Kategoriarkiv: Att få diagnosen

Därför lönar det sig att skaffa en diagnos i vuxenåldern

Share Button

När jag föreläser om Aspergers syndrom, får jag ibland frågan om det är någon mening med att skaffa en diagnos i vuxenåldern. Alla är väl unika på sitt sätt och diagnoser som Aspergers syndrom och autismspektrumtillstånd bara stämplar människor i onödan, anser många diagnosmotståndare. Om man har lyckats klara sig så bra fram till vuxenåldern, varför skaffa sig en diagnos helt plötsligt?

Men för mig var diagnosen viktig av många anledningar. Förutom att få förklaring till mitt annorlundaskap, få hjälp och stöd från kommunen, aktivitetsersättning från Försäkringskassan, kunde jag även sänka kraven på mig själv för jag förstod att jag inte hade samma förutsättningar som många andra. Dessutom var jag redan ”stämplad” från början. Innan diagnosen var jag stämplad som lite dum och lat, men som skulle kunna vara som alla andra om jag bara ”skärpte till mig” lite. Att hela tiden vara på helspänn och skärpa till mig blev en tung börda att bära.

Men det allra, allra viktigaste för mig var att kunna förhålla mig till mig själv bättre. Ända sedan förskolan hade jag känt att det var något som inte riktigt stämde hos mig. Jag kände mig annorlunda och tyckte att det var jobbigt när andra blev irriterade över att behöva förklara saker för mig många gånger utan att jag förstod något, att främlingar i stan kunde bli irriterade av att jag stod i vägen för dem och tappade saker. Jag kände mig i vägen helt enkelt. Det började kännas obekvämt fick jag höra när jag kände ångest inför att uträtta ärenden i stan i rädsla att jag skulle råka stå i vägen för någon eller att tappa något.

”Du har bara en ovanligt låg självkänsla och social fobi, Paula”, fick jag höra. När jag förklarade att jag ofta tappade saker och inte förstod saker som var självklara för de flesta andra, fick jag till svar att jag skulle behöva jobba med mig själv. Tydligen ingick det i social fobi att inbilla sig att andra blev irriterade på en, men den känslan fanns tydligen bara i ens huvud. Jag kände mig förvirrad och försökte jobba med mig själv. Kanske var det så som de allra flesta påstod för inte kunde jag väl bedöma själv om andra blev irriterade på mig eller inte om jag nu led av så låg självkänsla och social fobi? Men jag kände ändå att det var något som inte stämde.

När jag var 24 år fick jag veta att jag har Aspergers syndrom och ADD och fick prata med en psykolog. När jag tog upp att det kändes som att många blev irriterade på mig över att jag tappade saker och stod i vägen, konstaterade psykologen: ”Jo, så är det säkert, och det kommer du säkert kunna lära dig att leva med för du tappar ju lättare saker än de flesta andra”.

Att få höra dessa ord var otroligt befriande. Min känsla hade alltså varit rätt: människor blev säkert irriterade på mig och så skulle det säkert vara för resten av mitt liv, men det var helt okej. Och social fobi hade jag absolut inte! Jag behövde varken jobba med mig själv eller försöka intala mig att allt hade varit min inbillning för det jag hade känt var helt rätt. Plötsligt försvann all min ångest! Om jag inte hade skaffat en diagnos i vuxenåldern, vet jag inte om jag hade orkat leva hittills med att ständigt ”jobba med mig själv”. Nu kan jag istället acceptera mig själv som jag är!

Share Button

Vissa saker kommer alltid vara jobbiga

Share Button

När jag i 24-årsåldern fick veta att jag har Aspergers syndrom, kände jag en viss sorg över att jag alltid kommer att ha vissa svårigheter. Visst, det var en jättestor lättnad för mig att veta att jag inte var dum och lat och att mitt annorlundaskap hade en logisk förklaring, men jag hade ändå hoppats på något sätt att jag inte hade hittat den rätta knappen i min hjärna som skulle göra att jag kunde leva ett normalt liv. En knapp som skulle ge mig mer energi så att jag skulle klara av att sköta ett hem, skaffa barn, behålla ett jobb och klara det som många andra människor klarade av.

När jag fick veta att jag har en medfödd funktionsnedsättning/funktionsvariation och att det inte fanns en sådan knapp i min hjärna, förstod jag att mina misslyckanden inte hade berott på lathet. Jag förstod helt plötsligt också att jag aldrig skulle kunna leva det liv som jag tänkte att jag skulle kunna leva. Jag skulle inte kunna leva ett normalt familjeliv, skaffa ett heltidsjobb plus mycket annat.

Då sa min psykolog till mig: ”vissa saker kommer alltid vara jobbiga för dig, men det är helt okej.” När jag förstod det, insåg jag att hon hade rätt. Förmodligen skulle jag alltid behöva leva med att:

1. Jag troligen aldrig kommer att kunna skaffa barn. Jag har helt enkelt mindre energi än många andra människor, och eftersom jag behöver sova mina 12 timmar på nätterna, skulle jag inte orka ta hand om barn. Därför måste jag leva ett liv efter mina förutsättningar som är anpassad efter min ork för att jag ska må bra.

2. Jag förmodligen alltid kommer att tycka att vissa sociala tillställningar är jobbiga och att jag inte har så mycket gemensamt med andra människor. Eftersom jag bara har mina specialintressen och jag inte har andra intressen i livet, har jag oftast ingenting att prata om med andra människor. Därför måste jag anpassa mitt umgänge och endast träffa människor som jag trivs med och helt enkelt undvika de tillställningar jag tycker är jobbiga.

3. Jag förmodligen alltid kommer att leva med att vissa människor kommer att ifrågasätta mig. De kanske tycker att jag använder Aspergers syndrom som en ursäkt, att jag borde städa själv istället för att ha boendestödjare som städar mitt hem osv.

Många människor möter utmaningar i livet, och dessa är mina. Men betyder det att jag har en dålig livskvalitet? Nej! Jag måste bara acceptera att jag alltid kommer att tycka att dessa situationer är jobbiga och att det förmodligen alltid kommer att vara så. När jag accepterade detta faktum, blev livet plötsligt mycket lättare 🙂

Share Button

Aspergers syndrom eller autismspektrumtillstånd?

Share Button

År 2013 utkom den nya DSM V, och då försvann diagnosen Aspergers syndrom. Idag heter diagnosen autismspektrumtillstånd. Anledningen till detta är att forskning inte kunnat bevisa någon skillnad mellan Aspergers syndrom och autism. Vi som fått en Asperger-diagnos innan 2013 får dock behålla vår gamla diagnos.

Jag får ibland frågor om det blev någon skillnad för mig när Aspergers syndrom togs bort och vad jag säger att jag har för diagnos nu när DSM IV inte används längre. Men det blev absolut ingen skillnad för mig. Eftersom jag fick min diagnos innan 2013 och det står i min utredning att jag har Aspergers syndrom, säger jag till alla som undrar att jag har Aspergers syndrom. Jag är en vanemänniska, och jag skulle tycka att det skulle kännas konstigt att plötsligt kalla min diagnos för någonting annat än vad jag är van vid. Dessutom är fortfarande Aspergers syndrom ett välkänt begrepp i folkmun, vilket är ytterligare en anledning för mig att kalla min diagnos för Aspergers syndrom. Varje gång jag föreläser talar jag däremot om för publiken att Asperger-diagnoser egentligen inte används längre.

Visst, om jag hade gjort min utredning idag, hade jag istället fått diagnosen autismspektrumtillstånd, och isåfall hade jag förmodligen kallat min diagnos för autismspektrumtillstånd. Men för mig är det inte viktigt vad min diagnos heter, det enda viktiga för mig är att jag känner till mina svårigheter och styrkor och att jag får det stöd jag behöver. Jag är ju fortfarande samma Paula som jag alltid varit, och jag blev inte plötsligt en annan person bara för att Asperger-diagnosen försvann från DSM. Det viktiga är att min omgivning lär känna just mig och accepterar mig som jag är, och inte bryr sig om vad min diagnos heter.

Många som har en diagnos frågar mig vad de borde säga till andra människor när dessa frågar vad man har för diagnos. Mitt råd är att det inte är viktigt om ni kallar diagnosen för autismspektrumtillstånd eller Aspergers syndrom, så välj det som är mest bekvämt för er. Om ni vill vara mer detaljerade, kan ni säga: ”Jag har Aspergers syndrom, men idag heter diagnosen egentligen autismspektrumtillstånd” eller: ”på min utredning står det att jag har autismspektrumtillstånd, men förut hade jag förmodligen fått diagnosen Aspergers syndrom.” 🙂

Share Button

5 anledningar till att jag fick Asperger-diagnosen sent

Share Button

Det som många har undrat varför jag fick mina diagnoser (Aspergers syndrom och ADD) så sent och om ingen i min barndom misstänkte att jag skulle kunna ha Aspergers syndrom eller någon annan neuropsykatrisk diagnos. Men ingen misstänkte någonsin något! Jag tror att det finns flera anledningar till att diagnosen kom som en överraskning för många, som bland annat att:

1. Jag var ett otroligt lättskött barn. Jag löd (nästan) alltid mina föräldrar, följde instruktioner och orsakade aldrig några besvär för någon. Visst hade jag ibland utbrott hemma när vi skulle gå och handla och när jag hade varit i skolan, men grannmammorna berättade alltid om sina barn som bråkade hemma mycket mer än vad jag gjorde. Jag var för det mesta glad utåt sett, och både mina föräldrar och grannarna tyckte att jag var både lydigare och snällare än andra barn i min ålder (det som däremot ingen visste om var hur jag mådde inuti och hur otroligt mycket ångest jag hade). När jag fick min diagnos, sa mamma direkt att det inte kunde stämma eftersom jag aldrig varit trotsig, jobbig eller visat att jag mått dåligt. Mamma trodde att det borde vara svårt och utmattande att vara förälder till ett barn med Aspergers syndrom.

2. Jag hade ett mycket bra minne och en förmåga att lära mig saker utantill i skolan. Trots att jag nästan inte har någon förmåga alls att lära mig saker som inte har med mina specialintressen att göra, kunde jag lära mig långa meningar utantill ur skolböckerna. Tack vare mitt språkintresse kunde jag formulera om dessa meningar när vi hade prov, och därför märkte ingen att jag inte hade någon aning om vad ämnet jag skrev om handlade om. Min förmåga att lära mig saker utantill och att iaktta andra människor gjorde dessutom att jag lärde mig utantill hur jag skulle göra i olika sociala situationer, och därför bar jag alltid en mask i sociala situationer.

3. Trots att jag inte har något behov att dela aktiviteter med andra människor, har jag lätt för att dela med mig av känslor. Trots att jag inte alltid själv vet hur jag känner och mår, har jag alltid varit den som andra människor har vänt sig till när de varit ledsna och behövt tröst, och när jag var gift med min exman var den känslomässiga aspekten i äktenskapet mycket viktig för mig. Jag har dessutom alltid älskat barn och haft lätt för att förstå dem och deras känslor. Eftersom jag trodde att personer med Aspergers syndrom var känslokalla, trodde jag att en Asperger-diagnos var uteslutet i mitt fall.

4. Mitt specialintresse för språk har gjort att jag har rest mycket och bott i olika länder helt själv. Alla tänkte alltid att jag var en vanlig ung tjej som gillade att testa nya saker och prova på att bo i flera länder. Ingen la märke till att jag inte var intresserad av att vare sig besöka sevärdheter, se nya platser eller att prova på lokala maträtter, det enda som intresserade mig på mina resor var att lära mig ländernas språk ordentligt. Alltid när jag var tillbaka i Finland och kände mig vilsen och utanför, tyckte mamma att det var normalt att känna sig vilsen i min situation eftersom jag alltid bodde i många olika länder och aldrig rotade mig någonstans.

5. Jag saknar även vissa andra egenskaper som ofta förknippas med Aspergers syndrom. Bland annat har jag lätt för att ta kontakt med nya människor i många situationer, jag är verbal och har lätt för att prata, jag har alltid uppfattats som trevlig och artig, till skillnad från många med Aspergers syndrom är jag inte visuell och lär mig aldrig nya saker genom att se på bilder, jag behöver inga scheman och tycker inte att det är jobbigt med många synintryck, jag lägger inte märke till smådetaljer som exempelvis när någon har färgat håret eller flyttat på en möbel i ett rum, jag tycker inte att det är jobbigt att resa själv och jag har inga problem med att åka även längre resor (flera timmar). Förut trodde jag att dessa svårigheter/egenskaper var ett krav för att få en Asperger-diagnos.

Share Button

Lögner som överlevnadsstrategi, del 3

Share Button

I mina senaste inlägg har jag skrivit hur jag tvingades hitta på lögner i skolan och låtsas vara sjuk när vi fick skoluppgifter som jag inte klarade av eller när jag mådde så fysiskt dåligt av tröttheten att jag inte hade ork. Men jag ljög inte bara om att jag var sjuk, utan jag ljög även när jag ville dölja mitt annorlundaskap och och ville låtsas vara som alla andra.

När jag gick på lågstadiet, brukade jag berätta ärligt för mina klasskamrater vad jag gjorde på fritiden: jag läste grammatik och tidtabeller och såg aldrig på TV och lyssnade inte på musik. Men ju äldre jag blev, desto mer märkte jag att det inte var socialt accepterat att vara annorlunda. Till och med läraren i skolan tvingade mig att spela ett bollspel med mina klasskamrater på rasterna och gav mig beröm när jag skaffade normala intressen.

Om jag försökte säga ärligt att jag inte var intresserad av att leka kurragömma, hoppa hopprep, spela bollspel, kort eller andra sällskapsspel eller nästan några lekar med andra barn överhuvudtaget, fick jag negativ kritik. När jag däremot låtsades tycka om dessa aktiviteter, fick jag beröm. Därför tappade jag bort mig själv helt och hållet och lärde mig att jag måste härma mina klasskamrater för att kolla vilka aktiviteter jag borde tycka om. De flesta ungdomar låtsas förmodligen vara andra personer än vad de är för att spela tuffa, men i mitt fall gick allt överstyr. Jag tappade helt bort min identitet, ljög för andra hela tiden om mina åsikter, fritidsintressen och allt.

Jag ljög till och med för mina föräldrar hemma och berättade för dem att jag hade haft roligt på klassresor även om sanningen var att jag hade haft hemsk ångest och bara hade velat dö. Jag hittade också på att jag hade vänner som inte ens existerade och att jag hade fått beröm i skolan för jag märkte att mamma blev nöjd på det sättet. Eftersom jag alltid har varit en person som påverkats starkt av andra människors sinnesstämningar, var det viktigt för mig att mamma skulle vara glad och nöjd. Om jag märkte det minsta lilla att hon var orolig för mig, blev jag också orolig och kände mig obehaglig till mods. Därför var jag livrädd för att göra henne orolig och ljög därför för henne.

När jag i 24-årsåldern fick veta att jag hade Aspergers syndrom, var det svårt för mig till en början att övertyga min omgivning om att jag verkligen hade fått rätt diagnos. Den Paula som de hade lärt känna innan diagnosen hade nämligen inte varit den riktiga Paula utan en falsk kopia av mig. Eftersom jag hade ljugit många gånger på ett övertygande sätt och till och med mamma hade gått på mina lögner, var det svårt för mig att övertyga min omgivning om att jag inte var den person som de trodde att jag var. Men efter diagnosen kände jag att jag inte längre ville ljuga utan jag ville visa mitt riktiga jag.

Share Button

Lyckan över att äntligen få en förklaring

Share Button

För flera år sedan när jag fortfarande var gift, kom jag en gång hem sent på natten. Min dåvarande man sa till mig att jag måste haft roligt eftersom det hade blivit så sent, och jag förklarade för honom att jag och några andra hade firat att en kille i gänget äntligen hade fått sin Asperger-diagnos.

”Men vad sa du nu? Menar du kanske att ni firade att han hade genomgått en utredning och fått veta att han inte hade Aspergers syndrom? ”Nej, tvärtom. Utredningen visade att han hade Asperger, så han har äntligen fått sin diagnos nu”, förklarade jag. ”Varför firade ni något sådant? Det är väl ingenting att fira över?”, undrade han förvånat. ”Eller menade du att ni stöttade honom i sorgen? För han behöver säkert stöd från vänner i den här svåra tiden”. ”Nej, det här var glädjens dag för honom. Vi firade det för att vi var glada för hans skull”, förtydligade jag.

Min man hade lite svårt för att förstå detta, och hur skulle han kunna förstå? Han hade ju aldrig varit med i den sitsen att han alltid skulle känt sig annorlunda utan att förstå varför, levt i tron att man var dum och lat, känt en stark press på att förändra sig och sedan äntligen få en bekräftelse på att man faktiskt är annorlunda på riktigt och att det är okej. Han hade aldrig varit med om att han skulle trott att han var helt ensam i världen och sedan fått veta att det faktiskt finns andra människor som genomgått ungefär samma sak.

Det enda annorlundaskap han hade varit med om var när han hade flyttat till Sverige, men till skillnad från oss som fått våra Asperger-diagnoser i vuxen ålder hade han alltid vetat varför han var annorlunda: han kom från en annan kultur. Han visste redan från början att han tänkte på ett helt annat sätt än många svenskar, hade andra värderingar och hade svårt för det svenska språket. Han behövde aldrig fundera över varför han var annorlunda.

Därmed inte sagt att alla som får veta i vuxen ålder att de har Aspergers syndrom hoppar av glädje. För vissa kan det faktiskt vara en stor sorg och chock att få en diagnos. Men vissa av oss, däribland jag själv, har blivit jätteglada och lättade. När man får en diagnos, bör alla känslor vara tillåtna!

Share Button

När en till synes normal tjej blir förändrad efter Asperger-diagnosen

Share Button

”Men du klarade ju ett normalt liv förut, vad behöver du en diagnos helt plötsligt till för?!” är någonting som många vuxna som får diagnosen Aspergers syndrom eller autism får höra. Och jag var inget undantag. I omgivningens ögon hade jag levt ett helt normalt liv fram tills 2003 då jag fick min diagnos: jag var gift och bodde tillsammans med min man, jag hade ett rikt socialt liv, gick ut med vänner ibland och jobbade på dagis. Några år tidigare hade jag även varit som utbytesstudent i Kanada och au pair i Österrike.

Men helt plötsligt när jag får diagnosen förändras jag: jag får beviljad aktivitetsersättning, blir mer osocial och slutar följa med mina vänner på aktiviteter jag tidigare följt med på som exempelvis bio och bowling. Istället börjar jag tacka nej och förklara att jag pga min Aspergers syndrom och ADD har svårt för sådana saker. Och då blir omgivningen ställd. Vad har hänt med Paula nu? Varför har hon helt plötsligt blivit annorlunda och inte längre orkar göra saker hon orkade göra förut?

Men det som omgivningen inte visste om var hur mitt liv verkligen såg ut innan diagnosen. De visste inte om att jag ofta gick och la mig vid sju eller åtta på kvällarna för att orka jobba och att anledningen till att mitt hår var trassligt var att jobbet var så energiuppslukande för mig att min energi inte räckte till för att kamma håret. De visste inte om att min dåvarande man skötte allt hemma: det var han som köpte och lagade maten, diskade och tvättade och nästan det enda jag gjorde hemma var att läsa och sova. De visste inte om att jag nästan inte hade orkat koncentrera mig på en enda film jag hade sett på bio med mina vänner och att jag efteråt inte hade haft någon aning om vad filmen hade handlat om.

De visste inte om hur otroligt mycket energi det tog för mig att bowla och hur många återhämtningsdagar sådana aktiviteter krävde för mig. De visste inte om hur många problem jag faktiskt hade stött på under livets gång, inklusive i Kanada och Österrike. De visste inte om hur min och min dåvarande mans relation såg ut och hur otroligt lite tid vi spenderade tillsammans. De visste inte om hur otroligt mycket energi det tog för mig att spela normal och social, hur mycket självmordstankar jag hade och vilken lättnad det innebar för mig att äntligen förstå att jag inte behövde vara som alla andra. De visste inte om att jag skulle begå självmord om jag hade varit tvungen att fortsätta leva det liv jag dittills hade levt.

Och hur hade de kunnat veta eftersom jag aldrig hade berättat för dem? Det enda de såg var ytan, till synes en helt normal 24-årig tjej. Men vad som dolde sig bakom ytan hade de ingen aning om.

Share Button

Hur berättar man om sin Asperger-diagnos?

Share Button

Igår skrev jag om anledningarna till att jag valt att vara öppen om min Asperger-diagnos, och idag tänkte jag ge er lite tips på hur man kan berätta för andra att man har Aspergers syndrom. Jag vet att det finns många som vill berätta men inte vågar eftersom de inte vet hur.

Det allra viktigaste är naturligtvis att sättet man berättar på ska kännas bra för just en själv. Det ska ju kännas naturligt och inte tillgjort. Men om man inte vet hur man bör ta upp saken, kan man vänta tills frågan kommer upp på ett naturligt sätt.

Hur kommer frågan upp på ett naturligt sätt då? Jo, när det gäller mig så brukade det förut komma upp genom att jag fick frågan vad jag arbetade med och jag sanningsenligt svarade att jag gick hemma med aktivitetsersättning. Då fick jag ibland frågan varför jag hade aktivitetsersättning, och då svarade jag att jag inte klarade av stress eftersom jag har Aspergers syndrom. Idag brukar det däremot komma upp genom att jag får frågan vad jag jobbar med. Och i och med att jag är föreläsare och författare om Aspergers syndrom ur ett inifrån perspektiv, skulle det vara svårt för mig att dölja min diagnos 🙂

Om frågan inte kommer upp på ett naturligt sätt men man ändå jättegärna vill berätta för sin vän, kan man isåfall ta upp diagnosen vid ett lämpligt tillfälle, som när man exempelvis lagar mat ihop, och då kan man exempelvis säga: ”Jag har lite svårt att äta exakt allt eftersom vi som har Aspergers syndrom ofta har känsliga sinnen, och därför klarar jag inte av alla smaker”. Eller mitt i en diskussion: ”Nu förstod jag inte om du skämtade eller inte, vi Asperger-personer kan ibland ha svårt att tolka andra människors kroppsspråk och röstlägen”.

Om man oroar sig för att man kanske skrämmer bort andra genom att berätta, kan man helt enkelt säga: ”jag är en person som har ganska svårt med X och Y” utan att nämna att när man har de svårigheterna, heter diagnosen Aspergers syndrom. Om man däremot vill nämna diagnosen, tycker jag att det är bra att man inte gör en alltför stor sak av den. När andra ser att man är bekväm med sin diagnos, finns det en chans att andra också kommer att känna sig bekväma. Skulle man däremot säga stammande: ”Duu, jag har något jätteviktigt att berätta, det är nämligen så att jag har Aspergers syndrom”, kan det låta som att det är en större sak än vad det är och om personen i fråga är okunnig, kan det tolkas på fel sätt.

Men å andra sidan kan jag också tycka att man inte ska vara för rädd för vad andra kan tycka. Själv resonerar jag lite så här: om någon inte accepterar att jag har Aspergers syndrom och reagerar negativt till min diagnos, är vi förmodligen för olika och passar inte som vänner. Och då är det ändå bäst att vi slutar umgås. Varför skulle jag umgås med någon som inte accepterar mig som jag är? 😉

Share Button

Ska man berätta om sin Asperger-diagnos?

Share Button

Många som blivit diagnostiserade med Aspergers syndrom ställs inför ett stort dilemma, nämligen: Bör man berätta för andra om sin diagnos, och när och hur isåfall? Vem ska man berätta det för? Eller borde man kanske hålla tyst?

Min åsikt är att den berörda personen själv bör få bestämma huruvida man vill berätta och vilka man isåfall vill berätta det för. Att bli diagnostiserad med Aspergers syndrom är ofta något väldigt stort, i mitt fall till och med så pass stort att det hittills varit den allra viktigaste händelsen i mitt liv, och därmed har det varit mycket viktigt för mig att jag själv fått fatta beslutet om jag vill berätta för andra om den största händelsen i mitt liv eller inte. Och beslutet har i mitt fall blivit öppenhet.

Det är inte så att jag presenterar mig själv med orden ”hej, jag heter Paula och jag har Aspergers syndrom”, och jag har inte berättat för exakt alla om min diagnos eftersom jag inte haft någon anledning. Men när frågan kommer upp, vilket det ofta gör, berättar jag gärna. Om frågan däremot inte kommer upp och personen jag pratar med inte är någon jag avser att umgås med regelbundet, berättar jag inte nödvändigtvis. Då finns det ju ingen anledning.

Anledningar till att jag valt öppenhet är följande:

1. Jag vill inte känna att jag måste skämmas för den jag är. Skulle jag tiga för mina närmaste om min Aspergers syndrom, skulle det kännas som om jag skulle hålla tyst om en mycket viktig del av mig själv, och då skulle jag bara få känslan av att Asperger skulle vara något att skämmas för. Detta skulle bara tära på mitt självförtroende.

2. Jag vill krossa fördomar. Genom att visa att jag trots allt är en ganska vanlig och trevlig tjej, vill jag visa att Aspergers syndrom inte alltid är det som människor tror att det är. 

3. Jag vill att människor ska få en förklaring till varför jag ibland beter mig annorlunda. Jag vill att de exempelvis ska förstå att det faktum att jag ofta tackar nej till maten de bjuder mig på inte handlar om ohyfs utan om att jag faktiskt pga min Aspergers syndrom har känsliga smaklökar.

När man berättar, finns naturligtvis risken att man får negativa reaktioner eller alldeles för privata frågor, och därför måste man själv ta ställning till om det är värt risken eller om man hellre vill hålla tyst om sin diagnos. Men för mig är det definitivt värt risken, och om jag får negativa reaktioner, tar jag det när de kommer!

Imorgon kommer jag skriva om hur man kan berätta om sin diagnos. Hej så länge! 🙂

Share Button

Hur ska jag ta upp ämnet Aspergers syndrom med mitt barn?

Share Button

När jag håller föreläsningar om Aspergers syndrom, frågar föräldrar mig ofta om jag tycker att de borde berätta för sitt barn att barnet fått en Asperger-diagnos, och isåfall hur. 

Svaret på den första frågan är ett definitivt JA, jag tycker att du ska berätta! Och gärna så fort som möjligt. Anledningen till att jag tycker att det är viktigt att berätta så fort som möjligt är att man genom att berätta förmedlar för barnet att det är okej att vara annorlunda. Om man väntar med att berätta, kommer man ändå behöva göra det någon gång i framtiden så varför inte berätta med en gång? Om jag hade fått min diagnos som barn och mina föräldrar inte hade berättat för mig direkt, hade jag iaf blivit lite ledsen över att jag inte hade fått veta tidigare och börjat undra lite. Varför har mina föräldrar hemlighållit en sak för mig som trots allt har med mig att göra? Är det kanske för att de skäms för mig och att det är fel att ha Asperger?

En annan anledning till att jag tycker att det är bra att berätta är att det finns en risk att barnet känner på sig sitt annorlundaskap, vilket kan börja tära på självförtroendet. Om barnet får en förklaring till sitt annorlundaskap, kan det underlätta för h*nom att acceptera sig själv som h*n är.

Hur kan man ta upp ämnet Aspergers syndrom med sitt barn då? Det finns olika sätt att berätta, och jag tycker egentligen inte att det finns rätt eller fel svar på frågan. Allt beror på barnets personlighet, ålder osv. Men man kan t ex börja med begreppet ”normalitet” med barnet, prata om olika kändisar som t ex Einstein och fråga h*nom om h*n tycker att de är normala eller inte. Einstein tros ju ha haft Aspergers syndrom, och man kan diskutera fördelarna med att Einstein fungerade lite annorlunda och berätta att Einstein faktiskt hade vissa svårigheter. Sedan kan man säga till barnet att h*n också fungerar lite annorlunda precis som Einstein och säga t ex: ”Enligt utredningen fungerar din hjärna också lite annorlunda, vilket innebär att du är duktigare än de flesta människor på X, men däremot har du lite mer svårigheter än dina jämnåriga på Y. Det är inte fel att vara annorlunda för alla slags människor behövs i den här världen”.

När du diskuterar Aspergers syndrom med ditt barn, är det viktigt att du inte gör en alltför stor sak av diagnosen. När du själv har inställningen att annorlundaskap är en rikedom och att det inte är farligt att vara annorlunda, finns det en chans att barnet kommer att tycka likadant.

 

Share Button