Kategoriarkiv: Strategier

När man inte vet varför man känner som man gör

Share Button

Vissa personer med Aspergers syndrom och autism, liksom jag själv, kan ha svårt att identifiera sina känslor. Ibland vet man inte hur man känner och hur man mår, ibland vet man hur man känner utan att veta varför man känner så. När jag exempelvis pluggade på Ågesta Folkhögskola, kunde jag inte fortsätta studierna på det andra året. Jag mådde helt enkelt för dåligt av att sitta i klassrummet på lektionerna även om jag inte hade något emot mina klasskamrater som personer. All min energi tog slut och jag blev deprimerad av att vara i skolan utan att jag förstod varför.

Däremot var det inga problem för mig att bli anställd på Ågesta Folkhögskola och ha möten med lärarna en eller två gånger i veckan, men så fort vi skulle ha ett möte där de andra aspergerinformatörerna skulle vara med, mådde jag riktigt dåligt och klarade inte av det. Och detta trots att jag tyckte att de andra informatörerna var trevliga. Jag kunde inte förklara för lärarna varför jag kände som jag gjorde för jag visste inte det själv. Som tur var accepterade lärarna att jag kände så här och ifrågasatte aldrig mina känslor.

Förut har jag fått höra i liknande situationer att allt bara handlar om min attityd. ”Självklart kan du träffa dina fem klasskamrater och ha ett möte med dem om du kan träffa fem lärare, allt handlar bara om vilja”, brukade min omgivning säga till mig i sådana situationer, och jag tyckte själv också att det lät logiskt. Varför skulle jag klara det ena men inte det andra? Jag hade ständigt dåligt samvete över att jag hade dålig attityd och försökte ändra på mig själv och mina känslor om jag saknade en giltig förklaring, men det gick inte. Jag mådde helt enkelt för dåligt.

När min psykolog sa till mig att jag inte alltid behöver ha en förklaring till alla mina känslor började jag förstå att jag inte ens behöver förklara mig. Det faktum att jag känner i min kropp att jag inte klarar av en viss sak eller känner på ett visst sätt bör räcka som en förklaring för min omgivning. Tyvärr kräver Försäkringskassan och LSS-handläggarna i kommunen en förklaring till varför jag inte klarar av saker som jag förväntas klara av, men som tur är kan jag alltid ta hjälp av andra människor som kan hjälpa mig att formulera ansökningar.

Eftersom jag har lärt mig att använda mig av strategier likt ovan, stör det mig inte speciellt mycket längre att jag inte alltid kan förklara mina känslor. Förutom att acceptera situationen har jag dessutom vid behov börjat förklara för människor i min omgivning att jag kan vara dålig på att prata om känslor. Om någon vill prata om känslor med mig eller om jag har en konflikt med någon, är det lättare för mig att skriva. Trots att jag inte alltid är bra på att skriva om känslor heller är det lättare för mig att skriva än att prata eftersom jag då får betänketid. 

Share Button

Lögner som överlevnadsstrategi, del 3

Share Button

I mina senaste inlägg har jag skrivit hur jag tvingades hitta på lögner i skolan och låtsas vara sjuk när vi fick skoluppgifter som jag inte klarade av eller när jag mådde så fysiskt dåligt av tröttheten att jag inte hade ork. Men jag ljög inte bara om att jag var sjuk, utan jag ljög även när jag ville dölja mitt annorlundaskap och och ville låtsas vara som alla andra.

När jag gick på lågstadiet, brukade jag berätta ärligt för mina klasskamrater vad jag gjorde på fritiden: jag läste grammatik och tidtabeller och såg aldrig på TV och lyssnade inte på musik. Men ju äldre jag blev, desto mer märkte jag att det inte var socialt accepterat att vara annorlunda. Till och med läraren i skolan tvingade mig att spela ett bollspel med mina klasskamrater på rasterna och gav mig beröm när jag skaffade normala intressen.

Om jag försökte säga ärligt att jag inte var intresserad av att leka kurragömma, hoppa hopprep, spela bollspel, kort eller andra sällskapsspel eller nästan några lekar med andra barn överhuvudtaget, fick jag negativ kritik. När jag däremot låtsades tycka om dessa aktiviteter, fick jag beröm. Därför tappade jag bort mig själv helt och hållet och lärde mig att jag måste härma mina klasskamrater för att kolla vilka aktiviteter jag borde tycka om. De flesta ungdomar låtsas förmodligen vara andra personer än vad de är för att spela tuffa, men i mitt fall gick allt överstyr. Jag tappade helt bort min identitet, ljög för andra hela tiden om mina åsikter, fritidsintressen och allt.

Jag ljög till och med för mina föräldrar hemma och berättade för dem att jag hade haft roligt på klassresor även om sanningen var att jag hade haft hemsk ångest och bara hade velat dö. Jag hittade också på att jag hade vänner som inte ens existerade och att jag hade fått beröm i skolan för jag märkte att mamma blev nöjd på det sättet. Eftersom jag alltid har varit en person som påverkats starkt av andra människors sinnesstämningar, var det viktigt för mig att mamma skulle vara glad och nöjd. Om jag märkte det minsta lilla att hon var orolig för mig, blev jag också orolig och kände mig obehaglig till mods. Därför var jag livrädd för att göra henne orolig och ljög därför för henne.

När jag i 24-årsåldern fick veta att jag hade Aspergers syndrom, var det svårt för mig till en början att övertyga min omgivning om att jag verkligen hade fått rätt diagnos. Den Paula som de hade lärt känna innan diagnosen hade nämligen inte varit den riktiga Paula utan en falsk kopia av mig. Eftersom jag hade ljugit många gånger på ett övertygande sätt och till och med mamma hade gått på mina lögner, var det svårt för mig att övertyga min omgivning om att jag inte var den person som de trodde att jag var. Men efter diagnosen kände jag att jag inte längre ville ljuga utan jag ville visa mitt riktiga jag.

Share Button

Lögner som överlevnadsstrategi, del 2

Share Button

I mitt senaste blogginlägg berättade jag för er hur jag tvingades använda lögner som överlevnadsstrategi i skolan när min energi inte räckte till. Men det fanns även tyvärr andra situationer i skolan där jag tvingades ljuga, som till exempel jag fick uppgifter jag inte klarade av. Ibland handlade det om att jag inte hade förstått instruktionerna till uppgiften, och ibland handlade det om att jag hade förstått instruktionerna men visste ändå att jag inte skulle klara av att göra uppgiften rent praktiskt.

De lektioner som jag tyckte var allra jobbigast i skolan var syslöjd, träslöjd, skapande och hemkunskap. Egentligen var nästan alla skolämnen jobbiga för mig förutom språk, psykologi och religionskunskap, men dessa förstnämnda ämnen var så jobbiga att lektionerna framkallade enorma ångestkänslor hos mig. På dessa lektioner krävdes det nämligen att man kunde tolka synintryck och hade praktiska färdigheter, vilket jag saknade. På grund av mina syntolkningssvårigheter kunde jag inte pyssla, rita, sy och göra liknande saker och därför hade jag alltid panik inför dessa lektioner. Om jag visste i förväg att vi skulle få en extrasvår uppgift i dessa skräckämnen, låtsades jag vara sjuk.

I högstadiet ingick det i hemkunskapslektionerna att man skulle jobba två och två i köket med mattanterna under en dag och hjälpa till med dukningen, diskandet och matlagningen. När jag hörde detta, visste jag direkt att jag skulle behöva skolka denna dag. Jag tyckte att alla dessa uppgifter lät svåra och oöverkomliga, men det allra värsta med kökspasset var dock att man jobbade två och två. Detta visste jag att jag inte skulle klara av av följande anledningar:

1. När jag skulle jobba tillsammans med någon av mina klasskamrater, skulle det bli mer rörigt. Eftersom det skulle bli mer intryck, skulle jag få ännu större svårigheter att förstå instruktionerna och jag skulle göra ännu mer fel i köket och riskera att få ännu mer utskällningar.

2. Eftersom jag hade svårt att förstå instruktioner och göra praktiska saker, behövde jag ställa mycket frågor. Men jag visste om att jag inte skulle våga ställa för många frågor om någon av mina klasskamrater var med och hörde alla mina frågor, då skulle jag bara känna mig dum.

När det var min tur att köra kökspasset tillsammans med en av mina klasskamrater, sa jag till mamma att jag kände mig sjuk och stannade hemma denna dag. Den klasskamrat som skulle köra kökspasset tillsammans med mig fick vara i köket ensam den dagen, och jag i min tur fick jobba i köket ensam med mattanterna en annan dag. Visst, det var mycket tufft att jobba med mattanterna ensam också och jag hade ångest ändå, men då slapp jag åtminstone de ovanstående problemen och uppgifterna blev en aning lättare. I och med att jag fick vara ensam med mattanterna vågade jag ställa mer frågor till dem och jag fick mer stöd och hjälp.

Att ständigt låtsas vara sjuk tog energi av mig, och när jag låtsades vara sjuk, var jag tvungen att skådespela även hemma för mina egna föräldrar. Då låg jag i sängen hela dagen för att inte väcka några misstankar hos dem. Men trots att det tog energi av mig att ständigt skådespela och ljuga, var jag glad att jag genom att stanna hemma slapp ha dödsångest inför de allra jobbigaste uppgifterna i skolan.

Share Button

Lögner som överlevnadsstrategi, del 1

Share Button

Eftersom jag hann leva med odiagnostiserad Aspergers syndrom i 24 års tid innan jag fick min diagnos, hann jag utveckla en del strategier för att klara mig i den här världen som ställde alldeles för höga krav på mig. En av dessa strategier var att hitta på lögner. Jag tyckte visserligen inte om att ljuga och det tog energi av mig att komma på vad jag sagt och till vem, men eftersom jag alltid fick dåliga reaktioner och utskällningar när jag försökte säga sanningen återstod det inga andra alternativ för mig än att ljuga.

En situation jag brukade ljuga i var när jag var för trött att delta i aktiviteter. En gång hade min italiensklärare i gymnasiet bestämt att vi skulle gå och se på opera tillsammans en kväll. När kvällen närmade sig, fick jag veta att pjäsen skulle sluta sent. Jag insåg att jag inte skulle vara hemma förrän halv elva, och jag behövde väldigt mycket sömn. Dagen efter skulle fransklektionen börja klockan åtta på morgonen, men jag behövde ju gå och lägga mig allra senast nio eller helst ännu tidigare så att jag inte skulle ramla ihop dagen efter. Eftersom jag redan hade förbrukat ett max antal tillåtna frånvarotimmar för fransklektionerna, visste jag att jag skulle få underkänd i franskan om jag skulle komma försent till skolan dagen efter (tyvärr hade jag tvungen att skolka en del eftersom jag hade ångest och led av fruktansvärd trötthet, därav min höga frånvaro) .

Jag började känna paniken stiga i hela kroppen. Det handlade ju inte om att jag ”bara” skulle vara småtrött, utan jag visste om att jag bokstavligt talat skulle kollapsa om jag följde med på operan. Vad skulle jag göra nu? Jag visste med säkerhet om att jag inte skulle orka gå i skolan dagen om jag följde med. Men jag kunde inte fejka någon sjukdom heller för vad skulle det vara för en sjukdom som gjorde mig sjuk under bara en kväll? Tyvärr kunde jag inte skolka lektionerna på operadagen och låtsas vara sjuk då för vi hade franska även denna dag, och jag var ju tvungen att vara med i franskan om jag ville få godkänd.

Till slut kom jag på en briljant lösning: migrän! Eftersom min bror led av migrän, visste jag om att ett migränanfall kunde komma plötsligt. Därför skulle det alltså inte vara konstigt om jag var i skolan på dagen, hade migränanfall på kvällen och dök upp i skolan igen morgonen efter. Jag bad min bror beskriva exakt hur ett migränanfall kändes så att jag skulle kunna fejka ett anfall på ett trovärdigt sätt. Dagen innan övade jag flera gånger framför spegeln att se svag och ledsen ut och säga tyst att jag behövde gå hem eftersom jag hade ett migränanfall komma. Jag mådde mycket dåligt över att behöva ljuga och jag var orolig för att bli avslöjad, men läraren ifrågasatte inte mig och jag slapp följa med på operan.

Share Button

Att klamra sig fast vid en person

Share Button

Ibland hamnar vi med Aspergers syndrom i miljöer som vi har svårt att hantera. Själv har jag exempelvis svårt för miljöer där man borde social med flera personer, hålla koll på olika sinnesintryck och samtidigt ta emot mycket information. Vanliga klassrum under min skoltid var exempel på miljöer jag hade svårt för.

Jag har insett att jag under min uppväxt omedvetet hade en strategi för att klara av sådana situationer bättre – nämligen att bli nära vän med någon som jag trivdes med och i princip endast umgås med den personen. Tyvärr var jag helt utanför i låg- och mellanstadiet för ingen ville bli vän med mig, men i högstadiet använder jag mig av denna strategi då jag blev nära vän med två tjejer i klassen som jag klamrade mig fast vid. Vi tre hängde i princip alltid ihop.

Tack vare att jag hade dessa två vänner i högstadiet, gjorde det inte lika mycket att jag inte visste hur man skulle ställa upp en strykbräda och knäcka ägg på hemkunskapslektionerna och att jag missade instruktionerna i grupparbeten. Dessa tjejer hjälpte nämligen mig. Det gjorde inte heller någonting att jag inte hittade i skolan då jag alltid kunde följa efter dem till rätt klassrum. Jag köpte visserligen glass till dem varje dag och ibland sa de elaka saker till mig, men det var ett billigt pris för mig att betala för att slippa utskällningar från lärarna för att jag hade svårt att lära mig saker som var lätta för andra.

Som tur är är den här tiden sedan länge förbi. Som barn och tonåring var jag försvarslös eftersom jag tvingades till skolan, men nuförtiden behöver jag inte längre tvinga mig själv att bli beroende av andra människor mot min vilja utan jag kan istället förklara att jag har Aspergers syndrom och svårt för vissa saker. Under min studietid på Ågesta Folkhögskola fick jag aldrig uppgifter jag inte skulle klara av, och därför uppstod det inga svårigheter.

Med detta sagt trivs jag fortfarande med att vara nära vän med en eller två personer och umgås med dessa intensivt istället för att bli bekant med många och umgås med dem alla. När jag pluggade på Vimmerby Folkhögskola, blev jag mycket nära vän med en tjej som hette Sofia, och vi umgicks i princip dygnet runt, till och med så pass att de andra eleverna skämtsamt började kalla oss för siamesiska tvillingar. Våra skolkamrater verkade småprata om allt möjligt och ha mer ytliga vänskaper, medan jag hade i princip bara Sofia, vilket räckte för mig.

När jag förra året deltog i en internationell Autism Konferens i Kuwait, hann jag under de fem konferensdagarna bli en mycket nära vän med en man som hette Stephen. Vi spenderade i princip nästan hela vår fritid tillsammans och såg till att delta i samma aktiviteter. När jag visste om att han skulle följa med på en kuwaitisk festmiddag, vågade jag också tacka ja till festmiddagen. Om jag dök upp någonstans ensam, frågade de andra deltagarna mig direkt var Stephen var. Och så kommer det förmodligen vara för mig för resten av mitt vuxna liv: jag kommer troligen aldrig bli en person som kommer att försöka lära känna så många människor som möjligt och mingla i stora grupper utan jag kommer att hålla mig till en eller två personer.

Share Button

Skriftliga instruktioner

Share Button

Det som vissa personer med Aspergers syndrom och autism tycker fungerar mycket bra är skriftliga instruktioner. Om man exempelvis har svårt för att dammsuga, kan det hjälpa att man skriver ner alla steg på ett papper i stil med:

1. Gå till köket

2. Ta fram dammsugaren ur städskåpet

3. Sätt sladden i kontakten

osv.

Anledningen till att skriftliga instruktioner kan fungera är att vi med Aspergers syndrom inte alltid orkar tänka. De flesta vet säkert hur man gör när man dammsuger, men eftersom dammsugning innehåller flera olika moment, kan det kännas som ett allför stort steg att komma igång och faktiskt utföra alla dessa moment. Därför kan det bli lättare om man får allt nerskrivet på papper.

Vissa personer med Aspergers syndrom har andra strategier för att få hushållssysslorna att fungera. Vissa tycker inte om text utan föredrar att få informationen i bildform så att de ska ha lättare för att komma igång. Och vissa tycker att dammsugningen blir lättare om dammsugaren står framme hela tiden så att man slipper hämta den från städskåpet. På detta sätt slipper man ett av arbetsmomenten.

Jag själv älskar att få information i textform, men däremot hjälper inte den här metoden mig i just städningen. Det är för att jag ändå inte orkar städa, att utföra alla momenten tar nämligen lika mycket energi av mig ändå.

Många människor undrar hur det kommer sig att dammsugningen inte fungerar för mig även om jag får informationen i textform, men när grundorken saknas, fungerar det helt enkelt inte. Jag brukar jämföra det här med mitt specialintresse att plocka blåbär. Ni som inte orkar plocka blåbär 10 timmar om dagen i sträck skulle förmodligen inte heller plötsligt få ork att stanna 10 timmar om dagen i skogen även om jag gav er en text där det stod alla moment ni ska utföra när ni plockar blåbär eller om jag visade bilder på blåbär för er 😉

Share Button

Aspergers syndrom och ältande

Share Button

En fråga jag fått via mejl är hur jag ser på ältande. Ältar vi med Aspergers syndrom och autism mer än andra och vad tror jag isåfall att det beror på?

Enligt min erfarenhet har vi med Aspergers syndrom ofta en tendens att fastna och oroa oss för saker. Anledningen till att jag ofta oroar mig beror troligen på att jag har en tendens att fastna i allt. Jag koncentrerar mig ofta på endast en sak eller en idé åt gången, och då spelar nästan ingenting annat någon roll för mig.

Oftast har denna egenskap varit en tillgång för mig: när jag fastnar i mina specialintressen och tänker på dem, mår jag bra. Jag har aldrig tråkigt när jag är hemma: jag har alltid någonting att göra och vet inte ens hur det känns i kroppen när man är rastlös. Vad jag vet har jag nämligen aldrig känt mig rastlös i hela mitt liv. Jag skulle aldrig någonsin byta bort denna egenskap i att fastna för det gör att jag har lätt för att känna lycka.

Men tyvärr har detta fastnande även en baksida: jag har en tendens att oroa mig lite för mycket och fastna i tankar i stil med: kommer jag få behålla mitt boendestöd? Tänk om jag inte skulle orka behålla mitt jobb i framtiden och det inte blir någon ändring i sjukförsäkringsreglerna, vad händer då? Tänk om jag blir hemlös?

Det som hjälpt mig mot ältandet är att jag målar upp en bild i min hjärna och tänker mig hur det skulle bli om det värsta skulle inträffa. Om jag faktiskt skulle bli hemlös, vilket inte alls är troligt, skulle jag väl få tigga på pengar på gatan och försöka överleva. Om jag inte skulle få behålla mitt boendestöd, skulle jag kunna anställa en städare. Om jag inte hade råd, skulle jag väl få leva i ett ännu stökigare hem. När jag målar upp de allra värsta scenariorna i min hjärna, blir jag lugn på något sätt, och då inser jag dessutom att det värsta troligen inte ens kommer att inträffa.

En annan strategi som jag har mot ältandet är att jag tillåter mig själv att ha en orostund varje dag om det är något som oroar mig. Då bestämmer jag mig exempelvis att jag får oroa mig en kvart eller en halvtimme om dagen. Om jag inte kan sluta oroa mig när tiden har gått ut, skriver jag ner mina orotankar på papper, vilket faktiskt hjälper förvånansvärt bra! 🙂

Däremot har jag aldrig haft en tendens att älta gamla oförrätter. Visst, jag blev mobbad i skolan och jag har blivit illa behandlad många gånger tidigare i livet, men det viktiga för mig är inte vad som varit utan det viktiga för mig är vad som händer nu. Om jag fokuserar på det positiva istället för det negativa, mår jag otroligt mycket bättre! 

Samtidigt har jag märkt att det är bra för mig att även fokusera på det negativa till en viss grad: om jag endast fokuserar på det positiva blir jag allför nöjd, och på mitt jobb som Aspergerinformatör behöver jag drivkraft för att försöka göra en förändring. När jag föreläser om Aspergers syndrom, kan jag ju inte tänka på att vi Aspergare borde vara tacksamma för allt vi får för det är faktiskt mycket som inte fungerar i samhället och lagarna efterföljs inte! För min del gäller det alltså att ha en balans mellan det positiva och det negativa 😉

Share Button