När jag läste Saila Seppos bok som handlar om hur det är att vara en förälder till ett barn med Aspergers syndrom, kände jag igen mig i en episod. Hon beskriver nämligen i boken hur hennes son vid ett tillfälle ville äta ananasringar och hon hade lovat sonen att han skulle få äta dem efter skolan. När han kommer hem från skolan, rusar han direkt till köket och börjar äta ananasringar ur burken. Förmodligen hade han tänkt på ananasringarna hela dagen, och den detaljen var så viktig att det var det första han gjorde när han kom hem.

För mig har också liknande detaljer varit viktiga, speciellt under min uppväxt. Någon kanske hade sagt eller lovat mig något speciellt skulle hända, och ofta hade det varit någon liten detalj i omginvingens ögon som inte varit viktig alls för dem. En gång blev jag på dåligt humör när mina föräldrar hade nämnt att det skulle finnas lax på julafton, och när det visade sig att det inte fanns någon lax trots allt så var nästan hela julen förstörd för mig. Men mina föräldrar hade inte varnat mig i förväg att det hade blivit ändring på planerna för de visste om att det fanns många andra saker på julbordet som jag tyckte om. Men jag hade fastnat för just laxen.

Nu när jag är äldre blir jag inte lika förstörd av liknande händelser, inte ens om denna lilla detalj skulle ha varit mycket viktig för mig. Att jag kan hantera sådana här händelser bättre idag betyder inte att min Aspergers syndrom har växt bort, utan det handlar om att jag har lärt mig att saker inte alltid blir som jag tänkt mig. Därför är jag förberedd för negativa överraskningar idag. Ibland kan det fortfarande kännas jobbigt, men jag visar inte längre utåt om jag blir sur i sådana här situationer. Jag vet nämligen att ingen vill förstöra det för mig med mening utan det handlar om att det ibland kan dyka upp omständigheter som man inte kan rå för.

Nyligen hände det en lite jobbig händelse. När jag föreläste i Danmark i helgen, hade jag köpt jordgubbar som jag åt i hotellrummet innan min föreläsning. Jag lämnade en liten jordgubbe kvar i lådan som jag hade planerat att äta efter föreläsningen. Den där lilla jordgubben skulle vara min belöning efter en genomförd föreläsning, och när tekniken krånglade i början av föreläsningen tänkte jag på jordgubben och blev direkt på bättre humör.

Men tyvärr blev det inte som jag hade tänkt mig. Det visade sig att en städerska hade varit i mitt hotellrum under tiden jag föreläste och slängt jordgubbslådan, inklusive den lilla jordgubben som fanns kvar. Förmodligen hade hon trott att det var skräp eftersom det troligen inte är så vanligt att man endast lämnar en liten jordgubbe kvar i en låda. Då blev kvällen lite annorlunda än vad jag hade tänkt mig, och jag var fortfarande lite ledsen över jordgubben när jag gick och la mig för kvällen. Men eftersom jag är van vid sådana här händelser, försökte jag att inte låta händelsen förstöra min dag. 

”Ska inte du kamma håret innan föreläsningen börjar, Paula?”, frågade min nya talarförmedlare Lotta mig igår precis innan jag skulle börja min föreläsning i Norrköping. Jag svarade att jag inte visste om jag skulle orka, och då tog Lotta fram sin kam och kammade mitt hår. Hon tyckte nämligen inte att det skulle se speciellt proffsigt ut om en föreläsare skulle föreläsa med okammat hår.

Tyvärr är jag ingen proffsig föreläsare om man med ”proffsig” menar att man ser ut och gör som föreläsare brukar göra. Jag dyker visserligen alltid upp i föreläsningslokaler i mycket god tid, håller tiderna och är noga med att leverera exakt sådana föreläsningar som kunderna har beställt. Men trots att jag försöker göra mitt bästa, händer det ibland att jag välter vattenglas, dyker upp på föreläsningar med okammat hår och skrynkliga minneslappar eller en tröja som sitter ut och in. Men som tur är ursäktar ämnet jag föreläser om väldigt mycket.

Människor tycker ibland att det är komiskt att jag är så otroligt motsägelsefull: å ena sidan har jag på mig fina kläder, klackskor, nagellack och smink när jag föreläser, men å andra sidan kan kläderna sitta ut och in och håret kan vara okammat. Så jag är bara välvårdad till hälften.

Ibland sägs det att sådana här saker är typiska för oss med Aspergers syndrom. Många andra människor koncentrerar sig på helheten, medan vissa av oss med Aspergers syndrom kanske koncentrerar oss bara på en liten detalj.

”Om Paula nu lägger så mycket energi och tid på att lägga eyeliner, ögonskugga, foundation, puder, rouge och läppstift, varför tar hon sig inte några extrasekunder för att kamma håret också?”, undrar du kanske nu. Men av någon anledning tar det inte speciellt mycket energi av mig att sminka mig, men däremot tar det energi att kamma håret.

Att det tar längre tid att sminka sig än att kamma håret spelar ingen roll för mig, tidåtgången har ingen betydelse för mig hur mycket energi en viss sysslar tar. Och är inte det så för alla människor? Många människor orkar arbeta tre timmar i sträck utan paus, men däremot skulle de förmodligen inte orka hoppa på ett ben en timme i sträck trots att en timme är en kortare tid än tre timmar.

Som tur är tyckte Lotta om min föreläsning (igår var första gången hon hörde mig föreläsa), och hon vill samarbeta med mig trots mitt okammade hår. Och jag lovade henne att försöka skärpa till mig lite i framtiden så att jag ser lite proffsigare ut på mina kommande föreläsningar! 😉