Kategoriarkiv: Exekutiva funktioner

Så här motiverar man personer med nedsatta exekutiva funktioner

Share Button

I mitt förra inlägg skrev jag om hur vi med Aspergers syndrom och andra npf-diagnoser ofta kan skjuta upp viktiga uppgifter eftersom vi kan ha svårt att komma igång. Det är många som har frågat mig hur man kan motivera personer med nedsatta exekutiva funktioner. Här kommer några tips:

1. Vissa av oss upplever att vi inte orkar diska, betala räkningar och dylikt om uppgiften känns alldeles för tråkig för oss. Ibland kan det hjälpa med en belöning efteråt för då kan uppgiften plötsligt kännas mycket mer meningsfull. OBS! Använd endast belöningar om personen ”bara” tycker att uppgiften är tråkig. Om personen blir utmattad eller ångestfylld av uppgiften bör man aldrig pusha personen!

2. Fråga personen hur hen skulle vilja att du hjälpte hen. Ibland räcker det med påminnelser via mejl eller korta telefonsamtal, men ibland krävs det att du står bredvid och ser till att uppgiften blir gjord alternativt hjälper personen att utföra uppgiften.

3. Se till att personen även slutför uppgiften. Jag skulle sluta diska om jag hade en boendestödjare som gick hem och tänkte: ”men Paula vet ju hur man diskar och hon håller på att diska nu så nu kan jag lika gärna gå hem”. Och det hjälper inte om min boendestödjare skulle säga till mig: ”de här kartongerna ska kastas i grovsopsrummet”. Om hon inte följer med mig och ser till att jag kastar kartongerna så finns en överhängande risk att kartonerna kommer att ligga kvar i hallen i flera år!

4. Vissa personer med Aspergers syndrom mår bra av rutiner och scheman. Kolla gärna om det hjälper personen att skriva ett skriftligt schema med alla måsten i stil med: Tvätt klockan 13 på måndagar, betalning av räkningar klockan 18 på tisdagar och så vidare.

5. Tvinga aldrig personen till något hen inte vill och tjata aldrig på personen. Det kan ge motsatt effekt. 

Share Button

Sluta se bristande exekutiva funktioner som lathet!

Share Button

Det är vanligt att vi med neuropsykiatriska diagnoser som Aspergers syndrom, autismspektrumtillstånd och ADHD låter bli att göra viktiga uppgifter. Och detta trots att vi ofta teoretiskt sett skulle både ha orken och den praktiska förmågan att utföra uppgiften i fråga. Anledningen till att uppgifter ändå inte blir gjorda är ofta att vi kan ha svårt att ta tag i saker, en svårighet som på ett finare språk heter bristande exekutiva funktioner. Därför kan vi behöva en boendestödjare eller någon annan som pushar oss.

OBS! Att vi kan låta bli att göra uppgifter behöver inte alltid handla om att vi har svårt att ta tag i saker. Ibland låter vi bli att göra uppgifter eftersom dessa är alldeles för krävande som till exempel städning i mitt fall, ibland är själva uppgiften ångestfylld och ibland har vi inte heller orken att göra uppgifterna i fråga för vi måste spara på vår energi. Det skulle inte hjälpa mig ett dugg om jag hade en boendestödjare som tvingade mig att städa för jag har helt enkelt inte orken. Man bör aldrig, aldrig pusha en person att göra uppgifter hen inte klarar av eller orkar göra, och man bör inte heller tjata! Man bör endast pusha en person att göra uppgifter hen själv bedömer att hen klarar av att göra och som själv tycker att hen behöver påputtning.

En uppgift som jag låter bli att göra är att öppna posten. Detta trots att jag skulle vara kapabel att öppna posten rent praktiskt, men jag gör aldrig det ändå. Varför då? Jo, jag skjuter upp det och därför blir det helt enkelt inte gjort. Det har inte hjälpt mig att skriva lappar, göra en rutin av brevöppnandet eller liknande. Det tar helt enkelt energi att tvinga mig själv, och innan jag hade boendestöd gick det till och med så långt att jag sköt upp postöppnandet tills jag såg ett brev från inkassoföretag. Först då fick jag ett adrenalinrus i kroppen och öppnade posten och betalade räkningen med en gång. Numera händer aldrig sådana saker längre eftersom min boendestödjare ser till att jag öppnar posten.

Jag har otaliga gånger försökt göra fungerande rutiner av postöppnandet men det har helt enkelt inte fungerat. Precis på samma sätt som många människor som skulle vilja börja leva hälsosamt mycket väl vet vilken mat som är hälsosam och nyttig och de skulle ha den praktiska förmågan att sluta äta onyttigt och börja motionera, men de saknar motivationen. Därför kontaktar de ofta Viktväktare och andra föreningar som motiverar dem att äta bättre. På samma sätt behöver jag mina boendestödjare som ser till att jag öppnar posten. Mina boendestödjare är helt enkelt mina viktväktare.

Sluta se bristande exekutiva funktioner som lathet! När man saknar förmågan att ta initiativ, behöver vi motivation utifrån istället för tjat!

Share Button

Neuropsykiatriska diagnoser och planeringssvårigheter

Share Button

Å ena sidan sägs det att personer med Aspergers syndrom gillar struktur och planering, men å andra sidan har många aspergare svårigheter med exekutiva funktioner, vilket bland annat kan innebära just planeringssvårigheter. Vissa kan ha lätt för att planera i vissa situationer samtidigt som man har stora planeringssvårigheter inom andra.

Trots att jag har lätt för att planera min tid och ekonomi, har jag stora svårigheter att planera vad jag exempelvis behöver ha med mig när jag ska resa iväg. Visst, om jag ska föreläsa och övernatta en natt på föreläsningsorten, vet jag av erfarenhet att jag behöver kläder, pyjamas, föreläsningsmanus, laptop, smink samt sminkborttagare och andra hygienartiklar och böcker. Men vad behöver jag om jag åker till mina föräldrar i Finland och stannar där en vecka? Och blir det annorlunda om jag istället blir borta i två veckor? Hur mycket kläder ska jag ta med mig exakt?

När jag var gift, hade jag det otroligt lätt: det var alltid min dåvarande man som packade min resväska utan att jag bad om det, vilket jag var mycket tacksam för. Han hade helt enkelt märkt att jag hade svårt att planera och därför ville han hjälpa till. De första åren efter skilsmässan fortsatte han ibland att packa mina väskor om han visste att jag skulle resa iväg någonstans, men annars försökte jag klara mig själv. Jag hade nämligen otroligt dåligt samvete för att han hjälpte mig hela tiden! Och det var när jag började packa mina resväskor själv som mina föräldrar fick en stor chock. En gång när jag skulle vara hos dem i 14 dagar, hade jag bland annat tagit med mig 11 par skor och i princip hela min garderob!

Naturligtvis undrade mina föräldrar vad som hade hänt plötsligt och varför jag hade börjat ta med mig hela min garderob när jag inte hade gjort det tidigare. De trodde att det var något påhitt jag plötsligt hade kommit på, men så var det inte alls: nu försökte jag ju bara klara mig själv och packa min resväska själv, och jag visste inte alls hur man packade! Hur visste man vad man behövde och inte behövde?

”Ta inte med dig för mycket kläder nu”, sa mina föräldrar till mig varje gång innan jag skulle åka till dem. Men jag kunde ändå inte följa deras råd för jag visste inte vad ”för mycket” betydde rent konkret i det här fallet. Jag fortsatte att ta med mig lika många par skor till Finland men lämnade i princip allt annat hemma i Stockholm för de hade sagt att jag inte skulle ta med mig för mycket kläder! Därför behövde jag plötsligt köpa nya kläder i Finland när jag upptäckte att jag inte hade tagit med mig tillräckligt mycket kläder.

När jag tog upp problemet med min boendestödjare, började vi alltid bestämma tillsammans inför varje resa vilka plagg jag behövde ta med mig och vilka plagg och skor jag skulle lämna hemma. Vi bestämde också att 4 par skor räcker gott och väl för 14 dagar, fler skor än så behöver jag inte. Och det är en bra tumregel jag har börjat använda, och det fungerar mycket bra! 🙂

Share Button

En annorlunda strategi att lösa dåliga exekutiva funktioner

Share Button

Eftersom jag jobbar som Aspergerinformatör, innebär mitt jobb flera resor och hotellövernattningar. Om jag måste åka långt för att komma till föreläsningsorten, brukar det bli minst en hotellövernattning så att jag slipper spendera en hel dag på resande fot.

Dessa resor och hotellövernattningar kräver en aktivitet som jag har mycket svårt för – nämligen packande. Om jag sover över på föreläsningsorten, behöver jag förutom föreläsningsmanuset och min bok även packa med mig mobiltelefon, mobilladdare, min bärbara dator, plånbok, smink, sminkborttagning och andra hygienartiklar, klädombyte till dagen efter osv. Och eventuellt även någon av mina älskade grammatikböcker som jag kan läsa innan jag sover.

När jag reser iväg, kan jag lösa packandet på två sätt:

1. Planera i förväg vilka kläder och vilken grammatikbok jag vill ha med mig, och packa dagen innan. Fördelen med detta alternativ är att packandet redan är gjort dagen innan, nackdelen är däremot att det går helt emot min natur att göra saker i förväg.

2. Lämna planeringen och packandet till sista minuten. Fördelen är att jag slipper stressa över packandet i förväg, nackdelen att det blir lite stress innan jag ska iväg och risken finns att jag glömmer bort exempelvis min tandborste eller något annat viktigt.

De allra flesta människor skulle förmodligen välja alternativ 1, men inte jag. Varför? Jo, för att alternativ 1 skulle innebära betydligt mer stress för mig. Jag har i likhet med många andra människor med Aspergers syndrom och autism dåliga exekutiva funktioner, vilket bland annat innefattar förmågan att komma igång med viktiga saker. Det är mycket svårt för mig att tvinga mig själv att göra saker i tid när det inte är bråttom.

Visst, jag skulle absolut kunna tvinga mig själv. Men om jag tvingade mig själv att packa dagen innan, skulle jag inte vara motiverad och jag skulle behöva anstränga mig till mitt yttersta för att bestämma mig vad jag ska ha med mig. Då tänker min hjärna nämligen: ”du behöver inte bestämma dig nu Paula, du har tid”. Och om jag tvingar mig själv, bränner jag ut mig. Därför börjar jag istället alltid packa strax innan det är dags för mig att åka iväg, då har jag tack vare adrenalinruset mycket lättare att bestämma mig vad jag ska ta med mig, och packandet tar inte lika mycket energi.

Jag skulle ljuga om jag sa att det inte innebär någon stress alls att packa i sista minuten, men stressen är minimal och jag behöver bara stressa under tiden jag packar, vilket är ungefär 10-15 minuter. På en skala från 0 till 10 är min stressnivå kanske ungefär på 4 när jag packar i sista minuten jämfört med 8 som stressnivån skulle ligga på om jag planerade och packade dagen innan. Ibland händer det att jag glömmer att ta med mig min tandborste, sminkborttagning eller något annat, men det är ingen fara jag kan alltid köpa med mig det jag behöver på föreläsningsorten. Så länge jag har med mig pengar, tågbiljetten och föreläsningsmanuset, vilket jag ser till att jag har, gör det inte så mycket.

Att jag bejakat det faktum att jag gör saker i sista minuten och att jag tillåtit mig själv att packa i sista sekunden inför mina jobbresor har verkligen räddat mig. Det har gjort att jag har orkat fortsätta hålla föreläsningar om Aspergers syndrom så här länge! Jag vet att min metod är kontroversiell och många andra tycker att jag gör fel, men den här metoden fungerar utmärkt för mig! 😉

Share Button

Ibland behöver vi Aspergare lite betänketid

Share Button

Precis som jag skrivit tidigare, kan vi med Aspergers syndrom och autism ibland ha svårt för att fatta snabba beslut i och med att vi ofta har brister i våra exekutiva funktioner. Om jag inte får betänketid, kan det ibland hända att jag fattar helt tokiga beslut.

Idag hade jag ett mycket svårt beslut att fatta. Jag hade haft tid kl 10:15 hos Arbetsförmedlingen, och kl 13 skulle jag ha läkartid i en annan stadsdel. När jag var klar med Arbetsförmedlingen, funderade jag på om jag skulle åka hem emellan eller om jag skulle äta lunch i stan istället och fördriva lite tid på någon lunchrestaurang innan läkartiden.

Jag funderade fram och tillbaka och försökte ta hänsyn till alla smådetaljer för att komma fram till vad som var bäst för mig, men det var inte lätt. Om jag skulle åka hem, skulle jag hinna vara hemma endast en halvtimme, vilket skulle betyda att jag bara skulle hinna äta lunch och ta en kort tupplur i 10 minuter innan jag skulle behöva åka igen. Det kanske inte skulle vara värt det med tanke på att det tar nästan 10 minuter för mig att gå hem från tunnelbanan och jag hatar att promenera i onödan när jag är trött?

Men å andra sidan kändes det som att jag behövde lite ensamtid och en tupplur. Vad skulle ta mest energi av mig just idag: att slippa det onödiga åkandet och promenaderna, eller åka och gå fram och tillbaka och få 30 minuters ensamtid inklusive 10 minuters tupplur? Hur såg min energikvot ut idag?

Att fatta sådana här beslut är inte lätt eftersom jag har olika energikvoter: vissa dagar tar det extremt mycket energi av mig att promenera, medan andra dagar tar det energi av mig att ständigt vara bland människor. Så vad gällde idag? Jag behövde sätta mig ner och fundera i ca en kvart innan jag kom fram till att det var bäst att åka till stan. Och det visade sig vara rätt beslut, inte minst med tanke på att tänkandet hade tagit lång tid och jag därmed hade fått ännu mindre tid på mig om jag hade velat åka hem.

Ibland har andra människor blivit trötta på mig när jag inte kan fatta sådana här beslut, och då har de försökt fatta beslutet åt mig. Det har exempelvis hänt flera gånger att andra människor har frågat mig om jag vill ha mat, och när jag försökt lista ut när jag åt senast och försökt känna efter om jag varit hungrig eller mätt, har de bestämt sig att jag ska äta. Då har jag lyssnat på deras råd och blivit illamående efteråt om jag trots allt varit alldeles för mätt och egentligen inte borde ha ätit. Eftersom jag har svårt för att tolka sinnesintryck och andra signaler från kroppen och inte alltid förstår om jag är hungrig eller mätt, kan det lätt hända att jag fattar fel beslut om jag inte får tid att känna efter.

Istället för att andra människor ska försöka pusha mig att fatta ett beslut så fort som möjligt, önskar jag att de istället hjälpte mig med att komma fram till hur jag mår. Om jag inte vet om jag borde äta eller inte, blir jag glad om de frågar mig när jag åt senast och hur mycket, och då kan de svara om jag borde vara hungrig nu eller inte. Om jag inte vet hur mycket ork jag har, blir jag glad om andra människor hjälper mig med att komma fram till hur mycket aktiviteter jag har den närmaste tiden och hur mycket jag har sovit, och sedan kan vi tillsammans komma fram till vad som är bäst för mig.

Share Button

Att höra av sig

Share Button

När man har svårt med exekutiva funktioner, vilket många av oss med Aspergers syndrom eller autism har, kan det vara riktigt svårt att ta tag i saker. Själv har jag också svårt för det. Men ibland har jag varit i situationer då omgivningen tyckt att jag haft svårt att ta tag i saker när problemet i själva verket varit att jag inte varit tillräckligt motiverad.

När jag var barn, tjatade min mamma på mig att jag var alldeles för dålig på att höra av mig till mina vänner och att jag borde ta tag i det. Efter att mamma hade tjatat tillräckligt mycket gjorde jag det till slut, men jag gjorde det bara för att göra henne nöjd. Anledningen till att jag var dålig på att höra av mig var att det inte var viktigt för mig ha vänner för min egen skull, utan endast för mammas skull. Och därför var jag inte tillräckligt motiverad att höra av mig till andra människor.

”Nu måste du ringa Anna och Pia, annars kommer de tröttna på dig och försvinna”, sa mamma, och då blev jag rädd. Jag visste inte varför det var viktigt att mina vänner inte skulle försvinna, men eftersom mamma ofta skrämde mig med det, kändes det som att det av någon anledning absolut inte fick hända. Och därför ringde jag till dem med en gång.

Trots att mamma menade väl, blev allt väldigt fel. På det här sättet lärde jag mig nämligen att jag ska höra av mig till andra människor för att göra dem nöjda, och inte för att jag själv vill det. Därför började jag höra av mig till andra människor och pratade med dem länge i telefon och träffade dem även om jag själv inte ville det, och det här beteendet fortsatte ända till vuxen ålder. Men tack vare min psykolog började jag till slut förstå att jag inte behöver höra av mig till andra bara för att de förväntar sig det och att jag inte alltid behöver vara tillgänglig.

Idag mår jag bra, och det beror mycket på att jag lever på mina egna villkor och gör vad jag själv vill på fritiden. Under perioden jag är stressad svarar jag exempelvis inte alltid i telefon och ringer inte alltid tillbaka. Jag tvingar aldrig mig själv att höra av mig till någon under perioder jag behöver vara ensam, utan jag gör det bara när jag själv orkar.

Share Button

Att anpassa sitt tankesätt

Share Button

Enligt autismforum visar studierna att vi som har Aspergers syndrom har svårt för att vara flexibla i vårt tänkande och bryta invanda mönster. Jag har på mina föreläsningar träffat anhöriga till personer med Aspergers syndrom eller autism som sagt att deras närstående har svårt för att acceptera om man exempelvis inte går exakt på den restaurangen som den här personen har tänkt att de skulle göra. Då kan personen med Aspergers syndrom ha svårt för att anpassa sig till den nya situationen.

De flesta människor jag har umgåtts med har alltid tyckt att jag haft lätt för att anpassa mig och att jag är flexibel i mitt tankesätt. Många ser mig nästan som för flexibel eftersom jag haft en tendens att sätta andras behov före mina egna.

Men det som inte syns utåt är hur energikrävande det är för mig att hela tiden anpassa mig. När jag var yngre, var jag arg på personer som ständigt ändrade på tider och kom fem minuter försent eftersom jag alltid själv var noga med att hålla tider. Om de tider man bestämt alltid hålls, blir jag inte lika trött i hjärnan för då behöver jag inte tänka annorlunda, anpassa mig till nya omständigheter och lägga energi på att stå på olika ställen och vänta på andra människor.

Men idag vet jag om att det kan vara energikrävande för andra människor att passa tider till sekunden, och därför har jag blivit mer förstående för att alla inte alltid kommer i tid. Jag vet idag att alla fungerar olika. Om någon kommer försent idag, säger jag ingenting och visar inte utåt vilken kaos det blir i min hjärna om någon ständigt ändrar på tider. Så utåt sett kan det se ut som att jag kan anpassa mig till nya omständigheter eftersom jag så gärna vill anpassa mig till samhället och visa förståelse för människor som har svårare än jag att hålla tider.

Det har blivit en bra kompromiss för mig att tänka på andra människor och anpassa mig när jag är ute men att göra saker på mitt sätt när jag är hemma. Hemma måste jag nämligen tillåta mig själv att hålla mig till mitt tankesätt för att undvika kaos. Jag kan ha otroligt svårt att göra saker som inte tillhör mina normala rutiner. Tidigare hade jag en smutsig grytlapp hur länge som helst i köket, och när andra människor sa till mig att den skulle vara lätt att ta med sig den till tvättstugan och tvätta den tillsammans med min andra tvätt, blev det ändå inte gjort eftersom tvättning av grytlappar inte tillhör mina vanliga tvättrutiner.

Anledningen var att jag helt enkelt inte orkade tänka annorlunda och ta med mig grytlappen till tvättstugan: min energi räckte inte till det eftersom det hade krävt avvikning från mina normala tvättrutiner. Att hämta grytlappen från köket skulle visserligen bara ha krävt några extrasteg, men själva processen skulle ha tagit mycket mer energi än så. Bland annat därför är det viktigt för mig att ha en boendestödjare för hon kan hjälpa mig att göra saker jag inte är van vid att göra.

Däremot tycker jag inte att man kan kalla oss med Aspergers syndrom för oflexibla. Ingen skulle förmodligen orka ständigt göra saker som tröttar ut hjärnan totalt, och det tröttar ut min hjärna att plötsligt behöva tänka annorlunda. Ute måste jag ju anpassa mig ibland, men för att må bra måste jag kunna hålla mig till mina rutiner när jag är hemma.

Share Button

Att ta tag i saker

Share Button

Ibland har vi med Aspergers syndrom extremt svårt för att ta tag i saker. Själv har jag extrasvårt med saker som avviker från mina rutiner.

Igår hade jag bankärenden i stan men förblev utan hjälp eftersom mitt ID-kort hade gått ut 2013. Jag försökte legitimera mig med mitt finska pass, men det godkändes inte som en ID-handling eftersom det inte står mitt svenska personnummer i passet. Passet i kombination med mitt gamla svenska ID-kort gällde inte heller trots att mitt personnummer står i mitt gamla ID-kort. ”Det är bara att förnya ditt svenska ID-kort”, förklarade kvinnan bakom disken för mig.

Jag suckade. För mig är det inte att ”bara göra det”. Jag har försökt tvinga mig själv sedan 2013 men det har tagit emot. Anledningen till att det tar emot är att det avviker från mina dagliga rutiner att ansöka om ett ID-kort, vilket betyder att jag måste tänka på saker jag vanligtvis inte tänker på. Och det gör mig trött att tänka. När jag var sjukpensionär, tog det aldrig mig så här lång tid att ta tag i saker, men nuförtiden tar föreläsningarna all min energi, och därför bli mina exekutiva funktioner ännu sämre.

I somras bestämde jag mig för att ta tag i saken. Jag kom så pass långt att jag gick till fotografen och tog bilder på mig själv för ett ID-kort samt beställde ett personbevis. Efter det blev jag så trött att jag inte orkade göra mer, och för ett tag sedan läste jag att man inte ens behöver ha med sig bilder och personbevis när man ansöker om ID-kort! Jag hade alltså gjort allt i onödan!!

Får se om jag kommer att orka skaffa ID-kort i år, eller om det skjuts fram till 2016 eller t  om till 2017! 😉

Share Button

En båtresa och en föreläsning

Share Button

Den senaste tiden har jag börjat åka hemifrån i sista minuten när jag ska på föreläsningsresor. Förut kunde jag för säkerhets skull vara på flygplatsen tre timmar innan flygets avgång, men nuförtiden blir det ofta en och en halv timme innan. Och samma sak när jag åker tåg eller båt till föreläsningsorterna.

Förut orkade jag planera resan i tid började packa och lämnade hemmet tillräckligt tidigt. Det tog energi att tvinga mig själv att komma igång eftersom jag saknar en startknapp pga mina dåliga exekutiva funktioner, men jag reste ju bara ett par gånger om året så det gick bra. Nuförtiden krävs det däremot att jag har superbråttom för att jag ska orka komma igång med packandet, och därför måste jag stressa varje gång. För att jag ska börja göra det tidigare krävs det hård disciplin och mycket fokus, vilket är svårt när man har Aspergers syndrom och ADD.

Varför har problemet blivit värre då? Jo, det handlar egentligen inte om att problemet blivit värre utan det handlar om att jag börjat resa oftare. För att jag ska orka fortsätta föreläsa måste jag göra mitt liv så enkelt som det bara går.

För dig låter det kanske motsägelsefullt att jag använder ordet ”enkelt” när det handlar om att lämna allt till sista minuten, men för mig är det faktiskt svårt att göra viktiga saker i tid. När min hjärna vet om att jag kan göra uppgiften senare, är jag inte tillräckligt motiverad trots att jag vet att det innebär viss stress att göra allt i sista minuten. Om jag börjar göra saker för tidigt, fungerar inte min hjärna och jag måste säga till mig själv hela tiden: ”packa nu Paula” och en annan del av mig tjafsar emot: ”äsch, det där kan jag göra senare”.

Jag måste egentligen alltid koncentrera mig när jag packar, men jag måste koncentrera mig ännu mer om jag börjar packa för tidigt. Jag vet att det låter konstigt, men några av er som har Aspergers syndrom eller ADHD/ADD kanske vet vad jag pratar om.

Igår straffades jag återigen för att jag hade lämnat allt till sista minuten: jag var tvungen att ta en taxi till Vikingterminalen, och det kostar ju pengar. Till råga på allt kom inte taxin i tid så jag fick ringa och fråga var taxin var någonstans när jag insåg att klockan hade blivit mycket. Jag var ju bara tvungen att hinna till båten eftersom jag inte får missa en föreläsning!

Till slut kom taxin, men istället för att åka den raka vägen till Vikingterminalen åkte chauffören en omväg. Jag skällde ut honom, vilket inte alls är typiskt mig men jag var stressad. Han bad om ursäkt och sa att hans GPS hade visat fel! Till slut var jag trots allt på Vikingterminalen 50 minuter före båtens avgång. När jag kom till hytten, insåg jag att jag hade en vanlig C-hytt istället för en ekonomihytt som jag hade trott att jag hade. Då var kvällen räddad!

Nu är jag snart framme i Helsingfors. Ikväll blir det en föreläsning i Kausala (ja, du läste rätt, jag föreläser ikväll trots att det är fredag) och sedan kommer det bli en hotellövernattning i Lahtis. 

Share Button

Nu bär det av mot Finland!

Share Button

Nu har jag haft en mycket välbehövd vilovecka efter min föreläsning i Kuwait. Och idag bär det av mot Finland! Imorgon kommer jag göra en tidningsintervju, och på söndag fyller mitt lilla gudbarn 1 år och jag ska på hans kalas. Och nästa vecka börjar föreläsningarna.

Efter mina föreläsningar nästa vecka kommer jag flyga tillbaka hem och stanna här i tre dagar, men efter det är det dags att flyga tillbaka till Finland och föreläsa där igen! Så det kommer bli mycket flygande för mig de närmaste veckorna.  Vilken tid att julen är snart här för då kommer jag få vila ordentligt!

Som bekant har många av oss med Aspergers syndrom och ADHD/ADD brister i våra exekutiva funktioner. I mitt fall innebär det bland annat att jag har svårt att komma igång med saker om jag inte har superbråttom, och därför har jag lämnat packandet till sista stunden. Jag börjar alltid packa ett par timmar innan jag ska till flygplatsen, tidigare än så kan jag inte börja packa. Det går bara inte, oavsett om jag vill eller inte.

Att jag inte börjar packa i tid handlar inte om brist på vilja utan om att jag faktiskt saknar en motor, dvs en startknapp, när jag inte har superbråttom. Då har jag ingen motivation, och när motivationen saknas, kan jag inte komma igång med uppgifter eftersom jag inte kan tänka klart då. Då kan jag inte bestämma mig vad jag behöver ta med mig, eftersom min hjärna bara tänker: ”äsch, jag kommer ändå kunna packa lite senare”. Då skulle bara packandet bli halvdant gjort, och jag skulle bli helt utmattad sedan eftersom jag lagt min energi till att tvinga mig själv.

Om jag däremot vet om att jag verkligen har bråttom, får jag ett adrenalinrus i kroppen, och då kommer jag igång med packandet. Hur konstigt det än låter, kan jag inte ändra på detta. Det här är något jag måste leva med trots att det innebär att jag måste stressa varje gång jag ska iväg. Men hellre acceptera sig själv som man är än att försöka ändra på sig själv, så resonerar jag 🙂

Share Button