Kategoriarkiv: Vardag med Asperger

När man inte kan vs när man tror att man inte kan

Share Button

När en person säger att hen inte kan något, kan det betyda att hen inte kan. Det kan också betyda att personen inte tror att hen kan det men att hen i själva verket kan mycket bättre än vad hen tror och att allt bara handlar om personens dåliga självförtroende. En förlamad person vet till exempel att hen inte kan gå, och hens uppfattning stämmer överens med verkligheten. Ett litet barn som håller på att lära sig att gå kan också tro att hen inte kan gå men när hen väl vågar försöka gå lite går det mycket bättre än vad hen tänkte sig från början.

När andra människor ger mig kommentarer, frågar jag dem ofta om de menar exakt det de säger eller om det finns ett negativt budskap mellan raderna. Jag fick nämligen en chock förut när jag fick veta att ”hej, du har fortfarande prislappen kvar på ditt  nya plagg” inte var en neutral kommentar utan det egentligen betydde: ”du måste ta bort prislappen” och jag hade varit ovetande om sådana här saker fram tills långt in på mitt vuxna liv. Idag vet jag om att jag har Aspergers syndrom och att jag därför inte alltid kan förstå andra människor. Anledningen till att jag ställer frågor i sådana situationer är inte att jag skulle tro att jag inte kan förstå andra människor, utan det handlar om att jag faktiskt inte kan och att jag är medveten om det. Därför vill jag inte höra i sådana situationer: ”men Paula, jag vet att du kan, du måste bara våga försöka och lita på dig själv.”

Det finns också olika grader på att ”kunna” något. Någon kan exempelvis tycka att hen inte kan engelska, men när en amerikansk turist väl frågar personen efter vägen kan hen kanske ändå förklara vägen för turisten utan problem. Men personen kanske tycker själv inte att hen inte kan engelska eftersom hen gör många fel och inte förstår allt. Sedan finns det personer i världen som faktiskt inte kan engelska på riktigt, och dessa personer kan verkligen inte förstå ett enda ord engelska.

När jag gick i skolan, var jag förbryllad över att mina klasskamrater ofta sa att de inte kunde rita men sedan såg jag dem rita ändå och resultatet blev till och med ganska bra! Jag kunde däremot inte rita på riktigt, men eftersom de allra flesta påstod att de inte heller kunde rita var det svårt för mig att förklara mina svårigheter för andra människor. Jag kunde inte heller lära mig många praktiska sysslor som att ställa upp en strykbräda eller trä en symaskin. När jag gjorde min neuropsykiatriska utredning och fick i uppgift att rita en cykel samt att baka en sockerkaka, fick jag bekräftat att jag faktiskt hade visuella och praktiska svårigheter utöver det vanliga och att när jag sa att jag inte kunde rita eller städa, betydde det något helt annat än när andra människor sa det.

Share Button

Sluta vifta bort våra svårigheter!

Share Button

Vi som har Aspergers syndrom, autismspektrumtillstånd och andra neuropsykiatriska diagnoser har oftast eller har haft tuffare än människor som inte har diagnoser. Vissa kan ha kämpat sig igenom yrkeslivet i hopp om att få tjäna pengar men misslyckats och har tvingats till ett liv i fattigdom och sysslolöshet mot sin vilja. Vissa har haft det tufft i det sociala samspelet och inte lyckats hitta vänner/och eller en partner som förstår deras behov och har därför tvingats var ensamma mot sin vilja. Och många av oss har upplevt att välmenande yrkesverksamma personer har viftat bort detta och sagt ”äsch, alla människor har det lika svårt som du”, när vi tagit upp hur svårt vi haft det och sökt någon att prata med.

Själv var jag seriöst orolig för min framtid för 8 år sedan för det var mycket som hände på samma gång: först blev det skilsmässa och nästan direkt därefter kom beskedet att jag inte skulle få sjukersättning och därmed skulle förbli utan inkomst. När jag ansökte om boendestöd fick jag endast 1,5 timmar i veckan i början vilket var långt ifrån tillräckligt för att hinna med alla hemsysslor, och jag var förtvivlad eftersom mitt liv inte fungerade vare sig i hemmet eller ekonomiskt. Jag var seriöst orolig eftersom jag inte visste vad det skulle bli av mig om jag inte skulle få många fler timmar boendestöd (vilket jag tack och lov fick senare) och jag visste också att jag inte hade råd att anställa någon att hjälpa mig med hemsysslor med mitt socialbidrag. Det gjorde mig förtvivlad.

När jag tog upp hur förtvivlad jag var, fick jag ibland till svar: ”Äsch, oroa dig inte, de allra flesta människor går igenom separationer någon gång i livet och det är lika tufft för alla.” Trots att dessa människor förmodligen menade väl, gjorde deras svar mig ännu mer förtvivlad. Inte nog med alla problem jag hade, nu blev inte ens mina känslor tagna på allvar och andra människor förnekade att jag hade mer praktiska svårigheter än de flesta andra människor!

När människor utan diagnoser går igenom en skilsmässa, oroar de sig kanske för hur de kommer att klara sig psykiskt och i vissa fall även ekonomiskt (även om de till skillnad från mig ofta har någon slags inkomst när de skiljer sig och klarar sig om de säljer sitt hus och flyttar till en mindre lägenhet). I mitt fall var problemet att jag inte hade någon annan inkomst än socialbidrag och förutom det psykiska oroade jag mig väldigt mycket för det praktiska. Jag har en mycket ojämn begåvningsprofil och trots att jag var nästan 30 år var mina praktiska förmågor ungefär på ett barns nivå. Hur skulle jag klara mig praktiskt efter skilsmässan? Jag klarade ju inte av att städa, torka diskbänken och laga mat själv. Hur skulle jag klara mig om jag inte skulle få mer boendestöd? Tänk om socialen skulle krångla och jag inte skulle få socialbidrag? Skulle jag hamna på gatan?

Jag var mycket medveten om mina svårigheter och om det faktum att jag förmodligen hade det jobbigare än många andra, och jag hade önskat att bli tagen på allvar. När andra människor sa till mig att alla andra människor också hade det lika svårt som jag, kändes det som att de förnekade att jag faktiskt hade Aspergers syndrom och därmed statistiskt sett fler svårigheter än andra i min ålder som ställde till det för mig i min vardag och det gjorde mig mycket ledsen. Jag visste ju att det inte stämde att alla hade det lika tufft som jag för de flesta 30-åringar behöver exempelvis inget boendestöd!

På samma sätt har människor utan diagnoser oftast inte lika svårt att få en anställning eller vänner och en partner och få en vardag att fungera som många människor med Aspergers syndrom har. Precis som blinda människor är blinda för att de inte kan se, har vi aspergare fått vår diagnos av en anledning. Och den anledningen är att vi har statistiskt sett jobbigare än andra människor inom vissa livsområden. Och detta kan verkligen ställa till det för oss ibland. Precis som man inte bör ljuga för en blind person som är ledsen för hen gärna skulle vilja se naturen: ”Men tänk inte så, alla människor har det som du och ingen annan kan se något heller”, bör yrkesverksamma inte heller förneka att vi med Aspergers syndrom kan ha det svårare än människor utan diagnoser i yrkeslivet och andra områden. Om andra människor försöker få oss att blunda för fakta istället för att hjälpa oss att acceptera våra svårigheter, kan vi aldrig börja må bättre!

Share Button

När man inte kan analysera sina egna känslor

Share Button

Vi som har Aspergers syndrom och autism kan ibland ha svårt för att tolka våra egna känslor. När jag var yngre kunde jag lätt förväxla mina känslor med andras. Ibland om någon annan kände eller ville någonting blev jag starkt påverkad av detta och fick för mig att jag också ville samma sak trots att jag inte alls ville det. När jag senare kom fram till att jag bara hade förväxlat mina egna känslor, kunde andra människor tycka att jag var labil som ändrade mig hela tiden. ”Men du var ju helt säker på att du ville förra veckan, hur kommer det sig att du har ändrat dig nu?” Då var det svårt för mig att förklara att jag bara hade trott att jag velat samma sak men när jag sedan tänkt efter hade jag inte alls velat det.

Ibland kunde jag förväxla mina känslor kraftigt. Det kunde hända att jag mådde konstigt en hel vecka och trodde att jag höll på att bli sjuk. Sedan kom jag helt plötsligt på att jag inte alls var sjuk utan jag var arg på en person denne gjort eller sagt mig veckan innan! När jag sedan ringde upp personen och talade om för denne att jag var arg kunde personen i fråga undra varför jag inte sagt något tidigare. ”Men det är först nu jag har förstått att jag är arg, och därför talar jag om det först nu.” Men då möttes jag ofta av oförståelse då personerna i fråga oftast hade gömt bort händelsen helt och hållet eftersom det i deras ögon hade gått lång tid.

När jag var liten, lekte jag ibland med grannbarnen men tyvärr mobbade dessa grannbarn ofta mig i lekarna vilket gjorde att jag inte mådde bra. Då började jag må konstigt och trodde att jag var sjuk när grannbarnen ringde på dörren och ville leka med mig. Det tog mig tid innan jag förstod att jag inte alls var sjuk utan jag hade insett att jag var mobbad och inte mådde bra i leken! Och det var därför jag inte mådde bra av att leka med grannbarnen, och inte för att jag skulle ha varit sjuk. Då började jag tacka nej till leken med grannbarnen och började genast må bättre.

Idag kan jag fortfarande i vissa situationer ha svårt för att bedöma hur jag mår och hur jag känner mig, men problemet har blivit bättre sedan jag förstod att jag har den här svårigheten. Då kan jag försöka analysera mina känslor på egen hand för att komma fram till svaret. Ibland vet jag fortfarande inte, men då har jag bara låtit saken vara och accepterat det faktum att jag inte vet.

Share Button

10 tips på hur man kan bli en lycklig aspergare

Share Button

När jag föreläser för anhöriga till personer med Aspergers syndrom och autism samt för personer med egna diagnoser, får jag ofta frågan om jag har några tips på hur man kan uppnå bra livskvalitet när man har Aspergers syndrom. Här kommer mina bästa tips:

1. Jämför inte dig själv med neurotypiker! Detta var ett fel jag gjorde när jag var nydiagnostiserad med Aspergers syndrom. Jag grubblade över hur bra mina neurotypiska vänner hade lyckats i livet och hur jag hade misslyckats med allt. Men min psykolog sa till mig att jag måste komma ihåg att jag inte har samma förutsättningar som många andra människor i min närhet och att det inte betyder att jag är sämre än de. Jag insåg att hon hade rätt.

2. Jämför inte heller dig själv med andra med aspergare! Förut undrade jag hur många andra med aspergare lyckades göra saker jag inte lyckades göra och varför alla  inte behövde boendestödjare och godman när jag behövde det, men det är viktigt att komma ihåg att även vi som har Aspergers syndrom är olika varandra och har olika förutsättningar trots att vi har samma diagnos.

3. Kom ihåg att det inte behöver finnas lösningar för exakt alla problem! Förut sa jag till min psykolog att jag tyckte att det var jobbigt med sociala situationer. Då svarade hon att jag förmodligen alltid kommer att tycka att sociala situationer är jobbiga och att det är helt okej att känna så. När jag började acceptera att det inte behöver finnas lösningar för exakt allt och att vissa av mina svårigheter förmodligen kommer att bestå livet ut, började jag må mycket bättre.

4. Välj ditt umgänge med omsorg! Idag väljer jag att endast umgås med människor som förstår mig och som accepterar mig som jag är.

5. Anpassa dina aktiviteter och ditt liv efter din energinivå istället för att kolla hur mycket andra i din omgivning orkar. Visst, du kanske känner människor som kan jobba på heltid, skaffa barn och umgås med vänner på helgerna men jag har fått acceptera att jag har en så pass liten energinivå att jag aldrig skulle orka skaffa barn och att jag måste tacka nej till många aktiviteter när jag är trött. Om jag börjar göra för många saker och leva det liv många av mina neurotypiska vänner lever, blir jag bara utbränd.

6. Var inte rädd för att ställa krav! Precis på samma sätt som alla får byta sin husläkare om de är missnöjda, har vi också rätt att säga ifrån om vi inte är nöjda med det stöd och hjälp man får från kommunen. Om du exempelvis inte är nöjd med dina boendestödjare, be om att få en annan person om det är möjligt. Boendestödjarna är där för din skull för att underlätta ditt liv och du har ingen skyldighet att släppa in människor i ditt hem som du inte trivs med.

7. Lyssna inte på andra människor alltför mycket! Visst, dina boendestödjare, föräldrar och vänner kanske vill hjälpa dig och vill dig väl, men det är bara du som vet hur mycket du orkar och vad du mår bra och dåligt av.

8. Glöm inte att du inte behöver skaffa vänner eller många aktiviteter/hobbies om du inte vill. Mina lärare i skolan tyckte att alla barn borde ha många olika intressen och själv skaffade jag också hobbies som jag inte alls var intresserad av när jag var barn trots att jag trivdes otroligt bra med mina tidtabeller och grammatikböcker, men nu i vuxenåldern har jag insett att mina specialintressen är det enda jag behöver för att vara lycklig. Jag behöver inga andra aktiviteter eller intressen.

9. Glöm inte att svårigheter inte är något att skämmas för. Jag har ibland fått höra från andra människor att jag inte borde vara öppen med att jag har boendestöd, men jag ser boendestöd som ett hjälpmedel i vardagen precis på samma sätt som en närsynt person behöver glasögon. Därför vägrar jag att skämmas. Men självklart behöver du inte berätta något för andra om du själv inte vill!

10. Koncentrera dig på dina styrkor istället för att haka upp dig för svårigheterna!

Share Button

Att umgås med djur och barn

Share Button

Många människor med Aspergers syndrom och autism kan uppleva att det är lättare att förstå sig på djur än människor. Människor kan vara oberäkneliga och svåra att förstå sig på medan djur kan vara tydligare. Dessutom behöver man inte tänka på att man måste bete sig på ett visst sätt när man är med djur för man kan vara precis som man är.

Själv har jag inte speciellt mycket erfarenhet med djur, men däremot har jag ofta tyckt att barn kan vara lättare att förstå sig på än vuxna. Små barn visar tydligt om de är ledsna, glada eller arga för de skrattar, gråter eller skriker ofta. Jag har aldrig behövt oroa mig för att små barn skulle ge mig ironiska kommentarer eller hitta på vita lögner utan de har varit ärliga och raka. Barn har inte heller dömt mig på samma sätt som många vuxna har gjort utan de har tagit mig som jag är.

När jag berättar för andra människor att jag har jobbat på dagis, har jag ibland fått frågan om det inte var svårt för mig att jobba på dagis med tanke på att jag har Aspergers syndrom.  Och ja, det var jättesvårt för mig och jag blev utbränd men inte av anledningen som många tror. Många tror att jag p.g.a min Aspergers syndrom skulle haft svårt att ge kärlek till barnen och förstå mig på deras känslor men sanningen var att barnen vände sig oftast just till mig när de behövde tröst. Det var inga problem för mig att förstå deras känslor och jag älskade att ge dem närhet.

Däremot tyckte jag att det var ångestfyllt och energikrävande att prata med barnens föräldrar. De var mycket mer oberäkneliga än vad barnen var och jag visste aldrig vad föräldrarna menade med sina kommentarer och frågor. Om de sa till mig att vi verkade vara inomhus mycket, var det en neutral kommentar eller en pik att vi borde vara ute oftare? Vad menade de när de frågade mig om dagen hade gått bra? Menade de om dagen hade gått bra för just deras barn eller för alla barn i gruppen eller menade de om just jag mådde bra denna dag? Jag överanalyserade många av deras frågor och kände mig osäker.

Share Button

När andra människor har svårt att förstå

Share Button

Eftersom jag generellt sett är mycket tröttare än andra människor, händer det ofta att andra människor har svårt att förstå varför jag är trött. Jag har flera gånger fått negativa reaktioner när andra människor har ringt till mig och sagt att de kommer att vara i Stockholm en viss förmiddag och undrat om jag kan gå runt med dem i affärer då och jag svarat att jag inte kan eftersom jag har en kvällsföreläsning kvällen innan. Men tyvärr behöver jag oftast sova 12 timmar om jag ska orka gå runt i affärer. Då har jag fått frågan om jag inte kan göra undantag eftersom jag träffar dessa människor så sällan annars, men tyvärr har jag ingen möjlighet att göra ansträngande saker om jag bara får sova 8 timmar natten innan.

Tyvärr har vissa människor tagit detta som att jag inte vill träffa dem, och därför kände jag mig förut tvungen att hitta på ursäkter i stil med: ”jag är förkyld just nu”. En förkylning är något som människor oftast kan relatera till och många förstår varför jag tackar nej till att åka till stan om jag är förkyld. Att jag ibland kan vara relativt pigg trots att jag är förkyld och ha ork att göra mer ansträngande saker då än de dagar när jag sovit för lite har människor svårt att förstå, och därför har jag  föredragit att uppge förkylningen som anledningen trots att den riktiga anledningen har varit att jag vetat att jag skulle vara trött just den förmiddagen.

Ibland har det hänt att jag behövt ringa ett telefonsamtal som inte varit av privat karaktär, som exempelvis till läkare, och av erfarenhet vet jag att sådana samtal kan göra mig helt utmattad. För säkerhets skull försöker jag undvika att göra aktiviteter på samma dag då jag behöver ringa ett sådant samtal. Men när jag sagt till andra människor att jag inte kan träffa dem på eftermiddagen eftersom jag behövt ringa ett samtal till min läkare på förmiddagen har andra människor ofta haft svårt att relatera till det. Därför har det varit lättare för mig att säga att jag inte kan träffa dem eftersom jag har åkt tåg 5 timmar dagen innan och därför behöver vila. Då får jag oftast förståelse trots att det inte gör mig speciellt trött att åka tåg, men däremot gör det mig trött att ringa samtal, kasta sopor och handla mat.

Efter att jag gav ut min bok om mitt liv med Aspergers syndrom började däremot allt vända lite. De flesta av mina vänner har läst min bok och därför reagerar med större förståelse nuförtiden när jag tackat nej till aktiviteter. De förstod till exempel när jag förklarade varför jag inte kunde följa med dem på en kryssning till Sankt Petersburg: de var helt omöjligt för mig att umgås med dem på båten fram till sent på kvällen, gå upp nästa morgon för att gå hela dagen i Sankt Petersburg och sedan återvända till båten igen. Därför behöver jag inte hitta på undanflykter lika ofta längre utan jag kan allt oftare säga som det är.

Share Button

Aspergers syndrom och hyperlexi

Share Button

Vissa personer med Aspergers syndrom och andra neuropsykiatriska diagnoser har något som heter hyperlexi, vilket betyder att man har lätt att läsa orden men svårt att ta in innehållet i texten. Ända sedan jag har läst om hyperlexi har jag känt igen mig till någon grad och har misstänkt att jag själv lider av  någon form av det. Jag lärde mig att läsa och skriva när jag var 3 år och lärde mig mycket fort att svava utan stavfel, men däremot har jag ibland svårt att förstå vad texten handlar om. 

När jag gjorde min neuropsykiatriska utredning och fick veta att jag har Aspergers syndrom och ADD, trodde jag att mina svårigheter handlade om koncentrationssvårigheter. Jag provade på olika centralstimulerande mediciner, bland annat Ritalin och Concerta, dock utan resultat. Men snart började jag förstå att detta absolut inte kunde handla om koncentrationssvårigheter eftersom jag endast hade detta problem när det handlade om texter som inte intresserade mig. När texter handlade om mina specialintressen, hade jag en mycket bra textförståelse och var superfokuserad.

De allra flesta människor kan förmodligen känna igen sig till någon grad i att de har svårt att läsa texter som inte intresserar dem, men i mitt fall har det varit extremt, och detta problem har påverkat mitt liv väldigt mycket. Jag förstår oftast inte ens vad texten handlar om om jag inte fastnar för texten, vilket jag oftast inte gör, och det hjälper inte om jag försöker tvinga mig själv. När jag gick i skolan och mina släktingar frågade mig vilken tidsepok vi höll på att läsa om i historielektionerna, förstod jag inte vad de menade, När de förtydligade sin fråga och undrade om vi höll på att lära oss om medeltiden, förstavärldskriget eller något annat, hade jag ingen aning. Och detta trots att jag hade läst böckerna vi skulle läsa. Jag hade lärt mig meningar utantill utan att förstå det minsta vad texterna handlade om!

Eftersom språk och grammatik är mina specialintressen, började jag förut läsa språk vid Stockholms Universitet. Men tyvärr var jag alltid tvungen att hoppa av till slut för vi var tvungna att läsa ländernas litteratur, poesi och historia och jag förstod inte någonting av innehållet i texterna. Och tyvärr är dessa ämnen obligatoriska när man studerar språk och det gick inte att göra undantag när jag frågade. Då blev jag riktigt ledsen och arg på mig själv över att jag inte kunde ändra på mig själv och lära mig att förstå diverse texter även om jag verkligen försökte. 

Jag har många gånger fått böcker i present och känt mig tvungen att läsa böckerna. Oftast har jag inte kunnat läsa böckerna alls trots att jag har försökt lägga mycket energi på det. Om jag däremot får välja böcker själv och välja böcker som intresserar mig, har jag inga sådana problem. Ibland händer det att jag inte kan förstå vissa delar av boken medan andra delar har jag inga problem med, och därför har jag bara kunnat ta till mig innehållet av halva boken. Då har människor som läst samma bok som jag varit förvånade för jag har inte ens vetat om vad de pratar om när vi diskuterar händelserna i boken trots att jag har läst hela boken.

Share Button

När man bara kan göra en aktivitet i en bekant miljö

Share Button

Vissa av oss med Aspergers syndrom har svårt för generalisering, dvs föra över information från en situation till en annan. Ibland kan det gälla sociala regler, och man kan ha svårt att bedöma hur man ska bete sig när man är gäst hos någon för man kan inte göra på samma sätt som hemma. Ibland kan generaliseringssvårigheter även gälla aktiviteter. Man kan exempelvis ha svårt att diska i sitt eget kök men inte i ett främmande kök. Eller man kanske kan koka pasta för en person men inte för två personer eller tvärtom.

Jag har alltid haft svårt att göra praktiska uppgifter som att laga mat eller torka av köksbänken, men det är absolut lättast för mig att göra det hemma hos mig själv eller hos mina föräldrar för jag är van vid hur mitt eget och mina föräldrars kök ser ut. Däremot är det nästan omöjligt att göra dessa saker i något annat kök för det ser helt annorlunda ut än vad jag är van vid. Det kräver mycket tankekraft att göra aktiviteter i en okänd miljö för man måste tänka helt annorlunda och jag blir extremt trött i huvudet. Ibland vet jag inte ens hur jag ska göra praktiska uppgifter i en okänd miljö även om jag kan göra exakt samma uppgift hemma hos mig själv. 

När jag sökte till Ågesta Folkhögskola, fick jag veta att varje klass skulle ha en städardag då man skulle städa skolans kök. När jag hörde det, bestämde jag mig för att inte söka till utbildningen för jag tyckte att det lät alldeles för tröttsamt och jag var rädd för att bränna ut mig. Det handlade alltså absolut inte om att jag inte ville delta utan jag var på riktigt livrädd för att städa skolans kök! Men när det sedan visade sig att min klass slapp städa köket vågade jag börja på utbildningen.

När jag gjorde min neuropsykiatriska utredning, ville utredningsteamet testa mina praktiska färdigheter eftersom jag hade uppgett hur otroligt svårt jag hade för sådana saker. Därför fick jag bland annat i uppgift att baka en sockerkaka i mottagningens kök. Det var nästan en omöjlig uppgift för mig trots att jag fick det gjort till slut, och det var så svårt för mig att jag efteråt åkte hem och grät. Hemma hos mig själv hade det varit mycket lättare för mig att baka en sockerkaka, men däremot hade jag aldrig sett mottagningens kök förut och därför förstod jag inte hur jag skulle göra.

Eftersom jag föreläser en del på olika orter, blir det en del hotellövernattningar för mig. Det som tar mest energi av mig när jag sover på hotell är att duscha på hotellet. Att duscha hemma hos mig själv tar också energi av mig men då får jag åtminstone duscha i en bekant miljö. Att duscha någon annanstans än hemma är ännu mer energikrävande för mig.

Share Button

När man försöker hitta på egna förklaringar

Share Button

Precis som jag tidigare berättade för er, vet jag i likhet med många andra med Aspergers syndrom inte alltid varför jag känner som jag gör. Idag har jag accepterat att det är så och har förstått att jag inte ens behöver ha en förklaring. Men förut kände jag mig pressad att förklara mig eftersom omgivnigen inte accepterade mitt svar ”jag vet inte varför jag känner så här.” Och eftersom den här förklaringen inte var accepterad, började jag hitta på egna förklaringar för att rättfärdiga mina känslor.

När jag var yngre, hände det att jag umgicks med personer jag egentligen inte ville umgås med. Att jag inte ville umgås med dessa personer hade olika förklaringar. Ibland var dessa personer elaka mot mig, och ibland var det inget större fel på dessa personer men däremot kände jag helt enkelt att personkemin inte stämde mellan oss. Men jag förstod inte själv att dessa personer var elaka eller att jag inte tyckte att personkemin stämde, det enda jag kände i min kropp var en stark magkänsla att jag absolut inte ville träffa dessa personer!

”Men Paula, varför vill du inte gå hem till X längre?”, kunde mamma fråga mig. ”Men jag vill bara inte”, svarade jag. Men mamma stod ofta på sig och ville ha ett svar, och då kände jag en press på att behöva ge en förklaring så att hon skulle bli nöjd. Därför blev min strategi att hitta på egna förklaringar i stil med: ”X föräldrar röker och jag tycker att det är så jobbigt att hennes kläder luktar rök” eller: ”X slår mig.” Och då blev mamma nöjd och sa: ”vad bra Paula att du berättade för mig, självklart ska du inte träffa den här personen längre.” Och jag blev glad eftersom jag fick beröm.

Snart blev jag van vid att ljuga på det här sättet, och jag var inte ens själv medveten om att jag ljög. Jag var övertygad om att dessa förklaringar var de riktiga anledningarna till att jag inte ville träffa personerna i fråga längre. Jag var helt omedveten om att jag hade svårigheter att tolka mina känslor, och eftersom mamma gav mig beröm när jag hade svarat på hennes frågor, reflekterade jag inte närmare över hur jag egentligen själv kände. Jag började nästan tro på mina egna förklaringar.

Eftersom detta blev ett inlärt beteende hos mig, fortsatte det till någon grad även fram till vuxenåldern. Ibland har jag känt att jag velat undvika någon person, och då har jag intalat mig själv att mina känslor beror på att personen gjort något fel eller att sagt si och så och därför är jag irriterad på personen ifråga. Men när jag rekleterat över saken närmare, har jag kommit fram till att jag inte alls är irriterad på personen på grund av dessa anledningar eftersom andra personer gjort exakt samma sak mot mig och då har jag inte blivit irriterad.

Idag vet jag i sådana situationer att jag av någon anledning inte känner att personkemin mellan mig och personen i fråga passar och att jag inte behöver ha någon annan förklaring. Om jag känner att jag inte trivs ihop med någon specifik person utan att jag förstår varför, måste jag lyssna på min magkänsla! Och om min magkänsla säger att jag inte ska umgås med en viss person, ska jag absolut inte bli kompis med den.

Share Button

När man inte vet varför man känner som man gör

Share Button

Vissa personer med Aspergers syndrom och autism, liksom jag själv, kan ha svårt att identifiera sina känslor. Ibland vet man inte hur man känner och hur man mår, ibland vet man hur man känner utan att veta varför man känner så. När jag exempelvis pluggade på Ågesta Folkhögskola, kunde jag inte fortsätta studierna på det andra året. Jag mådde helt enkelt för dåligt av att sitta i klassrummet på lektionerna även om jag inte hade något emot mina klasskamrater som personer. All min energi tog slut och jag blev deprimerad av att vara i skolan utan att jag förstod varför.

Däremot var det inga problem för mig att bli anställd på Ågesta Folkhögskola och ha möten med lärarna en eller två gånger i veckan, men så fort vi skulle ha ett möte där de andra aspergerinformatörerna skulle vara med, mådde jag riktigt dåligt och klarade inte av det. Och detta trots att jag tyckte att de andra informatörerna var trevliga. Jag kunde inte förklara för lärarna varför jag kände som jag gjorde för jag visste inte det själv. Som tur var accepterade lärarna att jag kände så här och ifrågasatte aldrig mina känslor.

Förut har jag fått höra i liknande situationer att allt bara handlar om min attityd. ”Självklart kan du träffa dina fem klasskamrater och ha ett möte med dem om du kan träffa fem lärare, allt handlar bara om vilja”, brukade min omgivning säga till mig i sådana situationer, och jag tyckte själv också att det lät logiskt. Varför skulle jag klara det ena men inte det andra? Jag hade ständigt dåligt samvete över att jag hade dålig attityd och försökte ändra på mig själv och mina känslor om jag saknade en giltig förklaring, men det gick inte. Jag mådde helt enkelt för dåligt.

När min psykolog sa till mig att jag inte alltid behöver ha en förklaring till alla mina känslor började jag förstå att jag inte ens behöver förklara mig. Det faktum att jag känner i min kropp att jag inte klarar av en viss sak eller känner på ett visst sätt bör räcka som en förklaring för min omgivning. Tyvärr kräver Försäkringskassan och LSS-handläggarna i kommunen en förklaring till varför jag inte klarar av saker som jag förväntas klara av, men som tur är kan jag alltid ta hjälp av andra människor som kan hjälpa mig att formulera ansökningar.

Eftersom jag har lärt mig att använda mig av strategier likt ovan, stör det mig inte speciellt mycket längre att jag inte alltid kan förklara mina känslor. Förutom att acceptera situationen har jag dessutom vid behov börjat förklara för människor i min omgivning att jag kan vara dålig på att prata om känslor. Om någon vill prata om känslor med mig eller om jag har en konflikt med någon, är det lättare för mig att skriva. Trots att jag inte alltid är bra på att skriva om känslor heller är det lättare för mig att skriva än att prata eftersom jag då får betänketid. 

Share Button