Kategoriarkiv: Barndom och skolan

Därför kommer inte eleven till skolan trots anpassningar

Share Button

När jag föreläser om Aspergers syndrom och autismspektrumtillstånd för skolpersonal, har jag många gånger träffat lärare som försökt göra allt för att anpassa skolan för elever med speciella behov. Ibland har dessa anpassningar fungerat, men ibland inte och eleven har vägrat gå i skolan trots anpassningarna. Ibland har jag fått frågor från åhörare som frågat mig: ”Men vi har redan gjort allt, hur kommer det sig att eleven ändå inte kommer till skolan?” Men det är viktigt att komma ihåg att bara för att man gjort vissa anpassningar, betyder inte detta automatiskt att anpassningarna fungerar för alla elever med Aspergers syndrom. Att eleven inte kommer till skolan trots anpassningar kan ha flera anledningar såsom:

1. Skolan har gjort fel anpassningar som inte passat just eleven i fråga. Många som har läst om Aspergers syndrom vet om att många av oss aspergare kan vara intryckskänsliga, och därför har vissa försökt ta hänsyn till mig genom att minimera syn- och hörselintryck när de får höra om min diagnos. Men jag har till skillnad från många andra med Aspergers syndrom inte känsliga sinnen på det här sättet och därför har dessa anpassningar inte haft någon effekt på mig, mitt enda riktigt känsliga sinne är nämligen mitt smaksinne!

2. Anpassningarna som gjorts har visserligen passat eleven men dessa har ändå inte varit tillräckliga. Eleven i fråga kanske är intryckskänslig och skolan har minimerat intrycken vilket har eleven lite grann, men skolan har kanske missat göra andra nödvändiga anpassningar som anpassade skoluppgifter till eleven i fråga, möjligheten att slippa grupparbeten och liknande nödvändiga saker för att skolan ska fungera.

3. Eleven känner sig utanför, förstår inte de sociala koderna och har därför panik inför skolan. Skolan kanske har anpassat både studiemiljön och skoluppgifterna, men känslan att vara annorlunda och att inte förstå sig på omvärlden är riktigt skrämmande och därför har eleven stark ångest.  Och jo, vissa faktiskt känner sig utanför även om de får gå i en specialskola! Vissa känner sig utanför även bland andra barn med Aspergers syndrom och behöver bara undervisas ensam av läraren.

4. Lärarens undervisningsmetoder passar inte eleven i fråga. Det är vanligt att elever med Aspergers syndrom och autismspektrumtillstånd lär sig nya saker på ett annat sätt än andra barn. Någon kanske kan endast ta emot ny information genom bilder, någon måste koncentrera sig på ett och samma ämne flera veckor i rad utan att behöva tänka på andra ämnen, någon kanske  lär sig bara saker teoretiskt, någon bara praktiskt osv. Själv lär jag mig nya saker endast genom text, inte bild, och när många lärare ritade mindmaps blev jag förvirrad och hade panik för mindmaps störde bara min inlärningsprocess.

4. Eleven tycker att det känns tråkigt och meningslöst att gå i skolan. Och nu menar jag inte lite småtråkigt som de allra flesta kan känna på måndagsmorgnarna, utan riktigt, riktigt tråkigt. Till och med till den graden att det går ut över resten av livet och hela livslusten försvinner. Själv tyckte jag att det var riktigt tråkigt i skolan och jag kunde inte tvinga mig själv att lära mig ämnen som inte intresserade mig. Jag löste problemet genom att dagdrömma på lektionerna utan att ta in något alls av undervisningens innehåll, men alla barn klarar inte av att dagdrömma på samma sätt som jag!

5. Eleven kommer inte iväg till skolan. Hen kanske vill men planeringen på morgnarna känns så enegikrävande och tröttsamt att det inte är värt besväret. Man stannar hemma som en energikrävande åtgärd eftersom omgivningen inte har förstått att barnet skulle behöva hjälp med tidsplaneringen, packningen av solväskan och annat för att hen ska klara av att gå i skolan.

6. Eleven har ingen energi att gå i skolan för det tar all elevens energi. Vissa barn med Aspergers syndrom orkar bara gå i skolan på deltid, dvs ett par dagar i veckan, andra orkar inte alls. När jag pluggade på Ågesta Folkhögskola för att bli föreläsare om Aspergers syndrom, blev jag helt utmattad och detta trots att det var en specialanpassad linje för elever med Aspergers syndrom. Skolan var mysig och personalen hur fin och förstående som helst, men ändå började jag stanna hemma mer och mer trots att vi endast hade undervisning 15 timmar i veckan och inga hemuppgifter. Under de sista månaderna var jag tvungen att stanna hemma helt för jag klarade inte mer.

Vad var det som gjorde mig så utmattad? Jag vet inte, jag kan inte förklara det med ord. Jag visste bara att jag inte klarade något med och jag kraschade, och därför fick jag möjligheten att plugga hemma under de sista månaderna istället. Det var den enda anpassningen som fungerade för mig. Ändå minns jag tillbaka Ågesta-tiden med värme idag för skolpersonalen var hur gullig som helst!

Share Button

Alla känslor måste respekteras

Share Button

Att ett barn måste få känna och uttrycka sina känslor är självklart för många, men det som ofta glöms bort är att alla barn inte känner på samma sätt i olika situationer. Speciellt barn med neuropsykiatriska diagnoser som Aspergers syndrom, autismspektrumtillstånd och adhd kan uppleva vissa situationer på ett annat sätt än neurotypiska barn och även dessa ovanligare känsloreaktioner måste respekteras.

Jag har själv känt många gånger på ett annat sätt än min omgivning i många situationer, men det är inte alltid dessa känslor har respekterats. Speciellt när jag var barn kändes det som att de vuxna försökte lägga ord och känslor i min mun. ”Så här känner du nu”, fick jag ofta höra. När jag försökte förklara att jag inte alls kände så som de trodde, fick jag oftast höra att jag inte visste själv hur jag kände eller att jag bara försökte göra mig till. I ett desperat försök att få mina känslor ”godkända” av omgivningen för att känna att jag duger tappade jag tyvärr bort mig själv eftersom jag var tvungen att dölja och förneka mina riktiga känslor. För det jag kände och upplevde var tydligen inte rätt.

När jag var i lågstadieåldern, var en av grannbarnens  favoritsysselsättningar att låsa in mig i cykelförrådet, släcka ljuset och hålla emot dörren så att jag inte kunde komma ut. Jag var oftast inlåst i förrådet tills någon vuxen upptäckte mig vilket ibland bara dröjde några minuter och ibland över en halvtimme. Trots att grannbarnen gjorde detta i syfte att mobba mig, brydde jag mig inte nämnvärt om att vara inlåst i cykelförrådet när jag inte hade bråttom. Tvärtom tyckte jag oftast att det var skönt att få vara själv i ett mörkt rum utan några som helst intryck.

Grannbarnen trodde förmodligen att jag inte visste att jag hade kunnat tända lampan från insidan, men jag visste det mycket väl. Anledningen till att jag inte tände var att jag tyckte att det var allra skönast att få vara i totalmörker. När jag satt inlåst i cykelförrådet, krävde ingen någonting av mig och jag fick vara ensam och meditera. Jag var inte ett dugg orolig för att grannbarnen höll mig inlåst för jag visste att någon vuxen alltid skulle upptäcka mig förr eller senare. Ibland hände det förr, ibland senare och ibland önskade jag till och med att det först skulle bli senare.

Oftast när någon vuxen upptäckte vad grannbarnen höll på med, fick de en ordentlig utskällning av den vuxne. Ibland sa den vuxne till grannbarnen något i stil med: ”Paula blir ledsen av att bli inlåst för hon har bättre saker för sig på sin fritid än att sitta i ett inlåst cykelförråd, eller hur Paula?” När jag försökte förklara att jag inte alls blev ledsen, fick jag ofta höra att det var naturligt att jag inte vågade visa hur sårbar jag var men att det var förståeligt att jag var ledsen eftersom alla barn blev det av mobbing. När jag försökte säga emot en gång till, märkte jag att de vuxna började bli lite frustrerade och att de inte var nöjda med mitt svar.

Snart lärde jag mig vad de rätta svaren var i sådana här situationer: att jag visst blev ledsen och att jag visst ville bli utsläppt från förrådet! Vad jag verkligen kände och inte kände spelade ingen roll utan det viktiga var att jag alltid skulle känna på samma sätt som de flesta andra barn. Därför började jag iaktta andra barn för att lära mig vad jag borde känna i olika situationer. Jag lärde mig exempelvis att det var fel att känna att jag inte ville ha vänner och det var fel att känna att det var tråkigt att leka med andra barn, och därför dolde jag mina riktiga känslor och låtsades som att jag visst hade roligt med andra barn. Ju äldre jag blev, desto mer tappade jag bort mig själv för det som jag kände alltid hade fel  enligt omgivningen. Snart visste jag inte ens vem den riktiga Paula var och jag slutade bry mig om mina egna känslor.

Det är omöjligt att få leva ett liv med en bra livskvalitet om man måste ändra på sig själv för att få sina känslor bekräftade och godkända. Väldigt många år av mitt liv blev förstörda för jag vågade inte berätta för omgivningen längre vad jag kände och inte kände för bara ”normala” känslor var okej att uttrycka. Vi som har Aspergers syndrom kan dessutom ibland ha svårt att skilja våra egna känslor från andras vilket är ännu en anledning till att omgivningen måste bekräfta våra känslor. Visst, det är inte okej att barn mobbar varandra och de vuxna måste gripa in när de upptäcker mobbing, men däremot är det viktigt att man aldrig lägger ord i barnets mun utan man måste bekräfta alla känslor, även om dessa ibland kan vara ovanliga! Och det måste vara okej att tycka att det är roligt att vara ensam och att det är roligt att vara inlåst i ett cykelförråd.

Share Button

Nej, tjat hjälper inte autistiska barn!

Share Button

När jag föreläser om Aspergers syndrom, får jag ofta frågan vilka metoder som fungerar på barn med asperger, autism och neuropsykiatriska diagnoser. Eftersom barn med Aspergers syndrom är väldigt olika varandra, brukar olika metoder fungera på olika barn men det finns en metod som aldrig fungerar på någon. Vilken metod då? Jo, tjat!

Du som läser detta inlägg har säkert många gånger tagit till dig tjat. Trots att det aldrig fungerat, har du förmodligen försökt igen. Och det är mänskligt att ta till sig tjat när man är frustrerad. Du kanske har tjatat på ditt barn för att hen inte gör läxor, inte passar tider, glömmer skolböcker hemma, äter onyttigt eller går och lägger sig för sent på kvällarna. Men det är helt naturligt att tjat inte fungerar för ingen, oavsett om man har en neuropsykiatrisk diagnos eller ej, vill höra tjat.

Tyvärr har jag själv också tjatat på min omgivning flera gånger innan jag förstod att denna metod inte fungerade. Ni som följt min blogg ett tag vet säkert att hälsa och hälsosam livsstil är en av mina specialintressen, och eftersom jag ofta fick höra tjat av andra, började jag också tjata på min omgivning. Jag tjatade på mina nära och kära att de skulle sluta äta godis och andra onyttigheter och jag tjatade på min exman att han borde sluta röka. Men tror ni att det blev resultat? Nej!

Vad kan man då göra istället för att tjata? Allt beror på situationen. Ibland måste man helt enkelt acceptera att barnet inte lever som man önskar som förälder, speciellt om hen är vuxen. Om barnet struntar i att göra läxor, kan det bero på att barnet är helt slut och inte har någon energi till det. Många barn med Aspergers syndrom och autism tycker att en vanlig skoldag tar väldigt mycket energi. När jag gick i skolan, var jag helt enkelt helt slut efter skoldagarna. Att jag ständigt fick höra tjat gjorde situationen bara värre, då fick jag ännu mindre energi.

Om ditt barn har svårt att passa tider eller tappar bort saker kan du sätta dig ner tillsammans med barnet vid ett tillfälle när ni båda känner er lugna. Då kan du fråga barnet hur ni kan lösa situationen tillsammans. Du kan exempelvis säga: ”Jag ser att du ofta tappar nycklarna/busskortet, hur ska vi lösa situationen? Finns det något jag kan göra? Kan jag hjälpa dig att hitta ett bra förvaringsställe för föremålet?” Om barnet märker att du försöker hjälpa hen istället för att tjata, finns det en chans att hen är samarbetsvillig och orkar försöka lösa situationen tillsammans med dig. Ibland kan mutor och belöningar hjälpa. Det allra viktigaste är att komma ihåg att Aspergers syndrom och svårigheterna inte försvinner av tjat!

Share Button

Nej, barn med Aspergers syndrom provocerar inte med mening!

Share Button

När jag föreläser, träffar jag ibland människor som utgår ifrån att ett provocerande beteende ingår i diagnosen Aspergers syndrom och autism säger saker som: ”ja de där barnen med asperger ska alltid vara så jobbiga och provocera.” Men det som många missar är att det alltid finns en bakomliggande orsak till ett provocerande beteende. Inga autistiska barn (eller andra barn heller för den delen) provocerar med mening utan ett provocerande beteende är alltid ett symptom på något annat. När ett barn med Aspergers syndrom provocerar i skolan eller hemma, kan det ha många olika förklaringar som till exempel:

1. Barnet är överbelastat och orkar helt enkelt inte leva efter de krav som ställs på hen. Barn med Aspergers syndrom har en annorlunda fungerande hjärna och måste bearbeta sinnesintryck och information på ett annat sätt än andra barn. Undervisningen i skolan och skoldagarnas längd är anpassad för barn som har en normalt fungerande hjärna, men när man fungerar annorlunda än normen utsätts man ofta för otroligt stressiga situationer hela tiden. Då är det inte konstigt att man börjar provocera.

2. Barnet har inte förstått instruktionerna på skoluppgiften alternativt vet inte hur man gör uppgiften men tycker att det är pinsamt att fråga tio gånger när klasskamraterna vet direkt hur man gör. När jag gick i skolan hände det många gånger att jag fick uppgifter som jag inte visste hur man skulle göra som sätta upp en strykbräda i syslöjden eller att knäcka ägg i hemkunskapen. Jag skämdes för att jag inte hade lyckats lära mig dessa saker trots att läraren hade visat mig minst 10 gånger hur man gjorde. Därför började jag provocera istället och säga saker som: ”Jag tänker minsann inte göra den här tråkiga uppgiften.” Då framstod jag som tuff istället för dum.

3. Omgivningen försöker normalisera barnet och uppmuntra ett normalt beteende trots att barnet inte vill vara normal och göra som andra barn. Barnet tvingas delta i grupparbeten eller vara social trots att det inte alls passar barnet. Vem skulle inte börja provocera om man tvingades leva hela sitt liv efter andras villkor?

4. Barnet har svårt att uttrycka sina känslor med ord och kan ha svårt att förmedla att hen mår dåligt. Om barnet mår dåligt i skolan men inte ens kan tolka sina egna känslor, kan ett provocerande beteende bli det enda sättet att kommunicera för omgivningen att man mår dåligt.

Sluta straffa barn med Aspergers syndrom för ett provocerande beteende istället för att göra tillräckliga anpassningar så att barnet inte behöver provocera!

Share Button

När de riktiga känslorna kommer fram

Share Button

Många barn med Aspergers syndrom och autism får höra att det är svårt att förstå sig på dem och deras känslor. Själv fick jag som barn höra att jag var labil. Oftast såg jag glad ut, men någon dag då och då kunde jag komma plötsligt hem från skolan och skrika att jag hatade alla lekar på rasterna, att jag hatade pianolektionerna, att jag hatade alla mina vänner och att jag aldrig ville mer. Och då tänkte de vuxna att mina plötsliga utbrott berodde på att jag hade haft en dålig dag och att jag var en labil person som ändrade sig hela tiden.

”Men vad dramatisk du är, jag vet att du inte hatar det egentligen,”, fick jag ofta till svar från de vuxna. Då kunde jag bli vansinnig, smälla i dörrarna och skrika att jag hatade hela mitt liv och att bara ville vara ensam. Efter ett tag fick jag dåligt samvete för mina utbrott, och då gick jag till mina föräldrar och sa till dem att jag inte hade menat det de sa. Jag ville ju absolut inte göra någon ledsen, och jag tänkte att mina föräldrar kanske hade blivit ledsna av mina utbrott.

Men egentligen hatade jag lekarna på rasterna, pianolektionerna och umgänget med mina kompisar hela tiden. Anledningen till att jag oftast teg om mina riktiga känslor var att jag hade en stor press på att bete mig så normalt som möjligt och jag fick otroligt mycket beröm när jag hade blivit mer social och aktiv trots att jag själv inte ville det. De vuxna hade tidigare varit bekymrade över att jag inte hade haft någon ”riktig” hobby utan hängde hemma hela tiden, och därför hade jag börjat spela piano trots att jag hatade det. Min lärare hade varit bekymrad över att jag hade varit ensam på rasterna istället för att leka med mina klasskamrater, och därför tvingade hon mig att vara med och spela ett bollspel med mina klasskamrater på rasterna även om jag hade velat spendera rasterna ensam. Mina föräldrar hade frågat mig med en orolig röst efter skolan: ”vem har du lekt med idag, Paula?” istället för att fråga mig ”hade du roligt idag?” och jag skaffade vänner för att göra dem glada. Jag hade mycket roligare när jag var ensam, men eftersom jag bara fick beröm när jag blev mer social mot min vilja och jag kände mig mindre älskad om jag var ensam, kände jag mig tvungen att umgås med andra barn.

Jag ansträngde mig hela tiden för att göra de vuxna nöjda så att jag skulle bli accepterad, och oftast höll jag en god min. Det var en kamp att låtsas vara normal hela tiden, men oftast lyckades jag lura de vuxna för jag ville gärna få beröm och höra att jag hade utvecklats. Därför ljög jag ofta och sa till de vuxna att jag hade haft roligt med mina vänner även om jag innerst inne hade velat vara ensam. Men ibland rann bägaren över och då kom sanningen fram. Då skrek jag rakt ut vad jag egentligen hade känt innerst inne hela tiden, men eftersom jag skämdes efteråt och bad om ursäkt, trodde de vuxna att jag var labil och hade känslorubbningar.

Ibland får jag höra att känslorubbningar är vanliga hos barn med Aspergers syndrom. Men det är viktigt att komma ihåg att om ett barn i vissa stunder skriker att hen exempelvis hatar skolan, finns en risk att det finns en sanning bakom det. Själv har jag aldrig blivit kallad labil i vuxenåldern för nu får jag äntligen leva ett liv som passar mig och har ingen anledning till att hata något längre. Så om ett barn ofta säger samma saker under utbrott, ta det på allvar och fundera på om det kan finnas någon sanning bakom orden!

Share Button

Så här hjälper man barn med Aspergers syndrom med läxor

Share Button

Många gånger när jag föreläser i skolor får jag frågan hur man kan motivera barn med Aspergers syndrom och autism att göra läxor. Eftersom jag själv tyckte att det var jobbigt att göra läxor när jag var barn, bestämde jag mig för att skriva ett helt blogginlägg om ämnet.

I skolan hade jag i likhet med många andra barn med Aspergers syndrom och har fortfarande  svårt att påbörja nya uppgifter samt att växla från en uppgift till en annan.  Det blev många saker att göra varje dag: jag skulle packa skolväskan, ta på mig ytterkläderna, gå till skolan, ta av mig ytterkläderna, sätta mig i klassrummet, ta på mig ytterkläderna igen när det var rast, gå tillbaka till klassrummet till en ny lektion samt ta av mig kläderna igen när rasten var över osv. Det var otroligt många steg att ta och olika saker att tänka på, vilket inte alls passade mig. Därför blev det alldeles för mycket för mig när jag skulle packa skolväskan igen vid skoldagens slut, gå hem, öppna skolväskan igen när jag hade kommit hem, leta fram skolböckerna, ta fram redskap som behövdes till läxor (som block och penna), avsluta läxorna, lägga böckerna tillbaka i skolväskan och sedan påbörja med någon annan aktivitet.

Här kommer fem tips på hur du kan hjälpa ett barn med Aspergers syndrom med läxor:

1. Om barnet tycker att det är okej, kolla om hen skulle kunna stanna i skolan vid skoldagens slut och göra läxorna där. Ibland kan det vara lättare för barnet att göra läxorna redan i skolan för då är hen redan igång med skoluppgifterna samt hen kommer inte behöva tänka på skolan igen när hen är hemma. Då behöver barnet inte växla lika mycket mellan olika uppgifter.

2. Ett annat alternativ är att låta barnet stanna inne i klassrummet under rasterna och låta hen göra läxorna då om hen vill och orkar. Många barn med Aspergers syndrom tycker att rasterna tar ännu mer energi än själva lektionerna då det kan vara mycket rörigt i skolgården, och därför kan vissa barn tycka att det är lättare om de får spendera rasterna vara inomhus.

3. Om barnet gör läxorna hemma, ta gärna fram alla nödvändiga redskap som papper, penna och skolböckerna till barnet. Om allt redan ligger framme och barnet slipper leta redskapen, kan det spara hen på otroligt mycket energi.

4. Kolla på vilken tid på dygnet barnet har mest energi. Många föräldrar tycker att läxorna bör göras direkt efter skolan, men många barn med Aspergers syndrom tycker att det är för mycket intryck i skolan och de behöver därför vila några timmar på eftermiddagen. Därför kan det i vissa fall bättre att låta barnet göra läxorna på kvällen istället. Var flexibel om tiderna!

5. Om du arbetar som lärare, fundera på om det överhuvudtaget är viktigt att alla barn får läxor. En vanlig skoldag kan ta otroligt mycket energi av barn med Aspergers syndrom, och ibland räcker helt enkelt inte barnets energi till. Själv upplevde jag dessutom inte att jag lärde mig någonting av att göra läxor. Jag gjorde allt bara mekaniskt eftersom mina föräldrar tvingade mig, och efteråt var jag helt slut och hade oftast helt glömt bort vad läxorna ens hade handlat om.

Share Button

Låt aldrig ett barn känna sig oönskat!

Share Button

Precis som jag skrev i ett inlägg för några dagar sedan riskerar personer med Aspergers syndrom och andra neuropsykiatriska diagnoser att få skäll när omgivningen tolkar deras svårigheter som ovilja och lathet. Nu när jag är vuxen, ställer inte denna svårighet till för mig lika mycket som det gjorde när jag var barn. Hemma hos mig själv är det jag som bestämmer och jag får göra allt i min egen takt. Om jag inte hittar det jag behöver, kan jag ta mig all den tid jag behöver för att leta och hittar jag ändå inte får jag vara utan.

Som barn fick jag däremot vara på helspänn hela tiden för jag kände mig i vägen och var livrädd för att få skäll, vilket jag oftast fick när jag exempelvis inte hittade saker lika snabbt som andra. Det var inte bara mina lärare som skällde ut mig utan även mina klasskamrater för mina svårigheter ställde till det för dem också. I hemkunskapen jobbade vi två och två när vi lagade mat, och förutom att jag inte hittade de nödvändiga redskapen hade jag svårigheter att både förstå instruktionerna hur man lagade maträtten samt att utföra matlagningen rent motoriskt. Jag lyckades exempelvis inte lära mig hur man knäcker ägg utan att äggskal hamnade i ägget.

Tjejen som jag jobbade med på hemkunskapslektionerna tappade av förståeliga skäl snart tålamodet med mig för mina svårigheter ställde till det för henne också. Hon frågade läraren om hon fick byta plats och jobba med någon annan varpå läraren svarade att hon fick fråga alla klasskamrater själv. Så hon började fråga runt och erbjöd till och med några av mina klasskamrater pengar om någon av dem skulle kunna tänka sig att jobba med mig. ”Snälla, jag kan betala och köpa glass till dig varje vecka, bara jag slipper jobba med Paula”, sa hon till en av mina klasskamrater. Men ingen av mina klasskamrater ville jobba med mig, så hon var tvungen att acceptera sitt öde. Jag kände mig ledsen för att jag hade ställt till det för henne och hade dåligt samvete. Jag ville såklart inte förstöra hennes liv och tvinga henne jobba tillsammans med mig men jag hade inget val.

När man skulle bilda lag på gympalektionerna blev jag alltid  i likhet med många andra barn med Aspergers syndrom vald allra sist. Att jag blev vald sist gjorde mig inte något, jag visste ju själv att jag var dålig på gympa. Men det som däremot inte kändes bra alls var vetskapen om att laget där jag till slut hamnade alltid var missnöjd eftersom jag kunde förstöra deras chanser att vinna. Ibland började de två lagen bråka med varandra: ”Varför ska vi ha henne nu, många av oss hade henne senast i vårt lag?” varpå det andra laget svarade: ”Nej, det var förrförra gången, den här gången får ni faktiskt ha henne.” Jag visste att de allra flesta hade varit glada om jag hade försvunnit eftersom jag bara var till besvär på grund av mina svårigheter. Det kändes inte alls bra att veta att jag var oönskad.

När man har barn med Aspergers syndrom eller andra neuropsykiatriska diagnoser i sin klass, bör man se till att barnet aldrig hamnar i den sits där jag var. Därför bör man lösa situationen på ett annat sätt, och beroende på situationen kan man lösa problemet på olika sätt. Ibland kan det räcka med att läraren går igenom tillsammans med eleven  självklart i enrum var de nödvändiga redskapen går att hitta, skriver allt på ett papper och låter eleven öva de arbetsmoment som är svåra. Ibland kan man låta eleven jobba ensam om hen vill det, och på gympan kan man låta eleven välja själv på vilket hen vill motionera. Låt aldrig en elev känna sig oönskad och i vägen för klasskamraterna!

Share Button

Mitt barn vill inte acceptera sin diagnos, vad göra?

Share Button

När jag föreläser, möter jag ofta föräldrar vars barn nyligen blivit diagnostiserade med Aspergers syndrom eller autismspektrumtillstånd. Ibland har dessa barn haft svårt att ta till sig diagnosen. Eftersom många av dessa föräldrar frågar mig om råd om vad de bör göra, har jag samlat några tips på vilka saker som är bra att tänka på.

1. Om ditt barn inte vill prata om sin diagnos med dig just nu, respektera detta! Även om jag själv fick min Asperger-diagnos som vuxen, fanns det ibland andra situationer i livet där jag som tonåring mådde dåligt och mina välmenande föräldrar försökte prata om problemet med mig. Men då kände jag bara att föräldrarna la sig i vilket bara ledde till irritation. Men självklart ska du finnas där för ditt barn ifall hen behöver prata av sig!

2. Om ditt barn inte vill prata med dig om diagnosen men behöver någon annan vuxen att prata med, kan ni vända er till habiliteringen. Ibland är det lättare för barnen att prata med någon utomstående av anledningen att föräldrarna står en alldeles för nära.

3. Försök tänka på din egen inställning till diagnosen. Ibland kommer diagnosen som en chock till er föräldrar, vilket kan innebära en sorgprocess över att ens eget barn inte är som andra barn. Även om många barn med Aspergers syndrom har svårt att läsa av kroppsspråk, kan många känna på sig att föräldrarna är oroliga. Om föräldrarna har svårt att ta till sig diagnosen, finns en stor risk att även barnet också kommer att ha det.

4. Försök acceptera ditt barn som hen är! Det gör otroligt mycket för självförtroendet om man känner att man blir älskad som man är och inte behöver förändras.

5. Påminn ditt barn om att Aspergers syndrom även kan innebära styrkor.

Share Button

Alla barn lär sig inte på samma sätt

Share Button

De flesta barn och även många vuxna tycker att det är roligt med grupplekar. I skolan leker många barn på rasterna och ibland på lektionerna, och i vuxenåldern leks det ibland grupplekar på exempelvis fester. Men alla människor är inte förtjusta i grupplekar, inte minst många av oss med Aspergers syndrom eller autism.

Själv har jag alltid hatat grupplekar. I värsta fall har lekarna gjort mig fruktansvärt trött och framkallat stor ångest hos mig, i bästa fall har de bara gjort mig utmattad. Det sägs ibland att barn lär sig nya saker bäst genom att leka, men detta har aldrig gällt mig. Språk var mina favoritämnen i skolan, och jag läste sju olika språk på gymnasiet. Som tur var var det mycket katederundervisning på min skoltid vilket utgick på att läraren pratade och förklarade grammatikreglerna för oss samtidigt som vi elever skrev ner allt på vårt block. På detta sätt lärde jag mig otroligt bra och snabbt och jag fick alltid mycket bra betyg i språk utan att behöva anstränga mig.

Ibland fick däremot någon språklärare för sig att vi skulle lära oss bäst genom att leka. Ibland anordnade lärarna tävlingar om vem som hade lärt sig grammatiken bäst, och jag vann oftast dessa tävlingar. På andra lektioner som geografi och biologi anordnades det ibland också tävlingar, men då förlorade jag alltid eftersom jag hade otroligt svårt för att ta in andra ämnen än språk. Dessa tävlingar framkallade ingen ångest hos mig, men däremot gjorde de mig totalt utmattad eftersom de innebar för mycket socialt samspel. Jag lärde mig aldrig någonting om vare sig språk eller andra skolämnen av dessa tävlingar men de tog all min energi som jag effektivt hade kunnat använda till andra saker.

Ibland fick vi en lapp på språklektionerna där det stod något ord eller ett verb på det främmande språk som vi höll på att lära oss. Om det var ett verb, skulle vi ställa oss framför hela klassen och låtsas göra det som stod på lappen utan att vi sa ett enda ord och klasskamraterna försökte gissa vilket verb det handlade om. Om det stod något ord, skulle vi förklara med egna ord vad ordet betydde medan klasskamraterna försökte gissa ordet.

Förutom utmattning framkallade dessa ovannämnda lekar otroligt stor ångest hos mig. Eftersom jag i likhet med många andra med Aspergers syndrom har svårt för kroppsspråk, var det mycket svårt för mig att förklara betydelsen av ett verb endast med hjälp av kroppen. Min hjärna höll nästan på att explodera när jag försökte klura ut vad jag skulle göra med kroppen när jag exempelvis skulle låtsas segla eller laga mat.

Det blev inte lättare när jag försökte förklara betydelsen av orden med egna ord. Jag har alltid haft mycket svårt för detta, oavsett om jag gör det på mitt modersmål finska eller på ett främmande språk. Därför lärde jag mig aldrig nya glosor genom dessa lekar, utan tvärtom: jag var så ångestfylld att jag nästan glömde bort alla orden på det främmande språket i fråga! Det allra värsta var däremot när vi skulle se på bilder eller rita. Jag är värdelös på bilder och det tog alltid mest energi av mig eftersom jag till skillnad från många andra med Aspergers syndrom aldrig har varit en visuell person. 

”Men du måste utsätta dig om du tycker att det är jobbigt med lekar, många tycker att det är jobbigt i början”, fick jag ibland höra. Så jag utsatte mig, år efter år. Men ju mer jag utsatte mig under de 12 år jag gick i skolan, desto jobbigare blev det. Och nu i vuxenåldern tycker jag att det är skönt när jag äntligen får tacka nej till alla slags grupplekar eller -spel. Nu vet jag att de inte ger mig någonting, utan snarare tvärtom.

Det är viktigt att alla lärare håller i minnet att alla elever inte lär sig på samma sätt. Vissa lär sig endast genom bilder, andra endast genom lekar, och vissa bara genom klassisk katederundervisning. Alla barn fungerar inte likadant!

Share Button

Plan B

Share Button

Vissa barn med Aspergers syndrom och autism reagerar kraftigt på förändringar. Själv tyckte jag inte alls om oväntade förändringar när jag var barn. Detta berodde på att jag hade planerat varenda detalj väldigt noga, och om något inte gick som jag hade väntat mig behövde jag tänka om och göra nya planer. Det tog väldigt mycket energi av mig att tvinga min hjärna att bearbeta förändringen och tänka om.

När jag var liten, åkte jag alltid till min farfar med mina föräldrar på söndagarna. Jag såg alltid fram emot dessa besök, och varje gång innan vi åkte planerade jag noga vad jag skulle göra där. Ibland var pappa bortrest på affärsresa, och dessa söndagar kunde vi inte åka till farfar. Men eftersom jag alltid fick veta långt i förväg när vi skulle hoppa över besöket, vara det okej för mig. Farfar hade stor trädgård och ett stort hus och jag hade många olika leksaker där. Det fanns alltid så mycket jag ville göra och tiden räckte inte alltid till, och därför planerade jag allt noga.

En gång fick jag en mycket obehaglig överraskning. När vi var framme hos farfar, visade det sig att han hade gäster. Världen gick under för mig. Jag hade ju planerat att sitta i vardagsrumsgolvet och leka, men nu fick jag göra nya planer! Jag blev ledsen och stängde in mig i ett av sovrummen i farfars hus och surade. Inte ens farfars nybakade bullar och saft kunde locka mig ut. Nej, nu var hela dagen förstörd och jag var stressad. På en sådan här dag va det ingen idé att jag skulle äta bullar för jag kunde ändå inte njuta av smaken. Jag var fortfarande på dåligt humör när vi kom hem på kvällen.

Mina föräldrar kunde inte alls förstå min reaktion och de tyckte att jag överreagerade kraftigt. Varför var det så farligt med gäster? Och visst, något annat barn hade kanske tyckt att det var roligt med variation och överraskningar, men för mig blev hela dagen förstörd. Jag blev helt låst när jag såg gästerna och visste inte vilka lekar jag skulle kunna leka nu när vardagsrummet var upptaget. Allt kom så plötsligt och i den situationen klarade jag inte av att göra nya planer. Därför låste jag in mig i sovrummet.

Det som hade hjälpt mig i sådana här situationer hade varit att någon hade hjälpt mig att göra en plan B och eventuellt plan C. Om jag hade fått hjälp att göra reservplaner ifall jag inte hade kunnat fullfölja mina ursprungliga planer hade sådana här situationer inte skapat så här mycket panik och ångest hos mig. Därför är det viktigt att barn med Aspergers syndrom får hjälp av de vuxna att göra reservplaner. När man exempelvis åker på skolutflykt kan det hända att saker inte går som man tänkt sig, och genom att göra plan B kan man ibland förebygga otrygghetskänslor.

Share Button