Kategoriarkiv: Asperger och kommunikation

Att förstå avsikten bakom människors handlingar

Share Button

Vissa av oss med Aspergers syndrom och autism ibland kan ha svårt att förstå avsikten bakom andra människors handlingar. Själv har jag ofta haft svårt för att förstå varför människor agerar som de gör eftersom jag själv tänker annorlunda och skulle i samma situation agerat på ett annat sätt än de. Det som majoritetsnormen brukar göra är därför i vissa situationer obegripligt för mig.

Själv har jag alltid en rak person. Förut var jag t om så rak att jag sa till andra människor: ”det vore kul att bli kompis med dig” eller ”jag skulle gärna börja dejta dig”. Rakhet har alltid varit en självklarhet i min värld, och jag kunde inte förstå att min rakhet skulle kunna skrämma bort eller såra någon. Jag tyckte att det var bra med tydlighet, då undviker man ju missförstånd. Och jag trodde att alla andra var lika raka som jag.

En gång tog en kille kontakt med mig utan att jag förstod varför. Han började chatta med mig varje gång han såg mig online. Jag kände mig förbryllad. Vad ville han egentligen? Oftast skrev han ju bara ”hej hej, hur mår du?” och började prata om ditten och datten. Ville han kanske diskutera min hälsa och vädret? Kanske tyckte han att dessa var intressanta samtalsämnen? Det föll mig aldrig in att han skulle kunna vara intresserad av mig romantiskt för annars hade han i min värld varit tydlig med sina avsikter från början. Det brukade ju jag alltid vara om jag var intresserad av någon.

Egentligen var jag inte intresserad av att prata med den här killen, men jag hade vid det här laget hunnit lära mig att man inte fick säga sådana saker rakt ut eftersom det var sårande. Så eftersom jag inte fick säga rakt ut till honom att jag tyckte att han var ointressant och tråkig, visste jag att jag skulle behöva använda mig av någon annan metod för att bli av med honom. Jag funderade på vad jag skulle kunna göra istället.

Snart kom jag på en bra metod: om jag skulle chatta med honom i några timmar under någon kväll och berätta för honom detaljerat hur jag mådde och diskutera vädret med honom, skulle han kanske få sitt samtalsbehov tillfredställt och han skulle aldrig höra av sig till mig igen. Om han skulle få veta ännu fler detaljer om mig, skulle han få svar på sina undringar, och då skulle han inte ha något behov av att chatta med mig någonsin igen utan han skulle börja kontakta andra människor istället.

Sagt och gjort. Jag började svara på hans frågor ännu mer detaljerat än tidigare och gav honom långa och utförliga svar. Men till min förvåning började han höra av sig ännu oftare efter att jag hade diskuterat ingående med honom om vädret, mitt mående, min familj och mina intressen. Jag kände mig förbryllad. Vad ville han nu igen? Räckte det inte att vi redan hade pratat intensivt länge och han därmed hade fått svar på flera frågor? Blev han aldrig nöjd?

Efteråt fick jag höra att jag hade gjort fel. Genom att gå in i ett intensivt samtal med honom hade jag tydligen signalerat till honom att jag var intresserad av att lära känna honom närmare. Rätt metod hade tydligen varit att sluta svara när han kontaktade mig eller att låtsas vara upptagen. Men dessa metoder kändes helt fel i min värld. Var det inte taskigt att inte svara när någon kontaktar mig eller att ljuga om att man var upptagen när sanningen var att man inte ville prata? Varför brukade andra människor inleda samtal med: ”hej hej, hur mår du idag?” istället för att skriva ”hej, jag tycker att du är söt och skulle vilja gå på dejt med dig”?

Idag har jag lärt mig att det är jag som tänker annorlunda. Om jag vill slippa konflikter och missförstånd, får jag inte lyssna på mig själv och tänka på vad jag tycker är rätt, utan jag måste anpassa mig efter andra människors tankesätt. Och eftersom majoriteten av människor inte säger rakt ut sina avsikter om de vill kontakta någon av motsatt kön, får jag ta hänsyn till hur andra människor tänker när jag ska lista ut deras avsikter.

Share Button

När man tvärvägrar

Share Button

När jag nyinflyttad i mitt bostadsområde och ansökte om boendestöd, hade jag ett möte med min dåvarande LSS-handläggare som inte verkade kunna speciellt mycket om Aspergers syndrom och andra neuropsykiatriska funktionsnedsättningar. Jag förklarade för henne att jag gärna skulle diska och tvätta tillsammans med en boendestödjare, men städningen skulle jag behöva hemtjänst för.

På hennes undringar om jag inte kunde tänka mig att hjälpa till lite med dammsugningen och moppningen blev mitt svar ett tvärnej. ”Men om…”, försökte hon försiktigt. ”Nej, aldrig”, svarade jag. Jag förklarade bestämt att jag aldrig skulle städa, och om hon inte skulle bevilja mig hemtjänst, skulle jag anlita en städare och betala själv för tjänsten. Att jag skulle städa själv var uteslutet.

Att jag vägrade låter kanske provocerande, och det kanske framstod som att jag inte ens ville försöka, men så var absolut inte fallet.  Att städa är riktigt svårt för mig, men på den tiden var jag dålig på att förklara mina svårigheter med ord. Jag hade försökt dammsuga tillsammans med mina tidigare boendestödjare under några månader, men jag hade märkt att det inte fungerade. Jag hade blivit alldeles för utmattad.

Att försöka städa igen kändes värre än att behöva bestiga ett berg och försöka lösa en riktigt svår matteuppgift samtidigt, det hade nämligen extremt mycket fokus och koncentration och jag var riktigt rädd för att bli utbränd igen. Det kändes så oöverstigligt och skrämmande för mig att det inte var värt det. Hellre skulle jag leva i ett ostädat hem eller anlita en städare själv även om jag inte hade mycket pengar. Och efter att jag vid ett senare tillfälle lämnade in ett läkarutlåtande, förstod LSS-handläggaren till slut att hemtjänsten skulle sköta städningen och att jag skulle göra andra sysslor tillsammans med min boendestödjare.

För en person som ”bara” hatar att städa men som inte tycker att det är en jättesvår och oöverstiglig uppgift kan det vara svårt att sätta sig in i varför jag vägrar städa. Men jag tror att vem som helst skulle vägra göra en uppgift som dränerade en på extremt mycket energi. Nästan vem som helst skulle förmodligen vägra springa ett maratonlopp varenda dag med endast fem timmars nattsömn eller försöka lära sig att läsa telefonkataloger utantill.

Att jag vägrar göra vissa saker handlar absolut inte om att jag vill provocera utan det är min överlevnadsinstinkt som gör att jag blir rädd och vänder taggarna utåt om någon försöker tvinga på mig en alltför svår eller energikrävande uppgift. Därför totalvägrar jag, och ibland gör min panik mig oförmågen att förklara varför. Hela min kropp skriker bara: ”nejnejnej, spring!”

Share Button

Att kunna förklara sina svårigheter

Share Button

När jag fick diagnosen Aspergers syndrom, förstod jag inte riktigt på den tiden exakt vilka svårigheter jag hade och hur jag skilde mig från andra människor. Visst, min läkare hade förklarat för mig att det var orimligt att ett deltidsjobb tog så mycket energi av mig att jag inte orkade kamma håret på flera månader, så jag förstod till en viss del att andra inte hade det exakt som jag.

Däremot förstod jag inte fullt ut att anledningen till att många andra människor kunde göra mycket mer än jag var att deras jobb inte tog så mycket energi av dem att de behövde sova 12 timmar på nätterna, deras smaksinne inte var så känsligt att väldigt många maträtter gav dem kväljningar och att de inte behövde anstränga sig till utmattning för att lära sig hur man sätter upp en strykbräda och att det inte kändes som ett heltidsjobb för dem att duscha och göra andra vardagliga saker. Inte heller visste jag om att allvarlig ångest, depression och självmordstankar inte var normaltillstånd. Hur hade jag kunnat veta när jag endast hade mina egna erfarenheter att utgå ifrån och jag aldrig hade upplevt något annat?

För mig var det helt normalt att ha självmordstankar och att bli så trött av jobbet att man inte kunde lyfta upp posten från hallgolvet eller att borsta tänderna på flera dagar. Eftersom jag aldrig hade upplevt något annat, visste jag inte om att det skulle kunna vara på ett annat sätt och att det fanns gradskillnader på trötthet och ork. Och eftersom jag inte visste hur andra människor hade det, kunde jag inte förklara för dem vad jag hade för svårigheter och vad Aspergers syndrom innebar för mig.

Vid ett tillfälle var jag hos läkaren för att ansöka om fortsatt aktivitetsersättning. När han frågade mig varför jag ansåg mig behöva aktivitetsersättning, svarade jag att jag inte ville jobba. Han skrev inget bra intyg, och jag behövde uppsöka en ny läkare som förstod sig på Aspergers syndrom bättre och som kunde ställa de rätta frågorna till mig för att kunna skriva en bra motivering till varför jag inte kunde arbeta.

Varför förklarade jag inte mig bättre? Jo, det var för att jag på den tiden inte förstod att det jag sa lät provocerande och att det kunde tolkas på fel sätt. Anledningen till att jag inte ville jobba var enkel: jag ville inte börja må så dåligt igen att jag skulle få självmordstankar, jag ville inte bli så trött igen att jag började må fysiskt dåligt och inte orkade kamma mitt hår på flera månader och jag ville ha energi till att duscha. Tröttheten jag kände var nämligen mycket värre än den trötthet och svaghetskänsla jag har när jag haft influensa.

Eftersom jag ville må bra och jobbet fick mig att må så dåligt att jag inte ville leva, ville jag inte jobba, så enkelt var det! Eftersom jag inte förstod att det inte var normalt att må så dåligt som jag gjorde av ett jobb, föll det aldrig mig in att jag borde nämna de ovanstående exemplen för läkaren för att förklara vad jag menade med ”att inte vilja”. För mig var dessutom skillnaden mellan begreppen ”kunna” och ”vilja” inte solklar.

Det är mycket viktigt att läkarna har bra kunskaper om Aspergers syndrom så att de kan ställa de rätta frågorna till sina patienter! Om läkaren inte vet om att vissa personer med Aspergers syndrom har svårt för att förklara sina svårigheter med ord, hur ska de kunna förstå patienten och hjälpa denne på rätt sätt?

Share Button

Att tolka kommentarer

Share Button

Ibland när andra människor ger mig kommentarer, har jag ingen aning om hur dessa borde tolkas. Är kommentaren positiv eller negativ eller kanske någonting mitt emellan?

Eftersom jag i likhet med många andra med Aspergers syndrom och autism tänker bokstavligt, förstod jag inte tidigare att när mina vänner sa till mig: ”vad kort din kjol är”, betydde kommentaren egentligen: ”din kjol är alldeles för kort, du borde inte gå på arbetsintervju i en så här kort kjol”. Jag trodde att detta endast var ett konstaterande, precis på samma sätt som man kunde konstatera att det var kallt ute.

Sådana här erfarenheter har gjort mig klokare, och jag har blivit bättre på att förstå att kommentarer egentligen kan betyda något helt annat. Idag vet jag att kommentaren ”Vad stökigt du har det” egentligen kan betyda: ”Du borde städa”. Och att kommentaren: ”Vad snabbt du pratar” i själva verket kan betyda: ”Du borde tala långsammare”.

Men i vissa fall kan jag fortfarande känna mig osäker. Ibland har jag svårt för att bedöma om kommentaren i allmänhet är konstig eller om kommentaren är något som många andra människor skulle förstå utom jag. Idag är jag ju medveten om mina svårigheter, och därför kan jag börja undra. Igår kväll hände en sådan sak. En kille på gatan i Helsingfors tittade på mig och sa: ”Du är som Tarzans Jane”. Jag förstod ingenting. ”Ursäkta?”, svarade jag. ”Du är som Tarzans flickvän Jane”, förtydligade han sig.

Jag förstod inte alls vad han menade. Vem var Tarzan och vem var Jane? Var kommentaren en komplimang, en förolämpning eller kanske ett neutralt konstaterande? Visst hade jag hört ordet Tarzan, men jag visste ingenting om honom. Var en sådan kommentar kanske någon standardkommentar man brukade säga till andra människor utan att jag visste om det, och fanns det kanske något standardsvar för sådana här kommentarer? Jag försökte kolla på killens ansiktsmin men kunde inte riktigt tolka honom. Jag nickade och fortsatte gå mot min kompis bostadshus.

När jag var liten, brukade jag ibland lista saker som andra människor sagt till mig och säga exakt samma sak till andra människor för att testa hur man förväntades reagera. Om jag exempelvis fick en busringning och inte visste hur man borde reagera på det, busringde jag till andra människor för att kolla hur de skulle reagera. Då kunde jag härma dem och reagera på samma sätt. Så om någon hade sagt till mig på den tiden att jag var som Tarzans Jane, hade jag kanske sagt samma sak till någon annan för att testa hur jag borde reagera på sådana kommentarer i fortsättningen.

Men idag gör jag inte så längre. Istället brukar jag berätta om händelsen för andra och fråga dem hur de skulle tolka situationen. Jag bryr mig faktiskt inte om vad främmande människor menar när de säger kommentarer till mig, men jag tycker att det är intressant att få höra hur andra tolkar liknande situationer för på det sättet lär jag mig alltid något nytt.

Men när jag berättade om händelsen för mina vänner igår kväll, visade det sig att de visserligen visste vem Tarzan var men att de ändå tyckte att kommentaren var lite märklig och svårtydlig. Förut inbillade jag mig att människor som inte har Aspergers syndrom förstod varandra nästan automatiskt, men så är det ju inte 😉

Share Button

Aspergers syndrom och otydlighet

Share Button

En sak som jag och många andra med Aspergers syndrom och autism inte tycker om är otydlighet. Ibland har jag frågat hur jag ska göra, och jag har fått till svar att jag får bedöma själv. Sedan när jag bedömt själv vad som är lämpligt att göra, har det ändå blivit fel. ”Men så där kan du ju inte göra, det förstår du väl själv?”, har jag fått höra.

Ibland har jag fått höra ett uttryck som jag numera hatar, nämligen ”känn dig som hemma”. Då har jag antagit att jag bland annat skulle få sova till tolv och ha mina grejer i oordning för det brukar jag ju göra hemma. Och hemma är jag inte heller speciellt noggrann med att torka badrumsgolvet efter att jag duschat. Men trots att jag i alltså i sådana situationer följt den uppmaningen hemma hos andra människor och känt mig som hemma, har jag senare fått höra att jag varit oartig.

Numera känner jag mig osäker när jag får uppmaningar och instruktioner. Vad menar människorna egentligen? Nyligen frågade jag föreläsningsarrangörerna för World Autism Congress 2014 i Kuwait om vad som är lämplig klädsel där (jag ska dit nästa helg för att föreläsa om Aspergers syndrom). ”Det är ingenting du behöver tänka på, klä dig exakt som du brukar göra hemma i Sverige”, fick jag till svar.

Många tankar började gå runt i mitt huvud. Visste arrangörerna om hur jag brukar klä mig hemma i Sverige? Menade de alltså med uttalandet att jag kan ta med mig mina tajta, korta lädershorts och spetsstrumpbyxor och gå runt i de kläderna på gatorna i Kuwait som trots allt är ett muslimskt land? Min boendestödjare har förklarat för mig att det t om är emot de oskrivna reglerna att föreläsa i sådana kläder i Sverige och att jag därför endast bör använda dessa kläder på fritiden och aldrig bör föreläsa i dem, men skulle jag kanske kunna föreläsa i dem i Kuwait om de inte har några restriktioner där?

20140626_183102

Jag diskuterade frågan med min boendestödjare för jag tyckte att det lät mycket ologiskt att Kuwait skulle vara mer öppen än Sverige när det gäller klädsel. Och hon höll med mig: hon tyckte att arrangörerna hade menat att så länge jag inte tar med mig de shorts, kjolar och klänningar som är riktigt korta eller har de allra djupaste urringningar, är det okej. Men de kortaste minikjolarna bör jag lämna hemma.

Share Button

Att skilja på äkta komplimanger och artighetsfraser

Share Button

Det sägs att personer med Aspergers syndrom ofta säger rakt ut det de menar utan underförstådda budskap. Själv föredrar jag också tydlig kommunikation. När jag pratar med andra människor, känner jag mig ofta väldigt osäker. Menar de det de säger eller säger de till mig saker bara för att de förväntas göra det?

Om människor alltid menade vad de sa, skulle jag slippa känna denna osäkerhet. Men jag har ofta varit med om att människor sagt till mig en sak och egentligen menat något helt annat. Det har hänt att människor upprepade gånger bjudit mig på middag, och när jag frågat om de vill ha någon present eller om jag kan göra något annat, har jag fått till svar: ”nej, absolut inte”. Och efteråt har de klagat på att jag bara tar emot utan att ge något tillbaka.

Min exman förklarade för mig att det var självklart att dessa människor förväntade sig någonting tillbaka, åtminstone en liten present, och att jag borde ha förstått detta självmant. Och att ”nej, du behöver inte göra något” i detta fall oftast betydde att jag borde ha insisterat på att köpa eller göra något för dem, och att de endast hade sagt så av artighet. Men eftersom jag inte vet vad det är andra människor vill att jag ska göra för dem, föredrar jag att de säger till mig sådana saker rakt ut.

Med sådana här erfarenheter i bagaget har jag ofta haft svårt för att bedöma vad människor menar när de exempelvis ger mig komplimanger. När jag började föreläsa och publiken ofta sa till mig efteråt: ”vilken bra föreläsning”, undrade jag om de verkligen menade det de sa eller om frasen var något som de av ren artighet sa till alla föreläsare. När jag var i Kanada och människor sa till mig att de tyckte att jag talade bra engelska, var jag också väldigt osäker. Tyckte de verkligen det? Jag hade hört dem säga exakt samma sak till andra utlänningar som i mina ögon talade väldigt dåligt och hade svårt för att förstå vanliga fraser.

Idag har jag accepterat att jag ibland har svårt för att skilja på äkta komplimanger och artighetsfraser, och därför får jag leva med att alltid känna viss osäkerhet. Men å andra sidan är det kanske inte så viktigt, eftersom det egentligen inte spelar någon roll vad andra tycker. Det viktigaste är att man är nöjd med sig själv 😉

Share Button

Att bli misstolkad

Share Button

Inte sällan hör man att vi som har Aspergers syndrom lätt misstolkar andra människor, men det som alla inte vet om är att omgivningen minst lika ofta misstolkar oss och våra intentioner. Vilket inte alls är konstigt med tanke på att vi ofta har ett annorlunda kroppsspråk, ett annorlunda sätt att uttrycka oss samt ett annorlunda sätt att interagera med andra människor.

Många människor tror ofta att jag är pigg, glad och social även om jag skulle känna mig helt trött, utsliten och sur. Egentligen är jag en ensamvarg som skulle kunna tänka mig att bosätta mig på en öde ö i ett helt år, syssla med mina specialintressen ensam i lugn och ro och må bra. Människor tror ofta att min Aspergers syndrom inte är speciellt stark, men sanningen är att jag ofta känner mig väldigt autistisk. Nästan hela mitt liv handlar om mina specialintressen, och jag skulle gärna spendera 10 timmar om dagen i blåbärsskogen eller framför datorn. Jag har aldrig klarat ett ”normalt” förhållande där man spenderar flera dagar i veckan tillsammans, och jag har inte så mycket gemensamt med de flesta andra människor i den här världen. Jag har mycket stora svårigheter inom många områden och klarar mig inte utan min boendestödjare.

Hur kan människor misstolka mig så här grovt? Jag tror att det beror på att jag har ett annorlunda kroppsspråk. Jag ser öppen ut, är pratig, ler nästan hela tiden och ser dessutom väldigt ”vanlig” ut samt gillar att sminka mig. När man ler, pratar mycket och gestikulerar med händerna, tror människor ofta att man alltid är glad och på gott humör, men jag vet inte hur man förmedlar med sitt kroppsspråk att man är trött, ledsen och sur. Mitt kroppsspråk visar en sak men mina inre känslor säger någonting helt annat.

Av erfarenhet har jag lärt mig att det man säger inte har en speciellt stor betydelse i kommunikationssituationer. Det är kroppsspråket som räknas. Och därför blir jag oftast inte tagen på allvar när jag försöker förklara för andra människor att jag inte alls är som de tror. Jag är inte sådan som de tycker att jag ”verkar” vara. Jag är faktiskt annorlunda. På riktigt.

Share Button

Att missförstå andra människors intentioner

Share Button

Eftersom vi som har Aspergers syndrom kan ha svårt att tolka andra människors kroppsspråk och vi även kan tolka språket bokstavligt, misstolkar vi ibland andra människors intentioner totalt.

Ibland kan vi med Aspergers syndrom tro att någon person gillar oss och gärna lyssnar på vår monolog om våra specialintressen, när personen i själva verket kanske är uttråkad och vill dra sig undan. Och ibland kan vi tvärtom felaktigt tolka komplimanger och andra budskap negativt. Själv tycker jag ofta att andra människor har ett konstigt sätt att flirta, och det har hänt att jag trott att killar varit ointresserade eller oförskämda mot mig när de i själva verket bara velat flirta.

En gång var jag i Italien och började prata med en snygg kille. När jag berättade för honom att jag var från Finland, svarade han: ”Är alla finska tjejer lika vackra som du? Isåfall åker jag dit med en gång”. ”Jaha, synd”, tänkte jag besviket, ”då kan han inte vara speciellt intresserad”. Jag drog mig undan.

Döm om min förvåning när en vän efteråt berättade för mig att man sa sådana här saker till någon man var intresserad av och ville flirta med! I min värld lät det jättekonstigt. För mig var det nämligen självklart att han inte var intresserad av mig, och detta av följande anledningar:

1. Visst, han sa att jag var vacker. Men eftersom han ville åka till Finland för att lära känna andra vackra tjejer, räckte tydligen inte jag för honom! Att lära känna andra tjejer verkade vara viktigare för honom än att lära känna just mig.

2. Han sa att han ville åka till Finland med en gång! ”Med en gång” betyder för mig ”just nu, i den här sekunden”. Men jag var inte i Finland just då, jag var ju i Italien där han också var! Det betydde att han i den sekunden allra helst hade önskat att åka långt bort från där jag var, om han hade fått välja. Därför kunde han enligt min logik inte vara speciellt intresserad.

Många av mina vänner tycker att jag resonerar helt konstigt, medan jag tycker att det är deras tankesätt som är ologiskt. Jag kan fortfarande inte i min vildaste fantasi förstå hur någon skulle kunna få för sig att säga en sådan sak till någon man är intresserad av, i mina öron låter det som en väldigt taskig sak att säga! Den här erfarenheten har dock lärt mig att just den meningen bör tolkas som en flirt. Men eftersom det finns hur många andra situationer som helst i livet där människor inte säger rakt ut det de menar, vågar jag inte ens tänka på hur många andra saker jag fortfarande misstolkar! 😉

 

Share Button

Andra missförstånd

Share Button

Igår skrev jag ett inlägg om hur jag i likhet med vissa andra med Aspergers syndrom kan tolka språket annorlunda än andra människor, och då kan det uppstå missförstånd i språkförståelsen trots att man ytligt sett har ett perfekt språk. När jag missförstår vad andra människor menar, kan det till och med ibland uppstå irritation. Man kan diskutera ett ämne fram och tillbaka utan att komma fram till en slutsats, när det grundläggande problemet egentligen ligger i att man har tolkat ett visst ord eller begrepp annorlunda.

Igår skrev jag om hur jag misstolkat begreppet ”kunna” och vilka missförstånd det uppstått pga det. Ett annat exempel på ett ord som jag misstolkat är ”behöva”. I mina ögon är det väldigt lite en människa behöver: Okej, mat och dricka behöver man för annars överlever man inte, men behöver man exempelvis ett hem? Knappast. Man skulle ju kunna överleva i skogen, men eftersom jag har möjlighet och råd, vill jag unna mig ett hem. För mig skulle det nämligen vara otänkbart att bo i skogen om man absolut inte är tvungen till det.

När jag förut bestämde att jag skulle skaffa en ögonfransförlängning, fick jag höra att jag inte ”behövde” göra det. Då blev jag riktigt irriterad. Klart jag inte behövde en fransförlängning, men jag ville göra det eftersom det gjorde mig glad, precis på samma sätt som jag ville ha ett hem! Vad var det för vänner jag hade som ville förstöra min glädje genom att säga att jag inte behövde en ögonfransförlängning? Var inte det en väldigt taskig kommentar? Vissa av dem åkte ju utomlands på semester trots att de i mina ögon inte ”behövde” det, men jag hade aldrig kommit på tanken att säga att de inte behövde åka utomlands eftersom vi hade det så bra i Sverige – jag visste ju att de ville åka och att resorna gjorde dem glada. Och några kompisar till mig ville skaffa en hund, men jag hade aldrig någonsin fått för mig att säga till dem: ”nej, köp ingen hund för du behöver inte det”. Hade jag inte varit en glädjedödare då?

Senare fick jag veta att jag hade missförstått alltsammans. Genom att säga att jag inte behövde en ögonfransförlängning, hade deras budskap mellan raderna tydligen varit: ”Dina ögonfransar är väldigt fina och långa helt naturligt, så du skulle kunna lägga ut dina pengar på andra saker istället om du vill det. För du ska inte ha dåligt självförtroende på grund av dina fransar för du är redan fin som du är”. Deras kommentar hade alltså varit menad som en komplimang och ingenting annat!

Då blev jag förvånad. Vad hade fått dem att tro att jag skulle ha dåligt självförtroende? Jag visste ju att mina ögonfransar var långa och fina helt naturligt, men jag ville göra dem ännu längre och finare. Helt enkelt eftersom jag ville unna mig det, precis på samma sätt som många andra ville unna sig att åka utomlands på somrarna trots att vi har det varmt i Sverige, men de ville kanske ha det ännu varmare.

Det var i alla fall väldigt skönt att få en förklaring till deras i mina ögon tämligen udda kommentar. Nu förstod jag vad de hade menat, och jag kunde skratta åt missförståndet 😀

 

Share Button

Aspergers syndrom och en annorlunda språkförståelse

Share Button

När jag för första gången läste om att Christopher Gillberg anser att vi som har Aspergers syndrom ofta har språksvårigheter trots ett ytligt sett perfekt språk, undrade jag lite vad han menade. ”Hurså språksvårigheter?! Jag har i alla fall alltid varit extremt språkbegåvad”, tänkte jag.

Men sedan kom jag på att jag i likhet med många andra med Aspergers syndrom visst tänker annorlunda, och vissa ord kan ibland ha ett helt annat betydelse för mig än för andra människor. Därför har jag ofta missförstått vad människor egentligen menat, och då uppstår det ju svårigheter i språkförståelsen trots att jag ytligt sett har ett perfekt språk.  

Ett ord som jag förut tolkade helt annorlunda än andra människor var begreppet ”kunna”. Enligt mig ”kunde” man nästan alltid göra saker, om man nu inte mådde så dåligt att man verkligen var oförmögen kliva upp ur sängen så att musklerna gav vika. Så när människor frågade mig om jag kunde låna dem pengar, tyckte jag att det var en konstig fråga för i mina ögon ”kunde” nästan alla människor låna pengar till varandra. Visst, jag levde på socialbidrag under en period, och om jag hade lånat ut mina pengar under denna period, hade det betytt att jag inte hade haft råd med annan mat än havregrynsgröt på en hel månad, men man kunde ju överleva om man tillfälligt levde på havregryn. Däremot ville jag inte låna ut mina pengar för jag ville inte få bristsjukdomar. Även om jag ville vara snäll, ville jag inte avstå från mitt eget välmående för mina vänners skull genom att utsätta mig för något sådant, men jag hade fortfarande kunnat göra det.

Däremot gjorde jag ofta lite andra saker när människor frågade mig om jag ”kunde” det om dessa saker inte innebar någon direkt hälsofara. Om jag hade bokat tid hos en frisör eller med en personlig tränare och dessa ringde mig för att fråga om jag kunde komma en timme tidigare, undrade jag också hur de menade. Klart jag kunde det, kunde nästan inte alla människor komma tidigare om de var lediga?  Jag tolkade deras fråga som att det var jätteviktigt att jag skulle komma tidigare, och eftersom jag ville vara snäll, gjorde jag det för deras skull trots att det innebar ett enormt stressmoment för mig.

”Att kunna” betydde ju för mig just ”kunna” och inte ”vilja”, och man kunde i mina ögon göra nästan allt som man inte skulle dö av. Jag fick kanske hoppa över en måltid, sluta tvätta mitt i en tvättid eller liknande, men eftersom de frågade mig om jag kunde komma tidigare, var det kanske någon av deras anhöriga som låg döende i dödsbädden! Hade det inte varit så viktigt, skulle de i mina ögon ha frågat mig om jag ”ville” komma en timme tidigare, och då hade jag svarat ”nej, det vill jag inte för annars hinner jag inte äta/tvätta, och jag vill inte gå hemifrån hungrig/med smutsiga kläder”.

Idag vet jag om vad andra människor menar med ordet ”kunna”. Ofta menar de med det exakt samma sak som jag menar med begreppet ”vilja”. Så när jag igår fick ett samtal igår från en tjej som jag hade bokat tid hos för ögonbrynsplockning, och hon frågade mig om jag kunde komma lite tidigare, svarade jag ”nej”. För jag ville ju hinna duscha och äta innan jag skulle gå hemifrån, så därför ”kunde” jag inte det. Även om jag fortfarande tycker att det är konstigt att formulera sig så när sanningen i mina ögon är att man inte vill.

Share Button