Kategoriarkiv: Paulas blogg

Mycket som händer just nu

Share Button

Som ni kanske har märkt har jag inte skrivit något i bloggen den senaste veckan. Men ni behöver inte oroa er, bloggen är absolut inte nedlagd! 🙂 Det är bara att jag har haft mer än vanligt den senaste tiden. Min 95-åriga mormor har gått bort nyligen och nästa vecka ska jag på hennes begravning och samtidigt har det även varit en del föreläsningar. Förra veckan föreläste jag i Arboga och imorgon kommer jag föreläsa i Helsingborg. Morgondagens föreläsning anordnas av Autism- och Aspergerföreningen och inträdet kostar  150 kronor (100 kronor för medlemmar). Så ni som bor i området och är nyfikna på att lära er mer om Aspergers syndrom, hoppas vi ses i Helsingborg imorgon! 🙂

Jag kommer att skriva mer i bloggen när jag har tid och ork, vilket jag hoppas blir nästa vecka. Vi hörs snart! 🙂

Share Button

Dags att söka till Ågesta Folkhögskola

Share Button

Har du Aspergers syndrom eller autismspektrumtillstånd och vill lära dig mer om arbetslivet? Eller vill du kanske börja föreläsa om Aspergers syndrom? Då kan Aspergerlinjen på Ågesta Folkhögskola vara något för dig. Själv gick jag Ågesta Folkhögskolas informatörslinje 2008-2009 för att bli en föreläsare om Aspergers syndrom samt en fortsättningskurs 2011-2012.  Som skolans före detta elev kan jag verkligen rekommendera Ågesta Folkhögskola! Sista ansökningsdatumet är den 10 mars.

thumbnail_asperger

Share Button

God jul!

Share Button

God jul, alla mina kära bloggläsare! Hoppas ni får underbara juldagar, hur ni än väljer att fira dem. Många av er har skrivit till mig privat både via mejl och facebook och önskat mig god jul. Jag är ledsen att jag inte haft en möjlighet att svara alla personligen, men jag önskar er alla en underbart god jul här istället och har blivit otroligt glad över att så många har tänkt på mig! 🙂

Som ni säkert har märkt så har jag varit lite sämre på att skriva i bloggen de senaste månaderna och många av er har oroat er för att jag kanske haft planer på att stänga ner bloggen. Jag kan lugna er med att jag kommer att fortsätta blogga som vanligt och har absolut inga planer på att lägga ner bloggen! Jag brinner verkligen för att sprida information om Aspergers syndrom via bloggandet och föreläsandet. Anledningen till att jag varit sämre på att skriva blogginlägg den senaste tiden var att oktober, november och december har varit otroligt hektiska föreläsningsmånader för mig och jag har haft många resor. Jag har bland annat föreläst i Helsingfors, Stockholm, Nynäshamn, Åland, Uleåborg i norra Finland, Göteborg och på många fler ställen. När jag har tid så planerar jag att börja blogga oftare men när jag har mycket så kommer jag skriva i bloggen åtminstone 1-2 gånger i veckan.

Slutligen vill jag passa på att tipsa er alla om att jag kommer att ha en öppen föreläsning om mitt liv med Aspergers syndrom i Helsingborg den 23 mars och ni som är intresserade av föreläsningen är hjärtligt välkomna att anmäla er 🙂 Hoppas vi ses!

Share Button

Jag lever!

Share Button

Som ni kanske har märkt har det varit en liten bloggpaus för mig de senaste dagarna. Jag har haft otroligt mycket den senaste tiden med flera resor varje vecka, bara hela dagen idag gick till att flyga till Uleåborg i norra Finland där jag föreläser imorgon. Jag hade tänkt skriva ett blogginlägg idag men energi räckte tyvärr inte till efter resan. Men jag lovar att skriva ett nytt inlägg så fort jag har mer energi, kanske blir det redan imorgon. Vi hörs snart! 🙂 

Share Button

Påminnelse om anhörigkväll

Share Button

Evelina Rengstedt skrev till mig och bad mig om att påminna er om anhörigkvällen som kommer att vara nästa vecka. Om ni anhöriga inte har anmält er ännu för kvällen, passa på nu! 🙂

Share Button

Anhörigkväll för dig som är nära en arbetslös ungdom

Share Button

Jag har blivit kontaktad av Evelina Rengstedt som jobbar inom Stockholms stad i ett projekt som heter SUVAS och hon önskade att jag skulle skriva om deras anhörigkväll som projektet kommer att anordna. Så här skriver hon:

”Anhörigkväll för dig som är nära en arbetslös ungdom

Är du anhörig till en ung vuxen som varken arbetar eller studerar och som har få sociala kontakter? Stockholms stad välkomnar dig till en informationskväll där du får konkreta verktyg och stöd för att hjälpa dig själv och din närstående. Du får även möjlighet att träffa andra som delar dina erfarenheter.

Under kvällen erbjuds det en föreläsning av psykolog Karin Enqvist som är en av författarna till boken: Limbo: en bok om dem som fastnat i entrén till vuxenvärlden till deras oroliga, arga och vilsna föräldrar. Dessutom får du möjlighet att lyssna på paneldebatten ”Verktyg och erfarenheter att ta sig vidare?” och lära dig om de kanaler i sociala medier där unga befinner sig i. Stockholms stads ungdomskonsulenter finns på plats under hela kvällen för att berätta om stadens olika insatser för unga vuxna och du får träffa civilsamhällets aktörer som länge har arbetat med den här problematiken.

Tid: 24 november 2016 kl. 18-20.30.

Plats: Berghs School of Communication, Sveavägen 34, Stockholm

För mer information kontakta Eveliina Rengstedt: 076-1249 114 / eveliina.rengstedt@stockholm.se

Information på hemsidan: http://www.stockholm.se/-/Nyheter/Arbete/Anhorigkvall/

Event på FB: https://www.facebook.com/events/410375275753006/

Anmälningsblankett: https://www.esmaker.net/nx2/Public/regForm.aspx?pid=f1cb7ef3-7b06-4fac-b594-e397e566addf

Share Button

När omgivningen tror att problemet är löst

Share Button

Vi som har Aspergers syndrom och autism kan ibland reagera på oväntade händelser och andra stressiga situationer betydligt kraftigare än andra människor. Själv kan jag bli stressad om jag ska göra två saker samtidigt eftersom jag har en dålig simultanförmåga. Jag kan också bli mycket stressad om jag vet att det finns någonting jag absolut måste göra som jag inte får glömma bort. Eftersom jag är rätt glömsk av mig och vet om att jag rätt glömmer eller tappar bort viktiga saker om jag inte påminner mig själv om det hela tiden är jag också mycket stressad när jag vet att det finns något som jag absolut inte får tappa bort.

Min kräkfobi har också gjort att jag blir rädd om jag ser någon kräkas, om jag inbillar mig att jag mår illa eller tror att jag har utsatt mig själv för smitta. Då kan jag ibland fråga omgivningen saker som: ”Tror du att jag kommer att bli smittad? Hur stor risk tror du att det kommer att vara? Vad ska jag göra om jag måste kräkas?”

När omgivningen ser på mig att jag är stressad eftersom jag pratar och andas fort, får jag ofta höra att jag måste ta det lugnt och att jag inte får glömma bort att andas. När jag som barn ställde frågor om magsjuka, fick jag höra att jag måste sluta tänka på det och börja tänka på roliga saker istället. När omgivningen såg att jag andades lugnt och slutade ställa frågor om magsjuka, fick jag beröm och sa att det var bra att allt var bättre nu.

Men problemet var att allt inte alls var bättre, tvärtom! Allt var kanske bättre i omgivningens ögon eftersom jag blev tyst, och då var alla andra nöjda. Men jag mådde bara sämre inuti. När jag är stressad, måste jag få andas och prata fort, då mår jag bättre efter ett tag. Om jag fokuserar på andningen och försöker ta det lugnt när jag inte känner mig lugnt, känns det bara som att jag lurar kroppen och jag börjar må dåligt på insidan eftersom jag inte får bejaka mina känslor. Och om jag inte får prata om min rädsla för magsjuka, mår jag bara ännu sämre eftersom då är jag helt ensam med min rädsla. Att behöva låtsas att jag känner något annat än vad jag gör är bland det värsta jag vet.

Omgivningen tycker ibland att om problemet inte syns utåt så finns det inte längre men oftast är det inte så.  Ofta är det helt tvärtom! Därför är det viktigt att omgivningen frågar den berörda personen hur hen vill bli bemött när hen är stressad eller mår dåligt. Alla har olika strategier att hantera stress, och min är att acceptera stressen och låta kroppen reagera. Så länge man inte skadar andra människor när man är stressad vilket jag inte gör måste alla få hantera stressen som de vill. Ibland kan det vara bra att låta kroppen vara stressad istället för att försöka ta djupa andetag!

Share Button

Efterlysning

Share Button

Nu när föreläsningssäsongen har kommit igång, har jag fått fler och fler mejl från kunder som jag försökt hinna ikapp med att svara på. Men tyvärr har ett mejl som jag fick för ett tag sedan försvunnit helt från min inkorg. Jag är rädd att jag kan ha råkat radera mejlet av misstag. Därför kollar jag på detta sätt om personen som skrev mejlet skulle läsa detta blogginlägg och höra av sig till mig igen. Det gäller dig som skrev till mig för ett tag sedan att du skriver en ny bok om Aspergers syndrom och frågade om jag kunde blurba din bok. Jag är hemskt ledsen att det tagit mig tid att svara, jag hade helt glömt bort ditt mejl och när jag ville svara på mejlet för ett par veckor sedan hittade jag plötsligt inte det längre trots att jag har gått igenom hela min inkorg 🙁 Så om du råkar se detta vilket jag hoppas att du gör så får du hemskt gärna höra av dig till mig igen!

Share Button

När ett straff inte blir ett straff

Share Button

När jag var barn, tyckte jag oftast att saker och aktiviteter som andra barn tyckte om var tråkiga och tvärtom. Visst, det fanns saker som jag höll med andra barn om. Jag tyckte att det var roligt att gå på nöjespark med mina föräldrar, jag tyckte att det var roligt att gunga på lekparken, jag tyckte om att bada på stranden med mamma och jag tyckte om att äta godis.

Men där slutade likheterna, och jag skilde mig från andra barn på många andra sätt. Jag tyckte inte om att springa runt, jag tyckte inte om att leka kurragömma eller grupplekar överhuvudtaget, jag tyckte inte om bollspel, jag tyckte inte om att hoppa hopprep eller hage, jag tyckte inte om att leka mamma pappa och barn med andra barn, jag tyckte inte om att se vare sig barn- eller vuxenprogram på tv och jag hatade att rita och pyssla.

Däremot tyckte jag i likhet med många andra barn med Aspergers syndrom mycket om att hitta på saker för mig själv. Jag älskade att sitta på gräsmattan och leta efter fyrklöver i timmar, jag älskade att läsa böcker och skriva egna berättelser och jag älskade att läsa faktaböcker och tidningar som var avsedda för vuxna. Ämnen som jag tyckte var speciellt intressanta var barnuppfostran och -sjukdomar och eftersom jag läste mycket, visste jag bland annat att barn behövde gränser.

De vuxna tyckte inte om att jag var annorlunda och därför pushade de mig att vara mer social, vilket jag försökte vara för att göra mina föräldrar glada. Om jag hade betett mig dåligt kunde mina föräldrar säga till mig: ”Nu får du gå in i ditt rum, idag blir det ingen lek med dina vänner.” Då blev jag glad eftersom jag tyckte om att vara i mitt rum och vila. Mina föräldrar hade däremot utgått från att jag fungerade som andra barn och att jag skulle bli rastlös i mitt rum, men det blev jag aldrig.

Vid ett tillfälle hade jag och några klasskamrater skolkat från lektionen och gömt oss på skolans toalett. När vi blev upptäckta, fick vi en extra hemuppgift som straff. Vi skulle skriva 50 gånger meningen: ”jag kommer inte längre gömma mig på toaletten.” När mina klasskamrater beklagade sig, var jag i hemlighet mycket glad. Jag tyckte att hemuppgiften lät avslappnande och rolig eftersom jag älskade att skriva. Jag såg det som en belöning, inte som ett straff!

Share Button

Artikel om mig i en finsk tidning

Share Button

Den finska tidningen Kauneus ja Terveys har lagt upp en artikel om mig på nätet. Jag vet att de flesta av er inte kan finska, men eftersom jag vet att jag också har en del finskspråkiga bloggläsare bestämde jag mig för att länka till artikeln. Den här intervjun är gammal och publicerades i papperstidningen för ett par år sedan i samband med att min debutbok kom ut i Finland, men reportern har lagt ut den på nätet först nu.

Det står dock ett par felaktigheter i rubrikerna i artikeln. Tyvärr lades rubrikerna ut efter att jag hade fått korrekturläsa artikeln så jag såg inte dessa felaktigheter förrän artikeln kom ut i tidningen. För det första kallas Aspergers syndrom för sjukdom, vilket naturligtvis inte stämmer. För det andra står det i en av rubrikerna att jag inte kan ljuga, vilket inte heller stämmer. Jag har aldrig sagt  till reportern att jag inte skulle kunna ljuga så det måste vara ett missförstånd. Det som jag sa på intervjun var att jag förut inte visste vilka saker som sårade andra människor och att jag därför ofta sa sanningen i situationer när jag enligt normen borde ha dragit vita lögner. Reportern ha missförstått mig och fått för sig att jag inte kan ljuga. Jag får se om redaktören kan rätta till dessa felaktigheter. Men annars har hon skrivit en ganska bra artikel!

Share Button