Kategoriarkiv: Motorik och automatisering

Om skolgympa

Share Button

Många barn med Aspergers syndrom och autism har svårt för skolgympa. Dels för att många av oss med Aspergers syndrom kan ha motoriska svårigheter, men dels för att lagsporter i gympan ofta innebär mycket socialt samspel.

Själv tyckte jag inte om gympa alls för oftast spelade vi olika bollsporter. Jag tyckte att det var svårt att hålla koll på var mina lagkamrater var och samtidigt skulle man vara beredd på att fånga bollen. Det var energikrävande, och jag var alltid helt slut efter gympalektionerna. Självklart blev jag alltid vald sist när vi skulle bilda lag, och varje gång jag var förkyld och var friad från gympan kändes som en lottovinst. Därför tyckte jag om att vara förkyld.

Redan tidigt i min barndom började jag se fram emot dagen då jag skulle vara klar med skolan för jag hade bestämt att jag aldrig skulle motionera igen. När jag skulle bli vuxen, skulle jag äntligen kunna leva ett stillasittande liv och röra på mig så lite som möjligt. Det hade jag bestämt mig för jag hatade ju gympa.

Och så blev det faktiskt när jag blev vuxen. Jag började röra på mig så lite som möjligt och i början av 20-årsåldern hade jag 30 kilo övervikt. Mitt BMI var över 30, vilket klassas som fetma och inte bara övervikt. Men jag ville ändå inte börja motionera. Jag hade ju lärt mig från gympalektionerna att all motion innebar ångest, och det ville jag inte utsätta mig för igen.

Först några år senare när jag en artikel och kost och motion i en tidning förstod jag plötsligt att motion inte bara handlade om tråkig skolgympa, socialt samspel och ångestfyllda bollsporter. Nej, man kunde cykla, springa eller promenera också. Det viktigaste var att man rörde på sig på något sätt och det var inte meningen att motion skulle kännas ångestfyllt. Jag köpte hem en motionscykel, började cykla med den en halvtimme om dagen och stormtrivdes med min nya livsstil.

Nu efteråt är jag tacksam att jag till slut upptäckte att motion inte bör vara samma som ångest, men samtidigt tycker jag att det är tråkigt att skolgympan förstörde så mycket för mig. Därför tycker jag att alla gympalärare borde fundera på vad som är syftet med skolgympan. Är syftet att främja god hälsa eller är syftet att tortera barnen och tvinga dem till ångestfyllda aktiviteter till vilket pris som helst? Jag antar att syftet är det förstnämnda, och därför är det viktigt – så länge det är möjligt- att låta barnen välja själva på vilket sätt de vill röra på sig på gympalektionerna. Om barnet inte vill delta i lagsporterna, kan hen kanske springa, cykla eller hoppa hopprep. Det viktiga är att man rör på sig, inte hur man gör det.

Share Button

Aspergers syndrom och simultankapacitet

Share Button

Vissa människor med Aspergers syndrom och autism, däribland jag själv, har en dålig simultankapacitet, vilket innebär att man har svårt att göra och/eller tänka på två saker samtidigt. Om jag kan tänka på andra saker samtidigt när jag gör en syssla eller inte beror på vilken syssla det handlar om.

Om jag ska duscha, måste jag koncentrera mig mycket på vad jag gör eftersom duschandet är för mig en svår syssla, och därför kan jag inte tänka på andra saker när jag duschar. Men om jag ska vara i skogen och plocka blåbär, har jag inga problem med att prata eller tänka på annat samtidigt eftersom blåbärsplockandet är en syssla som är lugnande och går automatiskt för mig.

Med detta sagt tycker jag ändå inte om att gå ut i skogen och plocka blåbär tillsammans med andra människor om det är så att vi är först hemma hos någon och sedan går därifrån tillsammans till skogen. Det tar nämligen energi av mig att gå från en plats till en annan om jag måste vara social samtidigt, och det tar energi av mig att byta om från mina vanliga kläder till skogskläder samt att byta aktiviteter. För att jag ska orka lägga energi på det, vill jag helst göra det ensam. Men om blåbärsplockning är den enda aktiviteten vi gör den dagen och vi ses direkt i skogen, är det inga problem.

När jag var gift och skulle ut, var jag jättearg på min man om han plötsligt sa något till mig för då kunde jag inte packa längre. Det beror på att jag måste koncentrera mig och tänka noga på vad jag gör när jag packar. Det kunde exempelvis hända att jag skulle lägga SL-kortet i min väska, men när han sa något till mig, kom jag av mig och glömde helt bort vad det var jag skulle göra. I sådana situationer kunde det hända att jag fortsatte gå runt med SL-kortet i handen och råkade till slut lägga det i kylskåpet eller något annat ställe där det definitivt inte skulle vara, och sedan hittade jag inte det längre. För att jag ska kunna koncentrera mig fullt ut på vad jag gör, är det viktigt för mig att andra människor är tysta när jag packar min väska.

När man har Aspergers syndrom eller andra neuropsykiatriska diagnoser, kan det hända att man måste lägga extremt mycket energi på sådana här småsaker som andra tar för självklarheter. De flesta andra människor har till skillnad från mig lätt för att duscha, packa och förflytta sig från en plats till en annan, och därmed behöver de inte lägga någon energi på det. Därmed är det inte konstigt att de inte har några problem med att göra aktiviteter tillsammans med andra och att de till och med tycker att det är roligt.

Share Button

Det som är lätt för andra är inte lätt för mig

Share Button

Många av oss med Aspergers syndrom och autism måste ofta lägga energi på saker som andra människor gör automatiskt. Vardagliga saker som går av sig självt för andra och som andra inte ens tänker på måste vi ibland lägga enormt mycket energi på.

En sak som inte går automatiskt för mig är att använda mina sinnen, i synnerhet syn, lukt, och känsel. Jag har tidigare berättat för er att jag inte har några problem med att ha på mig varma stövlar i sommarvärmen. Visst, jag har lärt mig att märka om det är varmt eller inte genom att lägga energi på att känna efter, men det är inte alltid jag orkar tänka. Ibland måste jag bara tillåta mig själv att slappna av.

Den senaste tiden har jag dessutom börjat bli medveten om att många andra människor har en förmåga att se automatiskt utan att behöva kommandera sin hjärna att tolka synintryck. Inte heller behöver de anstränga sig för att inte hamna i ett viloläge.

Många människor påstår att man ser med ögonen, men jag håller inte med: jag ser i alla fall inte med ögonen utan med hjärnan! Även om mina ögon är öppna, ser jag inte vad som händer runt omkring mig om jag inte medvetet ”tvingar” min hjärna att se och att koncentrera sig noga. På samma sätt som vissa dyslektiker måste lägga energi på att uppfatta vad som står i texter, måste jag lägga energi på att uppfatta vad som händer runt omkring mig.

Pga att jag inte ”ser” automatiskt, kastar jag inte gammal mat i kylskåpet för jag ser oftast inte att det ens finns gammal mat i kylskåpet när jag öppnar det. Jag öppnar inte alltid dörren till människor som har händerna fulla eftersom min hjärna oftast inte registrerar vad den ser och jag därmed inte uppfattar att de behöver min hjälp att öppna dörren om de inte säger det rakt ut. Jag skulle aldrig kunna skaffa barn eftersom jag då skulle behöva lägga all min energi på att tvinga mig själv att se vad barnet gör. Och eftersom jag inte skulle orka överanstränga min hjärna hur länge som helst, skulle barnet lätt kunna hamna i fara.

Ju äldre jag blir, desto mer påverkar automatiseringssvårigheterna mitt liv. Förut inbillade jag mig att jag skulle kunna lära mig att se automatiskt om jag övade. Jag jobbade på dagis, och jag jobbade i flera månader i Österrike som au pair. Tyvärr blev jag utbränd båda gångerna eftersom jag behövde anstränga mig extremt mycket för att kunna tolka alla synintryck. Efter att ha varit utbräd många gånger och ha arbetat över min egen förmåga orkar inte min hjärna anstränga sig lika mycket som förut.

Många andra med Aspergers syndrom fungerar precis tvärtom. Deras hjärna registrerar exakt allt de ser, och därför kan inte många Asperger-barn koncentrera sig om det är för mycket detaljer framme i klassrummet. Jag däremot måste anstränga mig mycket för att ens uppfatta att det är mycket saker framme, och därför stör det mig inte speciellt mycket om det är stökigt.

Share Button

Att utföra enklare arbetsuppgifter

Share Button

När jag var hos läkaren förra veckan, förklarade han för mig att Försäkringskassan förmodligen kommer att vilja att jag testar om jag klarar ett enklare jobb innan jag ansöker om sjukersättning på deltid. Sjukpenning kan jag ju få ett tag utan problem, men för att få sjukersättning behövs det betydligt mer. Om jag inte orkar föreläsa om Aspergers syndrom varje vecka, kommer jag kanske enligt Försäkringskassan orka utföra enklare arbetsuppgifter som inte tar lika mycket energi.

Jag blev glad. Så det fanns enklare arbetsuppgifter än att resa till föreläsningsorter och föreläsa? Klart jag ville testa det! Och jag som hade trott att föreläsningsjobbet var det enklaste som fanns, men om det fanns något jobb som skulle ta ännu mindre energi av mig, skulle jag såklart kunna testa det för att slippa leva på bidrag.

Jag frågade läkaren vilka slags enklare jobb han tänkte på. Döm om min förvåning när han svarade: ”Att exempelvis lägga böcker i hyllor på ett bibliotek”. Skojade han med mig? Att lägga böcker i hyllor och att utföra andra praktiska uppgifter kräver ju en god automatiseringsförmåga, och när man aktivt måste tänka på allt man gör och använda faktaminnet istället för automatiserade minnen, är alla sådana jobb bland det svåraste som finns! Det är redan svårt för mig att kamma håret och borsta tänderna, och jag orkar inte ens lägga böcker i hyllor hemma. Människor som tycker det är enkelt att städa eller lägga böcker i hyllor är i mina ögon mycket intelligenta.

Sanningen är att det skulle vara mycket enklare för mig att söka till universitet och läsa exempelvis till beteendevetare än att jobba på Samhall som städare, sortera böcker i hyllor på ett bibliotek eller arbeta på lager. Jag skulle visserligen inte orka plugga på universitetet på hel- eller ens halvtid, men om jag var tvungen att välja mellan att jobba på ett bibliotek 2 timmar i veckan och sortera böcker eller läsa på universitetet 5 timmar i veckan och plugga till beteendevetare, skulle jag välja att plugga. Det skulle vara så otroligt lättare för mig och inte kräva lika mycket arbete med hjärnan. Så vad menade läkaren egentligen?

Snart slog det upp för mig att det i samhällets ögon är enklare att utföra praktiska sysslor än att föreläsa om Aspergers syndrom eller att studera vid universitet och att det är jag som är avvikande som tycker annorlunda, och det beror på min ojämna begåvningsprofil. Men det är helt naturligt för mig att tycka att det är enkelt att kunna många språk och att föreläsa och svårt att borsta tänderna och att lägga böcker i bokhyllor, och därför tar det alltid tid för mig att komma ihåg att de flesta andra människor tycker annorlunda. Jag måste ställa om min hjärna och försöka se världen ur andra människors synvinkel för att förstå hur de tänker.

Jag förklarade för läkaren att jag redan genomgått en arbetsförmågebedömning, och han hittade pappret bland sina journaler. Hoppas detta räcker för Försäkringskassan som underlag för jag orkar verkligen inte testa svåra arbetsuppgifter just nu! Det enda jag orkar göra är att utföra enklare arbetsuppgifter som att föreläsa och blogga.

Share Button

Att skicka julkort

Share Button

Att leva med Aspergers syndrom är för mig att leva i en värld vars traditioner man inte förstår eller har svårt för. En tradition som jag inte orkat följa är att skicka julkort.

När jag var yngre, gjorde jag det ibland för mamma pushade mig, men jag slutade för länge sedan. Varför? Jo, för att jag märkte att jag inte orkade. Jag vill ju gärna göra mitt liv så enkelt som det bara går, och att skicka julkort är en mycket komplicerad uppgift för mig som innehåller flera steg. För det första måste jag komma ihåg att köpa julkort och sedan ta hem dem. De får inte bli skrynkliga och jag får inte råka spilla mat och dricka på dem, vilkte inte alltid är lätt för mig att tänka på, klumpig som jag är.

Därefter får jag leta efter alla adresser, och oordningssam som jag är skulle det ta mycket tid och energi för jag har ingen adressbok. Sedan måste jag lägga frimärken på julkorten, vilket skulle innebära att jag antingen skulle behöva köpa frimärken eller försöka hitta några på min plånbok som är full av gamla kvitton som jag inte orkat slänga. Mina boendestödjare försöker påminna mig om att tömma gamla kvitton från plånboken regelbundet och visst, det låter som en mycket bra idé men jag orkar helt enkelt inte. Sådana uppgifter tar mental energi liksom alla andra uppgifter då jag måste tänka och fatta beslut. Och i detta fall skulle det stora beslutet vara vilka kvitton jag borde spara och vilka jag borde slänga. Ibland har jag slängt kvitton som jag egentligen borde ha sparat, vilket jag bittert fått ångra eftersom jag inte kunnat reklamera kläder som jag köpt.

Och till slut måste jag komma ihåg att ta julkorten med mig någon gång jag går ut och lägga dem i brevinkastet. Eftersom jag ofta lämnar hemmet i sista minuten när jag ska iväg, skulle det kräva lite extra planering och jag skulle behöva gå hemifrån lite tidigare, vilket är något som inte är speciellt lätt för mig. Det kräver mental styrka och stark vilja.

Visst, jag skulle kunna göra allt detta. Men jag har märkt att mitt liv blir så otroligt mycket enklare när jag inte skickar julkort till någon. Då får jag ta det lugnt innan jultiden och njuta av tiden då jag inte har speciellt många föreläsningar. Och då kan jag spara min energi till andra saker.

Share Button

Att gå i högklackade

Share Button

När jag föreläser om Aspergers syndrom och berättar om mina svårigheter med grov- och finmotoriken, tar många för givet att jag skulle ha svårt för att gå i högklackade. Eftersom jag är klumpig och måste hålla koll på hur jag går, borde det fungera så rent logiskt.

Men sanningen är att jag inte alls har svårt för att gå i högklackade, jag tycker inte att det är svårare att hålla balansen i dem än i platta skor. Tydligen går många andra tjejer mycket mer vingligt och osäkert än jag. Jag har ofta fått höra från människor att det ser ut som jag nästan är proffs i att gå i högklackade och att jag verkar ha bra balans. När jag har bråttom, springer jag ofta i högklackade, t om i rulltrappor, vilket andra människor ofta har kommenterat och de har undrat om jag inte är rädd för att ramla.

Men nej, det är jag inte. Jag är inte ett dugg räddare för att ramla i högklackade än i platta skor. Visst händer det ibland att jag ramlar när jag går i högklackade, men det händer minst lika ofta att jag ramlar när jag går i platta skor.

Jag har funderat många gånger varför jag har lätt för att gå i högklackade trots att jag egentligen har svårt med motoriken. Jag har kommit fram till att det förmodligen beror på min dåliga automatiseringsförmåga, en svårighet som förekommer hos vissa av oss med Aspergers syndrom och autism. Eftersom jag alltid måste tänka på vad jag gör och koncentrera mig noga på min motorik, blir det ingen skillnad för mig när jag går i högklackade: jag måste koncentrera mig lika mycket på min gång när jag går i platta skor. Jag är förmodligen så van vid att hålla fokus på min kropp att det inte är något problem för mig att hålla balansen. Att högklackade sedan kan vara lite obekväma att gå i är en annan femma 😉

20141025_112530-1

Share Button

Att bara orka ”ibland”

Share Button

Igår berättade jag för er varför min boendestödjare städar mitt hem. Men ibland orkar jag faktiskt städa lite och hålla en viss ordning, men det är ytterst sällsynt.

I vilka situationer orkar jag det då? Jo, om jag är gäst hos någon i några dagar eller om hela min lägenhet är så dammig att jag får allvarliga allergiska besvär (vilket nuförtiden nästan aldrig händer eftersom min boendestödjare städar hos mig). Och ibland vill jag försöka för jag vill så gärna tro att jag orkar mer än vad jag gör. I min förra lägenhet städade jag regelbundet i några månaders tid tillsammans med mina dåvarande boendstödjare, men sedan orkade jag inte mer.

Vissa andra med Aspergers syndrom och andra neuropsykiatriska funktionsnedsättningar känner igen sig i det här med att man bara orkar ibland. Jag har träffat de som har ytterst svårt att passa tider men som i vissa nödfall kan lägga all sin energi på att komma i tid. Däremot skulle de inte klara det regelbundet.

Hur kan man bara orka ibland men inte regelbundet, undrar du kanske? Är inte detta ett bevis på att vi egentligen är latmaskar som inte vill skärpa sig? Enligt mig är det inte det. När jag städar, vet jag om att det endast handlar om en undantagssituation eller en mycket begränsad period och att jag efteråt kommer att kunna vila, vilket gör att jag i vissa situationer orkar anstränga mig tillfälligt. Skulle jag däremot överanstränga min hjärna regelbundet, skulle jag gå in i väggen.

Enligt mig är detta naturligt. Jag har även träffat många ”normala” människor utan diagnoser som endast orkar utsätta sig för extrem stress under en begränsad tid. Människor som kanske klarar sig med 3 timmars nattsömn under en semestervecka i Sydeuropa, men om deras arbetsgivare hemma i Sverige krävde av dem att endast sova 3 timmar varenda natt, skulle de inte klara det i längden. Människor som orkar hålla en fasad och vara övertrevliga och artiga mot sina arbetskamrater på jobbet men inte orkar vara lika artiga mot sina familjemedlemmar hemma. Människor som orkat träna och hålla en nyttig livsstil året innan bröllopet för att vara snygga på den stora dagen men inte orkar med den livsstilen längre när bröllopet är över.

En gång träffade jag en kvinna som nästan hade kört slut på sig själv när hon hade fixat sin dotters studentskiva. Hela veckan hade hon jobbat heltid på sitt ”vanliga” jobb samtidigt som hon hade fixat klänningar, storhandlat, lagat maten, bakat och storstädat hela huset. Hon berättade för mig att hon hade orkat anstränga sig till det yttersta i en vecka, men däremot skulle hon ha gått in i väggen om hon regelbundet hade tvingats leva på det här sättet. Och denna kvinna hade ingen diagnos. Om många av er ”normala” bara orkar anstränga er ibland, varför skulle vi med Aspergers syndrom fungera annorlunda?

Share Button

Varför städar jag inte?

Share Button

Eftersom jag fått inläggsönskemål om varför vissa med Aspergers syndrom och andra neuropsykiatriska funktionsnedsättningar inte städar, skriver jag om ämnet idag. Jag tillhör nämligen den skaran: jag städar inte!! Däremot sitter jag med och tittar på när min boendestödjare städar, jag plockar upp lite innan så att hon kan städa lättare osv. Men själva städningen (och med städning menas bland annat dammsugning och skurning) utför hon. Tidigare hade jag hemtjänst som städade mitt hem, men för ett par år sedan bestämde jag tillsammans med min LSS-handläggare att min boendestödjare skulle sköta städningen istället.

Anledningen till att jag inte städar beror på två saker: dels på mina svårigheter med automatisering och dels på mina motoriska svårigheter. Den neuropsykiatriska utredningen visade att jag har extremt svårt att utföra praktiska sysslor, precis på samma sätt som en dyslektiker ofta har svårt att stava korrekt. Jag kan dammsuga rent praktiskt, men det är svårt samt tar tid och väldigt mycket energi. Till och med så pass att jag ofta oroar mig ett par dagar i förväg innan jag ska städa och måste vila hela dagen efteråt. Och enligt mina boendestödjare ska det inte vara meningen att jag förstör hela min vardag genom att försöka tvinga mig själv till saker jag har så här svårt för.

Vad är det som tar energi då? Jo, det faktum att städning innehåller flera olika moment. Jag måste dels koncentrera mig noga på vartenda moment och dels på min motorik. För mig skulle det vara otänkbart att ha gäster samtidigt som jag utför praktiska sysslor eller att överhuvudtaget tänka på andra saker samtidigt eftersom min hjärna går på högvarv då. Därför brukar jag säga att städning, bollspel, biljard, bowling och liknande aktiviteter är som en tortyr för min hjärna, förmodligen på samma sätt som många andra skulle bli trötta i hjärnan om de tvingades försöka förstå en person som talar väldigt otydligt på ett främmande språk som de dessutom själva behärskar väldigt dåligt.

För mig har det alltid varit en gåta varför andra människor gör sådana aktiviteter frivilligt och till och med betalar för att bowla eller spela biljard. Jag skulle däremot vara villig att betala mycket pengar för att slippa 😉 Men idag har jag förstått att andra människor faktiskt njuter av biljard och bowling och att de faktiskt inte behöver överanstränga sin hjärna på det sättet jag behöver. 

Eftersom städning är så här jobbigt för mig, skulle jag vara beredd att göra nästan vad som helst för att slippa det: skulle jag inte ha boendestödjare som gör det åt mig, skulle jag anlita en städfirma. Om jag var sjukpensionär och inte hade råd, skulle jag se till att få råd genom att äta lite mindre mat och genom att avstå från att köpa tunnelbanekort och stanna hemma hela dagarna. Visst, jag vill ju äta mig mätt, men i värsta fall skulle jag kunna leva på havregrynsgröt, bönor och någon billig fruktsort. Jag skulle aldrig vilja leva så och jag skulle må dåligt om jag kände mig småhungrig hela tiden, men jag skulle må ännu sämre om jag var helt utbränd i hjärnan, och därför skulle jag ändå välja det första alternativet om jag var tvungen. Men vilken tur att jag inte behöver välja 😉

Däremot är det lättare för mig att diska eftersom man utför ungefär samma rörelse hela tiden, vilket gör att jag inte behöver tänka lika mycket. Visst, jag ogillar verkligen att diska, det tar också energi och det kan gå flera dagar mellan gångerna att jag diskar. Men energiåtgången är inte så pass hög att det skulle förstöra min livskvalitet eller att jag skulle behöva vila resten av dagen efter att jag diskat. Nej, då räcker det med en kvarts vila, och efter det mår jag ganska bra igen 😉

asperger-diska

Share Button

De jobbiga matstunderna

Share Button

”Men sitt ordentligt när du äter, Paula!” ”Ha inte fötterna på stolen, du måste ha båda fötterna på golvet!” ”Ät inte så snabbt!” ”Tugga maten ordentligt!” ”Varför håller du inte besticken rätt?” ”Men lyssna nu, hur många gånger måste jag upprepa samma sak?”

Så kunde det ibland låta vid matbordet när jag var barn, och många som har barn med Aspergers syndrom, autism, ADHD och andra neuropsykiatriska funktionsnedsättningar känner förmodligen igen ovanstående situationer.

Vad jag hatade dessa matstunder! Inte nog med att jag plötsligt fick avbryta lekarna när det var matdags, jag var även tvungen att ständigt tänka på hur jag skulle bete mig vid matbordet. För mig var det obegripligt varför vuxna alltid ville komplicera allt och göra livet svårt i onödan. Hur skulle jag kunna koncentrera mig på ätandet när jag tvingades tänka på så här många saker samtidigt? Varför fick jag inte äta ifred? Jag förstod ingenting.

Idag vet jag att det som vuxna kallade för lathet och trotsighet vid matbordet i själva verket handlade om en bristande motorik- och automatiseringsförmåga, som är vanliga svårigheter för personer med Aspergers syndrom och liknande diagnoser. Istället för att göra saker automatiskt, var jag som barn tvungen att tänka medvetet på vad jag gjorde med kroppen vid matbordet. Jag fick medvetet komma ihåg att kommandera min hjärna att tugga maten och att försöka hålla besticken ordentligt. Tappade jag koncentrationen, gjorde jag helt fel.

Nu är jag vuxen och kan absolut med att äta ordentligt vid matbordet när jag måste. Och när måste jag det, då? Jo, när jag äter i sällskap med andra människor. Då har jag båda fötterna på golvet, gungar inte med stolen och håller koll på hur jag håller besticken. Det funkar absolut men är lite tröttsamt. När jag däremot äter ensam, vilket jag oftast gör, är det som en avkoppling för min hjärna: då får jag gunga med stolen, vilket lugnar mig, jag har fötterna på stolen, tuggar inte ordentligt och äter snabbt. Vad underbart det är att äta ensam! Det är i dessa stunder jag verkligen mår bra och kan slappna av.

asperger mat

 

Share Button

Aspergers syndrom och motorik

Share Button

Många personer med Aspergers syndrom har svårt med motoriken, och enligt Gillbergs kriterier för Aspergers syndrom var/är motoriska svårigheter t om ett krav för att få en diagnos.

Själv har jag alltid haft svårt med motoriken. När jag var barn, skrattade andra barn åt mig eftersom jag gick och sprang klumpigt. Jag hade även svårt för att sy och hålla i pennan ordentligt eftersom även mina finmotorika färdigheter var, och fortfarande är, dåliga. Givetvis blev jag alltid vald sist i gympan när man skulle bilda lag. Jag har alltid hatat bollspel: samtidigt som man måste hålla koll på var bollen och lagkamraterna är, måste man även vilken sekund som helst att vara beredd att fånga bollen. Många saker för min stackars hjärna att tänka på, och det är en enorm ansträngning och tröttar ut mig enormt.

Nu i vuxen ålder kan jag fortfarande gå in i föremål, ramla och spilla om jag inte aktar mig och medvetet tänker på vad min kropp gör och var den är någonstans. Jag har förstått att många andra människor till skillnad från mig gör saker och rör på sig automatiskt utan att de behöver tänka medvetet på vad de gör med kroppen, och då är det naturligt att de inte är lika klumpiga som jag och att de orkar mer.

Min klumpighet är egentligen inget större problem i sig för oftast klarar min hjärna att tänka på motoriken utan att det sker större olyckor. Men om jag är stressad eller trött, klarar den inte alltid det och det är då jag gör mig illa. Igår när jag skulle in i mataffären, var jag lite stressad och tänkte på andra saker och då slog jag höftet ordentligt mot glasdörren (fråga mig inte hur jag lyckades med det, jag vet inte riktigt själv men sånt händer mig ofta). Det gjorde så ont att jag nästan skrek till och höftet känns fortfarande ömt idag. Just i sådana stunder känns det som att jag skulle göra vad som helst för att få bättre motoriska färdigheter! 😉

Ni som har Aspergers syndrom, har ni också svårt med motoriken?

 

Share Button