Kategoriarkiv: Asperger och kommunikation

8 tips för att kommunicera med personer med Aspergers syndrom

Share Button

När jag föreläser om Aspergers syndrom, är det många anhöriga som frågar mig hur man bäst kommunicerar med personer med Aspergers syndrom och autism i konfliktsituationer och även i andra vardagssituationer. Eftersom vi aspergare är så otroligt olika varandra så finns det inget recept som fungerar på exakt alla, därför är det viktigt att prova sig fram. Men du kan testa följande:

1. Kolla först om din närstående orkar prata med dig just när du vill det, i annat fall kan ni ta diskussionen senare eller dela upp diskussionen på olika dagar. Ni kan börja diskussionen en dag och avsluta den på en annan. Alla människor är trötta då och då, men detta gäller speciellt oss med Aspergers syndrom. Vardagen tar oftast ännu mer energi av oss och vissa dagar behöver vi bara ha lugn och ro utan diskussioner.

2. Vissa personer med Aspergers syndrom har svårt för oväntade händelser. Om detta gäller din närstående så tycker hen kanske att det är jobbigt att du vill börja diskutera något viktigt när hen är oförberedd. Då kan det hjälpa att ni bestämmer en tid i förväg och att hen får veta redan då vad ni kommer att prata om. Det kan skapa mer trygghet.

3. Ta gärna diskussionen på ett lugnt ställe där det inte är några intryck som stör. Om du är osäker på om miljön är rätt, låt gärna din närstående välja tid och plats!

4. Tvinga inte din närstående till ögonkontakt. Många av oss med Aspergers syndrom har svårt för ögonkontakt, och om din närstående inte ser dig i ögonen under diskussionen behöver det inte betyda att hen inte är intresserad av vad du har att säga. Det kan precis vara tvärtom!

5. Ta reda på hur din närstående kommunicerar bäst. Vissa personer med Aspergers syndrom tycker om bilder. Det är också mycket vanligt att man föredrar att lösa konflikter skriftligt som exempelvis via mejl för då har man tid att tänka igenom hur man ska uttrycka sig och det är inget kroppsspråk som distraherar och orsakar missförstånd.

6. Glöm inte att din närstående kanske kommunicerar på ett helt annat sätt än du och att vissa ord kan ha helt andra betydelser för hen än för dig. Det har förut uppstått många missförstånd mellan mig och andra människor när jag exempelvis missförstått vad de menat med ord som ”kunna” och ”behöva”.

7. Det är lätt att lägga all skuld på alla missförstånd på oss som tänker annorlunda, men gör inte så! Kommunikationsproblem och missförstånd uppstår när två personer tänker och kommunicerar på olika sätt, och om din närstående inte förstår din syn på saken behöver det inte nödvändigtvis betyda att hen saknar empati eller att hen har svårt att ta andras perspektiv. Det kan istället mycket väl bero på att ni tänker olika. Du kanske har lika svårt att förstå hen som hen har att förstå dig.

8. Om din närstående faktiskt har mentaliseringssvårigheter och svårt att ta andras perspektiv, kan du testa att använda sociala berättelser.

Share Button

När humöret i omgivningens ögon ändras snabbt

Share Button

I mitt senaste inlägg beskrev jag hur vi med Aspergers syndrom och autism kan misstolkas av omgivningen eftersom vi kan ha ett annorlunda kroppsspråk. I mitt fall har detta inneburit att människor ofta trott att jag är glad trots att jag själv tyckt att jag sagt tydligt att jag inte mår bra eller att någonting är jobbigt. Detta för att jag ofta ler och har en glad min i ansiktet, och därför förstår inte alltid omgivningen jobbighetsgraden samt allvaret i det jag säger.

När sådana situationer hände tidigare i livet, trodde jag ofta att omgivningen hade förstått vad jag hade menat eftersom jag inte hade förstått hur stor betydelse kroppsspråket hade i kommunikationssituationer. Jag började förstå det först när jag hade börjat läsa böcker om Aspergers syndrom. Om jag inte fick önskad respons på mina känslor, trodde jag att de inte brydde sig. När jag sa till mamma att jag inte ville gå i skolan och hon svarade mig att jag var tvungen till det, lydde jag henne trots att jag hade självmordstankar och stark ångest. Mamma i sin tur trodde att jag helt enkelt inte hade någon lust att gå i skolan eftersom jag oftast såg glad ut. Därför fick hon en chock när hon läste min bok och plötsligt förstod hur jag faktiskt hade haft det i skolan.

Många människor tror att jag döljer mina känslor medvetet för omgivningen men så är det absolut inte! Visst, det finns situationer i livet då jag av olika anledningar medvetet väljer att dölja mina känslor för andra människor men då är det alltid mitt val att göra så. Om jag däremot försöker förklara med ord hur jag mår döljer jag ingenting för då vill jag att min samtalspartner ska förstå mina känslor. Men trots detta sker det ofta missförstånd när jag ser glad och positiv ut.

Det är väldigt sällan jag blir upprörd när jag är med främlingar och halvbekanta även om jag inte skulle känna mig förstådd. Men däremot är det väldigt viktigt för mig att mina nära och kära samt yrkesverksamma som läkare, psykologer och boendestödjare förstår mig. Om jag upplever att jag inte blir förstådd av dem, kan jag plötsligt bli väldigt arg och upprörd eller börja gråta. Det händer särskilt i situationer då jag upplever att jag inte blivit förstådd trots att jag försökt förklara. Det har hänt att jag skällt ut en läkare ordentligt, att jag har blivit riktigt arg på min mamma och jag har även skällt ut mina ex ett flertal gånger.

I situationer likt ovan får jag ibland höra att jag är labil eftersom mitt humör i omgivningens ögon kan ändras väldigt snabbt, men så är det absolut inte. Det är förståeligt att omgivningen ofta kan tro det om de tyckt att jag varit glad och lett precis en minut tidigare, men jag har inte varit glad även om jag kanske haft en glad min i ansiktet. Jag har varit upprörd och ledsen, och när jag blivit det tillräckligt mycket så har jag helt plötsligt fått ett utbrott.

Share Button

Nej, du har förmodligen inte läst av mig rätt!

Share Button

Något jag ibland fått höra från yrkesverksamma är: ”Många människor med Aspergers syndrom och autism är svåra att förstå sig på och tolka av, men du är inte alls så, Paula.” När jag undrat vad de menat, har jag fått till svar något i stil med: ”Jo, ni som har Aspergers syndrom har ofta ett annorlunda eller ett monotont kroppsspråk, men det går alltid att läsa av dina känslor genom ansiktsuttryck och miner. Därför är det så otroligt lätt att förstå dina känslor.”

Men problemet är att dessa människor oftast bara har trott att de har förstått mig. När de ser mig le och skratta, utgår de ifrån att jag är pigg och glad även om jag skulle må otroligt dåligt och ha stark ångest. När jag säger att något är jobbigt, tror de ofta att jag menar att jobbighetsgraden kanske är 1:a eller 2:a på en 10-gradig skala medan jag kanske mår så dåligt att jag är nära 10:an och håller på att kollapsa. Men ibland har jag inte kunnat uttrycka mig rätt för att förklara hur mycket ångest jag har inför något, och ibland har jag bara bitit ihop.

När jag pluggade till aspergerinformatör på Ågesta Folkhögskola, gav en av lärarna oss en uppgift på lektionen. Denna uppgift gav mig ångest så jag sa till läraren att jag tyckte att uppgiften var jobbig men eftersom läraren bara skrattade bet jag ihop och gjorde uppgiften. När jag inte dök upp i skolan dagen efter och lärarna undrade varför, berättade jag att jag kommit fram till att jag inte skulle klara av utbildningen. Uppgiften hade nämligen gett mig så mycket ångest att jag var rädd för att det skulle komma liknande uppgifter under terminen och därför märkte jag att utbildningen inte var något för mig. Det enda jag skulle klara av var att föreläsa om Aspergers syndrom, inte att göra sådana här uppgifter.

Läraren bad mig komma till skolan och förklarade för mig att hon inte alls hade förstått dagen innan vad jag hade menat. Tydligen hade jag skrattat och sett glad ut när jag hade sagt att uppgiften var jobbig, och eftersom uppgiften var lite annorlunda än de uppgifter vi annars brukade få så trodde hon att jag bara hade skojat lite och inte menat det på blodigt allvar. Jag i min tur hade trott att läraren hade förstått att uppgiften skulle ge mig så mycket ångest att jag skulle kunna förlora min nattsömn pga det eftersom jag hade sagt till henne att uppgiften var jobbig. Ordet ”jobbig” betyder för mig att något är riktigt, riktigt jobbigt och ångestfyllt. Om jag sedan skrattar eller ser allvarlig ut när jag säger att något är jobbigt har det ingen betydelse. Jag tycker nämligen att det är riktigt jobbigt att komma ihåg att ha rätt ansiktsmin vid rätt tillfälle eftersom det inte kommer automatiskt för mig. Ofta ser jag glad ut även om jag är ångest eller är ledsen.

Det är viktigt att du som möter personer med Aspergers syndrom och autism i ditt yrke kommer ihåg att de personer som du upplever är lätta att förstå sig på inte alls behöver vara det. Det viktiga är inte om du upplever att du har förstått personen rätt eller om du tror att personens kroppsspråk stämmer överens med resten av budskapet utan det enda viktiga är om personen faktiskt känner sig förstådd. Du kanske tror att du har tolkat av personen rätt men du kanske har missförstått hen helt och hållet!

Share Button

Bör personer med Aspergers syndrom träna på ögonkontakt?

Share Button

Många personer med Aspergers syndrom och autism tycker att det är svårt med ögonkontakt. Många av oss kan endast koncentrera sig på en sak och/eller ett sinnesintryck åt gången. Många som koncentrerar sig på att lyssna tar in vartenda ord, och därför kan de inte titta samtidigt. Eller så tittar de väldigt noga och ser varenda detalj men då har de ingen förmåga att samtidigt lyssna på vad som sägs. Därför kan det bli väldigt fel när en förälder säger till sitt barn: ”Se mig i ögonen när jag pratar med dig!” För om barnet måste välja vilket sinne hen ska använda, kan hen inte ta in det som sägs om hen tvingas till ögonkontakt.

Vissa personer med  Aspergers syndrom har svårt för ögonkontakt av andra anledningar. Vissa tycker helt enkelt inte att det känns naturligt, och några tycker att det är rent av obehagligt, speciellt om de inte känner sin samtalspartner väl. Därför föredrar dessa personer att titta bort i samtalssituationer.

När jag pluggade till aspergerinformatör på Ågesta Folkhögskola, kunde vi elever lägga våra huvuden mot bordet och blunda under lektionerna när läraren pratade. Detta tyckte läraren var bra. Hon visste om att vi elever oftast var koncentrerade och lyssnade på henne när vi gjorde på det sättet. Vissa elever kunde till och med vända ryggen mot läraren och klasskamraterna under lektionerna, vilket inte heller var något problem.

När jag föreläser om Aspergers syndrom, har jag ibland fått frågan om jag tycker att personer med Aspergers syndrom borde träna på ögonkontakt. Eftersom det kan ta otroligt mycket energi av många att tvinga sig själv till ögonkontakt anser jag att det är viktigt att aspergaren själv får bedöma om hen vill träna på ögonkontakt eller ej. Om hen inte vill det, bör detta respekteras. Visst, risken finns alltid att omgivningen felaktigt tolkar bristande ögonkontakt som ointresse, men en strategi kan vara att aspergaren isåfall talar om för omgivningen varför hen inte ser andra i ögonen. Om hen säger till sin samtalspartner: ”Anledningen till att jag inte ser dig i ögonen är att jag vill koncentrera mig noga på vad du har att säga”, minskar detta risken för missförstånd.

Share Button

Att fylla i frågeformulärer

Share Button

Det som jag i många situationer haft svårt med är att beskriva med ord hur jag känner. När jag förut försökte förklara för en läkare att jag hade mått mycket dåligt under den senaste tiden, var det svårt för mig att beskriva hur jag hade mått i kroppen. Att mina muskler kändes tunga, att det var svårt för mig att även ta kortare promenader och att det kändes som att jag hade influensa även om jag inte hade det. Under mitt första besök kunde jag inte riktigt förklara allt detta, och därför fick jag boka en ny tid när jag hade varit hemma ett tag och funderat hur jag skulle beskriva mitt mående på bästa sätt.

När jag tidigare i veckan var hos läkaren för att få en ny remiss till utredning för ME, fick jag fylla i en frågeformulär där det stod frågor i stil med: ”Hur allvarlig trött har du varit? Har du haft andra symptom som värk i kroppen, stelhet i musklerna, förvirring, koncentrationssvårigheter, glömska osv?” Då fick jag fundera länge på vad jag skulle svara på frågorna. Jag försökte tänka och försöka minnas på vilket sätt jag har mått dåligt, men det var riktigt svårt. Ännu svårare var det för mig att värdera mitt mående och beskriva om tröttheten/värken hade varit måttlig, svår, mycket svår eller outhärdlig. Det enda jag visste var att jag inte hade mått bra, men vad som menades med ”outhärdlig” visste jag inte riktigt.

När jag var yngre, hade jag ännu större svårigheter med detta. Nuförtiden kan jag oftast beskriva hur jag mår om jag får tänka efter lite. Ibland kan det fortfarande hända att jag vet att jag mår bra eller att någon situation känns konstig utan att jag vet varför, men oftast kommer jag på det om jag får lite betänktetid. Om jag exempelvis känner mig svag i kroppen, kan jag komma på rätt snart att min mage är tom och att jag har glömt bort att äta. Vid ett tillfälle nyligen hände det att jag råkade äta middag två gånger, och när jag efter ett tag började må lite konstigt i kroppen kom jag på att jag var övermätt eftersom jag hade ätit mycket mer än vad min kropp behövde.

När vårdpersonal och LSS-handläggare träffar personer med Aspergers syndrom, är det viktigt att de kommer ihåg att aspergare kan ha svårt att beskriva sitt mående och sina svårigheter med ord. Ibland måste man förklara tydligt för personen vad som menas med frågorna. Vad menas när man säger att man mår bra eller när man inte har energi? Om man mår dåligt, hur allvarligt är det? Mår man bara dåligt tillfälligt eller är det ett permanent tillstånd?

Share Button

När man råkar använda fel ansiktsmin eller röstläge

Share Button

Precis som många andra människor med Aspergers syndrom och autism har jag ett annorlunda kroppsspråk. Förut var jag omedveten om det och tyckte att det var konstigt att andra människor ofta missförstod mig. Det var först när jag fick min Asperger-diagnos som jag började reflektera att det kanske var jag som hade ett annorlunda sätt att kommunicera.

När jag var yngre, tänkte jag aldrig på hur stor betydelse kroppsspråk hade i kommunikationssituationer. När jag sa något till min samtalspartner, utgick jag ifrån att hen förstod mitt budskap. Saker jag sa kunde vara: ”Jag och min man har inte haft gäster hemma på länge.” För mig var det ett neutralt konstaterande, och därför blev jag paff om min samtalspartner frågade mig vid ett senare tillfälle varför jag inte bjöd hem några gäster om jag tyckte att det var så jobbigt att folk aldrig kom hem till oss.

”Men vaddå, jag har väl aldrig sagt att det är jobbigt att vi aldrig har gäster hemma?”, kunde jag utbrista förvånad i sådana situationer. Men mina samtalspartners hävdade bestämt att jag hade sagt så precis en vecka tidigare. Jag började nästan undra om jag hade blivit dement för folk påstod ofta att jag hade sagt saker jag aldrig hade sagt. Jag visste ju själv hur jag kände, så varför skulle jag säga så absurda saker som inte stämde?

Först långt senare blev jag uppmärksammad på att jag ofta använde en speciell samtalston, gjorde någon grimas i ansiktet eller skakade på huvudet samtidigt som jag pratade, vilket gjorde att det som jag sa antingen kunde få en positiv eller negativ underton. Om jag exempelvis sa med en låg röst efter att någon berättat för mig att denne haft gäster kvällen innan: ”åååååh, jag och min man har aldrig gäster hemma” så tolkades mitt budskap som att jag också önskade mig gäster. Om jag däremot lät glad och pigg när jag sa meningen, betydde det att jag var glad över att vi aldrig hade gäster och att jag var nöjd med situationen.

Det var en enorm lättnad för mig att få en förklaring till varför jag ofta blev missförstådd. Idag händer det fortfarande att jag blir missförstådd, men det är inte lika jobbigt längre. Delvis för att jag har blivit mer uppmärksam på mitt kroppsspråk och min röstläge och delvis för att jag vet vad missförstånden förmodligen beror på.

Share Button

När kroppsspråket visar något annat

Share Button

Vi som har Aspergers syndrom eller autism kan många gånger ha ett annorlunda kroppsspråk än andra människor. Själv har jag många gånger blivit missförstådd. Ibland har det hänt att jag sett fundersam och allvarlig ut, och då har andra människor tolkar mig som att jag mår dåligt. Men i själva verket har jag ofta sysslar med mina specialintressen, varit med i mina egna tankar och mått superbra.

Ännu oftare har det hänt att människor har tolkat som att jag mår bra och är glad även om jag mår dåligt. I dagens läge är detta ingen funktionsnedsättning för mig längre eftersom jag lever det liv jag vill leva och är därför glad och lycklig. Att jag uppfattas som en glad person som alltid är på gott humör har därför blivit en styrka för mig, bland annat när jag föreläser, eftersom jag oftast kan dölja det om jag skulle haft en jobbig dag och må dåligt. Vissa människor har till och med skätsamt frågat mig om jag någonsin är på dåligt humör.

Om jag av någon anledning skulle må riktigt dåligt någon dag idag, har jag lärt mig att jag ska förklara det för andra människor tydligt att jag mår dåligt trots att mitt kroppsspråk visar något annat, och då blir jag tagen på allvar. Men oftast mår jag bra, och jag tycker att det är roligt att det syns utåt att jag är glad, då blir ofta andra människor också glada. Eftersom jag inte längre mår dåligt, har mitt annorlunda kroppsspråk inte orsakat några problem för mig på flera år.

Däremot var detta en stor funktionsnedsättning för mig förut eftersom jag led av allvarlig ångest och levde ett liv som inte passade mig. När jag var tonåring, var jag rädd för skolan och hade självmordstankar då och då. Under min första tid i Sverige som vuxen mådde jag så dåligt att jag endast levde på skräpmat, bedövade ångesten med alkohol och cigareter och mina självmordstankar hade blivit mycket värre. Ångesten fanns inom mig hela tiden, och jag mådde så dåligt att det är svårt beskriva det med ord. Men utåt sett var jag fortfarande samma glada Paula som jag alltid hade varit.

Tyvärr var det riktigt svårt för mig att berätta för någon om min ångest för jag kunde inte uttrycka det med ord, och jag såg utåt sett glad ut. En gång som tonåring nämnde jag för mamma att jag hade ångest och självmordstankar, och jag märkte direkt att hon blev orolig. Eftersom jag inte ville oroa min mamma något mer för jag ville naturligtvis att hon skulle må bra, nämnde jag aldrig någonsin min ångest och självmordstankarna för henne, och jag visade ingenting med mitt kroppsspråk, så hon hade ingen aning.

Eftersom jag alltid såg så glad ut och aldrig orsakade besvär hemma eller i skolan, förstod ingen annan i min omgivning heller vilken allvarlig ångest jag levde med. Det enda jag fick höra från andra människor var: ”livet är inte lätt för någon” och ”alla tycker att det är jobbigt att jobba/gå i skolan.” Det var först när jag gjorde Asperger-utredningen som någon faktiskt lyssnade på hur allvarligt dåligt jag mådde och tog mina självmordstankar på allvar.

Mitt råd till alla föräldrar och lärare är att om ett barn säger att hen mår dåligt, titta inte på barnets kroppsspråk utan lyssna istället på vad barnet säger! Kroppsspråket kan ljuga.

Share Button

Oron när man blir mer och mer medveten om sitt annorlundaskap

Share Button

När människor kommunicerar med varandra, finns det ofta underliggande budskap mellan raderna. Men vi som har Aspergers syndrom förstår inte alltid dessa underliggande budskap utan vi tror ibland att människor menar exakt det de säger och ingenting annat. Och då kan det ske otroligt många missförstånd.

”Paula, du har fortfarande prislappen kvar,” brukade mina föräldrar och vänner förut säga till mig när jag hade tagit på mig ett nyinköpt plagg. ”Mm”, svarade jag. Om ingen tog bort prislappen, gick jag ut med kläderna med prislappen på. Först långt in i vuxenåldern förstod jag att människor inte hade menat att konstatera neutralt att prislappen låg kvar på plagget, utan de hade egentligen menat: ”Du måste ta bort prislappen.”

När jag förstod detta, tänkte jag på alla de åren jag hade gått ut med prislappen på utan att förstå att det var fel. Att mina föräldrar och vänner inte hade förklarat för mig närmare vad de hade menat berodde på att det inte ens hade fallit in dem att jag inte hade förstått vad de hade menat. De hade tagit för givet att jag hade förstått budskapet men att jag hade kvar prislappen eftersom jag inte brydde mig eller att jag var för lat att ta bort den.

När jag började förstå att människor ofta lindade in budskap i sina kommentarer på det här sättet, började jag bli osäker i andra människors sällskap. När det plötsligt slog in mig att människor inte sa saker rakt ut och att jag faktiskt kunde göra saker som kunde uppfattas som udda i andra människors ögon, började jag ställa frågor till andra människor i stil med: ”Gör jag rätt nu?” eller: ”Vad menade du med kommentaren, var det bara ett neutralt konstaterande eller menade du mellan raderna att jag borde ändra på mitt beteende/göra något annorlunda?” Då började min omgivning undra varför jag plötsligt hade börjat ställa sådana här frågor och jag fick frågor om jag hade fått social fobi.

Men jag hade inte alls fått social fobi, utan det som hade hänt var att jag hade blivit medveten om att jag hade Aspergers syndrom och att jag missförstod andra människor. Förut hade jag inte ens förstått att jag missförstod andra människor, och därför hade jag inte varit orolig. Men när jag började förstå att det som i mina öron ofta lät som neutrala konstateranden i själva verket kunde betyda något helt annat, blev jag plötsligt osäker på hur jag skulle veta när människor menade det de sa och när de inte gjorde det. Och så är det för mig fortfarande: ju mer medveten jag blir om hur andra människor tänker och gör, desto osäkrare blir jag!

Share Button

Att läsa mellan raderna

Share Button

Det som alla personer med Aspergers syndrom och autism inte alltid är så bra på är att läsa mellan raderna. Själv hade jag riktigt svårt för det när jag var liten, vilket både var en för- och nackdel för mig. Nackdelen i att ha svårt att läsa mellan raderna var att jag missförstod andra människors avsikter, medan fördelen var att detta samtidigt skyddade mig att bli sårad av mobbingen.

Om någon av mina klasskamrater exempelvis sa högt: ”Vilka fula skor Paula har på sig idag”, förstod jag inte att det var någonting som jag borde ha tagit illa upp av.  Jag hade nämligen läst och hört överallt att smaken var som baken, och därför tolkade jag mina klasskamraters uttalande precis som det lät – att mina skor inte föll dem i smaken helt enkelt. Kanske hade de en annan smak? Att uttalandet faktiskt var menat som en förolämpning föll mig aldrig in. Därför brukar jag säga att min Aspergers syndrom även skyddade mig i skolan!

När jag hade blivit vuxen, hade jag fortfarande inte förstått att vissa ord hade en värderande betydelse. Jag trodde exempelvis att ”tjock” och ”smal” var varandras motsatser. När man beskrev en annan människas utseende, kunde jag därför ibland säga ”du vet, den där smala kvinnan”, och jag trodde att man på samma sätt kunde säga högt ”du vet, den där tjocka kvinnan”.

Jag förstod inte alls varför andra blev chockade för jag hade ju bara beskrivit vad jag hade sett utan att lägga några värderingar i det! Att ”tjock” har en negativ, elak biklag medan ”smal” är ett mer neutralt ord lärde jag mig först långt senare. Jag fick då förklarat för mig att ordet ”större” är motsatsen till ordet ”smal” för ordet ”större” har tydligen inte samma negativ biklang som ”fet” eller ”tjock”.

Share Button

När man misstolkar andra människor utan att veta om det

Share Button

Nu har föreläsningssäsongen börjat igen! Det roliga var att jag fick börja säsongen på exakt samma ställe där jag körde sommarens sista föreläsning i juni, dvs i Sollentuna kommunhus. Eftersom kommunen hade gillat min juni-föreläsning så mycket, hade de bokat en ny föreläsning med mig, och den föreläsningen körde jag alltså idag! Idag var det ännu en ny grupp lärare i Sollentuna kommun som fick lära sig om hur man bemöter barn med Aspergers syndrom och autism.

I föreläsningen pratade jag bland annat en del om ett bokstavligt tankesätt som en del barn med Aspergers syndrom kan ha. Och trots att jag själv tycker att jag numera har lärt mig att förstå andra människors icke-bokstavliga kommunikationssätt bättre, upptäckte jag efter föreläsningen att jag fortfarande tänker bokstavligt och missförstår saker. Idag missförstod jag nämligen något igen.

När jag hade fått föreställningsbeställningen, hade kunden skrivit till mig att de ville ha samma föreläsning som jag hade kört i juni, och detta hade gjort mig lite orolig. Samma föreläsning betyder i min värld exakt samma föreläsning, dvs att jag använder mig av exakt samma exempel och säger exakt samma saker. Men eftersom jag ofta säger saker spontant på mina föreläsningar, kom jag längre ihåg vad jag hade sagt exakt i juni, och det gjorde mig orolig.

Efter föreläsningen sa jag lite ursäktande till kunden att det tyvärr inte blev exakt samma föreläsning som sist eftersom jag hade upptäckt mitt i föreläsningen att jag hade glömt bort vad exakt jag hade sagt i min senaste föreläsning. Men till min överraskning log han och svarade: ”Det är ingen fara. Jag tror att du hade tolkat mig lite bokstavligt här”. Tydligen hade han menat att jag skulle köra med samma huvudteman om Aspergers syndrom som i juni, som kommunikation, socialt samspel, begränsade intressen och beteenden, annorlunda perception och liknande saker men att det inte spelade någon roll vad jag skulle säga exakt under föreläsningen!

Det är intressant att jag fortfarande verkar ha svårigheter att tolka andra människor pga mitt bokstavliga tankesätt. Och om han inte hade förklarat för mig vad han hade menat, hade jag aldrig fått veta att jag hade tänkt bokstavligt och missförstått något. Ibland kan man ha svårigheter som man inte vet om!

Föreläsningen gick bra, och jag är glad att föreläsningssäsongen börjat igen. Jag ser fram emot alla höstens föreläsningar 🙂

20150819_181329

Share Button