Kategoriarkiv: Aspergers syndrom

4 typiska egenskaper hos tjejer med Aspergers syndrom

Share Button

När jag föreläser, är det många som frågar mig om Aspergers syndrom tar sig uttryck på ett annat sätt hos kvinnor än män. Tyvärr finns det otroligt lite forskning på området, men det som jag ofta sett och hört från läkare och psykologer är att:

1. Flickor med Aspergers syndrom kan vara lugnare än pojkar. Om flickan inte får tillräckligt mycket hjälp och stöd i skolan, drar sig flickan kanske undan och blir passiv, vilket gör att omgivningen inte alltid märker att flickan i verkligheten har stora svårigheter.

2. Tjejer med Aspergers syndrom kan ibland bli otroligt duktiga sociala kameleonter. De kanske lägger otroligt mycket energi på det sociala samspelet och kan vara riktigt duktiga på att härma sin omgivning. De kanske lär sig utantill vad man förväntas säga i olika situationer, vilken ansiktsmimik man borde använda osv, vilket gör att man ibland måste skrapa på ytan för att märka hur otroligt mycket tjejen faktiskt anstränger sig jämt.

3. Tjejer med Aspergers syndrom kan ibland använda mer mimik än killar. Den typiska bilden av Aspergers syndrom är att mimiken är mycket sparsam, men det är inte alltid så hos alla. För mig är det nästan tvärtom för jag har ofta fått höra att min mimik är otroligt livfull.

4. Specialintressen hos tjejer med Aspergers syndrom kan vara mer ålderstypiska, dvs sådana som även andra tjejer i samma ålder kan intressera sig för, t ex djur eller kändisar. Det som däremot skiljer dessa specialintressen från andra tjejers intressen är intensiteten. Om läkaren inte skrapar på ytan och märker hur mycket tid tjejen egentligen lägger på att läsa om djur eller att lära sig fakta om kändisar, kan läkaren tänka: ”men det är ju vanligt att vara intresserad av djur och kändisar i den åldern”, och tjejen förblir utan diagnos.

Slutligen är det inte skrivet i sten att alla vi tjejer med Aspergers syndrom måste fungera på det ovanstående sättet. Aspergers syndrom tar sig uttryck på olika sätt hos olika tjejer, och det finns även killar med Aspergers syndrom som passar in i den ovanstående beskrivningen. Därför bör man aldrig generalisera!

Share Button

4 anledningar till att jag älskar att ha Aspergers syndrom

Share Button

Inte sällan pratas det om nackdelarna med Aspergers syndrom och autism, men det som ofta glöms bort är att det även kan finnas mycket positivt i det. Visst, jag tycker att det finns vissa nackdelar med att ha Aspergers syndrom men å andra sidan älskar jag min Asperger och skulle aldrig vilja byta bort det. Varför då? Jo, för att:

1. Mina specialintressen ger mig lycka och mening i livet. Jag behöver inte andra människor eller andra omständigheter för att uppnå lycka, mina specialintrssen räcker för mig. Många har varit förvånade när jag sagt att jag aldrig någonsin i hela mitt liv haft tråkigt när jag är hemma. Det skulle aldrig hända att jag skulle bli uttråkad för jag har ju mina älskade grammatikböcker hemma, och grammatik är mitt stora specialintresse.

2. Jag har en enorm drivkraft. Tyvärr har jag en mycket begränsad mängd energi, men i vissa perioder kan jag däremot jobba väldigt intensivt. Jag skrev min debutbok på tre månader eftersom jag jobbade så koncentrerat och intensivt. När jag bestämde mig för att börja leva hälsosamt, slutade jag äta socker och började motionera. Jag gick ner 30 kg på ett år, och det var hur enkelt som helst! Det enda som behövdes var en stark vilja.

3. I likhet med många andra personer med Aspergers syndrom älskar jag rutiner, och därför har jag utnyttjat situationer och lyckats skapa riktigt bra rutiner. Mina rutiner innehåller bland annat att leva hälsosamt och nyttigt, och därför äter jag inte vitt socker, gluten, färg- och tillsatsämnen, sötningsmedel osv och äter endast mat lagad från grunden. Eftersom jag mår bra av ett rutinbundet liv, känner jag aldrig någonsin sug efter godis, kakor och andra onyttigheter.

4. Jag blir inte lika påverkad av andra människor runt omkring mig eftersom jag lever i en egen bubbla. När jag var barn och tonåring, kände jag visserligen en stor press att bli normal eftersom mina klasskamrater och lärare sa rakt ut till mig att jag borde förändras. Men om ingen säger något till mig, känner jag ingen press att vara som alla andra. Därför har det inte fått mig att må dåligt att media visar upp smala, skönhetsopererade modeller. Att jag ser människor som har perfekta kroppar utan celluliter får mig aldrig att känna att jag inte duger som jag är. 

Share Button

Nackdelarna med att ha Aspergers syndrom

Share Button

Jag har fått önskemål om att skriva ett inlägg om vad som är det svåraste med att ha Aspergers syndrom eller autism. Vad som upplevs som svårt skiljer sig otroligt mycket från person till person, men tack vare mitt jobb som Aspergerinformatör har jag träffat otroligt många Aspergare och många som jag pratat med håller med om att bland annat de följande punkterna kan göra livet svårt:

1. Att alltid bli missförstådd. Det kan vara otroligt jobbigt att leva i en värld där nästan ingen förstår en och ens avsikter. När man försöker vara trevlig, kan andra tycka att man är otrevlig och oförskämd. Ibland kan människor bli arga på en utan att man förstått vad man gjort för fel men de har varit säkra på att man sårat dem med flit. När man försöker förklara hur man känner i olika situationer, kan andra människor inte alltid sätta sig in i våra känslor.

2. Att leva med en osynlig funktionsnedsättning. Det faktum att Aspergers syndrom är en osynlig funktionsnedsättning gör att vi blir ifrågasatta och sedda som lata, ouppfostrade eller bortskämda personer. Om en elev med Aspergers syndrom får ett eget vilorum i skolan, kan andra barn och deras föräldrar få för sig att Asperger-barnet använder diagnosen som en ursäkt för att få extraförmåner. Om andra människor får höra att jag har boendestöd, får jag förvånade blickar och frågor som: ”men vad behöver du det till för?” eller: ”Åh, vad lyxigt det måste vara att ha någon som städar hemma hos en”. Andra människors bemötande och okunskap kan göra livet riktigt svårt.

3. Att det kan vara svårare att hitta vänner och en partner. Vissa personer med Aspergers syndrom, bland annat jag själv, trivs ensamma, och alla är inte ens intresserade av att skaffa vänner. Men det finns även många med Aspergers syndrom som känner sig ensamma och lyckas inte hitta vänner trots att de verkligen försöker. När man dessutom har annorlunda behov än majoriteten och inte har så mycket gemensamt med andra människor, kan det vara svårt att hitta människor att umgås med.

Trots att jag ibland har stunder då jag önskar att jag var som alla andra, skulle jag innerst inne aldrig vilja byta bort min Aspergers syndrom även om jag fick chansen. Jag trivs med att vara annorlunda, och Aspergers syndrom är för mig ett normaltillstånd. Om jag skulle ta bort min Aspergers syndrom skulle jag bli en helt annat person, och jag trivs med att vara Paula. Aspergers syndrom är både min allra största tillgång och min största svårighet.

Share Button

Varför får man en neuropsykiatrisk diagnos?

Share Button

När man har Aspergers syndrom och/eller andra neuropsykiatriska diagnoser, har man ofta de drag och svårigheter som även många andra människor har, men i en mycket större grad. Och det är just denna gradskillnad som gör att många människor har svårt för att förstå sig på oss som har Aspergers syndrom.

Om vi var döva, blinda eller satt i rullstol, skulle andra människor förmodligen ha förståelse för att vi inte klarar av exakt samma saker som andra människor. Men förutom att neuropsykiatriska diagnoser är s.k osynliga funktionsnedsättningar och våra svårigheter inte alltid syns utåt, har vi svårt för saker som de flesta andra människor tycker är jobbiga. Vem tycker exempelvis inte att det är jobbigt att åka kommunalt, jobba heltid eller att göra hemsysslor? Vilket barn tycker inte att det är jobbigt att gå i skolan, att sitta i ett stökigt klassrum eller att stå i kö? 

Men skillnaden ligger i om svårigheterna faktiskt är en funktionsnedsättning och hindrar en från att exempelvis försörja sig själv och från att leva ett s.k vanligt liv. Att man blir hindrad att leva som andra människor är just det som är avgörande om man får en neuropsykiatrisk diagnos eller ej. Om ett barn exempelvis tycker att det är så jobbigt att gå i skolan att hen absolut inte kan gå dit, eller att det är så jobbigt att stå i kö att hen inte kan gå ut alls från hemmet för risken finns att man måste köa på exempelvis toaletter eller nöjespark, är hen hindrad att leva som andra barn. Och det är bland annat i just sådana situationer neuropsykiatriska diagnoser ställs.

När läkarna utreder om ett barn exempelvis har Aspergers syndrom, tar läkaren naturligtvis hänsyn till att de allra flesta barn tycker att det är jobbigt att gå i skolan och att göra läxor. Professionella läkare är dessutom medvetna om att dåliga hemförhållanden och andra trauman kan påverka ett barns beteende, och därför är det viktigt att utreda vad som är vad. Vad beror på diagnosen och vad skulle kunna bero på uppväxten?

Ibland blir människor upprörda när de får läsa om diagnoskriterierna för Aspergers syndrom eftersom de anser att alla människor besitter dessa egenskaper. Men det handlar absolut inte om att man bara tycker att livet är ”lite jobbigt” utan man klarar faktiskt inte av att uppfylla de krav som ställs på en. Och det är därför man får en diagnos! 

Share Button

Hur klarade sig personer med Asperger förr i tiden?

Share Button

Det faktum att fler och fler diagnostiseras med Aspergers syndrom och autism har fått många människor undra vad denna plötsliga ökning av diagnoser beror på och hur vi med autismspektrumtillstånd klarade oss förr i tiden utan diagnoser.

Vissa människor tror att ökningen beror på att det faktiskt idag finns fler personer som uppfyller diagnoskriterierna, men jag har alltid misstänkt att antalet personer som uppfyller diagnoskriterierna för Aspergers syndrom inte ökat utan ökningen beror på att dagens läkare har bättre kunskap om Asperger och att vården har blivit duktigare på att identifiera autismspektrumtillstånd. Enligt ny forskning stämmer min teori.

”Hur klarade sig personer med Aspergers syndrom förr i tiden när diagnoser inte ställdes?”, frågar människor mig ibland. Jag har funderat på samma fråga, och jag tror att det är olika från person till person.

Vissa Asperger-barn hamnade förmodligen i OBS-klasser eftersom de ansågs vara ouppfostrade och inte kunde anpassa sig till skolans regler, och andra kanske försökte anstränga sig så hårt att de utvecklade psykiska problem och kanske blev diagnostiserade med diverse personlighetsstörningar.

Vissa kan ha mått så dåligt utan stöd och anpassningar att de kanske hamnade snett i livet i vuxen ålder, och andra kan ha passat in i dåtidens tydliga regler och katederundervisning i skolan, vilket innebar att man inte behövde ta lika mycket initiativ och det inte var lika stökigt i klassrummen som det är idag. Och några kan ha haft turen att hitta ett bra jobb inom sin nisch och klarade sig därmed bra i arbetslivet.

Jag har funderat en del på mitt eget liv och undrat vad som hade hänt med mig om jag inte hade fått diagnosen. Förmodligen hade jag inte ens levt idag. Under min barndom och tonårstid tänkte jag ofta på att det hade varit bättre om jag hade varit död: jag kunde inte uppfylla de krav som skolan ställde på mig, och jag blev deprimerad. När jag blev vuxen blev allt bara värre. Förutom att arbeta på heltid, förväntades man även helt plötsligt kunna sköta hushållet.

Asperger-diagnosen som jag fick i 24-årsåldern kom som en räddning för mig. Förutom stöd och hjälp fick jag även bekräftelse på att jag faktiskt var annorlunda på riktigt och att annorlundaskapet inte bara var min inbillning. Visst överlevde jag utan en diagnos, men idag överlever jag inte bara utan jag lever också! 🙂

Share Button

Nej, min Asperger har inte försvunnit!

Share Button

”Men din Asperger måste ha försvunnit nu, du verkar så normal”, är något jag ofta får höra. Att Aspergers syndrom eller autism skulle försvinna med träning är en vanlig fördom, men jag är precis lika autistisk nu som förut. Det enda som är annorlunda nu jämfört med min barndom är att jag idag hunnit bli vuxen. Jag har hunnit leva i den här världen i 36 år långa år, och med försök och misstag har jag lärt mig hur andra människor tänker och vilka regler som råder i den här världen.

När jag var barn, hade jag inte lika mycket livserfarenhet, och därmed förstod jag inte alltid hur andra människor tänkte och resonerade. Särskilt starkt minns jag en händelse i min barndom: Jag och en vän höll på att leka, och helt plötsligt bestämde vi att vi skulle åka på en cykeltur. ”Ska vi göra det nu med en gång?”, undrade jag varpå min vän svarade: ”Ja, nu med detsamma.”

Sagt och gjort. Vi hämtade våra cyklar ur cykelförrådet. När vi hade våra cyklar klara, fick min kompis syn på en nära vän till henne som hon hälsade. Men det stannade inte där: hon ville stå utanför cykelförrådet och växla några ord med henne innan vi skulle åka! Efter att min vän hade stått där pratandes med henne i ett par minuter, blev jag arg och åkte på cykelturen utan henne. ”Men vart ska du?”, undrade min vän, men jag svarade inte. Hon förtjänade inget svar i mina ögon.

”Men vaddå?”, undrade både vännen och min mamma efteråt. Men i mina ögon hade vännen begått ett allvarligt svek mot mig: hon hade ju lovat mig att vi skulle åka på en cykeltur med en gång, och nu bröt hon sitt löfte: det hade ju inte alls ingått i våra planer att hon skulle stå och prata med någon annan innan vi skulle åka. Hon hade inte bara ljugit för mig utan jag hade också tvingats att anpassa mig till förändringen som hon i mina ögon hade skapat i onödan. Jag hatade sådana här förändringar för inget blev som jag hade tänkt mig. Det blev kaos i min hjärna för jag var tvungen att tänka annorlunda.

Så här tänkte jag när jag var barn. Jag tyckte att det var mycket viktigt att alla, inklusive jag själv, skulle hålla sig till alla planerna. Om det var jag själv som hade lovat en vän att åka med henne på en cykeltur med en gång och jag fick syn på en annan vän till mig, sa jag till den andra vännen att jag inte hann prata för jag kunde ju inte bryta mitt löfte. Om det inte ingick i de urprungliga planerana att jag skulle stanna en halvminut extra någonstans för att växla några ord med någon innan cykelturen, gjorde jag aldrig det. Jag ville nämligen hålla alla mina löften och inte avvika från de ursprungliga planerna det minsta lilla!

Skulle jag agera på samma sätt idag och bli arg om en vän till mig ville avvika från våra ursprungliga planer lite grann? Nej. Betyder det att min Aspergers syndrom har försvunnit? Nej, inte alls.

Att jag inte skulle bli arg idag beror på att jag iakttagit andra människor under hela min livstid, och så småningom har jag lärt mig att andra människor inte ser det som ett bokstavligt löfte om man säger att man ska åka på en cykeltur med en gång. Jag har också lärt mig att det inte betyder att andra har ljugit för mig om de plötsligt vill göra något annat än vad man bestämt. Det kan alltid uppstå oväntade händelser, och andra människor har ofta ett större behov än jag att kunna avvika från de ursprungliga planerna.

Jag tycker fortfarande inte om spontanitet, oväntade händelser och planavvikelser, men jag har lärt mig att anpassa mig. Vilket inte alls betyder att jag skulle ha mindre Aspergers syndrom än förut för så är det inte! Jag har helt enkelt fått mer livserfarenhet och vet därmed hur de sociala samspelsreglerna i den här världen fungerar.

Share Button

Aspergers syndrom som en funktionsnedsättning

Share Button

De här dagarna har jag skrivit om att man både kan se Aspergers syndrom eller autism som en funktionsförmåga eller en funktionsvariation, men det är inte alla som ser det på det sättet. Vissa ser sin autism som ett stort handikapp och en funktionsnedsättning. Idag skriver jag ett exempel på en fiktiv person som ser sin Aspergers syndrom som en funktionsnedsättning:

Lisa är 38 år och fick sin Asperger-diagnos i 20-årsåldern. Hon är inte speciellt intelligent och har inga specialbegåvningar, men å andra sidan ligger hennes IQ fortfarande inom den normala gränsen så därmed har hon ingen utvecklingsstörning. Idag har hon lärt sig att leva med sina egenheter och lever ett ganska bra liv, men hennes högsta önskan är ändå att bli av med sin Aspergers syndrom. Asperger har  hindrat henne från att göra det hon vill, och dessutom uppfyller inte hon de positiva Aspie-kriterierna utan hennes Aspergers syndrom visar sig på ett annat sätt. Hon fick diagnosen av följande anledningar:

Kommunikation: Lisa har otroligt svårt att förmedla sina känslor med hjälp av kroppsspråk. Omgivningen tycker att hon alltid ser arg ut även om hon skulle vara glad. Hon får ofta höra att hon borde le ibland, men det är svårt för henne. Av någon anledning ler hon endast inombords, men utåt sett ser hon alltid ledsen ut även om hon skulle vara glad. Människor undviker ofta henne eftersom de inte tycker att hon ser speciellt trevlig ut. Hon har inte lyckats ändra på sitt kroppsspråk trots att hon verkligen har försökt.

Dessutom misstolkar hon ofta andra människor eftersom hon inte kan se om de exempelvis är ledsna eller har bråttom och inte hinner prata. Därför framstår hon som hänsynslös.

Socialt samspel: Lisa har otroligt svårt för mentalisering, det vill säga svårt för att förstå andra människors tankar och känslor. Hon kan inte alls förstå hur hennes handlingar påverkar andra människor. Nu i vuxen ålder vet hon om att världen inte kretsar kring henne, men ändå glömmer hon bort att andra människor kan bli sura om hon kommer en timme försent eller om hon för oväsen mitt i natten. Hon försöker sätta sig in i andra människors situation och fundera på hur hon själv skulle reagera om hon fick vänta på andra människor i en hel timme eller om andra inte respekterade hennes nattsömn, men hon glömmer bort det ibland. Det tar för mycket energi av henne att ta hänsyn till andra hela tiden eftersom den förmågan inte är automatiserad hos henne. Därför hamnar hon ofta i konflikter med andra människor.

Dessutom tycker Lisas omgivning att hon saknar gränser. Hon kan ställa frågor som kan uppfattas som alltför privata, och därför tar omgivningen avstånd från henne. Hon lider mycket av det faktum att andra människor inte tycker om hennes sätt att vara. Hennes högsta önskan är att kunna skaffa vänner och en partner, men nästan ingen orkar vara i hennes sällskap under en längre tid. Hon har lagt mycket energi på att försöka förändra sig och hennes psykolog har försökt ge henne tips kring vilka saker som kan vara bra att tänka på när man umgås med andra, men hon tycker att det är otroligt svårt. Hon blir ledsen över att andra människor uppfattar henne på fel sätt och tror att hon är egoist.

Begränsade intressen och beteenden: Lisa har inga specialintressen som skulle ge henne lycka i livet, men däremot har hon ett otroligt starkt behov av rutiner och klarar inte av förändringar. Till och med en så liten förändring som att hennes föräldrar hade bytt platser med varandra vid matbordet kunde göra henne så förtvivlad när hon var barn att hela hennes dag var förstörd. Nu i vuxen ålder är hennes rutinbundenhet en av anledningarna till att hon har svårt för att hitta en partner: nästan ingen skulle gå med på att  exempelvis alltid behöva tänka på var man ska förvara alla saker. Lisa framstår som oflexibel, men i själva verket handlar hennes oförmåga att hantera förändringar om att hennes värld består av smådetaljer, och när en pytteliten detalj förändras, vänds allt upp och ner. Därför måste hon alltid ha alla saker på sin plats och hon tolererar inga föränringar.

Lisa har även stereotypiska rörelser och viftar ofta med händerna. Hon fick lära sig redan som barn att man inte bör vifta i andra människors sällskap eftersom detta kan framstå som udda, och därför tänker hon på det när hon är med andra människor. Men det känns stressigt för henne att inte få vifta.

Annorlunda perception: Lisa är otroligt känslig för ljud och lukter. Hon måste alltid ha öronproppar på sig när hon ska till stan för att slippa få ont i öronen, och hennes luktkänslighet är så stark att hon inte klarar av att åka kommunalt eftersom hon inte klarar av parfymdofter. Dessutom är hon så pass känslig för beröring att hon inte klarar av att skaka hand och att hon inte kan duscha eftersom de små vattendropparna kan kännas som små nålar mot huden. Därför badar hon istället. Hemma är det inget problem, men hon kan inte sova över hos andra människor under längre perioder om de saknar badkar.

Ojämn begåvning: Trots att Lisas intelligens ligger inom den normala gränsen, är det otroligt svårt för Lisa att lära sig att sköta hushållet, hon har ännu större svårigheter med det än Calle. Och till skillnad från Calle är inte hennes omgivning inte speciellt tolerant för dessa svårigheter. Om hon hade haft några specialbegåvningar, hade omgivningen kanske haft lättare att acceptera hennes svårigheter, då hade de kanske tänkt: ”Men Lisa är så intelligent/kan sjunga så otroligt bra/är extremt språkbegåvad, så det är logiskt att hon inte kan exakt allt.”

Men tyvärr har inte Lisa några speciella begåvningar, och inte heller är hon mer intelligent än någon annan. Hennes ojämna begåvning yttrar sig istället i att hon inom vissa ämnen är medelmåtta men att hon däremot inom andra ämnen har betydande svårigheter. Dessutom är Lisa en kvinna, och många människor ställer högre krav på kvinnor att kunna sköta hushållet.

Eftersom Lisas Aspergers syndrom hindrar henne från att leva det liv hon vill samt att det har orsakat stora svårigheter för henne, ser hon sin Asperger som en funktionsnedsättning.

Share Button

Aspergers syndrom som en funktionsvariation

Share Button

De här dagarna har jag skrivit fiktika exempel på olika personer som påverkas av sin Aspergers syndrom på olika sätt. Igår skrev jag en fiktiv personbeskrivning på en person som ser sin Aspergers syndrom som en funktionsförmåga, och idag skriver jag om en person som istället ser det som en funktionsvariation:

Anna är 20 år och blev diagnostiserad med Aspergers syndrom som 15-åring. Aspergers syndrom är delvis en tillgång för henne, delvis en svårighet. Men eftersom det finns strategier och hjälpmedel för de flesta av hennes svårigheter, har hon idag möjligheten att koncentrera sig på sina styrkor istället. Därför ser hon sin Aspergers syndrom som en funktionsvariation. Hon har fått diagnosen av följande anledningar:

Kommunikation: Anna har ofta fått höra att hon inte använder tillräckligt mycket mimik i kommunikationen. Hennes kroppsspråk och mimik är mycket sparsamma, och många tycker att hon pratar för tyst. När hon var yngre, tyckte hon att det var jobbigt att hon ofta blev missförstådd, men nu i vuxen ålder har hon lärt sig att leva med det. ”Alla har sina problem i livet, och det här är ett av mina”, brukar hon resonera.

Socialt samspel: Anna har en tendens att missförstå andra människor. Hon tänker exempelvis väldigt bokstavligt. När hon var barn, förstod hon inte att frågan: ”kan du öppna fönstret?”, faktiskt inte betydde om hon hade förmågan att öppna fönstret utan det betydde att hon faktiskt borde öppna fönstret och dessutom med en gång! Hon förstod inte heller att meningen: ”Det var trevligt att du kom i tid” när hon kom en timme försent faktiskt var ironisk, utan hon trodde att hon hade missuppfattat tiden och hade kommit i tid trots allt!

Anna har dessutom svårt för ytligt småprat. Hon vet inte hur man småpratar om vädret, och därför klarar hon inte av ett jobb som kräver en god social förmåga. Däremot har hon inga problem med att föra djupa diskussioner, och hon har lyckats hitta likasinnade personer som vänner. Hellre en eller två väldigt nära vänner än flera ytliga kontakter, så resonerar hon.

Hennes annorlunda sätt att fungera socialt var ett stort handikapp för henne när hon var barn, men när hon fick sin Asperger-diagnos kunde hon börja förklara för omgivningen att hon behöver tydliga instruktioner samt att man måste undvika ironi när man pratar med henne. Vissa människor tycker till och med att det är bra att hon tänker bokstavligt eftersom man alltid kan lita på att det hon säger stämmer samt att det inte finns några dolda budskap mellan raderna.

Bristande central koherens/svårigheter att se sammanhang: Omgivningen tycker ofta att Anna hakar upp sig på onödiga detaljer. Hon har ofta svårt att förstå vad hennes samtalspartners försöker förmedla för henne eftersom hon fastnar för detaljer som ingen annan tänker på. Om någon exempelvis gör ett litet grammatiskt fel, blir Anna störd och rättar personen, och andra kan tycka att det är irriterande. Hon har svårt för att lyssna på samtal eller läsa en text om det finns sådana här småfel.

Å andra sidan kan Anna använda sitt detaljtänkande i yrkeslivet. Eftersom hon ser alla stavfelen med en gång, jobbar hon som korrekturläsare, och hon arbetar mycket snabbt.

Begränsade intressen och beteenden: När Anna var liten, älskade hon att läsa telefonkataloger och brukade prata mycket om det för andra. Till skillnad från Calles intresse för musik, är inte telefonkatalog-intresset lika accepterat av omgivningen, och därför blev hon mobbad i skolan. Men nu i vuxen ålder är hon mycket intresserad av smink istället. Hon vet allt om olika sminkmärken, vilka produkter det finns i marknaden, vilka färger som passar ihop med varandra osv. Däremot skulle hon inte kunna jobba som makeupartist eftersom hon har svårt för att prata med människor hon inte känner så väl, så hon har detta intresse som en hobby istället.

Exekutiva funktioner: Anna har en dålig tidsuppfattning och svårt att komma igång med viktiga sysslor. Men det stör inte hennes vardag eftersom hon har lösningar på allt: för den dåliga tidsuppfattningen finns det appar, och för att komma igång med sysslor använder hon scheman. Det fungerar mycket bra.

Anna upplever att hennes Aspergers syndrom ställde till det för henne när hon var yngre, men idag har hon lärt sig att använda sina styrkor på rätt sätt, hon får leva i en miljö som passar henne samt hon har hittat strategier för de flesta av de svårigheter hon har. Därför ser hon sin Asperger som en funktionsvariation.

Share Button

Aspergers syndrom som en funktionsförmåga

Share Button

Under de åren jag har föreläst om Aspergers syndrom har jag träffat tre olika sorters Aspergare: De som ser sin Asperger som en funktionsförmåga, de som ser det som en funktionsvariation och de som ser det som en funktionsnedsättning. Sedan finns det också de som tycker att Asperger kan vara allt detta på en och samma gång.

De som ser sin Asperger som en funktionsnedsättning får ibland höra att de måste ändra på sin attityd, men det behöver inte alls vara attityden det är fel på! Aspergers syndrom kan yttra sig på olika människor på helt olika sätt, och svårigheterna kan också ha enormt stora gradskillnader. Om man ser sin Aspergers syndrom som en funktionsnedsättning, kan man ändå ofta uppnå en bra livskvalitet om man får leva i rätt miljö.

Eftersom jag ibland får frågor varför helt olika slags personer får Asperer-diagnoser och hur det kommer sig att vi Aspergare kan se vår diagnos på olika sätt, kommer jag de här dagarna skriva tre exempel på fiktiva personer som ser sin Asperger på olika sätt och påverkas olika av sin Aspergers syndrom. Här är det första exemplet:

1) Calle är 32 år gammal, blev diagnosiserad med Aspergers syndrom som barn och ser sin Asperger som en funktionsförmåga. I skolan hade han det jobbigt, men han är otroligt intelligent, har många talanger och känner igen sig i de flesta av Tony Attwoods positiva Aspie-kriterier. Han fick sin Asperger-diagnos pga följande orsaker:

Begränsade intressen/beteenden: Calle är otroligt musikalisk och mycket bra på att sjunga. Redan när han var barn, var musik hans stora specialintresse och nästan det enda han pratade med sina andra människor om. Hans ständiga babblande om sitt specialintresse var mycket störande skolan för både klasskamraterna och läraren: han hade svårt att lyssna på andra människor om samtalsämnet inte råkade handla om musik, han avbröt läraren på lektionerna om lektionen inte handlade om musik och han orkade inte göra läxor eftersom det enda han gjorde var att sjunga, men med åldern har han lärt sig att han inte ska prata om sitt specialintresse alltför för mycket.

Om han nu i vuxen ålder glömmer bort det ibland och råkar prata lite för mycket om musik gör ändå inte speicllet mycket eftersom musik ändå är ett ämne många kan relatera till. Idag livnär han sig på musiken och har blivit rik eftersom han kan sjunga otroligt bra. Många människor beundrar honom för hans talang.

Kommunikation: Calle har svårigheter att tolka andra människors kroppsspråk och svårt att bedöma vilket humör de är på. Att han inte kan bedöma andra människors känslolägen spelar inte så stor roll eftersom han inte har nära relationer med andra människor utanför familjer, och alla familjemedlemmar är alltid tydliga mot honom.

Calle har ett litet barn och han har svårt att tolka barnets signaler. Men det gör inte speciellt mycket eftersom det finns människor som fortfarande ser det som kvinnans uppgift att ta hand om barn trots att samhället förändrats lite de senaste åren. Calle har endast hand om sitt barn varannan helg, så det är mamman som sköter det mesta kring barnet.

Socialt samspel: Calle har otroligt svårt för att sätta sig in i andra människors känslor, och därför har han svårt för att få relationer att hålla och han har aldrig haft nära vänner. Men det spelar ingen roll eftersom han alltid varit en ensamvarg och trivs ensam. Att få sex är däremot inget problem för honom. Han behöver inte ens ragga själv eftersom han ser bra ut och kvinnorna kommer till honom när han uppträder. Långvariga, djupa relationer vill han däremot inte ha eftersom han blir stressad av att ha för nära kontakt, men det spelar ingen roll eftersom han är nöjd med sitt liv som det är.

Calles svårigheter för socialt samspel märktes redan i skolan: han lekte aldrig med andra barn, vilket inte var något problem för honom, men de vuxna oroade sig för hans ensamhet. Men han har helt enkelt inget behov av andra människors sällskap eftersom han inte behöver andra människor. Det enda han behöver är musik.

Omgivningen kan tycka att Calle är alldeles för ärlig, och det blev ett stort problem i skolan när han sårade sina klasskamrater hela tiden genom att säga alltför ärligt vad han tyckte om deras nya kläder, men nu i vuxen ålder har han lärt sig vad man får och inte får säga i olika situationer. Calle är otroligt intelligent och tänker logiskt, och när han fått sådana här sociala regler förklarade för sig, förstår han oftast det mesta. Nuförtiden har han fortfarande den sociala ärligheten kvar, men endast i lagom mängd. Hans familj uppskattar hans ärlighet och förmåga att säga rakt ut vad han tycker och tänker.

Annorlunda perception: Calle blir lite trött om han är bland människor alltför länge eftersom han ser alla detaljer och saknar filter, men det spelar ingen roll eftersom han bor i ett lugnt område ute på landet. Han måste dock alltid ha solglasögon på sig när han uppträder, annars blir det för mycket intryck för hans hjärna, men det gör ingenting.

I skolan kunde han inte koncentrera sig i ett vanligt klassrum om klassrummet hade mönstrade gardiner, men nu i vuxen ålder har han lärt sig att han inte ska ha för mycket detaljer framme om han ska koncentrera sig. Nuförtiden kan hans otroligt skarpa syn vara en funktionsförmåga istället: nyligen följde han med sina föräldrar med på lägenhetsvisningar eftersom han såg alla småfelen i alla lägenheter med en gång.

Ojämn begåvning: Trots att Calle är otroligt intelligent och kan sjunga så bra, har han väldigt stora svårigheter att lära sig att laga mat, och därför äter han vara halv- och helfabrikat. Han tycker till och med att det är svårt att knäcka ägg. I hemkunskapslektionerna i skolan var det ett problem, men hans omgivningen är väldigt tolerant idag och ser det genom fingrarna eftersom han är så bra på att sjunga. De tänker: ”Äsch, han har ju Aspergers syndrom och kan därför sjunga så bra, därför är det logiskt att han har svårt för vissa andra saker”. Calle har också mycket svårt för att städa, men inte heller det spelar någon roll: i och med att han tjänar så pass mycket pengar, har han råd att skaffa hemhjälp.

Omgivningen tycker inte att det är konstigt att Calle har dessa svårigheter. Calle är ju en man, och många människor i hans omgivning ser fortfarande hemsysslor som en kvinnogöra. Många unga män äter ju halvfabrikat, så de ser det inte som speciellt märkvärdigt med det.

Eftersom Calle har kunnat göra sin Aspergers syndrom till en styrka, han har specialtalanger samt har turen att kunna leva ett liv som passar honom, är det inte konstigt att han ser sin Asperger som en funktionsförmåga.

Share Button

Aspergers syndrom: en funktionsnedsättning, funktionsvariation eller en funktionsförmåga?

Share Button

Det som jag upplever som bland det svåraste i mitt jobb som Aspergerinformatör är att försöka ge en mångsidig bild av Aspergers syndrom och autism. Det är inte alltid lätt med tanke på att vi Aspergare är så extremt olika, har olika svårigheter i olika grader samt att vi även kan se vår diagnos på helt olika sätt. Vissa ser det som en funktionsnedsättning, vissa som en funktionsvariation och andra som en funktionsförmåga. Och vissa tycker att Asperger kan vara allt detta beroende på vilket sammanhang man befinner sig i.

Vissa Aspergare har en mycket bestämd uppfattning om vad Aspergers syndrom bör ses som. När jag kallat Asperger för en funktionsvariation eller en funktionsförmåga, har många Aspergare blivit arga på mig och sagt att om jag tar upp positiva saker, finns risken att andra människor inte förstår att vi kan lida enormt mycket och att vi faktiskt kan ha stora svårigheter som inte syns utanpå.

När jag däremot kallat Asperger för en funktionsnedsättning, har jag också fått kritik från andra Aspergare eftersom dessa personer anser att det endast är det oförstående samhället och andra människors dåliga bemötande som orsakar att vissa Aspergare har det jobbigt, en funktionsnedsättning är ett nedsättande ord samt att det som anses vara normalt skiljer sig otroligt mycket beroende på vilken tidsepok och kultur man lever i.

Att vi Aspergare kan ha så här olika uppfattningar om vad vår diagnos bör kallas för visar hur otroligt brett autismspektrat är. Som Aspergerinformatör försöker jag vara neutral och inte ta ställning till frågan huruvida Aspergers syndrom bör ses som en funktionsnedsättning, funktionsvariation eller en funktionsförmåga. Istället tar jag upp alla dessa begrepp på mina föreläsningar och säger till åhörarna att det råder olika åsikter kring vad Aspergers syndrom bör kallas som. Detta av följande anledningar:

1) Jag vill ge en så mångsidig bild av Aspergers syndrom som möjligt och visa för allmänheten att vi Aspergare är olika, tycker olika och ser vår diagnos på olika sätt. Om jag skulle ta ställning, skulle risken finnas att åhörarna skulle ta till sig min syn på frågan, men jag vill ju visa att syndromet kan betyda olika saker för olika människor.

2) Jag anser inte att det finns vare sig rätt eller fel svar på frågan vad Aspergers syndrom bör kallas som. Det finns otroligt många faktorer som kan avgöra hur en person ser på sin diagnos, som t ex miljön personen lever i, hur just hens Aspergers syndrom yttrar sig, vad hen har för personlighet, hur hen skulle vilja leva sitt liv, om hen har fler diagnoser samt om hen har specialtalanger eller ej. Enligt min erfarenhet kan specialtalanger ibland väga upp även större svårigheter, men om man däremot inte har specialtalanger alls, kan även mindre svårigheter kännas mycket handikappande. Ibland kan en och samma person se på sin diagnos på olika sätt under olika livsskeden.

Eftersom jag tycker att detta är ett otroligt intressant ämne, kommer jag blogga om ämnet de här dagarna och fortsätta analysera kring den stora frågan: vad är Aspergers syndrom? En funktionsnedsättning, en funktionsvariation eller en funktionsförmåga? Eller kanske allt detta på samma gång?

Share Button