Kategoriarkiv: Normalitet

Att ha annorlunda vanor

Share Button

En gång hörde jag en man med Aspergers syndrom berätta att han hade annorlunda vanor än majoriteten. Att han helt enkelt brukade göra saker på ett lite annorlunda sätt och göra vissa saker som nästan ingen annan brukade göra. Vad jag kände igen mig där! Så länge jag kan minnas, har jag också gjort annorlunda saker och det har ibland höjts ett och annat ögonbryn. Om mina annorlunda vanor och preferenser sedan bara beror på min Aspergers syndrom eller något annat vet jag inte riktigt. Några exempel på mina annorlunda vanor:

1. Jag äter nästan bara kall mat. Jag förvarar tillagad ris, kycklig och fisk i kylskåpet i några dagar, och när det är matdags, äter jag maten kall utan att värma upp den. När jag har haft med mig en egen matlåda på mina föreläsningar, tar många naturligtvis för givet att jag vill värma upp maten, och därför visar de mig vänligt var köket och mikrovågsugnen är. ”Nej, det behövs inte”, brukar jag då svara. Anledningen till att jag inte värmer maten är:

a) Jag orkar inte helt enkelt. Det skulle ta onödigt mycket energi från mig att tänka på vilka knappar jag måste trycka på för att få igång mikron och sedan stå där och vänta på att maten ska bli varm. Då skulle jag bara bli trött. Dessutom brukar jag också ha grönsaker med i min matlåda, och jag vill absolut inte att grönsakerna ska bli varma. Det skulle inte smaka gott.

b) Hälsa och naturlig livsstil tillhör mina specialintressen som är vanliga bland oss med Aspergers syndrom. Nu lever jag iofs inte helt naturligt, men jag försöker leva så naturligt och hälsosamt som det bara går. Och jag tror inte att det är speciellt nyttigt med mikrovärmd mat eftersom jag har läst att mikro dödar enzymerna i maten, vilket jag tycker låter logiskt. Men det kan man naturligtvis alltid diskutera.

2. Förut brukade jag ofta äta kycklingssallad till frukost, och havregrynsgröt och ägg till middag istället. Varför gjorde jag det? Jag kommer inte ihåg riktigt, det hade nog bara blivit någon slags rutin 😀 Nuförtiden gör jag det dock inte längre.

3. Jag beställer alltid te när jag är ute och fikar. Att bruka beställa te är väl inget ovanligt i sig antar jag, men nu i sommarvärmen höjs det ibland ett och annat ögonbryn. ”Är du helt säker på att du inte vill ha en glass eller någon kall dryck istället?”, frågar kaffebiträden mig ibland när termometern visar över 30 grader. Men ja, jag är helt säker, jag vill ha te! Många av oss som har Aspergers syndrom älskar rutiner, och att beställa te när jag är ute och fikar tillhör en av mina rutiner.

Har ni också annorlunda vanor, mina bloggläsare?

 

Share Button

Vad betyder normalitet? Del 2

Share Button

Eftersom sommarlovet började för mig igår, hade jag först tänkt ta även en kort paus från bloggandet men jag ändrade mig 🙂

Jag har den senaste tiden funderat mycket på det här med normalitet, och tidigare skrev jag ett inlägg om det. När jag föreläser, frågar ibland framför allt unga Asperger-tjejer mig om råd om hur de ska ändra på sig för att bli så normala som möjligt. När jag frågar dem varför de vill ändra på sig, svarar de ofta att deras vänner inte accepterar dem som de är och att de blir mobbade och utfrysta om de sticker ut för mycket. En tjej berättade för mig en gång att en av hennes vänner skämdes för henne eftersom hon hade en annorlunda klädstil och tjejen i fråga hade panik för hon visste inte hur hon skulle klä sig för att se ”rätt” ut så att hon skulle bli accepterad av sina vänner och klasskamrater. Att få höra sådana saker berör mig djupt. Vart är vårt samhälle på väg om ungdomar känner att de måste ändra på hela sin personlighet och stil för att passa in? Varför är det så viktigt vad man har på sig? Borde inte det viktigaste vara att man har ett gott hjärta och bryr sig om sina medmänniskor?

Tyvärr försökte även jag ändra på mig under alla mina ungdomsår för jag hade lärt mig av omgivningen att annorlunda var detsamma som fel. Det var inte accepterat att ha annolunda kläder på sig eller att ha annorlunda intressen, i alla fall om kläderna eller intressena var för annorlunda. Var man annorlunda på rätt sätt, var man cool, men stack man däremot ut på fel sätt, dvs på ett sätt som enligt den dåvarande normen var fel, sågs man som en tönt och då blev man utfryst. Givetvis hörde jag till den senaste kategorin, och därför kände jag mig tvungen att anstränga mig till det yttersta för att bli som ”alla andra”.

Idag vet jag lyckligtvis bättre och skulle aldrig vilja ändra på mig. Därför har jag valt alla mina vänner med omsorg, och jag kräver att de accepterar mig som jag är. Visst, alla mina vänner kanske inte alltid förstår mig eftersom jag fungerar annorlunda än många andra, men jag är medveten om att alla kanske inte alltid kan förstå mig i alla situationer om de inte har tillräckliga kunskaper om Aspergers syndrom. Men det är inte så farligt så länge de respekterar mig.

Till alla unga tjejer, och även naturligtvis killar, som försöker ändra på sig för andra människors skull, vill jag bara säga: Stå på dig! Om människor skrattar åt dig för att du är annorlunda, skulle du lika gärna kunna skratta åt alla andra för att de är likadana. Du behöver inte göra något för att ändra på dig för du duger precis som du är!

 

Share Button

Vad betyder normalitet?

Share Button

Jag har ofta funderat på vad normalitet egentligen betyder. Inte sällan får man höra: ”men det där är inte normalt”, och då börjar jag undra. Normalt ur vems synvinkel? Vem har egentligen rätten att bedöma vad som är normalt och vad som inte är det? Är man kanske normal om man är så lik genomsnittsvensken som möjligt? Nu vet jag inte alls hur en genomsnittssvensk är och ser ut, men jag gissar att man kanske då heter Maria Andersson, har två barn och Volvo.

Men å andra sidan känner jag ingen som uppfyller alla dessa kriterier, så är alla som jag känner onormala då? Är jag kanske onormal för att jag ibland beter mig lite annorlunda än många andra? Men å andra sidan finns det ju en förklaring till mitt annorlundaskap – jag har ju Aspergers syndrom och då skulle det enligt mig snarare vara onormalt om jag var precis som vilken genomsnittsmänniska som helst. Det är ju vanligt att vi aspergare på ett eller annat sätt skiljer oss från normen, så ur den synpunkten är jag helt normal. Hur normalt skulle det egentligen vara om jag som aspergare var precis vilken neurotypiker som helst och aldrig någonsin stack ut?

Jag anser att vi människor ofta är snabba med att döma ut våra medmänniskor och frysa ut de som inte passar in i vår bild av normalitet. Förr i tiden frös vi ut kvinnor som födde oäktenskapliga barn, och idag fryser vi nordbor snarare ut de som tycker att det är fel med utomäktenskapliga förhållanden. Förr i tiden var vi helt säkra på att homosexualitet var en sjukdom, och idag är de allra flesta av oss överens om att homosexualitet är en naturlig mänsklig variation. Listan över saker vi förut dömt ut men idag är helt acceptabla kan göras hur lång som helst.

Jag önskar att vi människor skulle vara mer öppensinnade. Att vi istället för att döma ut alla som avviker skulle tänka: ”den här personen är kanske bara före sin tid i sitt tankesätt”. För vi kan ju aldrig veta hur världen kommer att se ut om 100 år!

Share Button