Kategoriarkiv: Strategier

När man överkompenserar

Share Button

När jag diskuterar min Asperger-diagnos med andra människor, har jag ibland hört saker som att min Aspergers syndrom måste vara av den ”mildaste sorten” för de har träffat andra aspergare som exempelvis pratat väldigt mycket om sina intressen och/eller problem. Men det stämmer inte att min Aspergers syndrom skulle vara mild utan jag har lärt mig att dölja och kompensera för vissa av mina svårigheter, vilket gör att min Aspergers syndrom inte alltid syns direkt.

I vissa situationer är jag överförsiktig för jag är orolig för att prata för mycket om mitt liv och mina intressen, och därför har det ibland blivit att jag istället pratar alldeles för lite om mig själv. Förut fick jag nämligen höra ofta att jag pratade för mycket om mina intressen, men om jag idag är osäker på om någonting i mitt liv intresserar mina vänner, överkompenserar jag genom att oftast låta bli att berätta det. Jag brukar aldrig prata om mitt jobb och föreläsningar med mina neurotypiska vänner för att inte trötta ut dem. Jag berättade inte heller för mina vänner att jag hade gift mig och inte heller att jag hade skrivit en bok. Mina vänner fick höra om mitt giftermål först senare, och de fick veta att jag hade skrivit en bok genom att läsa om boken i en tidning.

Jag agerade på samma sätt när jag skilde mig. Jag mådde väldigt dåligt efter skilsmässan men sa knappast ett ord om det till någon för jag var rädd för att överbelasta andra med mina problem. Jag hade varit skild några månader tills min mamma fick veta, och hon undrade naturligtvis varför jag inte hade sagt något tidigare. Men anledningen till att jag inte hade sagt något var att jag var orolig för att mamma skulle fråga mig hur jag mådde. Och eftersom jag mådde dåligt, ville jag inte säga något till mamma för jag ville inte att hon skulle veta att jag mådde dåligt. Jag ville ju att hon skulle må bra och att hon inte skulle oroa sig för mig.

Mamma fick också en mycket stor chock när hon läste min debutbok och fick veta hur svårt jag hade det i skolan. Hon hade aldrig anat att det var så illa och hon hade inte haft någon aning om att jag ville ta mitt liv i högstadiet! I den åldern ljög jag till och med ibland för mamma och hittade på att jag hade kompisar som jag inte ens hade för jag ville inte att mamma skulle må dåligt för min skull i onödan.

Om det finns ett barn eller en tonåring som klagar mycket hemma och säger tydligt att hen mår dåligt i skolan och/eller att hen planerar att ta sitt liv, får ju förstås omgivningen veta att allt inte står rätt till. Men vissa vill absolut inte vara till besvär för någon annan, och då kan svårigheterna och ångesten vara svåra att upptäcka och därför komma som en stor överraskning för omgivningen!

Share Button

Att bli avbruten mitt i specialintressen

Share Button

När jag föreläser om Aspergers syndrom, frågar anhöriga mig ibland hur de ska hantera konflikter som uppstår när de måste avbryta sina närstående när dessa håller på med sina specialintressen. Jag minns tydligt hur arg och upprörd jag själv kunde bli som barn och tonåring och mamma avbröt mig för att säga något viktigt när jag var mitt inne i något.

Vid sådana tillfällen bli vansinnig och ibland var minst halva dagen förstörd för mig. Mamma tyckte att jag överreagerade kraftigt, men det tyckte inte jag. Jag tyckte att mamma hade förstört min dag och jag tyckte att hon borde ha visat mer hänsyn.

Idag kan jag förstå även mammas syn på saken: det är svårt att bo tillsammans med någon när man aldrig får säga något till hen. Men anledningen till att jag blev upprörd var att när jag håller på med något jag tycker om, är jag verkligen inne i en annan värld och superkoncentrerad. När jag blir avbruten utan att vara beredd, rycks jag bort från denna värld och blir därför väldigt irriterad. Det kan ta lång tid för mig att bli lika koncentrerad igen, i värsta några timmar till och med och därför blir jag ledsen.

Däremot blir inte avbrotten lika jobbiga om jag vet i förväg att jag kommer att bli avbruten. Om jag exempelvis hade vetat att mamma skulle komma till mitt rum exakt klockan 17 för att diskutera något med mig, hade jag kunnat hantera situationen bättre. När jag däremot aldrig visste om vilken tid eller vilka tider jag skulle bli avbruten eller om jag skulle bli avbruten överhuvudtaget, hade jag två alternativ:

-vara på helspänn hela tiden för att vara beredd på ett eventuellt avbrott som kunde komma när som helst. Då skulle jag inte bli lika koncentrerad på mina intressen och det skulle inte bli lika avslappnande med specialintressen men då skulle inte avbrottet bli lika jobbigt

-våga bli helt uppslukad i specialintresset men då var jag alltid oföberedd på att bli avbruten och därför blev det mycket jobbigt. Jag brukade välja det här alternativet.

Tyvärr kom jag aldrig på tanken att föreslå för mamma att hon skulle kunna komma till mitt rum för att prata med mig exempelvis vid jämna klockslag om hon hade något viktigt att säga och att hon skulle lämna mig ifred vid andra tider om det absolut inte var något akut. Då hade många konflikter kunnat undvikas!

Share Button

Ibland måste man hitta annorlunda strategier

Share Button

När man arbetar med oss med Aspergers syndrom, autism och andra neuropsykiatriska diagnoser är det viktigt att man tänker öppet. Det kanske finns en en lösning eller strategi som fungerar på de allra flesta personer men det fungerar inte nödvändigtvis på en person med Aspergers syndrom. Det kanske finns en lösning som fungerar på många personer med Aspergers syndrom men denna lösning fungerar inte nödvändigtvis på alla med samma diagnos. Ibland måste man testa många olika strategier för att kolla vad som fungerar och vad som inte gör det.

Det har hänt mig ett flertal gånger att välmenande människor som är okunniga om Aspergers syndrom har gett mig råd om hur jag ska lösa mina problem i vardagen. Om de får höra att jag ofta tappar bort viktiga saker, tycker de ofta att lösningen är att alltid bevara alla saker på samma ställe, då är problemet löst. När de får höra att det lätt blir stökigt hos mig, blir deras råd till mig att alltid lägga alla grejer på sin plats direkt efter att jag använt grejerna. När de får höra att jag ofta glömmer bort att ta ut sopor eller inte orkar göra det, råder de mig att lägga soppåsen i hallen så att jag kan ta ut påsen samtidigt som jag går ut, då behöver jag inte gå en extrarunda till sopnedkastet.

Men tyvärr är det inte så enkelt. Jag brukar säga att om mina problem skulle vara så här lättlösta, skulle jag troligen inte ens ha behövt mina diagnoser från första början. Då hade jag förmodligen lärt mig liknande strategier av mina föräldrar redan i barndomen eller allra senast i tonåren, och då hade jag troligen inte ens behövt boendestöd idag. En anledning till att jag har mina diagnoser är just att jag har svårigheter som inte kan lösas så här enkelt. Detta betyder inte att det inte skulle gå att hitta strategier för mina svårigheter utan ibland är strategier och lösningar lite annorlunda än vad andra människor tänker sig.

Att jag lätt tappar grejer beror på att jag är tankespridd och råkar lägga saker på fel ställe för jag orkar inte alltid vara uppmärksam. Att jag inte lägger saker på sin plats efter att jag använt dem och låter det bli stökigt istället beror på att jag inte har någon energi till att hålla ordning. Jag orkar exempelvis oftast inte lägga havregrynspåsen i köksskåpet eftersom då skulle jag behöva öppna skåpet, ta havregrynspåsen, lägga den på hyllan och stänga skåpet vilket är ganska många steg för mig att tänka på. Jag skulle bli otroligt trött om jag tvingade mig själv att göra det varje dag. Att jag oftast inte tar med mig soporna när jag går ut är att jag inte orkar tänka på två saker samtidigt. När jag är på väg någonstans, orkar jag inte tänka på soporna samtidigt för då blir jag bara stressad.

Genom åren har jag hittat annorlunda lösningar för dessa problem för att underlätta mitt liv. När det gäller att tappa bort grejer har jag tagit hjälp av mina boendestödjare att hitta lämpliga förvaringsställen för olika föremål. Visst tappar jag ändå bort grejer men jag har insett att jag måste acceptera att det är så. Visst skulle jag kunna försöka skärpa mig på den punkten, men då skulle jag behöva vara på helspänn hela tiden och min livskvalitet skulle därmed bli betydligt sämre. Att jag inte orkar lägga saker på sin plats har jag löst genom att börja förvara havregrynspåsen i köksbänken och tvättmedel på hallbordet för då slipper jag hämta tvättmedlet från badrummet när jag ska tvätta. Visst blir det lite stökigare hos mig, men jag sparar otroligt  mycket energi genom att låta saker ligga framme. Att jag har svårt att ta ut soporna har jag löst genom att kasta soporna direkt när jag kommit hem. Då har jag inte bråttom och har oftast tid och energi att koncentrera mig på soporna.

Share Button

Blir livet lättare med åren när man har Aspergers syndrom?

Share Button

Det som många har frågat mig är om jag tycker att livet blir svårare eller lättare med åren när man har Aspergers syndrom eller autism. För mig har livet blivit lättare på många sätt, men det beror absolut inte på att min Aspergers syndrom och svårigheter skulle ha växt bort utan det handlar om att jag har hittat fungerande strategier som gör att jag kan leva ett liv utan att bli alldeles för utmattad.

Många strategier som jag har hittat är sådana som är emot det jag lärde mig som barn. När jag var barn, lärde jag mig att man blev deprimerad och ångestfylld om man isolerade sig ensam hemma alldeles för länge, men efter att jag fick min diagnos och lärde känna mig själv förstod jag att den regeln inte gäller mig. Om jag känner för att vara ensam, tillåter jag mig att vara det oavsett vad experterna säger. En gång för runt 12-13 år sedan gick jag hemma utan sysselsättning och hade gjort det i flera års tid, och då var jag i princip hemma ett halvår utan att träffa en enda människa under tiden. Jag njöt av mitt liv av fulla drag medan omgivningen uttryckte sin oro och trodde att jag hade blivit deprimerad. Jag gör på samma sätt när jag åker Finlandsfärja: jag brukar isolera mig i hytten under hela resan för jag älskar trånga utrymmen.

Mamma lärde mig också att man ska plocka undan hemma, inte ha för många saker framme samt bädda sängen på morgnarna. Men jag har märkt att jag inte orkar plocka upp saker om jag råkar tappa något, och därför kan jag inte ha det pedantiskt rent hemma. Jag orkar inte bädda sängen eftersom det tar alldeles för mycket energi, och jag mådde bara dåligt förut när jag stressade över det. Jag äter ofta blåbär i soffan, och om jag råkar spilla något i soffan låter jag fläcken vara där om jag inte orkar hämta en trasa och torka bort fläcken. Därför har jag lite fläckar i soffan, men det är ett mycket billigt pris att betala för att inte bli utbränd.

Jag äter också samma maträtter varje dag när jag är hemma, och jag äter maten kall. Genom att låta bli att värma maten sparar jag också energi. Jag har lärt mig hemma att kyckling, risk, fisk och sådant bör ätas varm, men jag märkte att det blev alldeles för mycket för mig och många steg om jag värmer maten. Det går mycket snabbare och mer effektivt om jag tar fram maten direkt ur kylskåpet och äter den kall.

Jag har också lärt mig att det inte fungerar för mig att förvara tvättmedlet i badrummet och havregrynen i kökskåpet. Nej, havregrynspåsen måste vara framme i diskbänken och tvättmedlet ska vara på hallbordet, då blir det färre steg att ta när jag ska äta eller tvätta. Dessutom strävar jag inte längre efter att vara normal utan jag strävar efter att vara lycklig. Genom att följa dessa strategier har jag sparat otroligt mycket energi, mitt liv har blivit otroligt mycket lättare och jag mår fysiskt och psykiskt mycket bättre 🙂

Share Button

Plan B

Share Button

Vissa barn med Aspergers syndrom och autism reagerar kraftigt på förändringar. Själv tyckte jag inte alls om oväntade förändringar när jag var barn. Detta berodde på att jag hade planerat varenda detalj väldigt noga, och om något inte gick som jag hade väntat mig behövde jag tänka om och göra nya planer. Det tog väldigt mycket energi av mig att tvinga min hjärna att bearbeta förändringen och tänka om.

När jag var liten, åkte jag alltid till min farfar med mina föräldrar på söndagarna. Jag såg alltid fram emot dessa besök, och varje gång innan vi åkte planerade jag noga vad jag skulle göra där. Ibland var pappa bortrest på affärsresa, och dessa söndagar kunde vi inte åka till farfar. Men eftersom jag alltid fick veta långt i förväg när vi skulle hoppa över besöket, vara det okej för mig. Farfar hade stor trädgård och ett stort hus och jag hade många olika leksaker där. Det fanns alltid så mycket jag ville göra och tiden räckte inte alltid till, och därför planerade jag allt noga.

En gång fick jag en mycket obehaglig överraskning. När vi var framme hos farfar, visade det sig att han hade gäster. Världen gick under för mig. Jag hade ju planerat att sitta i vardagsrumsgolvet och leka, men nu fick jag göra nya planer! Jag blev ledsen och stängde in mig i ett av sovrummen i farfars hus och surade. Inte ens farfars nybakade bullar och saft kunde locka mig ut. Nej, nu var hela dagen förstörd och jag var stressad. På en sådan här dag va det ingen idé att jag skulle äta bullar för jag kunde ändå inte njuta av smaken. Jag var fortfarande på dåligt humör när vi kom hem på kvällen.

Mina föräldrar kunde inte alls förstå min reaktion och de tyckte att jag överreagerade kraftigt. Varför var det så farligt med gäster? Och visst, något annat barn hade kanske tyckt att det var roligt med variation och överraskningar, men för mig blev hela dagen förstörd. Jag blev helt låst när jag såg gästerna och visste inte vilka lekar jag skulle kunna leka nu när vardagsrummet var upptaget. Allt kom så plötsligt och i den situationen klarade jag inte av att göra nya planer. Därför låste jag in mig i sovrummet.

Det som hade hjälpt mig i sådana här situationer hade varit att någon hade hjälpt mig att göra en plan B och eventuellt plan C. Om jag hade fått hjälp att göra reservplaner ifall jag inte hade kunnat fullfölja mina ursprungliga planer hade sådana här situationer inte skapat så här mycket panik och ångest hos mig. Därför är det viktigt att barn med Aspergers syndrom får hjälp av de vuxna att göra reservplaner. När man exempelvis åker på skolutflykt kan det hända att saker inte går som man tänkt sig, och genom att göra plan B kan man ibland förebygga otrygghetskänslor.

Share Button

Vissa saker kommer alltid vara jobbiga

Share Button

När jag i 24-årsåldern fick veta att jag har Aspergers syndrom, kände jag en viss sorg över att jag alltid kommer att ha vissa svårigheter. Visst, det var en jättestor lättnad för mig att veta att jag inte var dum och lat och att mitt annorlundaskap hade en logisk förklaring, men jag hade ändå hoppats på något sätt att jag inte hade hittat den rätta knappen i min hjärna som skulle göra att jag kunde leva ett normalt liv. En knapp som skulle ge mig mer energi så att jag skulle klara av att sköta ett hem, skaffa barn, behålla ett jobb och klara det som många andra människor klarade av.

När jag fick veta att jag har en medfödd funktionsnedsättning/funktionsvariation och att det inte fanns en sådan knapp i min hjärna, förstod jag att mina misslyckanden inte hade berott på lathet. Jag förstod helt plötsligt också att jag aldrig skulle kunna leva det liv som jag tänkte att jag skulle kunna leva. Jag skulle inte kunna leva ett normalt familjeliv, skaffa ett heltidsjobb plus mycket annat.

Då sa min psykolog till mig: ”vissa saker kommer alltid vara jobbiga för dig, men det är helt okej.” När jag förstod det, insåg jag att hon hade rätt. Förmodligen skulle jag alltid behöva leva med att:

1. Jag troligen aldrig kommer att kunna skaffa barn. Jag har helt enkelt mindre energi än många andra människor, och eftersom jag behöver sova mina 12 timmar på nätterna, skulle jag inte orka ta hand om barn. Därför måste jag leva ett liv efter mina förutsättningar som är anpassad efter min ork för att jag ska må bra.

2. Jag förmodligen alltid kommer att tycka att vissa sociala tillställningar är jobbiga och att jag inte har så mycket gemensamt med andra människor. Eftersom jag bara har mina specialintressen och jag inte har andra intressen i livet, har jag oftast ingenting att prata om med andra människor. Därför måste jag anpassa mitt umgänge och endast träffa människor som jag trivs med och helt enkelt undvika de tillställningar jag tycker är jobbiga.

3. Jag förmodligen alltid kommer att leva med att vissa människor kommer att ifrågasätta mig. De kanske tycker att jag använder Aspergers syndrom som en ursäkt, att jag borde städa själv istället för att ha boendestödjare som städar mitt hem osv.

Många människor möter utmaningar i livet, och dessa är mina. Men betyder det att jag har en dålig livskvalitet? Nej! Jag måste bara acceptera att jag alltid kommer att tycka att dessa situationer är jobbiga och att det förmodligen alltid kommer att vara så. När jag accepterade detta faktum, blev livet plötsligt mycket lättare 🙂

Share Button

Normalitet är inte samma som bra livskvalitet

Share Button

Innan jag diagnostiserades med Aspergers syndrom i 24-årsåldern, hade jag försökt leva ett normalt liv. Jag hade försökt jobba på deltid (trots att jag aldrig ens jobbade på heltid gick jag alltid in i väggen), jag hade försökt plugga, jag hade försökt lära mig att städa och att sköta mitt hem, jag hade försökt leva ett socialt liv för att vara med i gemenskapen så att jag inte skulle bli isolerad och jag hade till och med försökt skaffa ”normala” intressen.

När jag fick min diagnos, var jag djupt deprimerad. Då frågade jag min psykolog om det fanns en möjlighet att jag skulle kunna få ett fungerande och ett lyckligt liv någon gång. ”Ja, men inte på det sättet som du tror”, svarade hon. Jag förstod inte vad hon menade.

Så småningom slutade jag jobba och fick aktivitetsersättning, jag fick boendestöd beviljat, jag började leva efter rutiner och började äta samma maträtter varenda dag, jag slutade vara lika social som jag dittills varit, började isolera mig mer hemma och jag började förstå och acceptera det faktum att jag aldrig skulle klara av att skaffa barn. Och då upptäckte jag till min förvåning att mitt liv fungerade och att jag var lycklig. Det var verkligen en befrielse att slippa leva som alla andra och acceptera mig själv som jag var!

När jag idag får frågan om jag kan leva ett normalt och lyckligt liv trots att jag har Aspergers syndrom, brukar jag svara att jag inte kan det. Inte på samma gång. Jag måste välja, och jag har gjort mitt val.

Share Button

10 tips på hur man kan bli en lycklig aspergare

Share Button

När jag föreläser för anhöriga till personer med Aspergers syndrom och autism samt för personer med egna diagnoser, får jag ofta frågan om jag har några tips på hur man kan uppnå bra livskvalitet när man har Aspergers syndrom. Här kommer mina bästa tips:

1. Jämför inte dig själv med neurotypiker! Detta var ett fel jag gjorde när jag var nydiagnostiserad med Aspergers syndrom. Jag grubblade över hur bra mina neurotypiska vänner hade lyckats i livet och hur jag hade misslyckats med allt. Men min psykolog sa till mig att jag måste komma ihåg att jag inte har samma förutsättningar som många andra människor i min närhet och att det inte betyder att jag är sämre än de. Jag insåg att hon hade rätt.

2. Jämför inte heller dig själv med andra med aspergare! Förut undrade jag hur många andra med aspergare lyckades göra saker jag inte lyckades göra och varför alla  inte behövde boendestödjare och godman när jag behövde det, men det är viktigt att komma ihåg att även vi som har Aspergers syndrom är olika varandra och har olika förutsättningar trots att vi har samma diagnos.

3. Kom ihåg att det inte behöver finnas lösningar för exakt alla problem! Förut sa jag till min psykolog att jag tyckte att det var jobbigt med sociala situationer. Då svarade hon att jag förmodligen alltid kommer att tycka att sociala situationer är jobbiga och att det är helt okej att känna så. När jag började acceptera att det inte behöver finnas lösningar för exakt allt och att vissa av mina svårigheter förmodligen kommer att bestå livet ut, började jag må mycket bättre.

4. Välj ditt umgänge med omsorg! Idag väljer jag att endast umgås med människor som förstår mig och som accepterar mig som jag är.

5. Anpassa dina aktiviteter och ditt liv efter din energinivå istället för att kolla hur mycket andra i din omgivning orkar. Visst, du kanske känner människor som kan jobba på heltid, skaffa barn och umgås med vänner på helgerna men jag har fått acceptera att jag har en så pass liten energinivå att jag aldrig skulle orka skaffa barn och att jag måste tacka nej till många aktiviteter när jag är trött. Om jag börjar göra för många saker och leva det liv många av mina neurotypiska vänner lever, blir jag bara utbränd.

6. Var inte rädd för att ställa krav! Precis på samma sätt som alla får byta sin husläkare om de är missnöjda, har vi också rätt att säga ifrån om vi inte är nöjda med det stöd och hjälp man får från kommunen. Om du exempelvis inte är nöjd med dina boendestödjare, be om att få en annan person om det är möjligt. Boendestödjarna är där för din skull för att underlätta ditt liv och du har ingen skyldighet att släppa in människor i ditt hem som du inte trivs med.

7. Lyssna inte på andra människor alltför mycket! Visst, dina boendestödjare, föräldrar och vänner kanske vill hjälpa dig och vill dig väl, men det är bara du som vet hur mycket du orkar och vad du mår bra och dåligt av.

8. Glöm inte att du inte behöver skaffa vänner eller många aktiviteter/hobbies om du inte vill. Mina lärare i skolan tyckte att alla barn borde ha många olika intressen och själv skaffade jag också hobbies som jag inte alls var intresserad av när jag var barn trots att jag trivdes otroligt bra med mina tidtabeller och grammatikböcker, men nu i vuxenåldern har jag insett att mina specialintressen är det enda jag behöver för att vara lycklig. Jag behöver inga andra aktiviteter eller intressen.

9. Glöm inte att svårigheter inte är något att skämmas för. Jag har ibland fått höra från andra människor att jag inte borde vara öppen med att jag har boendestöd, men jag ser boendestöd som ett hjälpmedel i vardagen precis på samma sätt som en närsynt person behöver glasögon. Därför vägrar jag att skämmas. Men självklart behöver du inte berätta något för andra om du själv inte vill!

10. Koncentrera dig på dina styrkor istället för att haka upp dig för svårigheterna!

Share Button

Samma svårigheter, olika förklaringar

Share Button

Många personer med Aspergers syndrom, autism och andra neuropsykiatriska diagnoser kan ha svårigheter med samma saker i vardagen, men det som många har missat är att exakt samma svårighet hos olika personer kan ha helt olika förklaringar. Vissa kan exempelvis ha problem med är att duscha. Detta kan bero på många olika saker som till exempel:

1. Personen har svårt att komma igång med duschandet och skjuter upp det eftersom hen tycker att det är tråkigt att duscha. Då kan lösningen exempelvis vara att få påminnelser från boendestödjaren och/eller att göra en rutin av duschandet, att exempelvis duscha varje kväll klockan 19.

2. Personen har ett känsligt beröringssinne och tycker att duschandet gör ont. De små vattendropparna känns som små nålar mot huden. Då kan en lösning vara att bada istället.

3. Personen tycker att det är svårt att duschas rent praktiskt och vet inte hur man gör. Då kan lösningen vara att ge personen skriftliga instruktioner eller bilder.

4. Personen tycker att duschandet tar extremt mycket energi. Jag tillhör den här skaran. Jag tycker att det är svårt att automatisera rörelser när jag tvättar kroppen eftersom jag måste koncentrera mig på varje moment noggrant, och det tar exakt lika mycket energi när jag badar. Skriftliga instruktioner hjälper inte. I mitt fall är lösningen bara att stå ut, planera in duschandet i energikalendern och prioritera bort annat i mitt liv så att jag orkar duscha. Det fungerar 🙂

När ni som jobbar med oss med Aspergers syndrom försöker hjälpa en person att hitta en lösning på ett problem, är det allra viktigaste att först ta reda på vad problemet beror på. Eftersom samma svårighet hos olika personer kan bero på olika saker, är det viktigt att komma ihåg att varje individ behöver hitta individuella lösningar för problemet. Det som fungerar för en person fungerar inte nödvändigtvis för någon annan och tvärtom!

Share Button

När man försöker hitta på egna förklaringar

Share Button

Precis som jag tidigare berättade för er, vet jag i likhet med många andra med Aspergers syndrom inte alltid varför jag känner som jag gör. Idag har jag accepterat att det är så och har förstått att jag inte ens behöver ha en förklaring. Men förut kände jag mig pressad att förklara mig eftersom omgivnigen inte accepterade mitt svar ”jag vet inte varför jag känner så här.” Och eftersom den här förklaringen inte var accepterad, började jag hitta på egna förklaringar för att rättfärdiga mina känslor.

När jag var yngre, hände det att jag umgicks med personer jag egentligen inte ville umgås med. Att jag inte ville umgås med dessa personer hade olika förklaringar. Ibland var dessa personer elaka mot mig, och ibland var det inget större fel på dessa personer men däremot kände jag helt enkelt att personkemin inte stämde mellan oss. Men jag förstod inte själv att dessa personer var elaka eller att jag inte tyckte att personkemin stämde, det enda jag kände i min kropp var en stark magkänsla att jag absolut inte ville träffa dessa personer!

”Men Paula, varför vill du inte gå hem till X längre?”, kunde mamma fråga mig. ”Men jag vill bara inte”, svarade jag. Men mamma stod ofta på sig och ville ha ett svar, och då kände jag en press på att behöva ge en förklaring så att hon skulle bli nöjd. Därför blev min strategi att hitta på egna förklaringar i stil med: ”X föräldrar röker och jag tycker att det är så jobbigt att hennes kläder luktar rök” eller: ”X slår mig.” Och då blev mamma nöjd och sa: ”vad bra Paula att du berättade för mig, självklart ska du inte träffa den här personen längre.” Och jag blev glad eftersom jag fick beröm.

Snart blev jag van vid att ljuga på det här sättet, och jag var inte ens själv medveten om att jag ljög. Jag var övertygad om att dessa förklaringar var de riktiga anledningarna till att jag inte ville träffa personerna i fråga längre. Jag var helt omedveten om att jag hade svårigheter att tolka mina känslor, och eftersom mamma gav mig beröm när jag hade svarat på hennes frågor, reflekterade jag inte närmare över hur jag egentligen själv kände. Jag började nästan tro på mina egna förklaringar.

Eftersom detta blev ett inlärt beteende hos mig, fortsatte det till någon grad även fram till vuxenåldern. Ibland har jag känt att jag velat undvika någon person, och då har jag intalat mig själv att mina känslor beror på att personen gjort något fel eller att sagt si och så och därför är jag irriterad på personen ifråga. Men när jag rekleterat över saken närmare, har jag kommit fram till att jag inte alls är irriterad på personen på grund av dessa anledningar eftersom andra personer gjort exakt samma sak mot mig och då har jag inte blivit irriterad.

Idag vet jag i sådana situationer att jag av någon anledning inte känner att personkemin mellan mig och personen i fråga passar och att jag inte behöver ha någon annan förklaring. Om jag känner att jag inte trivs ihop med någon specifik person utan att jag förstår varför, måste jag lyssna på min magkänsla! Och om min magkänsla säger att jag inte ska umgås med en viss person, ska jag absolut inte bli kompis med den.

Share Button