När jag föreläser om Aspergers syndrom och autismspektrumtillstånd för skolpersonal, har jag många gånger träffat lärare som försökt göra allt för att anpassa skolan för elever med speciella behov. Ibland har dessa anpassningar fungerat, men ibland inte och eleven har vägrat gå i skolan trots anpassningarna. Ibland har jag fått frågor från åhörare som frågat mig: ”Men vi har redan gjort allt, hur kommer det sig att eleven ändå inte kommer till skolan?” Men det är viktigt att komma ihåg att bara för att man gjort vissa anpassningar, betyder inte detta automatiskt att anpassningarna fungerar för alla elever med Aspergers syndrom. Att eleven inte kommer till skolan trots anpassningar kan ha flera anledningar såsom:

1. Skolan har gjort fel anpassningar som inte passat just eleven i fråga. Många som har läst om Aspergers syndrom vet om att många av oss aspergare kan vara intryckskänsliga, och därför har vissa försökt ta hänsyn till mig genom att minimera syn- och hörselintryck när de får höra om min diagnos. Men jag har till skillnad från många andra med Aspergers syndrom inte känsliga sinnen på det här sättet och därför har dessa anpassningar inte haft någon effekt på mig, mitt enda riktigt känsliga sinne är nämligen mitt smaksinne!

2. Anpassningarna som gjorts har visserligen passat eleven men dessa har ändå inte varit tillräckliga. Eleven i fråga kanske är intryckskänslig och skolan har minimerat intrycken vilket har eleven lite grann, men skolan har kanske missat göra andra nödvändiga anpassningar som anpassade skoluppgifter till eleven i fråga, möjligheten att slippa grupparbeten och liknande nödvändiga saker för att skolan ska fungera.

3. Eleven känner sig utanför, förstår inte de sociala koderna och har därför panik inför skolan. Skolan kanske har anpassat både studiemiljön och skoluppgifterna, men känslan att vara annorlunda och att inte förstå sig på omvärlden är riktigt skrämmande och därför har eleven stark ångest.  Och jo, vissa faktiskt känner sig utanför även om de får gå i en specialskola! Vissa känner sig utanför även bland andra barn med Aspergers syndrom och behöver bara undervisas ensam av läraren.

4. Lärarens undervisningsmetoder passar inte eleven i fråga. Det är vanligt att elever med Aspergers syndrom och autismspektrumtillstånd lär sig nya saker på ett annat sätt än andra barn. Någon kanske kan endast ta emot ny information genom bilder, någon måste koncentrera sig på ett och samma ämne flera veckor i rad utan att behöva tänka på andra ämnen, någon kanske  lär sig bara saker teoretiskt, någon bara praktiskt osv. Själv lär jag mig nya saker endast genom text, inte bild, och när många lärare ritade mindmaps blev jag förvirrad och hade panik för mindmaps störde bara min inlärningsprocess.

4. Eleven tycker att det känns tråkigt och meningslöst att gå i skolan. Och nu menar jag inte lite småtråkigt som de allra flesta kan känna på måndagsmorgnarna, utan riktigt, riktigt tråkigt. Till och med till den graden att det går ut över resten av livet och hela livslusten försvinner. Själv tyckte jag att det var riktigt tråkigt i skolan och jag kunde inte tvinga mig själv att lära mig ämnen som inte intresserade mig. Jag löste problemet genom att dagdrömma på lektionerna utan att ta in något alls av undervisningens innehåll, men alla barn klarar inte av att dagdrömma på samma sätt som jag!

5. Eleven kommer inte iväg till skolan. Hen kanske vill men planeringen på morgnarna känns så enegikrävande och tröttsamt att det inte är värt besväret. Man stannar hemma som en energikrävande åtgärd eftersom omgivningen inte har förstått att barnet skulle behöva hjälp med tidsplaneringen, packningen av solväskan och annat för att hen ska klara av att gå i skolan.

6. Eleven har ingen energi att gå i skolan för det tar all elevens energi. Vissa barn med Aspergers syndrom orkar bara gå i skolan på deltid, dvs ett par dagar i veckan, andra orkar inte alls. När jag pluggade på Ågesta Folkhögskola för att bli föreläsare om Aspergers syndrom, blev jag helt utmattad och detta trots att det var en specialanpassad linje för elever med Aspergers syndrom. Skolan var mysig och personalen hur fin och förstående som helst, men ändå började jag stanna hemma mer och mer trots att vi endast hade undervisning 15 timmar i veckan och inga hemuppgifter. Under de sista månaderna var jag tvungen att stanna hemma helt för jag klarade inte mer.

Vad var det som gjorde mig så utmattad? Jag vet inte, jag kan inte förklara det med ord. Jag visste bara att jag inte klarade något med och jag kraschade, och därför fick jag möjligheten att plugga hemma under de sista månaderna istället. Det var den enda anpassningen som fungerade för mig. Ändå minns jag tillbaka Ågesta-tiden med värme idag för skolpersonalen var hur gullig som helst!

När jag föreläser, träffar jag ibland människor som utgår ifrån att ett provocerande beteende ingår i diagnosen Aspergers syndrom och autism säger saker som: ”ja de där barnen med asperger ska alltid vara så jobbiga och provocera.” Men det som många missar är att det alltid finns en bakomliggande orsak till ett provocerande beteende. Inga autistiska barn (eller andra barn heller för den delen) provocerar med mening utan ett provocerande beteende är alltid ett symptom på något annat. När ett barn med Aspergers syndrom provocerar i skolan eller hemma, kan det ha många olika förklaringar som till exempel:

1. Barnet är överbelastat och orkar helt enkelt inte leva efter de krav som ställs på hen. Barn med Aspergers syndrom har en annorlunda fungerande hjärna och måste bearbeta sinnesintryck och information på ett annat sätt än andra barn. Undervisningen i skolan och skoldagarnas längd är anpassad för barn som har en normalt fungerande hjärna, men när man fungerar annorlunda än normen utsätts man ofta för otroligt stressiga situationer hela tiden. Då är det inte konstigt att man börjar provocera.

2. Barnet har inte förstått instruktionerna på skoluppgiften alternativt vet inte hur man gör uppgiften men tycker att det är pinsamt att fråga tio gånger när klasskamraterna vet direkt hur man gör. När jag gick i skolan hände det många gånger att jag fick uppgifter som jag inte visste hur man skulle göra som sätta upp en strykbräda i syslöjden eller att knäcka ägg i hemkunskapen. Jag skämdes för att jag inte hade lyckats lära mig dessa saker trots att läraren hade visat mig minst 10 gånger hur man gjorde. Därför började jag provocera istället och säga saker som: ”Jag tänker minsann inte göra den här tråkiga uppgiften.” Då framstod jag som tuff istället för dum.

3. Omgivningen försöker normalisera barnet och uppmuntra ett normalt beteende trots att barnet inte vill vara normal och göra som andra barn. Barnet tvingas delta i grupparbeten eller vara social trots att det inte alls passar barnet. Vem skulle inte börja provocera om man tvingades leva hela sitt liv efter andras villkor?

4. Barnet har svårt att uttrycka sina känslor med ord och kan ha svårt att förmedla att hen mår dåligt. Om barnet mår dåligt i skolan men inte ens kan tolka sina egna känslor, kan ett provocerande beteende bli det enda sättet att kommunicera för omgivningen att man mår dåligt.

Sluta straffa barn med Aspergers syndrom för ett provocerande beteende istället för att göra tillräckliga anpassningar så att barnet inte behöver provocera!

Många gånger när jag föreläser i skolor får jag frågan hur man kan motivera barn med Aspergers syndrom och autism att göra läxor. Eftersom jag själv tyckte att det var jobbigt att göra läxor när jag var barn, bestämde jag mig för att skriva ett helt blogginlägg om ämnet.

I skolan hade jag i likhet med många andra barn med Aspergers syndrom – och har fortfarande  – svårt att påbörja nya uppgifter samt att växla från en uppgift till en annan.  Det blev många saker att göra varje dag: jag skulle packa skolväskan, ta på mig ytterkläderna, gå till skolan, ta av mig ytterkläderna, sätta mig i klassrummet, ta på mig ytterkläderna igen när det var rast, gå tillbaka till klassrummet till en ny lektion samt ta av mig kläderna igen när rasten var över osv. Det var otroligt många steg att ta och olika saker att tänka på, vilket inte alls passade mig. Därför blev det alldeles för mycket för mig när jag skulle packa skolväskan igen vid skoldagens slut, gå hem, öppna skolväskan igen när jag hade kommit hem, leta fram skolböckerna, ta fram redskap som behövdes till läxor (som block och penna), avsluta läxorna, lägga böckerna tillbaka i skolväskan och sedan påbörja med någon annan aktivitet.

Här kommer fem tips på hur du kan hjälpa ett barn med Aspergers syndrom med läxor:

1. Om barnet tycker att det är okej, kolla om hen skulle kunna stanna i skolan vid skoldagens slut och göra läxorna där. Ibland kan det vara lättare för barnet att göra läxorna redan i skolan för då är hen redan igång med skoluppgifterna samt hen kommer inte behöva tänka på skolan igen när hen är hemma. Då behöver barnet inte växla lika mycket mellan olika uppgifter.

2. Ett annat alternativ är att låta barnet stanna inne i klassrummet under rasterna och låta hen göra läxorna då om hen vill och orkar. Många barn med Aspergers syndrom tycker att rasterna tar ännu mer energi än själva lektionerna då det kan vara mycket rörigt i skolgården, och därför kan vissa barn tycka att det är lättare om de får spendera rasterna vara inomhus.

3. Om barnet gör läxorna hemma, ta gärna fram alla nödvändiga redskap som papper, penna och skolböckerna till barnet. Om allt redan ligger framme och barnet slipper leta redskapen, kan det spara hen på otroligt mycket energi.

4. Kolla på vilken tid på dygnet barnet har mest energi. Många föräldrar tycker att läxorna bör göras direkt efter skolan, men många barn med Aspergers syndrom tycker att det är för mycket intryck i skolan och de behöver därför vila några timmar på eftermiddagen. Därför kan det i vissa fall bättre att låta barnet göra läxorna på kvällen istället. Var flexibel om tiderna!

5. Om du arbetar som lärare, fundera på om det överhuvudtaget är viktigt att alla barn får läxor. En vanlig skoldag kan ta otroligt mycket energi av barn med Aspergers syndrom, och ibland räcker helt enkelt inte barnets energi till. Själv upplevde jag dessutom inte att jag lärde mig någonting av att göra läxor. Jag gjorde allt bara mekaniskt eftersom mina föräldrar tvingade mig, och efteråt var jag helt slut och hade oftast helt glömt bort vad läxorna ens hade handlat om.

Precis som jag skrev i ett inlägg för några dagar sedan riskerar personer med Aspergers syndrom och andra neuropsykiatriska diagnoser att få skäll när omgivningen tolkar deras svårigheter som ovilja och lathet. Nu när jag är vuxen, ställer inte denna svårighet till för mig lika mycket som det gjorde när jag var barn. Hemma hos mig själv är det jag som bestämmer och jag får göra allt i min egen takt. Om jag inte hittar det jag behöver, kan jag ta mig all den tid jag behöver för att leta och hittar jag ändå inte får jag vara utan.

Som barn fick jag däremot vara på helspänn hela tiden för jag kände mig i vägen och var livrädd för att få skäll, vilket jag oftast fick när jag exempelvis inte hittade saker lika snabbt som andra. Det var inte bara mina lärare som skällde ut mig utan även mina klasskamrater för mina svårigheter ställde till det för dem också. I hemkunskapen jobbade vi två och två när vi lagade mat, och förutom att jag inte hittade de nödvändiga redskapen hade jag svårigheter att både förstå instruktionerna hur man lagade maträtten samt att utföra matlagningen rent motoriskt. Jag lyckades exempelvis inte lära mig hur man knäcker ägg utan att äggskal hamnade i ägget.

Tjejen som jag jobbade med på hemkunskapslektionerna tappade av förståeliga skäl snart tålamodet med mig för mina svårigheter ställde till det för henne också. Hon frågade läraren om hon fick byta plats och jobba med någon annan varpå läraren svarade att hon fick fråga alla klasskamrater själv. Så hon började fråga runt och erbjöd till och med några av mina klasskamrater pengar om någon av dem skulle kunna tänka sig att jobba med mig. ”Snälla, jag kan betala och köpa glass till dig varje vecka, bara jag slipper jobba med Paula”, sa hon till en av mina klasskamrater. Men ingen av mina klasskamrater ville jobba med mig, så hon var tvungen att acceptera sitt öde. Jag kände mig ledsen för att jag hade ställt till det för henne och hade dåligt samvete. Jag ville såklart inte förstöra hennes liv och tvinga henne jobba tillsammans med mig men jag hade inget val.

När man skulle bilda lag på gympalektionerna blev jag alltid – i likhet med många andra barn med Aspergers syndrom – vald allra sist. Att jag blev vald sist gjorde mig inte något, jag visste ju själv att jag var dålig på gympa. Men det som däremot inte kändes bra alls var vetskapen om att laget där jag till slut hamnade alltid var missnöjd eftersom jag kunde förstöra deras chanser att vinna. Ibland började de två lagen bråka med varandra: ”Varför ska vi ha henne nu, många av oss hade henne senast i vårt lag?” varpå det andra laget svarade: ”Nej, det var förrförra gången, den här gången får ni faktiskt ha henne.” Jag visste att de allra flesta hade varit glada om jag hade försvunnit eftersom jag bara var till besvär på grund av mina svårigheter. Det kändes inte alls bra att veta att jag var oönskad.

När man har barn med Aspergers syndrom eller andra neuropsykiatriska diagnoser i sin klass, bör man se till att barnet aldrig hamnar i den sits där jag var. Därför bör man lösa situationen på ett annat sätt, och beroende på situationen kan man lösa problemet på olika sätt. Ibland kan det räcka med att läraren går igenom tillsammans med eleven – självklart i enrum – var de nödvändiga redskapen går att hitta, skriver allt på ett papper och låter eleven öva de arbetsmoment som är svåra. Ibland kan man låta eleven jobba ensam om hen vill det, och på gympan kan man låta eleven välja själv på vilket hen vill motionera. Låt aldrig en elev känna sig oönskad och i vägen för klasskamraterna!