom jag själv, kan ha ett helt annat tankesätt än omgivningen, och därför kan vi ibland känna att vi är födda på fel planet.

Förutom ett annorlunda tankesätt kan jag även ha en helt egen smak om vad som är snyggt. Jag har alltid undrat varför modet skiftar så mycket beroende på vilken tidsepok man lever i. En person som ansågs vara snyggt klädd på medeltiden skulle säkert bli utskrattad om h*n dök upp klädd på samma sätt idag, och de kläder som anses vara trendiga och snygga idag kommer säkert inte anses vara det i framtiden.

När det gäller inredning tänker jag också annorlunda jämfört med många andra. Egentligen bryr jag mig knappast om inredning och jag tycker inte att det är värt att lägga mycket pengar på möbler och inredning. Men ibland händer det att jag ser något riktigt snyggt, och då tycker oftast människor runt omkring mig att det är fult. ”Men herregud Paula, det där är ju jättefult och ser hemskt ut”, får jag då höra och då blir jag fundersam. Vem är det egentligen som har befogenheten att bestämma vad som är snyggt och fult?

Här finns bilder inifrån ett hus som jag tycker är väldigt, väldigt snyggt inrett, men med tanke på rubriken ”10 bilder på huset som ägs av världens förmodligen sämsta inredare” skulle majoriteten av människor förmodligen inte hålla med. Den här inredaren måste alltså, liksom jag själv, ha en enorm förmåga att tänka utanför lådan ;-)

Har ni också ett annorlunda tankesätt eller en egen smak, mina bloggläsare?

Share Button

Att vara omedveten

Share Button

Många vuxna med Aspergers syndrom har berättat för mig att de som barn och ungdomar var helt omedvetna om hur deras beteende och sätt kan ha framstått för omgivningen. Vissa har sagt att de inte förstod förrän de hunnit fylla 30 eller 40 att deras beteende kan ha feltolkats av omgivningen. ”Jag har alltid trott att jag förstått andra människor men i 40-årsåldern förstod jag helt plötsligt att jag inte alls gjort det och att jag framstått som otrevlig och udda”, berättade en man med Aspergers syndrom för mig en gång.

Vissa har tyckt att de varit sociala och engagerade i skolan för att senare förstå att de egentligen i omgivningens ögon varit egocentriska för att de pratat för mycket om sina specialintressen, inte lyssnat på andras åsikter vare sig i grupparbetsmöten eller diskussioner i klassrummet. Vissa har tyckt att de varit artiga och trevliga för att senare förstå att de egentligen inte alls framstått som trevliga eftersom de inte alltid har hälsat, tackat och ställt motfrågor till sina samtalspartners. Vissa har tyckt att de varit bra på att argumentera medan deras sätt i verkligheten kan ha framstått som otrevligt och oartigt.

Själv tillhör jag den gruppen som som barn kunde prata för mycket om sina specialintressen. Varför gjorde jag det? Jo, för att jag inte visste att alla inte tyckte att ämnet var lika intressant som jag. Det handlar alltså inte om att jag inte brydde mig om andra utan jag visste helt enkelt inte hur andra människor tänkte och vad de hade för intressen.

Om andra försökte visa sitt ointresse för mig med hjälp av sitt kroppsspråk, märkte jag inte det eftersom jag har svårt för att tolka kroppsspråk. Om jag fick höra: ”vad mycket du pratar”, tolkade jag kommentaren som ett konstaterande eftersom jag tolkar språket bokstavligt. Jag hade ingen aning om att kommentaren förmodligen egentligen betydde: ”Du pratar alldeles för mycket, och vi orkar inte lyssna på dig”. Om andra människor diskret försökte byta samtalsämne, kunde jag byta tillbaka ämnet till det jag var intresserad av eftersom jag inte förstod varför andra människor hade bytt samtalsämne. Om människor däremot förklarade för mig rakt ut hur mitt sätt framstod för omgivningen, förstod jag och kunde ändra mitt beteende.

Det är viktigt att komma ihåg att de flesta barn med Aspergers syndrom och autism inte beter sig egocentriskt med mening. Om barnet inte förstår hintar och kroppsspråk, vilket många barn med Aspergers syndrom inte gör, är det viktigt att man förklarar för barnet utförligt hur h*ns beteende kan framstå för omgivningen istället för att man skäller ut barnet.

Share Button

Aspergers syndrom och självständigt tänkande

Share Button

Igår skrev jag ett inlägg om hur vi som har Aspergers syndrom och autism kan ha svårt för oväntade förändringar. Men det är inte bara oväntade förändringar jag har svårt med, jag kan ha svårt för alla slags förändringar. Jag vill ofta att saker och ting ska bli som de alltid varit om jag är nöjd. Förändringar skapar nämligen bara kaos och stress i min hjärna.

Jag tycker exempelvis inte om är att köpa nya saker med undantag för kläder. Om jag köper nya saker, måste jag vänja mig vid hur de fungerar. Då blir det en förändring och jag måste tänka annorlunda. Därför köper jag ogärna nya mobiltelefoner.

Det sägs dessutom att många personer med Aspergers syndrom tänker självständigt utan att bry sig om vad andra runt omkring gör, och detta passar mycket bra in på mig. Jag känner inget behov av att köpa nya teknikprylar även om andra runt omkring mig gör det. I mina ögon är det ingen status att äga de nyaste teknikprylarna, vilket är en till anledning till att jag vill hålla fast vid mina gamla prylar.

Fram till förra året hade jag min Nokia 5110, och jag älskade den. Varje gång någon ville skicka ett foto till mig, fick jag påminna människor om att det inte gick att skicka MMS till min mobil. Jag blev både oförstående och irriterad om andra människor utbrast: ”Men herregud, har du fortfarande Nokia 5110? Det har ingen idag, det är ju 2014!” Men för mig var det inget argument att köpa en ny mobil bara för att ”ingen” hade Nokia 5110 längre. Jag vill dessutom inte följa med i strömmen utan jag vill tänka självständigt.

Tyvärr började batteriet på mobilen fungera dåligt, så jag gick in i en teknikaffär för att köpa ett nytt. När jag frågade försäljaren om de hade batterier för Nokia 5110, fick jag till svar att de hade slutat sälja det för länge, länge sedan. Jag fick lite panik. Vad skulle jag göra nu? Jag ville ju inte ha en ny mobil!

Snart insåg jag att det enda alternativet trots allt var att köpa en ny mobil, så jag började fundera på vilken mobil jag ville ha. I början tänkte jag att jag absolut inte ville ha en smartphone, men det visade sig att min vän hade köpt en ny mobil och ville bli av sin gamla Samsung så jag kom fram till att det ändå skulle vara det bästa alternativet. Jag hade ju börjat få rätt mycket uppdrag som Aspergerinformatör, så det skulle kanske vara praktiskt att få jobbmejl och föreläsningsförfrågningar direkt till min mobil när jag var på föreläsningsresor samt att kunna gå in på hitta.se om jag skulle vara i en främmande stad och inte hitta till föreläsningslokalen.

Så det blev en Smartphone trots allt. I början hatade jag den, och det tog mig några månader innan jag hade accepterat fullt ut att jag inte kunde använda min gamla Nokia längre. Men med tanke på mitt jobb måste jag erkänna att min Samsung har varit mycket användbar. Jag hoppas att den håller i många år till så att jag slipper köpa en ny mobil igen! 😉

Share Button