Kategoriarkiv: Arbete och sjukersättning

Därför kan personer med Aspergers syndrom behöva stöd med arbetsuppgifter

Share Button

När man anställer personer med Aspergers syndrom, autismspektrumtillstånd och andra neuropsykiatriska diagnoser, kan det hända att chefen och arbetskamraterna tycker att personen i fråga missköter sina arbetsuppgifter. Men ofta kan allt handla om missförstånd, och personen i fråga kanske kommer att sköta sina arbetsuppgifter otroligt bra och noggrant så fort hen får rätt stöd. Att personen inte klarar av en viss arbetsuppgift kan bero på så många olika saker, som exempelvis:

1. Personen vet inte hur man gör uppgiften och vågar inte fråga av rädsla för att framstå som dum. När jag jobbade i en mataffär, ställde jag väldigt många frågor till chefen och arbetskamraterna som så småningom blev irriterade på alla frågorna (detta var innan jag visste om att jag hade Aspergers syndrom och därmed visste varken jag eller de varför jag inte förstod saker som vara självklara för de flesta andra). Till slut vågade jag inte fråga efter instruktioner något mer och låtsades därför ha ont i benet när chefen bad mig gå och städa flaskrummet för att slippa uppgiften. Men jag hade ingen aning om vad jag skulle göra exakt i flaskrummet och ville inte få ännu fler utskällningar för mina frågor och därför var lögnerna min enda möjlighet att komma undan. Lösningen för sådana situationer kan vara en stödperson som den anställde kan träffa i enrum och ställa alla frågor som hen inte vågar ställa framför arbetskamraterna.

2. Personen har inte förstått mellan raderna att vissa moment ingår i arbetsuppgifterna och borde göras, vilket är vanligt förekommande bland personer med Aspergers syndrom. Själv har jag svårt att tänka logiskt speciellt i stressiga situationer och jag gör ofta saker mekaniskt utan att tänka efter varför jag gör uppgifterna. När kunder gav mig trasiga varor i mataffären, ställde jag tillbaka varorna i butikshyllorna. Tanken på att ingen kund ville köpa en trasig vara slog mig ens. För att kunna utföra arbetsuppgifterna rätt hade jag behövt en punktlista med tydliga instruktioner.

3. Personens energi räcker helt enkelt inte till uppgiften i fråga (och nu menar jag att energin verkligen inte räcker till och inte att personen är lat och inte har lust att göra uppgiften). Jag tycker att alla praktiska sysslor tar otroligt mycket energi och därför skulle jag aldrig orka fylla i hyllor i en mataffär förutom någon enstaka gång. Någon annan aspergare kanske skulle tycka att det tar alldeles för mycket energi att sitta i kassan men hen skulle kanske orka fylla i hyllorna utan problem. Vad som ger och tar energi av en person med Aspergers syndrom skiljer sig från person till person, och det är viktigt att inte ge någon alltför energikrävande uppgifter!

4. Personen klarar inte av att tänka klart och utföra uppgiften i den miljö hen befinner sig i. Många personer med Aspergers syndrom har känsliga sinnen och kan ha mycket svårt att koncentrera sig i ett rum med mönstrade gardiner, tickande klockor eller något annat som distraherar. Lösningen kan vara ett eget kontorsrum.

5. Personen har svårt att ta tag i uppgiften. Vissa personer med Aspergers syndrom och andra neuropsykiatriska diagnoser behöver påputtning för att man saknar motor. En stödperson som sätter sig ner tillsammans med personen för att komma igång med arbetsuppgiften, att ta fram de viktiga redskapen och/eller att skriva ner alla momenten på ett papper kan vara lösningen.

6. Personen i fråga har glömt bort att göra arbetsuppgiften. Detta kan motverkas genom påminnelser via exempelvis mejl, sms eller personligt möte. Påminnelser kan göra en otroligt stor skillnad!

Slutligen: att en person med Aspergers syndrom eller AD(H)D har vissa svårigheter och behöver vissa stödinsatser behöver inte betyda att hen är inkompetent för arbetet. När stödinsatserna fungerar kan hen tvärtom vara en enorm tillgång på arbetsplatsen och ibland jobba snabbast och effektivast av alla på kontoret!

Share Button

När man blir beroende av sin partner

Share Button

Många människor med funktionsnedsättningar och sjukdomar blir beroende av sina partners. Att man är känslomässigt beroende av sin partner i den bemärkelsen att man behöver partnern eftersom man älskar denne är det inget fel på, men det är inte den sortens beroende jag syftar på utan på ett praktiskt och ekonomiskt beroende.

Efter att jag fick blev diagnostiserad med Aspergers syndrom, levde jag på aktivitetsersättning under många år. Eftersom jag inte är född i Sverige och jag flyttade hit först i vuxenåldern, fick jag ett mycket lågt belopp aktivitetsersättning, ett belopp som var betydligt lägre än det lägsta garantibeloppet för människor som är födda i Sverige. Det beloppet jag fick räckte endast till mat, läkarbesök och några förbrukningsvaror och medicin, men inte hyra, SL-kort, kläder eller något annat.

Min kurator talade om för mig att man kunde ansöka om bostadstillägg när man hade aktivitetsersättning, men det som hon inte talade om var att detta endast gällde personer som var ensamstående eller sambos, inte gifta. Min dåvarande man var nyanländ i Sverige och hade ett mycket lågbetalt jobb, men det spelade ingen roll: eftersom vi båda kunde leva på riksnormen på hans lön, fick jag inget bostadstillägg. Han tvingades leva mycket fattigt eftersom han fick försörja mig under alla dessa år, och om han någon gång ville åka till sitt hemland och hälsa på sin familj, köpa möbler eller något annat fick han alltid ta ett extrajobb trots att han jobbade mycket hårt annars. Att han fick sköta alla hemsysslor och städa efter mig gjorde inte saken lättare. Nu efter skilsmässan har jag boendestödjare som hjälper mig, men under vårt äktenskap fick han ta hand om allt det praktiska.

Jag skämes ihjäl eftersom han fick stressa ihjäl och leva fattigt utan att jag kunde bidra med något, varken ekonomiskt eller praktiskt. Som tur var var han snäll och gav mig aldrig dåligt samvete, men jag kunde inte låta bli att ha dåligt samvete ändå. Jag tänkte hela tiden på hur mycket bättre liv han skulle kunna leva om jag inte fanns och önskade att jag åtminstone skulle kunna få bostadstillägg till halva hyran under tiden han hade en extralåg lön. Jag kände mig som en parasit.  

Detta var för flera år sedan, men nuförtiden är situationen mycket värre för många sjukskrivna. Idag blir många utförsäkrade trots att de saknar arbetsförmåga, och när de vänder sig till socialen får de kalla handen: de får höra att det är deras partners plikt att försörja dem och de får inte ens en krona till mat. I värsta fall får de sälja huset som de äger tillsammans med sin partner om den parten som har ett jobb inte kan försörja den andra annars. Och alla har inte turen att ha lika snälla partners som min exman var. Inte nog med att de har blivit utförsäkrade, de måste dessutom leva helt på sina partners och i värsta fall i många år. Jag brukar tänka att det är väldigt tur att jag blev utförsäkrad först efter skilsmässan för jag fick åtminstone socialbidrag!

Share Button

Vikten av att ha en trygg ekonomisk situation

Share Button

När man lever med en sjukdom eller en funktionsnedsättning, kan svårigheterna i vardagen ta otroligt mycket energi. Att man nuförtiden till råga på allt måste oroa sig för sin ekonomi gör situationen inte bättre. Även friska människor utan funktionsnedsättningar skulle bli stressade av att oroa sig för om de kan betala hyran nästa månad eller inte, men för oss med Aspergers syndrom, autism och andra funktionsnedsättningar/sjukdomar kan det vara ännu värre.

När jag fick min Asperger-diagnos 2003, var det relativt lätt att få sjukpenning och aktivitetsersättning från Försäkringskassan. Trots att jag fick ett lägre belopp än många andra eftersom jag inte är född i Sverige, hade jag ändå en trygg ekonomisk situation i den bemärkelsen att jag inte behövde oroa mig för att bli hemlös.

Men idag 2015 är verkligheten annorlunda: många som fyller 30 blir plötsligt utförsäkrade från Försäkringskassan trots att de har ett ordentligt läkarutlåtande, socialen avslår ansökningar av alla möjliga anledningar och vips, man har inga pengar och kan inte betala hyran. Om man inte har någon familj här i Sverige som kämpar för en, vilket jag inte har, och dessutom lever med en funktionsnedsättning är man mycket otrygg.

Jag har insett att jag under tiden jag varit sjukskriven oroat mig mer för min ekonomi än vad jag förmodligen varit medveten om. I början av min sjukskrivning orkade jag inte föreläsa på heltid eftersom jag var utbränd, och min ork har bara minskat och minskat med tiden eftersom jag dessutom oroat mig för min ekonomi. Tankar som ”kommer jag få fortsättning på min sjukpenning?” har hållit mig vaken på nätterna.

Det senaste året har min enorma trötthet gjort att jag i princip inte kunnat röra på mig alls under de veckor jag inte haft föreläsningar. Jag har nästan antingen suttit stilla eller legat i sängen i mitt rum, och detta dygnet runt flera dagar i sträck. Sedan jag har slutat röra på mig har jag fått muskelvärk, en oerhört dålig hållning och framåtlutande axlar och blivit stel, till och med så pass att människor i min närhet har märkt en enorm skillnad på min kropp och hållning. Varje gång jag har försökt röra på mig lite har jag mått oerhört dåligt och kollapsat, och detta trots att jag skött min kost ordentligt, och därför kommer jag utredas för kroniskt trötthetssyndrom. Trots mina 36 år har jag känt mig som en gammal tant.

Nu i veckan har jag fått beskedet att Försäkringskassan har beviljat mig fortsatt sjukpenning och att jag kommer att få vara deltidssjukskriven i minst sex månader till. Nu vet jag om att jag kommer att kunna betala min hyra åtminstone fram till mars, och jag slipper oroa mig! Beskedet gav mig så mycket energi att jag bestämt mig för att träna på gymmet igen, men till skillnad från förut kommer jag endast göra det en gång i veckan så att jag inte bränner ut mig igen. Nu plötsligt känns det som att jag har mer ork, och nu kommer ryggvärken och stelheten förhoppningsvis minska i och med att jag kommer att börja styrketräna igen! Helt otroligt att man orkar mycket mer när ett orosmoment är borta 🙂

Share Button

Sjukskrivningen förlängd

Share Button

Nu har det gått ett halvår sedan sjukskrivningens början, och därför var det dags för mig att besöka läkaren igår igen. Precis som jag hade förväntat mig, förlängde han min deltidssjukskrivning med ett halvår.

Med Försäkringskassan stränga regler är det dock inte helt säkert att jag kommer att få fortsatt sjukpenning nu när jag har varit sjukskriven i ett halvår. Efter ett halvår prövas nämligen den sökandes arbetsförmåga alltid mot hela arbetsmarknaden, och trots att min läkare skrev tydligt i intyget att Aspergers syndrom inte kan botas och att hålla föreläsningar om Aspergers syndrom på deltid är det enda jobbet jag klarar av, händer det ibland att Försäkringskassan går mot läkarintyget och fattar egna beslut. Därför är jag orolig.

Det allra bästa för mig skulle vara att ansöka om sjukersättning på deltid så att jag skulle slippa förnya min sjuskrivning en gång om halvåret, men jag vågar inte ansöka om det just nu eftersom jag är rädd att det blir avslag igen. Jag ansökte ju om sjukersättning 2010, men trots ett mycket bra och omfattande läkarutlåtande blev det ett nej och jag hamnade hos socialen efter att ha levt på aktivitetsersättning i sju år. Trots att det är svårt att få sjukpenning idag är det betydligt lättare att få det än sjukersättning, och därför vågar jag inte ta risken att bli utförsäkrad på nytt.

Läkaren pratade också med mig om funktionsförmågebedömning. Trots att jag gjorde en mycket omfattande funktionsförmågebedömning i samband med min Asperger-utredning 2003, tror läkaren att Försäkringskassan kan tycka att den är för gammal och att jag kan behöva göra en ny.

Tanken på att behöva göra en ny bedömning känns jobbig eftersom funktionsförmågebedömningen var så energikrävande och jobbig för mig sist att jag grät varje gång jag kom hem efter att ha gjort en deltest! Testet mätte just sådana färdigheter som jag har svårt för, som att bygga saker efter instruktoner, rita och laga mat. Men om Försäkringskassan behöver bevis på att min Aspergers syndrom, uttröttbarhet och motoriska svårigheter inte har försvunnit och att jag därmed inte kan börja jobba som städare på Samhall på heltid, får jag eventuellt göra en arbetsförmågebedömning igen. Allt är bättre än att bli utförsäkrad och hamna hos socialen igen!

Share Button

Aspergers syndrom = att ständigt vara ny på jobbet

Share Button

För mig är livet med Aspergers syndrom samma som att ständigt vara ny på jobbet. När människor börjar på ett nytt jobb, måste de allra flesta förmodligen anstränga sig lite extra för att lära sig hur allt fungerar, vilka oskrivna regler det finns på kontoret och hur man hittar i lokalen, men snart har man lärt sig och allt börjar gå av sig självt.

Jag måste däremot alltid skärpa mig lika mycket, oavsett hur länge jag jobbat på arbetsplatsen. Jag har svårt att automatisera och måste alltid tänka noga på vad jag gör. Därför klarar inte min hjärna av att ta emot hur mycket information som helst.

Trots att jag förut jobbade i samma mataffär i ett par år, lyckades jag aldrig lära mig var de flesta varor fanns i affärer. När kunder ställde frågor till mig och jag inte kunde hjälpa dem, kunde mina kollegor bli irriterade eftersom de hade jobbat i butiken en betydligt kortare tid än jag men trots det visste de ändå allt mycket bättre än vad jag gjorde. De hittade allt och visste i vilka hyllor isbitspåsarna, buljongerna och bakpulvret fanns. De kom ihåg exakt vad man skulle göra när en kund klagade över någon vara och vad man skulle göra med matvaror som hade gått ut eller om några förpackningar var trasiga.

I mina kollegors ögon skärpte jag mig förmodligen inte och var lat, men i verkligheten var min hjärna fullt upptagen med att just skärpa sig. Att komma ihåg hur man bytte en kvittorulle var redan för mycket information för min hjärna, och jag kunde absolut inte ta in mer information! Därför kändes det som att jag ständigt var ny på jobbet och fick hela tiden fråga saker som en ny medarbetare skulle göra såsom: ”Vad har vi för policy när det gäller det här?” och ”Vad ska jag göra med den här trasiga förpackningen?”

Jag har även förut jobbat på olika förskolor. Då upptäckte jag att det var mycket lättare för mig att arbeta på vikariepoolen och bli skickad till olika förskolor varje dag än att vara fast anställd på en och samma förskola. Nu blev jag iofs utmattad av vikarierandet också och orkade inte fortsätta med det heller, men det var ändå mindre utmattande för mig att vara vikarie än att jobba på samma förskola varje dag. Som vikarie fick jag nämligen alltid tydliga instruktioner eftersom alla visste att jag var ny på jobbet.

När jag däremot tillhörde den ordinarie personalen, krävdes det plötsligt att jag skulle komma ihåg alla reglerna och det blev mycket mer otydligt. Då ”fick” jag inte längre vara ny på jobbet och det förväntades att jag skulle ta mer ansvar! Plötsligt fick jag inga instruktioner längre utan jag skulle själv komma på vad jag skulle göra. Och då blev det jobbigt!

När man har en medarbetare med Aspergers syndrom eller autism på sin arbetsplats, är det viktigt att arbetsgivarna och medarbetarna tillåter personen att ställa frågor oavsett hur länge hen jobbat på arbetsplatsen istället för att ifrågasätta personen och säga: ”Men vaddå, tänk lite själv! Du har ju jobbat här i 10 år nu”. Om någon ställer frågor är det bara positivt – det visar nämligen att personen är intresserad av arbetet och vill göra rätt!

Share Button

Praktikplatser för personer med Aspergers syndrom

Share Button

När man har Aspergers syndrom, autism eller någon annan funktionsnedsättning, har man rätt till att få stöd och hjälp från Arbetsförmedlingen. Man kan bland annat praktisera på arbetsplatser för att få testa olika arbetsuppgifter. När man är under 30 år och har aktivitetsersättning, kräver Försäkringskassan i många fall att man deltar i arbetspraktik.

När jag tar upp ämnet arbetspraktik, jämför många människor arbetspraktiken med att studenter också brukar praktisera under sin utbildning innan de får ett ”riktigt” jobb. Och visst, jag håller med om att även studenter ofta får praktisera! Men vad händer om någon måste praktisera i sju eller åtta års tid på olika arbetsplatser utan att det leder till en anställning? Ett halvårs praktik under en utbildning kan inte jämföras med att praktisera år efter år utan någon förändring i sikte.

Nyligen pratade jag med en tjej med Aspergers syndrom som fått praktisera på olika arbetsplatser i flera års tid. Tjejen har otroligt många goda egenskaper som skulle kunna utnyttjas i arbetslivet. Hon är bland annat mycket pålitlig och noggrann, men däremot har hon svårt med det sociala samspelet. Hon har bland annat städat toaletter på sina praktikplatser och gjort andra uppgifter som ingen annan velat göra. Och snart kommer hon fylla 30 och eventuellt bli helt utförsäkrad. Vad kommer att vänta henne då? Utförsäkring, socialbidrag och fortsatt arbetspraktik i utbyte mot att överhuvudtaget få socialbidrag?

Det allra värsta är att många personer verkar ta för givet att hon ska praktisera gratis. När hon har klagat och frågat handläggarna om de skulle kunna tänka sig att arbeta utan att få lön, har hon fått svar från t ex Försäkringskassan i stil med: ”Men å andra sidan har jag ju inte Aspergers syndrom” eller ”Det får du stå ut med”. Så man ska med andra ord nöja sig med mindre om man har Asperger och inte klaga om man känner sig utnyttjad?!

Andra människor har även jämfört hennes praktikplatser med provanställningar, och när hon svarat att det inte är samma sak, har de hävdat att det visst är exakt samma sak. För människor som har provanställningar vet ju inte heller om de kommer att få en anställning eller inte. Men det är inte samma sak, och detta av följande anledningar:

1) Vid praktik samlar man inte pensionspoäng.

2) Man höjer inte heller sin SGI.

3) Man får lön när man är provanställd, vilket gör att man har en möjlighet att spara pengar och förbättra sin ekonomi.

4) Man får mer ”värdefulla” referenser att visa upp efter en provanställning. För om det enda man har att visa upp när man söker jobb är referenser från 10 olika praktikplatser, vad sänder det för signaler till arbetsgivare? Att man inte är värd att få lön?

5) Känslan att bli utnyttjad år efter år som gratis arbetskraft tär otroligt mycket på självförtroendet. För företagen tjejen praktiserat på måste ha sparat otroligt mycket pengar genom att låta henne städa toaletter och göra andra mindre attraktiva arbetsuppgifter helt gratis, på det sättet har de klarat sig med färre anställda. Det är egentligen förbjudet att låta en praktikant göra arbetsuppgifter för att slippa ta in fler anställda, men den regeln följs ofta inte i verkligheten.

Sluta utnyttja personer med funktionsnedsättningar som gratis arbetskraft NU!

Share Button

Asperger-anpassad

Share Button

Vi som har Aspergers syndrom eller autism har rätt att få stöd och hjälp från samhället. Om vi exempelvis vill plugga på högskolan, har vi rätt till vissa stödinsatser. Det finns även en del folkhögskolor i Sverige som har anpassade program för elever med Aspergers syndrom, och om vi har svårt för att klara av arbetslivets krav, kan vi få lönebidragsanställningar, förutsatt att vi hittar en arbetsgivare som vill anställa oss.

Trots att det ska finnas så otroligt jobb och skolor i Sverige som är anpassade för oss med Aspergers syndrom, finns det många personer med Aspergers syndrom som går hemma med aktivitetsersättning/sjukersättning eller socialbidrag. Och då kan andra människor undra varför personen inte tar tag i sitt liv och börjar utbilda sig på ett specialanpassat program eller försöker hitta ett passande jobb.

Men det som alla inte har förstått är att vi som har Aspergers syndrom är extremt olika, och därmed finns det ingenting som heter Asperger-anpassat i den bemärkelsen att ett ställe skulle passa alla med Aspergers syndrom. Och väldigt många Aspergare har oturen att ha sådana behov att de inte har lyckats hitta något ställe som kan erbjuda tillräckligt stora anpassningar.

”Klart alla kan jobba med någonting eller plugga även om man har Aspergers syndrom”, säger många okunniga människor, men det stämmer inte alls! Det finns inga belägg att alla människor skulle ha en arbetsförmåga. Om det känns som ett heltidsjobb att duscha och handla mat, räcker inte alltid energin till att jobba.

Enligt min erfarenhet fungerar stödinsatserna bäst för personer som har vissa slags behov eller svårigheter. Om man har svårt för att sortera intryck eller behöver extratid att tänka, är det oftast inga problem att plugga på en högskola – då kan man sitta i ett annat rum och man får extratid för att skriva tentorna. Om man har svårt att passa tider, behöver det inte vara något problem heller för då kan man kanske få hjälp av vissa appar eller andra hjälpmedel. I sådana här situationer kan högskolestudierna eller jobb fungera utmärkt för det finns lösningar eller strategier för nästan alla svårigheter.

Men om man har helt andra svårigheter, kan man i många situationer inte få stöd alls. Mina behov är exempelvis så pass speciella att jag inte beviljades något starta-eget-bidrag. Jag har försökt plugga språk på universitetet flera gånger, men varje gång har jag varit tvungen att hoppa av eftersom jag har fått höra att de inte kan erbjuda mig hjälp. Eftersom jag har otroligt svårt för central koherens, dvs att lägga ihop detaljer, har jag ingen förmåga att lära mig historia. Och att lära sig historia och litteratur är obligatoriskt när man läser språk, och därför kunde jag inte fortsätta studierna.

Lägg därtill att jag har så otroligt svårt för automatisering att vardagen tröttar ut mig enormt. Tack vare att Ågesta Folkhögskola var så otroligt förstående och hade förståelse för att jag behövde gå i skolan kortare dagar än andra elever och att jag var tvungen att stanna hemma de senaste 3 månaderna eftersom jag inte orkade fortsätta, lyckades jag plugga till Asperger-informatör och börja hålla föreläsningar om Aspergers syndrom. Men det var endast för att jag inte behövde vara med på allt som egentligen var obligatoriskt, och studierna tog ändå så mycket energi att jag blev utmattad. Därför skulle jag inte orka plugga där igen, och jag har insett att jag inte heller kommer att orka föreläsa mer än några gånger i månaden.

Share Button

Man måste vara frisk för att orka vara sjuk

Share Button

När man har Aspergers syndrom eller någon annan funktionsnedsättning som innebär svårigheter i vardagen och/eller en nedsatt arbetsförmåga, kan man ibland stöta på olika svårigheter och hinder i samhället. Ibland kan man exempelvis ha svårt att försörja sig själv och hamna i fattigdom. 

För ett tag sedan berättade jag för er varför jag inte uppfyller kriterierna för starta-eget-bidrag, och nu har jag stött på ett nytt hinder, nämligen Alfa-kassan. Eftersom jag inte har någon anställning sedan jag avslutade min anställning på Ågesta, söker jag nu anställning som föreläsare, men endast 25% eftersom jag är sjukskriven 75%. Jag orkar föreläsa ett par gånger i månaden, och nu när jag inte har någon anställning kommer jag förhoppningsvis få 75% sjukpenning plus lite pengar för föreläsningsarvoden då jag föreläser några gånger i månaden, och företaget Egna Affärer fakturerar för dessa uppdrag.

Alfa-kassan har blanketter som man ska fylla i för att uppge om man har arbetat eller varit arbetslös under de dagar man söker pengar för, och för de månader man arbetat får man naturligtvis inga pengar, vilket är fullt förståeligt. Men under sommarmånaderna har jag ju inga föreläsningar, och då skulle jag behöva A-kassa för de 25% jag inte är sjukskriven för.

Döm om min förvåning när jag nyligen fick avslag från Alfa-kassan med motiveringen att man måste ställa sig till arbetsmarknadens förfogande minst 17 timmar i veckan för att få rätt till pengar. Man får alltså vara sjukskriven 25% eller 50%, men inte 75% vilket jag är. Med andra ord kommer jag alltså få 75% sjukpenning från Försäkringskassan, men för resterande 25% kommer jag inte få pengar alls trots att jag är arbetslös.

Jag har överklagat beslutet eftersom det står på Alfakassans hemsida att denna regel gäller sjukersättning, men jag kommer ju ha sjukpenning och inte sjukersättning. Men enligt Alfa-kassan är det ändå inte säkert att detta kommer att gå igenom eftersom min läkare kryssat i att jag inte kommer att kunna arbeta i framtiden mer än 25%, och enligt Alfa-kassans regler betyder ju detta att jag inte kommer att kunna arbeta 17 timmar i veckan någonsin. Därför kommer det vara försörjningsstöd som gäller för mig under sommarmånaderna under förutsättningen att jag får det beviljat naturligtvis.

Jag pratade med min handläggare på Arbetsförmedlingen om att ett alternativ skulle vara för mig att söka sjukersättning på heltid, men det skulle ju vara tråkigt för mig som ändå vill fortsätta informera om Aspergers syndrom.

Ett annat alternativ skulle vara för mig att söka ett annat jobb, exempelvis att jobba som kassörska i en mataffär, men ett sådant jobb skulle ta så mycket energi av mig att jag inte skulle orka arbeta 10 timmar i veckan utan högst några timmar i veckan för att undvika utbrändhet, och det skulle förmodligen kräva att jag lägger ner bloggen och föreläsandet helt och hållet för att jag skulle orka. Det skulle inte heller vara ett speciellt bra alternativ eftersom mina inkomster då skulle vara 75% sjukpenning/sjukersättning och ca 3-4 timmars jobb i veckan, och då skulle det vara svårt att få ekonomin att gå runt eftersom jag inte skulle orka arbeta 25%. Och i en sådan situation borde jag teoretiskt få 100% sjukersättning eftersom 75% sjukersättning kräver att man orkar arbeta 10 timmar i veckan.

Jag har bestämt mig att det enda alternativet för mig är att fortsätta föreläsa några gånger i månaden och vara 75% sjukskriven. Om det blir så att jag pga Alfakassans regler måste leva på socialbidrag under sommarmånaderna för att täcka upp levnadskostnaderna om jag inte skulle hitta anställng med lönebidrag, får det bli så. Men det är ändå tråkigt med alla dessa byråkratiska regler! Man måste vara frisk i dagens Sverige för att orka vara sjuk och slåss mot myndigheter känns det som.

Share Button

Arbetslinjen?

Share Button

Vi som har Aspergers syndrom eller autism har enligt lag rätt till diverse stödinsatser för att kompensera för de svårigheter som funktionsnedsättningen innebär. Men vissa av oss har väldigt speciella behov, och då fungerar inte alltid dessa stödåtgärder. Vissa av oss kan hamna även mellan stolarna ibland och får inte alltid det stöd man skulle behöva. 

Själv var jag fram tills nyligen anställd på Ågesta Folkhögskola som Aspergerinformatör, och då fick Ågesta dels lönebidrag och dels ersättning för arbetsbiträde, vilket Arbetsförmedlingen betalade ut till skolan varje månad. Det fungerade bra, men eftersom Ågesta Folkhögskola lagt ner föreläsarverksamheten, är jag numera arbetssökande på deltid, alltså för den delen jag inte är sjukskriven.

När man har Aspergers syndrom eller någon annan funktionsnedsättning, kan man ansöka om starta-eget-bidrag samt arbetsbiträde om man har en affärsidé. Och ni har säkert gissat vad min affärsidé är: att föreläsa om Aspergers syndrom! 😉 Föreläsningarna har ju fungerat bra för mig, vilket Ågesta kan intyga, så det borde inte vara något problem, tänkte jag. Dessutom har jag föreläsningar bokade ända fram till våren 2016. I fredags gick jag till Arbetsförmedlingen för att diskutera idéen med min handläggare.

Döm om min förvåning när min handläggare meddelade mig att jag inte kommer att få vare sig starta-eget-bidrag eller arbetsbiträde. ”Varför inte det?”, frågade jag förvånad. Handläggaren förklarade att detta beror på att mina behov är så speciella: jag kan föreläsa ensam om Aspergers syndrom utan problem, och jag kan planera föreläsningarna, boka föreläsningarna och hotell och även resa så långt som till Kuwait för att föreläsa helt ensam. Men å andra sidan har jag så stora problem att hålla reda på papper att jag inte ens öppnar min egen post, utan min boendestödjare gör detta åt mig. Och ett eget företag innebär ju extremt mycket pappersarbete!

”Jo, men det är just därför jag behöver arbetsbiträde, och därför hade jag även arbetsbiträde på Ågesta”, försökte jag förklara. Men jag fick till svar att det inte riktigt fungerar så när man har eget företag. Enligt bestämmelserna skulle arbetsbiträdet få hjälpa mig att utföra mina arbetsuppgifter och vi skulle kunna utföra dem tillsammans, men däremot är det inte okej att jag sköter föreläsningsdelen och arbetsbiträdet pappersarbetet.

Beskedet kändes som ett slag mot ansiktet. Det råder arbetslinje i Sverige, och personer med funktionsnedsättningar ska få hjälp och stöd att komma ut i arbete. Men vi som har en extremt ojämn begåvning, vilket är något som ofta ingår i diagnosen Aspergers syndrom, har ibland glömts bort, känns det som. Att informera om Aspergers syndrom är något jag är riktigt bra på, och det är förmodligen det enda arbete jag klarar av. Därför skulle jag behöva stöd från Arbetsförmedlingen och behöva någon som gör de uppgifterna jag inte kan utföra så att min sysselsättning/mitt arbete skulle anpassas efter mina speciella behov. Det känns konstigt. Å ena sidan blev jag utförsäkrad 2010 och blev nekad sjukersättning, å andra sidan får jag nu inte hjälp att skaffa försörjning.

Däremot skulle jag få ett arbetsbiträde och starta-eget-bidrag om jag klarade av att sköta halva föreläsningarna och halva pappersarbetet och lät arbetsbiträdet sköta den andra halvan. Men nu när jag klarar den ena biten galant samtidigt som jag har otroligt svårt med den andra biten, får jag inga bidrag alls. Och därför kan jag alltså inte starta ett eget företag.

Share Button

Har alla människor arbetsförmåga?

Share Button

”Klart alla kan jobba med något, man måste bara hitta sin nisch”, är ett uttalande jag ofta hört. En annan sak jag ofta hört är: ”Men det finns så otroligt många hjälpmedel idag och anpassade anställningar, därför bör alla som har Aspergers syndrom eller autism kunna hitta arbete i dagens arbetsmarknad. Man måste bara kanske kämpa mer än många andra, men allt går om man vill”.

Sådana uttalanden får de personer med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar som lever på aktivitetsersättning, sjukersättning eller socialbidrag att framstå som lata. Allt handlar om ju bara om vilja, eller hur? Jag lyckades ju också bli Aspergerinformatör trots att jag har Aspergers syndrom. Visst var det riktigt tufft och jag gick till och med in i väggen till slut, men jag lyckades ändå få ett diplom. Jag kämpade tillräckligt mycket! Och eftersom jag klarade det, kommer alla andra som har Aspergers syndrom också kunna plugga till något eller jobba med något om de bara kämpar tillräckligt mycket. Visst är det så?

Svar: nej. Vi är alla olika och har olika förutsättningar. Vissa har lyckats bli Aspergerinformatörer utan att gå in i väggen, jag lyckades få ett diplom med en stor ansträngning och någon annan skulle kanske inte klara det alls oavsett hur mycket man skulle anstränga sig. Enligt mig är det farligt att dra oss Aspergare över en kam och påstå att alla kommer att kunna klara någon utbildning eller något jobb. Bara för att någon klarar det, betyder det inte att alla kommer att göra det. Precis på samma sätt som neurotypiker klarar att åstadkomma olika mycket, gäller samma regel för oss som har Aspergers syndrom. Vad är det som säger att alla med Aspergers syndrom kommer att hitta ett passande jobb och att ingen behöver sjukersättning?

Jag är övertygad om att många fler med Aspergers syndrom skulle kunna arbeta om de bara fick rätt stöd, och därför är det viktigt att arbetsgivare är flexibla och anpassar arbetsplatsen så att fler kommer ut i arbete. Innan man blir beviljad sjukersättning, är det alltid viktigt att personens arbetsförmåga prövas ordentligt. Men för vissa med Aspergers syndrom är det ett heltidsjobb att få vardagen att gå runt: om de exempelvis har bäddat sängen, orkar de inte ringa ett telefonsamtal eller duscha på samma dag. Om det tar så mycket energi att få vardagen att gå ihop, hur skulle man kunna arbeta?

Jag har tur eftersom jag är bra på att analysera människors beteende, duktig på att prata och tycker att ämnet Aspergers syndrom är intressant. Därför passar jag som föreläsare. Men om jag hade varit exakt samma person som jag är nu men haft svårt för att prata inför en publik, inte funnit diagnosen ett intressant ämne och jag inte hade kunnat uttrycka mina känslor med ord, hade jag varken kunnat blogga eller föreläsa om Aspergers syndrom, och då hade jag behövt sjukersättning på heltid.

Det är fel att påstå att alla människor har en arbetsförmåga! Jag är övertygad om att de flesta med Aspergers syndrom kan leva ett bra liv, men för att uppnå en bra livskvalitet måste man ibland sänka kraven och hitta strategier för att anpassa sitt liv efter sin ork. Och ibland kan en sådan strategi vara acceptans: Att acceptera att man har mindre ork än andra och stanna hemma med sjukersättning! Om man är sjukpensionär, behöver det inte automatiskt betyda att man mår dåligt. Jag har träffat många sjukpensionärer som mår bra och är nöjda med livet.

Share Button