Kategoriarkiv: Paulas blogg

Efterlysning

Share Button

Nu när föreläsningssäsongen har kommit igång, har jag fått fler och fler mejl från kunder som jag försökt hinna ikapp med att svara på. Men tyvärr har ett mejl som jag fick för ett tag sedan försvunnit helt från min inkorg. Jag är rädd att jag kan ha råkat radera mejlet av misstag. Därför kollar jag på detta sätt om personen som skrev mejlet skulle läsa detta blogginlägg och höra av sig till mig igen. Det gäller dig som skrev till mig för ett tag sedan att du skriver en ny bok om Aspergers syndrom och frågade om jag kunde blurba din bok. Jag är hemskt ledsen att det tagit mig tid att svara, jag hade helt glömt bort ditt mejl och när jag ville svara på mejlet för ett par veckor sedan hittade jag plötsligt inte det längre trots att jag har gått igenom hela min inkorg 🙁 Så om du råkar se detta vilket jag hoppas att du gör så får du hemskt gärna höra av dig till mig igen!

Share Button

När ett straff inte blir ett straff

Share Button

När jag var barn, tyckte jag oftast att saker och aktiviteter som andra barn tyckte om var tråkiga och tvärtom. Visst, det fanns saker som jag höll med andra barn om. Jag tyckte att det var roligt att gå på nöjespark med mina föräldrar, jag tyckte att det var roligt att gunga på lekparken, jag tyckte om att bada på stranden med mamma och jag tyckte om att äta godis.

Men där slutade likheterna, och jag skilde mig från andra barn på många andra sätt. Jag tyckte inte om att springa runt, jag tyckte inte om att leka kurragömma eller grupplekar överhuvudtaget, jag tyckte inte om bollspel, jag tyckte inte om att hoppa hopprep eller hage, jag tyckte inte om att leka mamma pappa och barn med andra barn, jag tyckte inte om att se vare sig barn- eller vuxenprogram på tv och jag hatade att rita och pyssla.

Däremot tyckte jag i likhet med många andra barn med Aspergers syndrom mycket om att hitta på saker för mig själv. Jag älskade att sitta på gräsmattan och leta efter fyrklöver i timmar, jag älskade att läsa böcker och skriva egna berättelser och jag älskade att läsa faktaböcker och tidningar som var avsedda för vuxna. Ämnen som jag tyckte var speciellt intressanta var barnuppfostran och -sjukdomar och eftersom jag läste mycket, visste jag bland annat att barn behövde gränser.

De vuxna tyckte inte om att jag var annorlunda och därför pushade de mig att vara mer social, vilket jag försökte vara för att göra mina föräldrar glada. Om jag hade betett mig dåligt kunde mina föräldrar säga till mig: ”Nu får du gå in i ditt rum, idag blir det ingen lek med dina vänner.” Då blev jag glad eftersom jag tyckte om att vara i mitt rum och vila. Mina föräldrar hade däremot utgått från att jag fungerade som andra barn och att jag skulle bli rastlös i mitt rum, men det blev jag aldrig.

Vid ett tillfälle hade jag och några klasskamrater skolkat från lektionen och gömt oss på skolans toalett. När vi blev upptäckta, fick vi en extra hemuppgift som straff. Vi skulle skriva 50 gånger meningen: ”jag kommer inte längre gömma mig på toaletten.” När mina klasskamrater beklagade sig, var jag i hemlighet mycket glad. Jag tyckte att hemuppgiften lät avslappnande och rolig eftersom jag älskade att skriva. Jag såg det som en belöning, inte som ett straff!

Share Button

Artikel om mig i en finsk tidning

Share Button

Den finska tidningen Kauneus ja Terveys har lagt upp en artikel om mig på nätet. Jag vet att de flesta av er inte kan finska, men eftersom jag vet att jag också har en del finskspråkiga bloggläsare bestämde jag mig för att länka till artikeln. Den här intervjun är gammal och publicerades i papperstidningen för ett par år sedan i samband med att min debutbok kom ut i Finland, men reportern har lagt ut den på nätet först nu.

Det står dock ett par felaktigheter i rubrikerna i artikeln. Tyvärr lades rubrikerna ut efter att jag hade fått korrekturläsa artikeln så jag såg inte dessa felaktigheter förrän artikeln kom ut i tidningen. För det första kallas Aspergers syndrom för sjukdom, vilket naturligtvis inte stämmer. För det andra står det i en av rubrikerna att jag inte kan ljuga, vilket inte heller stämmer. Jag har aldrig sagt  till reportern att jag inte skulle kunna ljuga så det måste vara ett missförstånd. Det som jag sa på intervjun var att jag förut inte visste vilka saker som sårade andra människor och att jag därför ofta sa sanningen i situationer när jag enligt normen borde ha dragit vita lögner. Reportern ha missförstått mig och fått för sig att jag inte kan ljuga. Jag får se om redaktören kan rätta till dessa felaktigheter. Men annars har hon skrivit en ganska bra artikel!

Share Button

När man saknar förmågan att sortera bort oviktiga detaljer

Share Button

I likhet med många andra med Aspergers syndrom och autism har jag i vissa situationer svårt att sortera bort onödiga detaljer. Än så länge jag kan minnas har jag exempelvis haft svårt att hitta en sak eller ett föremål bland många andra saker. Jag kan ha svårt att hitta en bok bland andra böcker i bokhyllan, och framför allt har jag alltid haft svårt att hitta varor på hyllorna i mataffärer. Jag kan inte ens räkna de gånger jag frågat personalen i mataffärer var de exempelvis har bikarbonat eller äppelciervinäger, personalen bara har hänvisat mig ”ditåt” eller ”till den och den hyllan”, jag har gått och letat men inte hittat och fått lämna mataffären tomhänt. Ibland har jag frågat igen och bett personalen följa med mig och visa tydligt var grejen jag letar efter finns, men ibland känner jag att jag inte vill besvära personalen igen och bestämmer mig för att prova lyckan i någon annan mataffär istället.

När jag gick i skolan, var min största skräck slöjd- och hemkunskapslektionerna. Förutom att jag hade svårt att lära mig sy och laga mat rent praktiskt, hittade jag oftast inte de grejer som behövdes till uppgiften som tyg, tråd, stekpanna osv, Många gånger hände det att läraren försökte förklara på vilken hylla, skåp eller rum grejerna fanns, men om det fanns många grejer på samma ställe smälte allt bara ihop i min hjärna och jag kunde inte urskilja detaljerna, dvs de grejer jag behövde. Jag skämdes ihjäl när jag var tvungen att erkänna att jag inte hade hittat för då tappade lärarna ofta tålamodet med mig. Och då fick jag dåligt samvete för att jag hade besvärat läraren och kände mig dålig eftersom mina klasskamrater hittade direkt.

Ibland har det hänt att människor tror att jag inte försöker tillräckligt och bara är lat, och då kan de säga att de inte tänker hjälpa mig och låter mig vara utan grejen om jag inte hittar själv. Men då har jag faktiskt fått vara utan grejen och exempelvis sova utan lakan eller kudde om jag har letat och letat och inte hittat. Att hota mig på det där sättet har aldrig fungerat för min oförmåga att hitta har ingenting med bristande motivation att göra.

Många gånger händer det att människor höjer rösten när de upptäcker att jag inte hittar, men då blir jag bara stressad och får ännu svårare att hitta. När jag upptäcker att någon är arg eller stressad, blir min funktionsförmåga nämligen lätt ännu sämre. Därför är det bäst för mig att man talar med mig med en lugn röst och inte tappar tålamodet. För ibland händer det faktiskt att jag hittar till slut, men det kan ta mycket längre tid än hos andra människor.

Share Button

Dagens etc skriver om mig idag

Share Button

Tidningen Dagens etc skriver idag om hur det var för mig att växa upp med Aspergers syndrom:

http://www.etc.se/inrikes/forsokte-lange-bli-som-alla-andra

Share Button

Kommentarer som hamnat i skräppostmappen

Share Button

Som jag skrev förra året, har vissa av kommentarer hamnat i skräppostmappen. Jag försöker gå igenom skräppostmappen regelbundet och publicera de kommentarer som råkat hamna där, men om någon av er kommenterat min blogg den senaste tiden och kommentaren inte blivit publicerad, ber jag hemskt mycket om ursäkt om jag missat kommentaren! Jag försöker självklart göra mitt bästa att ingen av era kommentarer hamnar där! 🙂

Share Button

Föreläsningar om Aspergers syndrom på nätet

Share Button

Jag har blivit tipsad om att tipsa er om följande föreläsningar om Aspergers syndrom:

http://urplay.se/program/195644-ur-samtiden-fokus-pa-autism-autism-bland-flickor-och-kvinnor

och:

http://ki.se/kind/konferensen-fokus-pa-autism-2016

Jag har själv inte sett föreläsningarna eftersom jag har lätt för att tappa min koncentration om jag ser på filmer, men hoppas ni gillar föreläsningarna! 🙂

Share Button

När man inte får respons och börjar tjata

Share Button

”Farfar, kan jag få glass?”, frågade jag farfar när jag var barn. Men farfar reagerade inte och jag fick ingen glass. Mina föräldrar förklarade för mig att farfar hade dålig hörsel och att jag skulle behöva tala tillräckligt tydligt och högt med honom och upprepa mig. Så jag frågade igen och då fick jag min glass. När jag sa till farfar att jag hade bett honom om glass tidigare, svarade han att jag alltid skulle få fråga honom igen om jag inte fick svar för om han inte reagerarade, betydde det att han inte hade hört vad jag hade sagt.

Så småningom lärde jag mig att man fick upprepa saker om man inte fick någon reaktion av farfar, och då började kommunikationen med honom fungera mycket bra. Men tyvärr fick jag för mig att den här reglen gällde i alla situationer för jag i likhet med många andra barn med Aspergers syndrom hade svårt att förstå sociala regler och föra över information från en situation till en annan. Jag trodde att om jag pratade med en person och jag inte fick speciellt mycket respons från denne så skulle jag få upprepa mig och fortsätta prata med personen tills jag fick svar. Jag hade ingen aning om att det bara var just farfar som hade dålig hörsel och inte andra människor som exempelvis mina lärare, klasskamrater och grannbarnen.

”Kan du hjälpa mig?”, kunde jag fråga läraren i skolan. När jag inte fick ordentlig respons, frågade jag igen och igen tills läraren frågade mig irriterat varför jag var så tjatig och inte kunde vänta med min fråga. Kunde jag inte se att hon inte hade tid just då och förstå att skulle hjälpa mig senare? Men nej, det kunde jag inte. Precis som många andra barn med Aspergers syndrom hade jag svårt att förstå kroppsspråk, och eftersom jag inte förstod att om man fick lite undvikande svar så betydde det förmodligen att personen inte hann eller ville svara just då och att jag borde vänta lite. Jag trodde att det som gällde hemma hos farfar gällde överallt.

På samma sätt förstod jag inte alltid att andra människor inte alltid ville lyssna om jag pratade om mina specialintressen. Om jag inte fick tillräckligt mycket respons, fortsatte jag prata för de hade kanske inte hört eller förstått vad jag hade sagt? Om de inte hade velat lyssna på mig, borde de i min värld säga rakt ut att de inte var intresserade och isåfall hade jag självklart respekterat det. Att jag tjatade berodde alltså inte på att jag skulle ha varit hänsynslös utan jag förstod helt enkelt inte hur andra människor fungerade.

Share Button

TV-intervjun i fredags

Share Button

Nu börjar jag så småningom återhämta mig från Finlandsresan och bröllopet även om jag fortfarande är trött. Igår och idag har jag i princip legat i sängen hela dagen, men nu började jag må så pass bra att jag orkade logga in i bloggen och skriva ett inlägg om i fredags när jag gjorde en tv-intervju om min Aspergers syndrom. Det känns som att det var evigheter sedan jag skrev mitt senaste blogginlägg även om det var förra veckan.

När jag var på väg till Arlanda flygplats i fredags för att flyga till Tammerfors, var jag så trött att jag höll på att stiga på helt fel tåg som inte alls skulle till Arlanda utan till en helt annan destination. Som tur var upptäckte jag mitt misstag i sista sekunden så att jag kunde hoppa på rätt tåg. När tåget sedan hade lämnat Centralstationen, fick jag ett sms där det stod att mitt flyg skulle vara en timme försenad. Panik! Tänk om förseningen skulle bli ännu större och jag inte skulle hinna till Tammerfors innan sändningen? Man visste ju aldrig.

Som tur var blev inte förseningen längre. När mitt flyg till slut skulle lyfta från Arlanda med en timmes försening, blundade jag. Äntligen fick jag vila lite! Men snart rycktes jag upp när jag hörde flygvärdinnan ropa ut: ”mina damer och herrar, välkomna till det här SAS-flyget som ska ta oss till Kalmar.” Jag var plötsligt klarvaken och undrade om jag hade drömt. Hade jag stigit på fel flyg? Men flygvärdinnan forsatte på engelska och välkomnade oss alla på flyget mot Kalmar. Mina tankar började rusa iväg och hjärtat började klappa. Vilken mardröm! Vad skulle jag säga till programledarna nu? Om mitt flyg hade blivit försenat hade det inte varit mitt eget fel om jag skulle missa programmet, men om jag hade stigit på fel flyg var det verkligen mitt fel. Skulle jag fortfarande hinna till Tammerfors-flyget eller var det redan försent?

När flygvärdinnan passerade mig i korridoren, tog jag tag i henne och förklarade med en panik i rösten att jag hade råkat ta fel flyg. ”Vart ska du någonstans?”, undrade hon. ”Tammerfors”, svarade jag. Det visade sig att det var hon som hade råkat säga fel i utropet och hon gjorde genast ett nytt utrop och rättade till misstaget. Jag undrade varför ingen annan resenär hade fått panik, men de kanske inte var lika stressade som jag.

Jag hann till Tammerfors i tid trots förseningen och hann till och med träffa programledaren i stan och äta middag tillsammans med honom innan programmet. Jag försäkrade mig om att det inte skulle bli obehagliga överraskningar i stil med att bli serverad mat direktsändning som det blev i Vardagspuls i höstas, och programledaren lovade att det inte skulle bli något sådant. Det enda jag förväntades göra var att diskutera med programledaren om Aspergers syndrom.

När programmet började flöt allt bara på. Jag var inte ens speciellt nervös. Om mitt lugn sedan berodde på att jag var jättetrött eller om jag har blivit van vid att uppträda i tv vet jag inte, men jag tyckte att allt gick hur lätt som helst den här gången. När de 50 minuterna som programmet varade var över var jag chockad för jag tyckte att jag knappt hade hunnit säga något alls.

TV-intervjun går att se på Yle Arenan. Tyvärr är allt på finska och den här gången finns det ingen svensk översättning.

26389705417509Screenshot_2016-04-18-19-22-36

Foto: Yle TV

Share Button

Imorgon kommer jag prata om asperger i finsk tv!

Share Button

Imorgon kväll klockan 20:05 svensk tid kommer jag berätta om hur det är att ha Aspergers syndrom i finsk tv i direktsändning, och programmet går att se på Yle-Arenan. Programmet heter Fredag (Perjantai på finska). Tyvärr kommer hela programmet vara på finska, och eftersom det är direktsändning kommer det inte finnas någon svensk text, så endast ni som kan finska kommer att kunna följa programmet.

Jag har haft mer än vanligt den här veckan. Imorgon kommer jag flyga till Tammerfors i Finland där programmet kommer att sändas, och i bästa fall kommer jag hinna åka till hotellet från flygplatsen och lämna resväskan där samt vila en stund, men annars kommer jag åka direkt från flygplatsen till TV-huset. På lördag kommer jag flyga tillbaka till Stockholm, och när mitt flyg landat på Arlanda måste jag åka direkt därifrån med min resväska till ett bröllop jag blivit bjuden på här i Stockholm. Bli alltså inte oroliga om uppdateringarna i bloggen blir lite glesare än vanligt den här veckan! 🙂 Efter att jag hämtat mig från Finlandsresan och bröllopet kommer jag så klart skriva ett blogginlägg om allt och berätta för er hur det gick i Tammerfors.

Share Button