Kategoriarkiv: Bemötande

Läkarundersökningar

Share Button

Eftersom vi som har Aspergers syndrom kan ha ett känsligt beröringssinne, kan vi ibland uppleva att det är obehagligt med läkar- eller tandläkarundersökningar. Det kan kännas obehagligt när någon plötsligt tar på vår kropp när vi inte är förberedda och ibland kan undersökningarna göra ont.

Själv hade jag nästan dödsångest när jag var barn och mamma tog mig till läkaren när jag var sjuk. Det allra värsta var när läkaren stoppade in en pinne i min mun för att titta till halsen. När de misstänkte halsfluss och de skulle ta ett halsprov totalvägrade jag. Jag grät, grät och grät och trots att mamma försökte muta mig gick det inte att få mig på andra tankar. När läkaren och mamma försökte övertala mig, fick jag totalpanik för jag trodde att de skulle ta mig med våld och tvinga in pinnen i min hals. Jag grät oftast till och med på hemvägen och flera timmar när jag och mamma hade kommit hem för jag var rädd att läkaren skulle dyka upp i vårt hem och tvinga mig.

Nu är jag vuxen och kan fortfarande inte göra halsprov. Eftersom jag har kräkfobi, klarar jag överhuvudtaget inte det. Jag är så rädd för att få en kräkreflex att jag får totalpanik. Men som tur är är jag sällan sjuk nuförtiden, och det var länge sedan jag hade halsfluss så jag har inte blivit ombedd att göra halsprov på länge. Men skulle jag hamna i sitsen att jag skulle bli tvingad att göra ett halsprov skulle jag behöva lugnande tabletter.

En annan sak som jag har svårt för är blodprover. Det är inte lika jobbigt för mig att ta blodprov som det är att ta halsprov eftersom jag klarar av att ta blodprover om jag måste, men det är väldigt obehagligt. En gång svimmade jag när en sköterska tog ett blodprov på mig, en händelse som jag aldrig kommer att glömma. Men nuförtiden brukar jag tala om för skötarna att jag är orolig för att svimma, och därför låter de mig ligga ner vid ett blodprov och jag får också ligga stilla ett tag efter att de är klara.

Hur personer med Aspergers syndrom vill bli bemötta när de är oroliga för läkarundersökningar skiljer sig från person till person, men i mitt fall hjälper följande:

1 Att bli bemött med förståelse. Det är viktigt att läkaren förstår och respekterar min rädsla istället för att bara vifta bort det.

2 Att få höra att jag får vara rädd. Ibland försöker välmenande läkare säga att ”äsch, det där är inget att vara orolig över”, men då blir jag bara ännu oroligare. När jag istället får höra: ”Jag vet att du är orolig, och det är helt okej”, känns allt mycket lättare. När jag känner mig orolig behöver jag få bejaka den känslan.

3. Att få förvarningar. Jag tycker att det är mycket lättare när exempelvis sköterskan förvarnar mig innan de sticker mig i armen för då är jag beredd. Om jag inte får en förvarning är jag spänd hela tiden.

4. Att få förklaringar på vad läkaren gör. När jag exempelvis drog ut en visdomstand för första gången i mitt liv, tyckte jag att det var skönt att tandläkaren förklarade hela tiden vad hon gjorde och vad hon skulle göra sen.

Share Button

Man ska endast utsätta sig i lagom dos

Share Button

När man är rädd för olika saker, håller de flesta med om att det är bra att utsätta sig för sin rädsla eller fobi. Men det som många har missat är att man ska utsätta sig i lagom dos, annars kan det bli riktigt jobbigt. Ibland kan rädslan vara så stark att man inte klarar av att göra mer än det man redan gör. Dessutom måste man komma ihåg att rädslorna kan vara olika starka. I vissa fall handlar rädslan bara om en rädsla som det går att jobba på, men ibland kan det handla om en allvarlig fobi.

Jag har märkt att jag mår riktigt dåligt och inte kan njuta av livet om jag utsätter mig för mina fobier och rädslor alltför mycket. Eftersom jag har kräkfobi, finns det exempelvis inte på kartan att jag skulle åka hem till någon där personen själv eller någon familjemedlem har varit magsjuk den senaste tiden utan jag vill att alla ska ha varit friska i minst en månad. Jag vet nämligen att det kan finnas viruspartiklar kvar i personens hem även efter några veckor även om det inte behöver vara så.

Förut fick jag ofta höra att jag borde ignorera min kräkfobi och utsätta mig mer, men varje gång jag utsatte mig för mycket fick jag fruktansvärd ångest som bara blev värre och värre. Även om det kanske låter löjligt att undvika ett hem där någon varit magsjuk tre veckor innan, mår jag mycket bättre sedan jag började göra så och min ångest har bara minskat och minskat sedan dess. Jag anser inte att detta begränsar mitt liv speciellt mycket.

Däremot utsätter jag mig fortfarande för min kräkfobi, men endast i lagom dos. Jag åker ofta kommunalt trots att jag är orolig att någon medresenär kan kräkas i min närhet, jag äter mat på bufféer trots att jag är orolig för att någon magsjuk person kan ha tagit i maten och jag besöker offentliga toaletter då och då. Det är fruktansvärt jobbigt för mig att göra de ovannämnda sakerna men det är på det sättet jag utsätter mig själv och går emot min fobi. Skulle jag göra mer än så här skulle jag få mycket ångest, men på det här sättet är jag lycklig och njuter av livet. Tyvärr ser ofta andra människor bara de situationer där jag bejakar min fobi, och de ser inte hur otroligt mycket jag redan gör.

Sluta tvinga oss med fobier att utsätta oss hela tiden! Självklart ska man uppmuntra oss att jobba på våra rädslor och det är absolut inte bra att isolera sig helt, men många av oss gör redan så gott vi kan!

Share Button

Att bli bemött i sin ångest

Share Button

Under livets gång, speciellt när jag var yngre, har jag haft ångest och rädslor inför olika saker. Ibland har ångesten handlat om saker som andra människor kan relatera till, och ibland inte. Min ångest har oftast blivit bemött på helt olika sätt beroende på om majoriteten av människor också känner ångest inför samma sak eller inte.

När jag var riktigt liten, var jag rädd för att hitta spöken i mitt sovrum på kvällarna efter att mamma hade släckt lampan och gett mig en godnattpuss. Alla i min omgivning var mycket förstående inför min rädsla för det var ju vanligt att småbarn var rädda för spöken. Lösningen blev att mamma stannade kvar i rummet med mig eller lämnade lampan tänd. Det var inget konstigt med det, och min rädsla försvann när jag blev större. 

Som vuxen har jag också varit med om ångestfyllda situationer där jag mött otroligt mycket förståelse. Den ena situationen var när min farfar hade dött. När mina kompisar sms:ade mig och frågade om jag ville följa med ut och festa, svarade jag att jag inte hade lust för farfar hade gått bort. Alla var förstående och ingen ifrågasatte mig. Ingen ifrågasatte mig heller när jag kände lite ångest efter att jag skilde mig och efter att ett annat långvarigt förhållande tog slut. Det anses ju vara normalt att man känner ångest när fleråriga relationer tar slut eller när en nära anhörig går bort, och därför ansågs mina känslor vara helt normala.

Däremot finns det situationer där jag haft ångest och där jag inte har blivit förstådd alls utan blivit tjatad på att försöka skärpa mig. När jag var tonåring och sa att jag inte ville gå i skolan, fick jag bara höra att det var skolplikt. När jag pluggade på Vimmerby Folkhögskola, fick jag panik när jag hörde att vi hade fått förändringar i schemat och vi skulle ha skapande en gång i veckan. Hela min kropp skrek bara ”nej nej nej”. Min rädsla var så stor att jag inte ens vågade gå in i klassrummet utan tvärvägrade. De flesta förstod inte min panik eftersom det inte anses vara normalt att vara rädd för ett visst skolämne, och speciellt inte ett skolämne som de flesta ser som roligt och avslappnande. Min vän Sofia som gick i samma klass som jag var den enda som förstod mig och stöttade mig.

Min kräkfobi är också någonting som många människor inte kan relatera till. Att jag tackar nej till att gå hem till människor som har magsjuka familjemedlemmar är något som de flesta kan förstå för ingen vill ju bli magsjuk. Att kräkas är någonting som de flesta ogillar, och det är inget konstigt med det. Att man faktiskt är rädd för att kräkas är någonting som de flesta däremot inte kan relatera till. Att jag kan skaka i rädsla och oftast inte kan sova en blund under hela natten bara för att en väninnas barn kräktes inför mig dagen innan är något som är oförståeligt för många.

Jag har alltid tyckt att det är mycket lättare att ha ångest inför saker som andra människor kan relatera till. Om någon nära anhörig till mig går bort, vet jag att jag alltid kan stöd och förståelse. När man får förståelse och stöd från sin omgivning, blir ångesten mycket lättare att hantera och man mår snart mycket bättre. Däremot är det mycket jobbigare att känna ångest inför andra saker och bli bemött med höjda ögonbryn. Ångesten blir mycket värre när man får höra: ”Äsch, det där är ingenting att vara rädd för, sluta tänka så!”

Share Button

Sluta tvinga oss aspergare till normalitet!

Share Button

När jag föreläser, är det många som frågar mig om jag kan leva ett normalt och lyckligt liv även om jag har Aspergers syndrom. Då brukar jag svara att jag inte kan det, i alla fall inte på samma gång. Jag måste välja.

Idag lever jag det liv som jag vill leva, men så har det inte alltid varit. I 24 års tid gjorde jag misstaget att anpassa mig efter omgivningens önskemål. När jag gick i skolan, fick jag kritik från de vuxna för att jag inte ville leka med mina klasskamrater på rasterna. Min favoritsysselsättning var att stå vid sidan om varenda rast och titta på mina klasskamrater när de spelade ett bollspel, men min lärare tvingade mig att vara med i spelet. När jag beklagade mig inför mina föräldrar, ställde de sig på lärarens sida. Tydligen var det inte meningen att man skulle isolera sig på rasterna utan det viktigaste var, oavsett vad man själv ville, att man var med i gemenskapen.

Jag hade även alldeles för udda intressen som jag kritiserades för. Jag älskade att läsa tidtabeller och grammatik, men det fick jag inte göra, i alla fall inte för ofta. Det var mycket viktigare att jag skulle börja göra saker som mina klasskamrater gjorde, som exempelvis hoppa hopprep, spela kurragömma, titta på barn- och ungdomsprogram i TV, lyssna på musik och liknande. Jag fick också ta hem klasskompisar från skolan det var nämligen viktigt för mamma att jag skulle ha vänner. Varje gång jag hade hem någon kompis eller gjorde så kallade ”normala” aktiviteter på fritiden, fick jag höra: ”men titta Paula vad mycket du har utvecklats, jag är så stolt över dig!” Och ju mer jag ”utvecklades” i andra människors ögon, desto sämre mådde jag.

Jag har alltid föredragit att äta samma maträtter varje dag (självklart ser jag till att få i mig alla vitaminer ändå), men tydligen är det viktigt att testa olika maträtter speciellt när man åker utomlands. Dessutom är det viktigt att man ska se så många sevärdheter som möjligt när man är utomlands. Jag fick minst sagt undrande blickar när jag hade varit i Rom i en månad, knappt besökt stades alls, inte ens en enda sevärdhet och inte smakat på lokala maträtter en enda gång, det enda jag hade gjort där var att lära mig italienska.

”Men Paula, du måste avvika från dina rutiner ibland och testa nya saker, du lever alldeles för inrutat”, fick jag höra och därför började jag testa nya saker varje gång jag reste. Jag besökte så många slott och muséer som möjligt, jag provade på lokala maträtter på olika restauranger varje dag och så vidare. ”Men vad bra Paula, du utvecklas så mycket hela tiden”, fick jag återigen höra, men jag mådde bara sämre och sämre. Jag trivdes inte alls med mitt liv, tvärtom hatade jag hela mitt liv och hade fruktansvärd ångest.

När jag i 24-årsåldern fick veta att jag har Aspergers syndrom, fick min stackars psykolog jobba med mig länge innan hon fick mig att förstå att man inte behöver vara som alla andra. Man får var ensam om man vill det, man får äta samma maträtter varje dag om man vill det, man får isolera sig i hotellrummet under hela resan om man har lust till det och man behöver inte tycka om att lyssna på musik, se på TV och liknande saker. Jag får läsa grammatik hemma resten av livet om jag vill det och behöver inte bli normal. När jag förstod detta, förändrades hela mitt liv till det positiva.

Sluta tvinga oss med Aspergers syndrom till normalitet! Jag är inte normal, har aldrig varit det och vill inte heller bli det.

Share Button

När man har roligt på fel sätt

Share Button

I den här världen finns det otroligt många normer som bestämmer vad som anses vara roligt och vad som inte är roligt. Men vi som har Aspergers syndrom tycker ibland att helt andra saker är roliga än vad andra människor tycker, och vissa som har ett avvikande kroppsspråk kan se ledsna ut när de mår bra. Därför kan andra människor misstolka vårt beteende och tror att vi har tråkigt trots att vi i själva verkat har roligt.

En gång för flera år sedan var jag på en fest där det var mycket dans och mat, men det mat som bjöds tyckte jag inte om. Dessutom kände jag att jag inte hade speciellt mycket gemensamt med de andra gästerna. Jag åt ingenting, jag dansade inte eftersom jag inte tycker om att dansa och jag pratade inte med någon men det var inget problem jag satte mig nämligen på en stol och tittade på andra människor när de dansade och åt. Jag tyckte att det var roligt att se de andra gästerna skratta och ha roligt, då blev jag också på gott humör. Det var dessutom vilsamt för min hjärna att sitta isolerat från de andra gästerna och ta det lugnt.

Men efter ett tag började de andra gästerna reagera på mitt beteende. De började tjata på att jag borde äta och att jag också borde dansa. Jag skakade på huvudet och förklarade att jag var nöjd som det var, men de svarade: ”Var inte blyg Paula, du skulle ha mycket roligare om du dansade med oss. Du måste våga! Nu har du bara tråkigt ensam i ett hörn.” De vägrade ge sig och lämnade inte mig ifred under kvällen.

Jag förstod inte vad de menade för jag var ju inte alls blyg, tvärtom! Om jag hade varit blyg, hade jag tvingat mig själv att dansa eftersom alla andra tjatade på mig att göra det, men nu vågade jag stå för vad jag ville och vågade säga nej för jag ville faktiskt tillåta mig själv att ha en riktigt rolig kväll! Men de andra gästerna vägrade acceptera detta, och på grund av deras tjat blev kvällen till slut rätt tråkig för mig. Jag kunde inte förstå varför de ville förstöra min kväll genom att tvinga mig att göra saker jag inte ville göra och varför de inte respeterade när jag förklarade att jag ville sitta ensam och att jag hade roligt.

Efteråt förstod jag att jag hade haft roligt på fel sätt. Eftersom de flesta människor tycker om att äta tillsammans och att dansa, har de svårt för att förstå om någon annan inte känner något behov av att äta tillsammans med andra och hur någon kan ha roligt när hen isolerar sig och sitter ensam i ett hörn. Det beteendet avviker från normen alltför mycket, och därför tror många felaktigt att det handlar om blyghet.

Share Button

När svårigheterna saknar en förklaring

Share Button

När man har svårt för något som de flesta människor inte brukar ha svårt för, vill andra människor oftast ha en förklaring. Normen säger ju att man ska ha lätt för vissa saker, men däremot skulle det anses vara konstigt om jag ville ha en förklaring till varför andra har svårt för saker som jag haft lätt för.

Själv har jag otroligt lätt för att lära mig språk och jag lärde mig 7 språk på gymnasiet. Jag lärde mig också att läsa och skriva vid 3-årsåldern, men ingen har behövt förklara för mig varför de har lärt sig att läsa och skriva senare än jag och varför det tar längre tid för dem att lära sig språk och grammatik än vad det tar för mig. Däremot är det mer okej att andra frågar mig saker som: ”Men vad är det exakt som gör att du inte klarar att göra hemma själv och behöver boendestöd?” Varför tycker du att det är svårt att laga mat och sätta upp en strykbräda?”

Idag är jag van vid att jag förväntas förklara för mig, och idag vet jag också vad jag ska svara på frågorna för min psykolog har förklarat för mig vad det är som gör att andra tycker att praktiska saker är lätta. Jag vet helt enkelt att jag kan svara att jag har Aspergers syndrom och svårt att automatisera mina rörelser. Men förut hade jag ingen förklaring eftersom jag inte visste hur andra människor fungerade. Och eftersom jag inte kunde förklara mig hade andra människor svårt att acceptera mina svårigheter, och vissa trodde bara att det var min inbillning.

Trots att jag har fått en förklaring för de flesta av mina svårigheter, har jag vissa svårigheter som jag inte har någon förklaring för. En sak som jag inte kan förklara fullt ut är varför jag vissa dagar har extremt svårt att tolka synintryck. Jag har egentligen alltid ganska svårt att tolka synintryck, men på vissa dagar är det ännu svårare än på andra. När jag ska beskriva andra människors utseenden, brukar andra människor fråga mig: ”Men är den där personen fet eller smal? Kort eller lång? Mörk eller ljus?” Någon dag kan jag kanske beskriva personen någorlunda om jag tänker efter även om det är svårt, men någon annan dag kan jag bara inte få i huvudet hur personen ser ut även om jag skulle känna personen eller till och med se en bild framför mig.

På samma sätt ser jag inte alltid om någon som jag känner har gått ner eller upp 10 kilo, och ibland gör jag det. En gång hände det att en person jag kände hade gått ner 10 kilo, och när jag inte märkte det visade hon gamla bilder på sig själv och frågade om jag såg någon skillnad. Jag tittade på hennes nya kropp och jag tittade på de gamla bilderna, men jag tyckte att hennes kropp såg exakt likadan ut på båda bilderna. Men när hon visade mig samma bilder en annan dag, såg jag plötsligt skillnad!

Att jag har mer syntolkningssvårigheter på vissa dagar än på andra beror troligen på att min hjärna är extremt trött ibland utan att jag märker det, men jag vet inte helt säkert. Eftersom jag inte vet förklaringen, har andra människor haft ibland svårt att tro mig. De undrar hur det kan vara så att min hjärna kan registera saker en dag men inte på en annan. Ibland har jag fått höra att jag inte anstränger mig, men sanningen är att jag anstränger mig ännu mer på de dagar när jag har som mest syntolkningssvårigheter!

Share Button

10 råd till föräldrar till barn med Aspergers syndrom

Share Button

Eftersom jag har fått en mycket bra respons på mina inlägg när jag gett 10 tips till boendestödjare och lärare, fortsätter jag med samma kategori. Idag riktas mitt inlägg till föräldrar som har barn med Aspergers syndrom eller autism.

1. Tvinga inte ditt barn till ögonkontakt. Enligt normen i samhället betyder det att man inte är intresserad av att lyssna om man tittar bort, men många personer med Aspergers syndrom fungerar precis tvärtom. Många kan koncentrera sig på endast ett sinnesintryck åt gången, vilket betyder att vi måste måste välja om vi vill titta på vår samtalspartner eller om vi vill lyssna på vad hen faktiskt säger.

2. Respektera om ditt barn vill äta ensam i sitt rum. Att äta och tänka på sin motorik kan redan vara tillräckligt ansträngande, men om man dessutom måste vara social samtidigt, kan matstunderna ta väldigt mycket energi. Om matstunderna blir så energikrävande och jobbiga så finns risken att barnet börjar förknippa maten med något jobbigt och negativt, vilket vi definitivt inte vill ska hända.

3. Om du frågar ditt barn hur det var i skolan idag och barnet alltid svarar att hen inte vet, ställ mer specifika frågor. En sådan här fråga kan nämligen vara för svår att svara på för barnet kanske inte vet vad du vill veta exakt. Fråga istället: ”vad åt ni till lunch idag?”, ”vad hade ni för lektioner?” osv

4. Minska på kraven hemma! En vanlig skoldag kan ta väldigt mycket energi av barn med Aspergers syndrom med alla intryck och krav, och därför orkar hen inte nödvändigtvis att hjälpa till hemma. Det betyder inte att barnet är lat utan det handlar om att energin helt enkelt inte räcker till allt.

5. Fråga inte ditt barn med en orolig röst vem hen har lekt med på rasterna, fråga istället om hen har haft roligt! Det viktigaste är att barnet mår bra, och inte om hen är social och gör ”normala” aktiviteter eller inte. Själv kände jag som barn en stor press att skaffa vänner eftersom jag märkte att det gjorde min mamma glad. Pressen gjorde att jag mådde otroligt dåligt. Om jag hade känt att det var okej för min mamma att jag var ensam, hade jag lekt ensam mycket oftare.

6. Om ditt barn säger att det är jobbigt i skolan, titta inte på barnets kroppsspråk utan lyssna på vad hen säger. Det kan vara så att barnet bara tycker att just den skoldagen var lite tråkigare än vanligt, men det kan också vara så att barnet har allvarlig ångest trots att kroppsspråket inte visar det. Fråga barnet vad hen menar, och om det är så att hen verkligen har ångest, ta det alltid på allvar!

7. Om ditt barn säger att hen inte vill gå i skolan, tvinga aldrig någonsin barnet utan se istället till att skolan erbjuder barnet anpassad undervisning. Om barnet tvingas till skolan trots att hen inte får anpassningar, kan det få allvarliga konsekvenser och vara ett stort trauma. Vuxna har möjligheten att stanna hemma från jobbet om de mår dåligt, därför måste barnen också ha samma möjlighet!

8. Om du tycker att ditt barn provocerar med mening, kom ihåg att ett provocerande beteende alltid är barnets sätt att tala om att något inte står rätt till. Barn med Aspergers syndrom eller autism kan inte alltid kommunicera på ett vanligt sätt och de är inte alls själva medvetna om att de mår dåligt, därför reagerar de ibland på det här sättet. Kolla i vilka situationer det provocerande beteendet uppstår för det kan ge ledtrådar för vad det är som får barnet att må dåligt: är det i samband med oväntade händelser, är det efter skolan eller matstunder?

9. Försök att inte avbryta barnet om hen håller på med något som kräver koncentration. När jag var yngre, kunde bli vansinnig om mamma plötsligt kom in i mitt rum för att säga något till mig när jag höll på att läsa. Mamma tyckte att jag överreagarade kraftigt, men avbrottet gjorde att det kunde ta mig minst en timme att bli lika koncentrerad igen och det kunde verkligen förstöra allt. Du kanske kan komma överens med ditt barn om specifika tider när det är okej att avbryta barnet för då är hen beredd och avbrottet kommer inte som en överraskning

10. Sträva inte efter att ditt barn ska bli normalt, sträva istället efter att hen ska bli lycklig! Det är viktigt att komma ihåg att normalitet inte betyder samma som bra livskvalitet. Är det verkligen så viktigt om ditt barn kommer att klara sig själv utan boendestöd eller inte när hen blir vuxen, är inte det viktigaste att hen mår bra?

Share Button

10 tips till lärare som undervisar elever med Aspergers syndrom

Share Button

Många elever med Aspergers syndrom och autismspektrumtillstånd får inte det stöd de behöver i skolan, vilket kan få förödande konsekvenser. Här har jag samlat mina bästa tips på vad du som jobbar som lärare och har elever med Aspergers syndrom eller andra neuropsykiatriska diagnoser bör tänka på.

1. Ha inga förutfattade meningar om hur barn med Aspergers syndrom ska fungera. Personer med Aspergers syndrom är olika varandra och behöver stöd med olika saker. När du får ett barn med Aspergers syndrom i din klass, lär känna barnet som individ. Vad har just detta barn för svårigheter och styrkor?

2. Om eleven har känsliga sinnen, minimera intrycken i klassrummet. Se till att lampan inte är för stark, gardinerna inte för mönstrade, att det inte finns tickande klockor eller andra bakgrundsljud som kan distrahera och så vidare. Tillåt eleven vid behov att sitta i ett separat rum när hen gör uppgifter.

3. Skriv tydliga scheman där det framgår vad som kommer att hända under veckan och använd bilder vid behov. Många barn med Aspergers syndrom behöver veta i förväg vad som kommer att hända. Om ni ska göra en klassresa, måste du förklara tydligt vad resan innebär och kanske till och med visa bilder på resmålet. Vad kommer att hända under klassresan, var och när kommer ni att äta, vad behöver barnet med sig, vilka kommer att följa med?

4. Acceptera att alla barn med Aspergers syndrom inte orkar gå i skolan på heltid. Många människor med Aspergers syndrom upplever att vardagen tar väldigt mycket energi, och ibland kan vi känna oss helt utbrända. Därför är det också viktigt att du aldrig tvingar barnet till skolan om hen har ångest! Om barnet slutar gå i skolan helt och hållet, är det någonting som är fel på skolan, inte på barnet.

5. Fundera på om det verkligen är viktigt att barnet får läxor. Läxor kan belasta barn med Aspergers syndrom alldeles för mycket, och därför är det viktigt att sänka kraven. Om du ändå tycker att barnet ska få läxor, kan det i vissa fall underlätta om barnet får göra dem under rasterna eller kanske stanna kvar i skolan efter skoldagens slut och göra läxorna där.

6. Kolla om du kan utnyttja barnets specialintressen när du undervisar nya ämnen. Barn med Aspergers syndrom kan ha mycket svårt för att lära sig ämnen de inte är intresserade av.  Är barnets specialintresse exempelvis matlagning, kan barnet kanske lära sig matematik bättre om hen får räkna hur mycket ingredienser som behövs om hen ska laga mat till X antal personer.

7. Förutsätt inte att barnet automatiskt förstår saker som är självklara för andra barn trots att hen kanske har klassens bästa betyg i nästan alla ämnen. Jag har hört talas om fall där barnet varit extremt intelligent men haft en bristande mentaliseringsförmåga och inte kunnat förstå varför det gör ont på klasskamraterna när hen slår dem. Det gör ju inte ont på hens egen hand när hen slog dem, så därför tyckte hen inte att det borde ha gjort ont på klasskamraterna heller. För att få hen att förstå varför behövde hen läsa sociala berättelser.

8. Om barnet inte orkar gå ut på rasterna, tillåt barnet att vila inomhus med en valfri aktivitet så att barnet har chansen att samla på sig energi. Många barn med Aspergers syndrom upplever nämligen att rasterna tar ännu mer energi än lektionerna. Om barnet går ut på rasterna, behöver du ibland hjälpa barnet att bli inkluderad alternativt låta barnet att vara ensam om det är det hen vill.

9. Se till att barnet får tillräckligt tydliga instruktioner när hen får uppgifter. Du kan med fördel skriva tydligt vad barnet ska göra exakt, var hen kan hitta informationen som behövs till uppgiften, vilka redskap (papper, penna osv) som kommer att behövas, hur länge man ska hålla på med uppgiften och så vidare. Se till att alla instruktionerna är tillräckligt tydliga så att barnet slipper fråga och känna sig dum!

10. Om barnet absolut inte kan lära sig ett visst skolämne trots att du försökt motivera barnet och utnyttja barnets specialintressen, acceptera att alla barn inte kan lära sig allt. Utnyttja barnets styrkor istället för att haka upp sig för svårigheterna! Alla behöver inte kunna allt.

Share Button

10 tips till dig som jobbar som boendestödjare eller kontaktperson

Share Button

Många av oss med Aspergers syndrom och andra neuropsykiatriska diagnoser har råkat ut för boendestödjare och/eller kontaktpersoner som inte vet hur de ska ge stöd till oss. Därför har jag samlat mina bästa tips till dig som är boendestödjare eller kontaktperson och arbetar med brukare som har Aspergers syndrom.

1. Håll de tider som du bestämt med din brukare. Detta borde vara en självklarhet i alla yrken, men det blir ännu viktigare när man arbetar med personer med Aspergers syndrom som kan vara mycket beroende av rutiner. Att en boendestödjare eller kontaktperson ställer in i sista minuten eller ändrar på tider kan orsaka mycket stor panik hos en brukare och kan i värsta fall förstöra hela hens dag.

2. Det räcker inte med att bara läsa om Aspergers syndrom, du måste även lära känna din brukare som person. Alla vi med Aspergers syndrom är olika, och trots att dina fem senaste brukare med samma diagnos kanske mådde bra av skriftliga scheman, betyder det inte automatiskt att samma metod fungerar för din nästa brukare. Lär känna personen bakom diagnosen!

3. Vissa personer med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar har bristande exekutiva funktioner, vilket bland annat kan innebära att vi har svårt att ta tag i viktiga saker. Om din brukare har svårt med detta, räcker det inte alltid att du säger till brukaren att räkningen ska betalas eller att tidningarna ska slängas utan du måste sätta dig ner tillsammans med din brukare och se till att allt blir gjort! Annars finns en stor risk att ingenting händer.

4. Förvänta dig inte att din brukare alltid vet vad hen behöver hjälp med. Ibland kan det vara kaos hemma hos mig, men när min boendestödjare frågar mig vad vi borde göra under boendestödtimmarna, kommer jag inte nödvändigtvis på någonting. Det är viktigt att du i sådana situationer tar egna initiativ, givetvis utan att köra över brukaren.

5. Att din brukare alltid vill beställa samma sorts te när ni går och fikar och envisas med att alltid fika på samma ställe behöver inte nödvändigtvis betyda att hen inte vet om att man kan skulle kunna gå på andra caféer eller att man även skulle kunna beställa något annat. Hen kanske trivs bäst med rutiner och tycker inte om förändringar. Försök inte att ändra på dessa rutiner om din brukare är nöjd som det är!

6. Om din brukare alltid ställer in innan ni ska ses ute, behöver det inte betyda att hen inte vill träffas. Hen kanske har en dålig tidsuppfattning och/eller inte vet vad hen borde ta med sig när hen åker hemifrån, och stressen gör att hen ställer in träffen trots att hen egentligen skulle vilja träffa dig. Kolla om du kan hjälpa din brukare på något sätt!

7. Glöm inte att många personer med Aspergers syndrom kan ha ett annorlunda kroppsspråk. Om din brukare alltid ser allvarlig ut, behöver det inte betyda att hen mår dåligt. Om hen ser glad ut, kan hen ändå lida av allvarlig ångest. Lyssna på vad din brukare säger istället för att försöka avläsa hens kroppsspråk för mycket!

8. Vissa personer med Aspergers syndrom har svårt med begrepp som ”snart” eller ”senare”. Om din brukare har svårt med detta, undvik dessa uttryck utan säg istället ”imorgon”, ”nästa vecka” och så vidare. Annars kan du orsaka förvirring.

9. Boendestödjarna tror ibland att lösningen för alla problem är skriftliga instruktioner, men kom ihåg att det inte behöver vara fallet hos alla aspergare. Det hjälper inte mig om min boendestödjare skriver i en lapp att jag måste gå till köket, hämta trasan och torka bort fläcken varje gång jag har spillt mat i soffan. Jag vet om att man borde göra så, men jag har begränsad mängd ork och min energi räcker inte alltid till sådana här saker. Jag måste helt enkelt prioritera vad jag lägger min energi på.

10. Ibland måste du komma på annorlunda lösningar för att få din brukares liv att fungera. För mig fungerar det exempelvis inte att förvara tvättmedlet i badrummet för jag skulle inte orka hämta förpackningen därifrån varje gång det är dags att tvätta. Därför måste tvättmedlet stå på hallbordet. På samma sätt måste havregrynspåsen stå på diskbänken för jag skulle aldrig orka lägga den på skåpet varje dag och ta fram den på nytt när det är dags för mig att äta frukost. Då skulle jag bara bli utbränd.

Share Button

Sluta dra oss aspergare över en kam!

Share Button

Idag finns det fortfarande många som tror att det finns ett recept som fungerar på alla oss som har Aspergers syndrom eller autism. Många yrkesverksamma som jag har träffat har utgått ifrån att jag blir lugn av mindfulness-övningar, att jag mår bra av ”att göra listor” och scheman, att jag har svårt för att känna empati och umgås med barn, att jag blir stressad av för många synintryck hemma, att jag tar in bäst ny information genom bilder och att jag blir tröttare av att umgås med människor än att göra praktiska uppgifter ensam. Och allt detta bara för att jag har Aspergers syndrom.

Men sanningen är precis tvärtom: jag blir stressad av mindfulness-övningar, jag behöver inga listor och oftast inga skriftliga scheman heller, jag har en mycket dålig förmåga att lära mig nya saker genom bilder, jag lägger inte märke till synintryck eftersom min hjärna oftast är inne i ett viloläge, jag har otroligt lätt för att umgås med barn och trösta dem när de är ledsna och praktiska uppgifter definitivt tar mer energi av mig än att prata med människor. När jag jobbade som kassörska i en mataffär, var den allra lättaste arbetsuppgiften för mig att vara social med kunderna och att betjäna dem. Då fick jag skratta och prata med dem om ditten och datten. Att utföra praktiska sysslor som exempelvis att fylla på hyllor i affären var jag helt värdelös i.

Och ja, jag är säker på att jag har fått rätt diagnos och nej, jag har varken en mild form av Aspergers syndrom eller nödvändigtvis färre svårigheter än andra aspergare. Mina svårigheter ligger bara på ett annat plan och de recept som fungerar på många andra aspergare fungerar inte nödvändigtvis på mig. Skulle det finnas ett recept som fungerade på alla som har Aspergers syndrom, skulle jag knappast behöva blogga, föreläsa eller skriva böcker. Då skulle det redan finnas en handbok med titeln ”det hemliga receptet som fungerar på alla med Aspergers syndrom”, och då skulle det inte uppstå några missförstånd.

Sluta dra oss med Aspergers syndrom över en kam! När du som är yrkesverksam jobbar med mig, vill jag att du lär känna mig, Paula, för att kunna ge just mig det bästa stöd jag behöver.

Share Button