Kategoriarkiv: Ojämn begåvning

Sluta bedöma oss aspergare efter våra förmågor och svårigheter!

Share Button

Vi som har Aspergers syndrom, autism eller andra neuropsykiatriska diagnoser råkar ibland ut för att vi bedöms efter våra förmågor eller svårigheter. En person som exempelvis bor på ett gruppboende kan få höra från yrkesverksamma att det inte är någon idé att hen söker till högskolan eller skaffar ett vanligt jobb och därför skulle daglig verksamhet vara ett bättre alternativ för personen i fråga. Och visst, ibland är det kanske så men det behöver inte vara det. Personen kan mycket väl vara hur intelligent som helst inom vissa områden och klara av att sköta ett jobb om hen hittar rätt yrke även om hen inte klarar av att bo själv. Men problemet är att LSS-handläggarna och arbetsförmedlarna inte alltid tror att en sådan person skulle klara ett jobb och rekommenderar ofta personen daglig verksamhet.

Samma sak gäller också tvärtom. Jag som klarar av att åka runt i Sverige och även till andra länder och föreläsa om Aspergers syndrom och skriva böcker förväntas vara lika duktig inom andra områden. Nästan varje år jag ansökt om fortsatt boendestöd har jag fått förklara min livssituation på nytt: ja, det stämmer att många kanske tycker att det är svårt att åka själv på långa resor, planera föreläsningar och skriva böcker men för mig är det enkelt. Ja, de flesta människor tycker förmodligen att det är lätt att tvätta, städa och laga men nej, det är inte lätt för mig. Och därför behöver jag boendestöd trots mina styrkor.

Den ojämna begåvningen som vi med Aspergers syndrom kan ha kan också ta sig uttryck i hur mycket energi olika saker och aktiviteter tar. När jag var yngre, var jag förbluffad över hur det kom sig att mina vänner sjukskrev sig från jobbet när de hade halsfluss och feber, men ändå orkade de titta på filmer och lyssna på musik på sådana dagar. Att titta på film tar otroligt mycket energi av mig och är mycket svårt för jag måste dels koncentrera mig på vad som händer på filmen, och dels måste min hjärna tolka synintryck. För att jag ska orka se på en film måste jag vara otroligt utvilad, och därför har jag inte sett en enda film på minst 15 år. Musik är också energikrävande för mig. Därför kunde jag inte sluta undra: hur kom det sig att mina vänner inte orkade jobba men att de orkade titta på film och lyssna på musik på samma dag? Orkar man det ena, borde man också orka det andra också eller hur?

Det tog mig några år innan jag förstod att de flesta andra människor inte bara tycker att det är enkelt att se på filmer och lyssna på musik, de tycker att det är avslappnande och de får energi på det sättet. Därför kan inte dessa aktiviteter jämföras med ett jobb. Och på samma sätt orkar jag åka på långa tågresor flera gånger i månaden för jag tycker att det är enkelt, jag orkar plocka blåbär och läsa grammatikböcker för dessa saker tillhör specialintressen, men däremot orkar jag inte städa och göra andra hemsysslor. För jag får energi av att plocka blåbär, precis på samma sätt som många andra får energi av att lyssna på musik och se på filmer.

Sluta bedöma oss aspergare efter våra förmågor och svårigheter! Visst, jag förstår att LSS-handläggarna ibland måste ställa frågor om vårt privatliv för att få en inblick om hela vår livssituation, men man måste komma ihåg att om man har styrkor och en ojämn begåvningsprofil behöver det inte betyda att man inte behöver boendestöd. Och om man har svårigheter inom vissa områden betyder det inte att man har svårigheter inom allt. Se helheten istället för att haka upp er på vissa detaljer i vårt liv!

Share Button

Aspergers syndrom och en annorlunda utvecklingskurva

Share Button

Vi som har Aspergers syndrom eller autism utvecklas ibland i en annan takt än våra jämnåriga. Vad gör man när hjärnan inte beter sig som andra människor förväntar sig att den ska göra hos en person i den åldern och omgivningen har svårt att acceptera det? När jag för ett tag sedan läste Johanna Svenningssons inlägg om liknande ämne, fick det mig att börja fundera.

Enligt majoritetsnormen bör man kunna vissa saker i en viss ålder. Om ett 3-årigt barn inte förstår att andra människor blir ledsna om man säger till dem att de är fula, är det ganska okej och förståeligt, men om en 12-åring däremot inte hunnit lära sig detta, är det inte alls lika acceptabelt. Om en 3-åring inte orkar sitta stilla i längre perioder, anses det vara okej, men om en 20-åring tackar nej till ett bröllop på grund av att hen inte orkar sitta stilla i en halvtimme i kyrkan, börjar många undra. Om en 80-åring blir trött och inte orkar göra alla hemsysslor, anses det vara okej, men om en 30-åring börjar utveckla samma slags trötthet, är det oftast inte acceptabelt.

Själv har jag alltid utvecklats i en annan takt än många andra. När jag var tonåring, hade jag ännu inte lärt mig att se skillnad på smala och feta människor och fick därför problem på språklektionerna i skolan när språklärarna visade oss bilder och vi skulle beskriva på det främmande språket om personerna på bilden exempelvis var feta eller smala. Men idag ser jag skillnad på feta och smala människor.

När jag var tonåring och ung vuxen, hade jag inte lärt mig att vissa kläder inte passar ihop med alla plagg. Därför visste jag inte att det väckte uppmärksamhet om man hade på sig rosa skor, knallröda strumpbyxor, en färgglad randig kjol, en mönstrad topp och en grön mössa. Men så småningom utvecklades min hjärnas förmåga att tolka synintryck, och snart började jag förstå varför alla plagg man hade på sig inte borde ha för mycket mönster och färger samtidigt.

När jag var 1 år gammal, kunde jag rita bra för min ålder. Min dåvarande barnflicka Jutta fascinerades över att jag exempelvis kunde rita människor som faktiskt såg ut som människor. Men av någon anledning slutade min ritförmåga att utvecklas, och mina konstnärliga förmågor stannade ungefär på samma nivå som de hade varit när jag hade varit 1. När jag började sexårsverksamheten, blev jag mobbad av andra barn eftersom jag ritade så dåligt, och jag är fortfarande mycket dålig på att rita.

Att ha en annorlunda fungerande hjärna är för mig egentligen inget problem i sig, men det kan bli ett problem när omgivningen förväntar sig att jag ska fungera på ungefär samma sätt som andra 36-åringar. Det är bland annat därför jag är tacksam över att min Aspergers syndrom och andra neuropsykiatriska funktionsnedsättningar upptäcktes till slut. Det är nämligen inte alltid acceptabelt att fungera annorlunda i det här samhället om man saknar en giltig förklaring.

Share Button

Arbetslinjen?

Share Button

Vi som har Aspergers syndrom eller autism har enligt lag rätt till diverse stödinsatser för att kompensera för de svårigheter som funktionsnedsättningen innebär. Men vissa av oss har väldigt speciella behov, och då fungerar inte alltid dessa stödåtgärder. Vissa av oss kan hamna även mellan stolarna ibland och får inte alltid det stöd man skulle behöva. 

Själv var jag fram tills nyligen anställd på Ågesta Folkhögskola som Aspergerinformatör, och då fick Ågesta dels lönebidrag och dels ersättning för arbetsbiträde, vilket Arbetsförmedlingen betalade ut till skolan varje månad. Det fungerade bra, men eftersom Ågesta Folkhögskola lagt ner föreläsarverksamheten, är jag numera arbetssökande på deltid, alltså för den delen jag inte är sjukskriven.

När man har Aspergers syndrom eller någon annan funktionsnedsättning, kan man ansöka om starta-eget-bidrag samt arbetsbiträde om man har en affärsidé. Och ni har säkert gissat vad min affärsidé är: att föreläsa om Aspergers syndrom! 😉 Föreläsningarna har ju fungerat bra för mig, vilket Ågesta kan intyga, så det borde inte vara något problem, tänkte jag. Dessutom har jag föreläsningar bokade ända fram till våren 2016. I fredags gick jag till Arbetsförmedlingen för att diskutera idéen med min handläggare.

Döm om min förvåning när min handläggare meddelade mig att jag inte kommer att få vare sig starta-eget-bidrag eller arbetsbiträde. ”Varför inte det?”, frågade jag förvånad. Handläggaren förklarade att detta beror på att mina behov är så speciella: jag kan föreläsa ensam om Aspergers syndrom utan problem, och jag kan planera föreläsningarna, boka föreläsningarna och hotell och även resa så långt som till Kuwait för att föreläsa helt ensam. Men å andra sidan har jag så stora problem att hålla reda på papper att jag inte ens öppnar min egen post, utan min boendestödjare gör detta åt mig. Och ett eget företag innebär ju extremt mycket pappersarbete!

”Jo, men det är just därför jag behöver arbetsbiträde, och därför hade jag även arbetsbiträde på Ågesta”, försökte jag förklara. Men jag fick till svar att det inte riktigt fungerar så när man har eget företag. Enligt bestämmelserna skulle arbetsbiträdet få hjälpa mig att utföra mina arbetsuppgifter och vi skulle kunna utföra dem tillsammans, men däremot är det inte okej att jag sköter föreläsningsdelen och arbetsbiträdet pappersarbetet.

Beskedet kändes som ett slag mot ansiktet. Det råder arbetslinje i Sverige, och personer med funktionsnedsättningar ska få hjälp och stöd att komma ut i arbete. Men vi som har en extremt ojämn begåvning, vilket är något som ofta ingår i diagnosen Aspergers syndrom, har ibland glömts bort, känns det som. Att informera om Aspergers syndrom är något jag är riktigt bra på, och det är förmodligen det enda arbete jag klarar av. Därför skulle jag behöva stöd från Arbetsförmedlingen och behöva någon som gör de uppgifterna jag inte kan utföra så att min sysselsättning/mitt arbete skulle anpassas efter mina speciella behov. Det känns konstigt. Å ena sidan blev jag utförsäkrad 2010 och blev nekad sjukersättning, å andra sidan får jag nu inte hjälp att skaffa försörjning.

Däremot skulle jag få ett arbetsbiträde och starta-eget-bidrag om jag klarade av att sköta halva föreläsningarna och halva pappersarbetet och lät arbetsbiträdet sköta den andra halvan. Men nu när jag klarar den ena biten galant samtidigt som jag har otroligt svårt med den andra biten, får jag inga bidrag alls. Och därför kan jag alltså inte starta ett eget företag.

Share Button

Att utföra enklare arbetsuppgifter

Share Button

När jag var hos läkaren förra veckan, förklarade han för mig att Försäkringskassan förmodligen kommer att vilja att jag testar om jag klarar ett enklare jobb innan jag ansöker om sjukersättning på deltid. Sjukpenning kan jag ju få ett tag utan problem, men för att få sjukersättning behövs det betydligt mer. Om jag inte orkar föreläsa om Aspergers syndrom varje vecka, kommer jag kanske enligt Försäkringskassan orka utföra enklare arbetsuppgifter som inte tar lika mycket energi.

Jag blev glad. Så det fanns enklare arbetsuppgifter än att resa till föreläsningsorter och föreläsa? Klart jag ville testa det! Och jag som hade trott att föreläsningsjobbet var det enklaste som fanns, men om det fanns något jobb som skulle ta ännu mindre energi av mig, skulle jag såklart kunna testa det för att slippa leva på bidrag.

Jag frågade läkaren vilka slags enklare jobb han tänkte på. Döm om min förvåning när han svarade: ”Att exempelvis lägga böcker i hyllor på ett bibliotek”. Skojade han med mig? Att lägga böcker i hyllor och att utföra andra praktiska uppgifter kräver ju en god automatiseringsförmåga, och när man aktivt måste tänka på allt man gör och använda faktaminnet istället för automatiserade minnen, är alla sådana jobb bland det svåraste som finns! Det är redan svårt för mig att kamma håret och borsta tänderna, och jag orkar inte ens lägga böcker i hyllor hemma. Människor som tycker det är enkelt att städa eller lägga böcker i hyllor är i mina ögon mycket intelligenta.

Sanningen är att det skulle vara mycket enklare för mig att söka till universitet och läsa exempelvis till beteendevetare än att jobba på Samhall som städare, sortera böcker i hyllor på ett bibliotek eller arbeta på lager. Jag skulle visserligen inte orka plugga på universitetet på hel- eller ens halvtid, men om jag var tvungen att välja mellan att jobba på ett bibliotek 2 timmar i veckan och sortera böcker eller läsa på universitetet 5 timmar i veckan och plugga till beteendevetare, skulle jag välja att plugga. Det skulle vara så otroligt lättare för mig och inte kräva lika mycket arbete med hjärnan. Så vad menade läkaren egentligen?

Snart slog det upp för mig att det i samhällets ögon är enklare att utföra praktiska sysslor än att föreläsa om Aspergers syndrom eller att studera vid universitet och att det är jag som är avvikande som tycker annorlunda, och det beror på min ojämna begåvningsprofil. Men det är helt naturligt för mig att tycka att det är enkelt att kunna många språk och att föreläsa och svårt att borsta tänderna och att lägga böcker i bokhyllor, och därför tar det alltid tid för mig att komma ihåg att de flesta andra människor tycker annorlunda. Jag måste ställa om min hjärna och försöka se världen ur andra människors synvinkel för att förstå hur de tänker.

Jag förklarade för läkaren att jag redan genomgått en arbetsförmågebedömning, och han hittade pappret bland sina journaler. Hoppas detta räcker för Försäkringskassan som underlag för jag orkar verkligen inte testa svåra arbetsuppgifter just nu! Det enda jag orkar göra är att utföra enklare arbetsuppgifter som att föreläsa och blogga.

Share Button

Vad betyder ”yngre inuti”?

Share Button

Idag fyllde jag 36 år, men jag känner mig otroligt mycket barnsligare! När andra människor säger att de känner sig yngre än vad de är, menar de förmodligen att de känner sig unga i sinnet och kroppen trots att de egentligen är mogna. Men jag är omogen trots att jag känner mig gammal inuti: jag har förmodligen lika lite energi som en 60- eller 70-åring. Min kropp känns gammal och jag blir tröttare och tröttare varje år.

När jag säger att jag känner mig yngre än min ålder, menar jag att jag ofta har mer gemensamt med tonåringar än med människor i min ålder. Andra 36-åringar brukar vara mycket mer vuxna än jag: de går ofta på parmiddagar, har familj och barn och gillar inredning samtidigt som jag inte alls kan relatera till deras intressen. För mig är det lättare att relatera till 15-åringar än till andra 36-åringar.

När jag bodde i Algeriet, valde jag att umgås med min dåvarande mans 14- och 15-åriga systerdöttrar istället för med hans 35-åriga systrar. När jag var 19, skaffade jag en 15-årig pojkvän samtidigt som andra tjejer i min ålder hade pojkvänner som var mellan 23 och 25 år gamla. För mig var det otänkbart att ha en äldre pojkvän eftersom jag redan då kände mig yngre än min ålder. Jag gillar dessutom inte ens de flesta böcker som vuxna läser, men däremot kan jag tycka att det är roligt att läsa böcker som barn och tonåringar läser. Det är sådana här saker jag menar när jag säger att jag känner mig yngre än min ålder.

När man har Aspergers syndrom och en ojämn begåvningsprofil, kan det vara så att man kan saker som ens jämnåriga inte kan samtidigt som man kan vara som ett litet barn inom andra områden. När avloppssystemet i mitt badrum inte fungerade och det blev översvämning, sa jag inte till någon om det eftersom jag trodde det var meningen att vattnet skulle svämma över. När jag kokade gröt, hade jag plast nära plattan och undrade varför det blev konstig lukt: jag hade nämligen ingen aning om att man inte fick ha plast på spisen när den var på. Inom sådana områden är jag som ett litet barn, samtidigt som jag inte har några problem med att resa runt världen ensam och föreläsa om Aspergers syndrom.

Några andra personer med Aspergers syndrom kan vara tvärtom: de skulle veta att det inte är meningen att det blir översvämning i badrummet och att man inte får ha plast på kokplattorna samtidigt som de kan tycka att det är svårt att resa till andra städer ensam och de behöver ha någon ledsagare med sig. Och andra Aspergare har inga svårigheter alls inom dessa områden.

Share Button

Det eviga packandet

Share Button

Jag har kommit på en sak: jag hatar att packa, men ännu mer hatar jag att packa upp! Förut packade jag resväskor några gånger om året när jag skulle till Finland för att besöka mina föräldrar, men nu när jag jobbar som Aspergerinformatör måste jag plötsligt packa väldigt ofta: under föreläsningssäsongen blir det oftast en gång i veckan, ibland till och med två, när jag åker till andra orter och föreläser. Och då måste jag ta med mig nattlinne, kamm, rena kläder till nästa dag osv.

Att packa min väska är nog bland det svåraste i mitt jobb. När människor frågar mig om det inte är svårt att jobba som Aspergerinformatör, brukar jag svara att det är väldigt svårt att packa väskor och se till att jag inte tappar några kvitton: att föreläsa i främmande orter, ibland t om i andra länder, är barnlek jämfört med det här. Så kan det vara när man har Aspergers syndrom och därmed ojämn begåvning 😉

I måndags flög jag till Luleå och åkte därifrån till Övertorneå, i tisdags föreläste jag där och åkte sedan tillbaka hem till Stockholm. Idag flyger jag tillbaka till Luleå och tar mig därifrån till Kalix. Imorgon kommer jag föreläsa om Aspergers syndrom och bemötande för elever på Kalix Folkhögskola och sedan åker jag hem igen. Så det blir mycket åkande fram och tillbaka med resväskan.

Jag har hittat en bra strategi för packandet, nämligen att inte packa upp resväskan varje gång. Nu har jag låtit den ouppackade resväskan ligga på golvet i vardagrummet sedan i förrgår. Ibland packar jag inte ens upp väskan även om jag inte har någon föreläsning på två veckor. Dessutom orkar jag inte ens packa ordentligt utan jag stoppar saker lite hur som helst i väskan. Mina föräldrar har försökt lära mig hur man packar sedan jag var liten, men nu har de gett upp: de har nämligen insett att det viktigaste är att jag kan åka iväg, och inte hur jag packar! För det går även bra på det här sättet 😉

Mamma skulle nog däremot tycka att det var helt fel att låta resväskan bara ligga framme i lägenheten (jo, resväskan ligger faktiskt MITT i vardagsrummet för jag har inte ens orkat flytta den åt sidan). Men jag sparar otroligt mycket energi på det här sättet för det tar mindre energi av mig att gå runt väskan varje gång jag går i hallen än att flytta den. Så det enda jag måste göra idag är att stoppa mobilen, laddaren och rena underkläder i väskan och sedan bär det av 🙂

20150226_115212

Share Button

Skillnaden mellan Aspergers syndrom och andra funktionsnedsättningar

Share Button

Min vän: – Men jag har lite svårt för att förstå varför du har städhjälp hemma, Paula!

Jag: – Skulle du förstå om en person med Downs syndrom hade städhjälp, och varför isåfall?

Min vän: – Ja, självklart, när man har Downs syndrom så brukar man ju ha lägre IQ.

Jag: – Och om en gammal person har städhjälp?

Min vän: – Det är också okej, gamla människor orkar ju mindre än vi yngre och ofta har de dessutom ont i kroppen.

Jag: – Tycker du att det är konstigt om någon som fått en hjärnskada efter en bilolycka får städhjälp?

Min vän: – Det beror på men förmodligen inte, då har ju hjärnans funktioner förändrats. Dessutom kan ju hjärnskadorna ibland synas utanpå, vissa börjar t ex tala dåligt.

Sådana här saker har oft gjort livet svårt för mig och även för många andra som lever med Aspergers syndrom, autism eller andra neuropsykiatriska funktionsnedsättningar. Oftast finns det ingenting synligt avvikande i vare sig vårt utseende eller vår talförmåga. De flesta av oss har ett normalt eller högt IQ och vi kan vara mycket duktiga på många saker. Och de flesta till synes normala unga människor behöver ju inget boendestöd, så varför får jag det?

Men det finns faktiskt en anledning till att Aspergers syndrom kallas för en osynlig funktiosnedsättning: svårigheterna har enbart med hjärnans funktioner att göra och ofta finns det ingenting avvikande i vårt utseende. Det faktum att många av oss har en ojämn begåvningsprofil gör det förmodligen ännu svårare för omgivningen att acceptera att vi har svårt för vissa saker. Om vi hade varit utvecklingsstörda eller haft en synlig funktionsnedsättning, hade vi förmodligen inte blivit ifrågasatta lika starkt. Men vem är det egentligen som bestämt att det ska vara svårare att läsa, skriva och tala många språk än att städa?

Det som många inte vet om är att en förmåga att städa inte behöver ha med intelligens att göra. När jag var i Kanada som utbytesstudent, hade min kanadensiska skola en städare med Downs syndrom, och han städade mycket bra. Han hade mycket färre svårigheter än jag inom vissa områden, men ändå hade han förmodligen inte behövt förklara sig om han hade bott i Sverige och fått boendestöd beviljat. Han hade ju en synlig funktionsnedsättning och hade svårt för att läsa och skriva!

Share Button

När den ojämna begåvningsprofilen skapar förvirring

Share Button

Jag har ibland undrat varför många människor har svårt för att förstå att jag har svårigheter att lära mig vissa saker. Jag har kommit fram till att det måste vara min ojämna begåvningsprofil som ställt till med förvirring hos andra människor.

När jag gick i skolan, fick jag ständigt höra saker i stil med: ”Du som är så intelligent och kan lära dig komplicerade saker som tysk grammatik borde även kunna lära dig historia” eller ”Klart du vet hur man använder symaskiner, hur man ritar och hur man sätter upp en strykbräda, du är ju så intelligent och lärde dig att läsa och skriva när du var 3 år gammal”.

Jag minns att jag ibland önskade att jag inte hade lärt mig läsa och skriva i tre års ålder. Att jag hade lärt mig att läsa och räkna tidigt men misslyckades med många andra saker var ju ett bevis på att jag var lat och inte försökte tillräckligt när jag misslyckades gång på gång med att sätta upp en strykbräda. Om jag däremot hade haft riktiga inlärningssvårigheter i alla färdigheter, inklusive läsning och att lära mig att prata, hade jag kanske klassats som utvecklingsstörd och fått hjälp, tänkte jag. Jag var avundsjuk på alla som hade en ”ursäkt” för sina svårigheter, men jag var ju bara lat.

Jag ville inte vara lat och försökte så gott jag kunde, men ändå misslyckades jag. Ibland fick jag utskällningar, men jag trodde att jag förtjänade detta. Jag var ju lat och inte försökte tillräckligt, mina språkkunskaper var ju ett bevis på att jag inte var utvecklingsstörd. För det var ju omöjligt att man kunde lära sig språk men inte ”enkla” saker som exempelvis hur man knäcker ägg och hur man använder symaskiner om man inte var lat. Det var en enorm lättnad för mig att i vuxen ålder få veta jag har Aspergers syndrom och att vi aspergare kan ha en ojämn begåvningsprofil.

När jag tänker efter idag, gillar jag egentligen inte begreppet ”ojämn begåvning” för vem är det egentligen som har bestämt vilka färdigheter som ska vara svåra att lära sig och vilka som ska vara lätta? Det är majoritetsnormen. Och eftersom det tar tid för majoriteten av människor att lära sig grammatiska regler men samtidigt kan de hur enkelt som helst lära sig hur man sätter upp strykbrädor, har det blivit en ”sanning” att det ska vara lätt att sätta upp en strykbräda men så pass svårt att lära sig grammatik att läraren måste förklara grammatikreglerna tydligt. När andra människor undrar varför är så svårt för mig att sätta upp en strykbräda, frågar jag dem tillbaka vad de tycker är så svårt i grammatik att de ofta behövt repetera reglerna flera gånger innan de lärt sig.

Andra människor säger ofta att jag är intelligent eftersom jag helt själv har kunnat översätta min debutbok till många språk men jag håller inte med. Jag är inte mer intelligent än någon annan, jag tycker bara att det är enkelt med grammatik. Däremot de som lärde sig att sätta upp strykbrädor redan som barn eller tonåringar? Ja, dem ser jag som riktiga genier! 😉

Share Button

Aspergers syndrom och ojämn begåvning

Share Button

För ett par dagar sedan skrev jag lite om hur det är att ha ojämn begåvning, vilket är rätt vanligt bland oss som har Aspergers syndrom eller autism. Om man skulle betygsätta en persons kunnande inom ett visst område på en skala mellan 0 och 100, ligger de flesta människor förmodligen någonstans mellan 30 och 70 på de flesta områden. Jag däremot ligger ofta ANTINGEN mycket nära 0 ELLER mycket nära 100.

När man har en extremt ojämn begåvning, riskerar man att bli missförstådd bland annat av läkare och LSS-handläggare om dessa inte har mycket goda kunskaper om vad Aspergers syndrom innebär. En läkare kan undra hur en utåtsett verbalt begåvad, glad person helt och hållet kan sakna arbetsförmåga och behöva sjukersättning. En LSS-handläggare kan ifrågasätta om en extremt rutinbunden Asperger-kvinna som absolut måste äta havregrynsgröt med en halv tesked kanel prick klockan 18 varje kväll verkligen kan vara kapabel att vara en bra mamma och ta hand om sitt barn.

Min ojämna begåvning visar sig på bland annat följande sätt:

– Jag klarar av att arbeta som Asperger-informatör och har lyckats bra på mitt jobb. Jag åker runt i hela Sverige och Finland för att hålla föreläsningar om Aspergers syndrom och kommer även att föreläsa i Kuwait i november. Men samtidigt behöver jag boendestöd. Jag har ingen koll på många saker, som exempelvis hur man rengör kylskåpet. Att städa är väldigt tröttsamt och svårt för mig, inte bara mentalt utan även motoriskt, eftersom jag är klumpig. Därför måste min boendestödjare städa åt mig.

– Om jag är duktig på någonting, jobbar jag väldigt snabbt och resultatet blir bra. Jag skrev exempelvis min debutbok om Aspergers syndrom på tre månader, och boken måste ha blivit bra eftersom den har sålt förvånansvärt många exemplar både i Sverige och Finland och fått mycket bra recensioner. Men samtidigt har jag ingen kunskap om flera ämnen som många andra människor är kunniga om. För ett par år sedan började några vänner till mig prata om Lady Gaga, men jag hade aldrig någonsin hört talas om henne. Inte heller visste jag vem Mandela var.

– Jag är förvånansvärt begåvad på språk. Jag läste sju olika språk på gymnasiet och fick stipendier och de högsta betygen i hela klassen på de flesta av dem. Jag kan fortfarande tala fem av dem flytande och skulle kunna bli flytande på de två resterande språken väldigt snabbt. Jag har skrivit min bok på fyra språk, varav den hittills är publicerad på två av dem (finska och svenska). Men samtidigt har jag misslyckats i flera andra saker. Jag klarade exempelvis inte av mitt jobb som au pair i Österrike trots att jag verkligen ansträngde mig. Jag lyckades inte lära mig hur tvättmaskinerna hos familjen fungerade, hur man dammsög köket så att det skulle bli rent och hur man öppnade konservburkar.

– Jag lärde mig att läsa och skriva när jag var tre år gammal, och jag lärde mig även att räkna mycket tidigt. Men samtidigt lärde jag mig aldrig att rita, limma, sy och liknande saker. När jag var sju år, låg jag förmodligen fortfarande på en 3-årings nivå på dessa förmågor.

asperger och finmotorik

Share Button

Saker som ”alla” bara vet

Share Button

Vissa saker är bara självklara för de flesta människor. Du vet, sådana saker som ”alla” bara vet. Vissa av oss med Aspergers syndrom, dock inte alla, har en ojämn begåvningsprofil, och då vet vi inte alltid sådana här ”självklarheter” trots att vi kan vara förvånansvärt begåvade inom andra områden.

När människor får veta att jag läst sju språk varav jag fortfarande talar fem flytande och att jag gett ut en bok som jag själv skrivit på fyra språk, blir de imponerade och tror att jag kan lite ”allt möjligt” och är duktig på det mesta. Och när de upptäcker att sanningen är tvärtom, blir de ibland chockade. ”Vad??!! Visste du inte det? Hur kommer det sig?”, får jag ibland höra.

Jag minns hur jag som barn hörde mina klasskamrater prata om Madonnas låtar på rasterna, och när jag frågade dem vem Madonna var, började de skratta. Jag var förbryllad. På vilken lektion hade vi lärt oss om Madonna? Visst, jag var ofta ouppmärksam på lektionerna och lyssnade inte på undervisningen, så det kanske var någon viktig läxa jag hade missat, tänkte jag.

Jag minns hur vissa av mina vänner i gymnasiet började prata om vikt och bantning, och när jag undrade varför de ville banta, sa de till mig att de kände sig pressade att se ut som idealet. ”Idealet och pressen, vad pratar de om?”, undrade jag. Ingen hade någonsin talat om för mig att idealet var att vara smal och eftersom lärarna alltid sa till oss att alla kroppar var lika vackra, hade jag ingen aning om att någon överhuvudtaget skulle kunna tycka att det var viktigt att sträva efter en viss kroppstyp. ”Var kommer den här pressen ifrån?”, undrade jag. Idag förstår jag att pressen förmodligen kom från TV och tidningar, men eftersom jag varken såg på TV eller läste tidningar, var jag helt ovetande om sådana här ”självklara” saker.

Jag minns hur jag för några år sedan blev förvånad när min boendestödjare förklarade för mig att mina tajta lädershorts och spetsstrumpbyxor som jag tänkte ha på mig när jag skulle gå och hålla en föreläsning om Aspergers syndrom var olämpliga att föreläsa i. Tydligen var kläderna alldeles för sexiga, fick jag höra. Jag kände mig förvirrad. Vad var det som bestämde om ett visst klädesplagg var sexigt eller inte? Hur visste man det? Inte lärde man väl sig sådan information i skolan? Men troligen lär sig andra människor sådana ”självklarheter” i media, misstänker jag. Och eftersom jag fortfarande inte ser på tv, lever jag mycket i min egen värld och missar sådana här saker om ingen talar om dem för mig.

Så här tyckte inte min boendestödjare att jag skulle se ut när jag skulle föreläsa:

20140626_183102   20140626_182933

 

Share Button