Kategoriarkiv: Vardag med Asperger

Motsägelser

Share Button

Jag har ibland fått höra att jag är en motsägelsefull person. Ibland klarar jag av vissa situationer, och ibland gör jag inte det. Mina personlighetsdrag kan variera också mycket beroende på vilken situation jag befinner mig i.

Någon dag är det okej att någon kompis tar med sig en person jag inte känner när jag ska träffa kompisen utan att jag vet om det i förväg, någon annan dag klarar jag absolut inte sådana här oväntade situationer och får fruktansvärd ångest. Någon dag är det okej för mig att äta köttgryta, någon annan dag är det absolut inte okej. Någon enstaka gång orkar jag dammsuga, men oftast orkar jag inte det.

Å ena sidan är det lätt för mig släppa in journalister i mitt hem och berätta för dem om mitt liv, men å andra sidan har jag fruktansvärd ångest att släppa in andra människor i mitt hem som jag inte känner väl. Å ena sidan har jag inga svårigheter att föreläsa och småprata med åhörare på mina föreläsningar och har inga problem med att veta vad jag ska säga till dem, men å andra sidan har jag ingen aning om vad jag ska säga till de grannar till mig som jag bara känner flyktigt.

Å ena sidan har jag tidigare börjat prata med okända människor då och då, men å andra sidan har jag oftast inget intresse av att lära känna nya människor och absolut inte småprata med dem. Å ena sidan är jag väldigt öppen och pratig i vissa situationer, å andra sidan blir jag så tyst och tillbakadragen i vissa situationer att människor har börjat kommentera att jag är extremt blyg.

Eftersom människor tycker att jag kan bete mig på helt olika sätt i olika situationer, har det hänt att jag inte blivit tagen på allvar. Jag får höra saker som: ”Men Paula, visst orkar du dammsuga, du orkade ju göra det igår”, eller ”jag vet att du klarar av den här sociala situationen, du är ju social annars.” Ibland har jag en känsla av att människor bara tror att jag hittar på eftersom jag är så motstridig i deras ögon.

Men anledningen till att jag klarar av förändringar olika mycket på olika dagar och att jag klarar av att äta olika saker på olika dagar beror på att jag är tröttare på vissa dagar. När jag är pigg, räcker min energi ibland till att klara av situationer och maträtter som jag tycker är lite jobbiga om jag anstränger mig, men när jag är trött så orkar jag inte det. Jag kan dammsuga någon enstaka gång precis på samma sätt någon annan person kanske orkar att sova fyra timmar på natten någon enstaka gång, men hen skulle inte orka leva så regelbundet.

Att jag har svårare för vissa sociala situationer än andra beror på att  det handlar om helt olika situationer. När jag har journalister i mitt hem eller pratar med åhörare om mina föreläsningar, handlar det egentligen inte om socialt samspel i den bemärkelsen att jag måste veta vad jag ska säga och hur jag ska bete mig, utan jag får direkta frågor som jag svarar på. Dessutom vet jag vilket ämne vi ska prata om: Aspergers syndrom.  Om jag däremot har någon annan person i mitt hem, förväntas jag vara en bra värdinna och då vet jag inte hur jag ska bete mig, vad som är lämpligt att säga och vad jag ska bjuda på.

Att det hände att jag tidigare i vissa situationer inte hade några problem med att prata med främlingar berodde på att jag tyckte att jag och personen hade något intressant att diskutera och personen var rolig att prata med för stunden, men det betydde nödvändigtvis inte att jag ville lära känna personen närmare och träffa denne igen. De allra flesta människor pratar med främlingar då och då utan någon avsikt att lära känna dem närmare, den enda skillnaden är att de pratar om ytliga saker som vädret medan jag isåfall har djupa diskussioner. Och att jag ibland kan bli helt tyst i vissa situationer beror på att jag inte vet hur jag ska bete mig, de andra människorna pratar om något ämne jag inte har kunskap om och situationen är för ostrukturerad.

Att jag beter mig på olika sätt i olika situationer betyder inte att jag fejkar eller är en motsägelsefull person, utan det handlar om att min Aspergers syndrom yttrar sig på detta sätt. Jag har en mycket ojämn begåvningsprofil, och trots att andra människor kan tycka att alla dessa situationer är lika, är de inte alls lika för mig.

Share Button

När man vill veta alla detaljer i förväg

Share Button

Många människor med Aspergers syndrom och autism vill veta exakt vad som kommer att hända innan de hamnar i nya situationer. Vad kommer man göra exakt och hur länge, vilka kommer att vara med, vad kommer man att äta och vilken tid och så vidare?

Själv vill jag också oftast veta vad som kommer att hända exakt om jag gör något som avviker från mina rutiner eller om jag utsätter mig för en ny situation. Innan jag sökte till Ågesta Folkhögskola, frågade jag exakt vilka ämnen som skulle vara i schemat och hur ämnena skulle undervisas, om det skolan skulle ha utflykter eller friluftsdagar som avvek från det normala schemat och hur dessa dagar exakt skulle gå till. Skulle man till exempel se på filmer, laga mat tillsammans, gå och bowla eller leka grupplekar?

Många tror att anledningen till att jag vill veta vad som kommer att hända är att jag har en dålig föreställningsförmåga och att jag  automatiskt kommer att bli lugn när jag får veta alla detaljer, men så är det inte alls. Anledningen till att jag vill veta alla detaljer är att jag vill veta om det kommer att finnas obligatoriska aktiviteter som jag har svårt för. Eftersom jag har mycket svårt för att spela biljard, se på filmer, leka grupplekar, laga mat och att pyssla, var det viktigt för mig att veta att skolan inte skulle ha sådana obligatoriska aktiviteter. Jag ville också veta hur undervisningen skulle gå till för att säkerställa att jag inte skulle hamna i situationer jag skulle ha svårt att hantera.

När jag fick veta att Ågesta Folkhögskola visserligen hade friluftsdagar och andra aktiviteter som avvek från schemat men att jag inte behövde delta om jag inte ville det vågade jag börja på utbildningen. Jag fick också veta att varje klass skulle vara ansvarig för städningen i köket då och då men att min klass skulle slippa det, och därför var jag trygg. Många tycker kanske att det är konstigt att skulle jag skulle avstå från att gå en utbildning om jag skulle behöva städa köket en gång i månaden eller att vara med i grupplekar ett par gånger om året, men eftersom sådana aktiviteter framkallar stor ångest hos mig och tar enormt mycket mental energi, hade jag börjat extremt dåligt om jag hade utsatt mig för sådana aktiviteter.

När skolan började, var det inte viktigt för mig att veta vad vi skulle göra på varje lektion och vad som skulle hända exakt under veckan. Jag visste ju redan om att jag inte längre hade något att oroa mig för, så därför brydde jag mig inte om lektionernas innehåll skulle förändras lite grann eller om det uppkomma andra mindre förändringar. Många andra med Aspergers syndrom däremot klarar inte av förändringar alls, så därför hade skolan ett detaljerat veckoschema som lärarna satt upp varje måndag så att vi elever skulle veta allt som skulle hända under veckan.

Share Button

Konsten att bedöma vad som är lagom

Share Button

Många personer med Aspergers syndrom och autism har svårt att veta vad som är lagom. Vi kan ha svårt att veta hur mycket man ska prata, hur mycket mat man ska äta, hur noggrann man ska vara med uppgifter och så vidare om vi inte får noggranna instruktioner.

För mig tog det lång tid att lära sig vad som är lagom mycket mat, och jag kan fortfarande ha svårt att bedöma det. Hemma har jag löst problemet genom att jag har fått hjälp att räkna ut hur mycket jag ska äta och jag väger maten med matvågen. Men av praktiska skäl lämnar jag matvågen hemma när jag föreläser på andra orter och äter ute, och därför måste jag försöka bedöma själv. Eftersom jag har svårt att känna hunger och mättnad på samma sätt som många andra, har det hänt att jag har fått chockade kommentarer i stil med: ”oj, vad mycket/lite du äter!”

Trots att jag är känslig för olika smaker och konsistenser i maten, har jag också haft svårt att bedöma hur mycket salt och kryddor jag ska ha i maten. Förut saltade jag maten så mycket att andra människor fick en stor chock när de smakade på maten, och ibland var maten så starkt kryddad att till och med min exman som kommer från en kultur där de äter stark mat började hosta. Nuförtiden är jag lite försiktigare när jag ska salta eller krydda maten då jag inte vill skada min kropp.

Eftersom jag är underkänslig för vissa sinnesintryck och därmed inte känner lukter på samma sätt som många andra, hade jag förut ingen aning om hur mycket parfym man borde ta. Nuförtiden vet jag exakt hur mycket parfym som är lagom eftersom jag har lärt mig det medvetet, men förut hade jag ingen koll. Eftersom jag själv ville känna doften av parfymen ordentligt, sprejade jag på mig extremt mycket parfym över hela kroppen. Jag blev förvånad när mina vänner förklarade för mig att de nästan fick allergiska reaktioner när de träffade mig och hade svårt att vistas i samma rum som jag. Men idag vet jag att man bara ska spreja väldigt lite parfym.

Eftersom jag till skillnad från många andra med Aspergers syndrom är underkänslig för synintryck, älskar jag när det är mycket färger och detaljer överallt. Därför kunde jag förut ha extremt färgglada kläder, till och med till den graden att människor alltid kom ihåg mig eftersom mina kläder stack ut så mycket. Men eftersom jag inte alltid vill sticka ut alltför mycket, i alla fall inte till den graden att människor får en chock när de ser mig så dämpar jag mig lite mer nuförtiden även om jag fortfarande klär mig mer färgstarkt än de flesta.

Share Button

Vad innebär Aspergers syndrom i praktiken?

Share Button

Många människor som har hört talas om Aspergers syndrom tror sig veta vad diagnosen innebär. Det som vissa bland annat vet är att vi som har Aspergers syndrom är väldigt olika varandra att Aspergers syndrom är en osynlig funktionsnedsättning som inte nödvändigtvis syns utanpå, att vi kan ha en ojämn begåvningsprofil, att vi kan ha specialintressen och att vi ibland måste lägga energi på saker som andra människor gör automatiskt.

Men trots att vissa har hört talas om dessa fakta, har de inte nödvändigtvis någon aning om vad allt detta innebär i praktiken och vilka konsekvenser dessa svårigheter kan ha på en aspergarens liv. Trots att människor ofta säger till mig att de vet att vi som har Aspergers syndrom är olika, har de nödvändigtvis inte förstått att det innebär att vi har olika personligheter och att vissa är pratiga, andra inte och att Asperger-dragen kan vara olika starka hos olika personer.

Att vi aspergare är olika innebär att vi klarar olika mycket och har olika förutsättningar. Neurotypiker klarar ju också olika mycket och om en neurotypiker klarar av att få ett nobellpris, betyder det inte att alla neurotypiker klarar det. Och samma sak gäller naturligtvis för oss med Aspergers syndrom: en person med Aspergers syndrom klarar av att arbeta på heltid, någon annan kanske inte orkar jobba alls och behöver sjukersättning.

Alla förstår inte heller att begreppet ”osynlig funktionsnedsättning” innebär bland annat att jag som utåtsett ser helt normal ut och är verbal behöver boendestöd eftersom jag har svårigheter som inte syns utanpå. Att jag har ojämn begåvning innebär att jag har lätt resa runt för att föreläsa på olika språk betyder inte att jag skulle klara av att sköta hushållet utan boendestödjarens hjälp. Många tror att ”ojämn begåvning” endast innebär att man exempelvis har jättelätt för språk men svårt för matte, men det kan betyda mycket mer än så!

Att jag måste lägga energi på många saker som andra gör automatiskt innebär i praktiken att jag blir otroligt trött av alla praktiska sysslor som exempelvis att duscha. Detta innebär att jag kanske orkar sitta framför datorn i fem timmar och skriva/översätta min bok, men däremot orkar jag inte nödvändigtvis duscha trots att det endast skulle ta 5-10 minuter. Det innebär också att jag inte alltid orkar gå till tvättstugan för att boka tvättid för dagen efter om jag redan tidigare på samma dag har ringt ett telefonsamtal till min läkare. En så enkel sak som att boka tvättid är nämligen mycket energikrävande för mig. Vad jag än gör på min vardag, måste jag tänka på energiåtgången.

Share Button

Skaffa barn när man har asperger?

Share Button

När jag föreläser, är det många som frågar mig om man kan skaffa barn och klara av ett föräldraskap när man har asperger eller autism. Eftersom vi med Aspergers syndrom är otroligt olika varandra och klarar olika mycket, är den frågan omöjlig att svara på. Precis som neurotypiker är olika och alla neurotypiker inte passar som föräldrar, gäller samma sak oss med Aspergers syndrom. Men däremot finns det absolut ingenting som säger att man inte skulle klara av ett föräldraskap bara för att man har asperger!

Ibland kan någon person med Aspergers syndrom visserligen ha stora mentaliseringssvårigheter och därmed skulle en sådan person kanske inte alltid kunna förstå barnets behov och inte klara av att trösta barnet. Och vissa aspergare, bland annat jag själv, skulle däremot klara av den känslomässiga biten utmärkt men vi upplever att hela vardagen tar så pass mycket energi att vi aldrig skulle orka ta hand om ett barn. I sådana situationer är det kanske inte så lämpligt att man blir förälder.

Men detta gäller långt ifrån alla med Aspergers syndrom: Många har inga problem alls att klara av ett föräldraskap, och långt ifrån alla aspergare har mentaliseringssvårigheter. Jag har träffat otroligt många aspergare som är utmärkta föräldrar till sina barn. Vissa av dem tycker att de fått kämpa mer än andra för att orka gå upp på nätterna osv, medan andra har känt att de inte behövt kämpa mer än neurotypiska föräldrar. För vissa föräldrar med Aspergers syndrom har barnuppfostran blivit ett specialintresse, och därför har deras Asperger t om hjälpt dem att bli bra föräldrar.

Personligen skulle jag aldrig orka vara en förälder, vilket är anledningen till att jag inte har skaffat barn. Min exman hade gärna skaffat barn med mig när vi var gifta och han lovade t om att han skulle sköta barnet helt och hållet om jag inte skulle orka. Jag funderade på hans förslag för jag är väldigt barnkär och barnen älskade mig när jag jobbade på dagis. Men jag kom ändå fram till att det inte skulle vara rättvist mot barnet. Det hade inte varit rätt om min exman hade gjort exakt allt och jag bara hade orkat byta en blöja en gång i månaden eller varannan månad. Och tänk om det hade hänt honom något?

”Men min släkting har också Aspergers syndrom. Hon har också en begränsad mängd energi och hon har fått kämpa otroligt mycket mer än andra för att vara mamma, men hon har klarat det trots att det varit tufft. Och därför skulle du också orka, man orkar mer än vad man tror”, är något som jag ibland får höra.

Men bara för att några andra aspergare med begränsad mängd energi orkar ta hand om ett barn, betyder det inte att jag också skulle orka. Det finns gradskillnader i allt, även i energinivåer. Dessutom fick jag också höra att jag skulle orka ta hand om mitt hem och lära mig att städa när jag flyttade hemifrån, men det klarade jag ändå inte av och därför fick jag boendestöd. Om jag inte ens orkar ta hand om mitt hem, hur skulle jag orka ta hand om ett barn?

Men som sagt är alla med Aspergers syndrom olika. Att jag saknar orken att göra praktiska saker som att byta blöjor betyder inte att alla andra med Aspergers syndrom som har begränsad mängd energi också saknar orken. Vissa aspergare tycker att det sociala på jobbet och fritiden tar mest energi, men de orkar ändå sköta ett barn och de är utmärkta föräldrar. Jag däremot är tvärtom: jag tycker att det praktiska tar mer energi än det sociala, och därför tar det betydligt mer energi av mig att byta en blöja på ett barn än att hålla föreläsningar om Aspergers syndrom.

Share Button

Mitt hypoaktiva liv med ADD

Share Button

När människor träffar mig, tror många felaktigt förmodligen av anledningen att jag pratar mycket att jag skulle vara en väldigt aktiv person. Jag brukar säga att jag endast är verbalt hyperaktiv, i övrigt är jag extremt underaktiv. Mina automatiseringssvårigheter gör exempelvis att jag helst vill vara stilla på ett ställe, oavsett vad jag gör. När jag rör på mig, går på ett ställe från ett annat, fixar, plockar undan osv blir jag otroligt trött. Därför försöker jag göra så lite som möjligt.

Många personer med ADD är enligt min erfarenhet underaktiva, men ibland känns det som att jag är ännu mer extrem. Förmodligen beror det på att jag har svårt att använda motoriken. När jag föreläser om Aspergers syndrom, sitter jag alltid ner eftersom jag blir otroligt trött av att stå upp och prata samtidigt. Att stå upp och gå runt i scenen skulle ta all min energi, men när jag däremot sitter ner, blir mina föreläsningar otroligt mycket mer levande och jag blir inte lika trött efteråt. Om jag bestämmer träff med någon i stan, föreslår jag alltid att träffen ska vara på ett fik, i en restaurang eller på något annat lämpligt ställe där man kan sätta sig ner och prata. Skulle vi gå runt i affärer, skulle jag bli helt utbränd.

Även när jag är hemma försöker jag göra så lite som möjligt. Jag går inte ut med soporna förrän soppåsen har blivit extremt full, jag plockar inte undan om det inte är nödvändigt, jag äter hela tomater för jag orkar inte hacka dem och göra sallad och jag har oftast flera glas vatten i mitt rum så att jag slipper gå i köket flera gånger under samma dag. Oftast kan jag sitta i mitt rum väldigt många timmar i sträck utan att lämna rummet alls.

När jag för några år sedan hade inneboende, satte han ofta i köket och vardagsrummet och undrade om jag inte blev uttråkad i mitt rum. Men det blev jag inte alls, tvärtom! Jag skulle däremot må väldigt dåligt om jag tvingades gå runt i lägenheten flera gånger om dagen. För att spara min energi försöker jag sitta stilla så mycket som det bara går. Därför skulle jag aldrig orka skaffa barn då får man ju inte sitta stilla utan man skulle behöva ständigt gå runt i lägenheten och springa efter barnet! 

Share Button

Aspergers syndrom = att ständigt vara ny på jobbet

Share Button

För mig är livet med Aspergers syndrom samma som att ständigt vara ny på jobbet. När människor börjar på ett nytt jobb, måste de allra flesta förmodligen anstränga sig lite extra för att lära sig hur allt fungerar, vilka oskrivna regler det finns på kontoret och hur man hittar i lokalen, men snart har man lärt sig och allt börjar gå av sig självt.

Jag måste däremot alltid skärpa mig lika mycket, oavsett hur länge jag jobbat på arbetsplatsen. Jag har svårt att automatisera och måste alltid tänka noga på vad jag gör. Därför klarar inte min hjärna av att ta emot hur mycket information som helst.

Trots att jag förut jobbade i samma mataffär i ett par år, lyckades jag aldrig lära mig var de flesta varor fanns i affärer. När kunder ställde frågor till mig och jag inte kunde hjälpa dem, kunde mina kollegor bli irriterade eftersom de hade jobbat i butiken en betydligt kortare tid än jag men trots det visste de ändå allt mycket bättre än vad jag gjorde. De hittade allt och visste i vilka hyllor isbitspåsarna, buljongerna och bakpulvret fanns. De kom ihåg exakt vad man skulle göra när en kund klagade över någon vara och vad man skulle göra med matvaror som hade gått ut eller om några förpackningar var trasiga.

I mina kollegors ögon skärpte jag mig förmodligen inte och var lat, men i verkligheten var min hjärna fullt upptagen med att just skärpa sig. Att komma ihåg hur man bytte en kvittorulle var redan för mycket information för min hjärna, och jag kunde absolut inte ta in mer information! Därför kändes det som att jag ständigt var ny på jobbet och fick hela tiden fråga saker som en ny medarbetare skulle göra såsom: ”Vad har vi för policy när det gäller det här?” och ”Vad ska jag göra med den här trasiga förpackningen?”

Jag har även förut jobbat på olika förskolor. Då upptäckte jag att det var mycket lättare för mig att arbeta på vikariepoolen och bli skickad till olika förskolor varje dag än att vara fast anställd på en och samma förskola. Nu blev jag iofs utmattad av vikarierandet också och orkade inte fortsätta med det heller, men det var ändå mindre utmattande för mig att vara vikarie än att jobba på samma förskola varje dag. Som vikarie fick jag nämligen alltid tydliga instruktioner eftersom alla visste att jag var ny på jobbet.

När jag däremot tillhörde den ordinarie personalen, krävdes det plötsligt att jag skulle komma ihåg alla reglerna och det blev mycket mer otydligt. Då ”fick” jag inte längre vara ny på jobbet och det förväntades att jag skulle ta mer ansvar! Plötsligt fick jag inga instruktioner längre utan jag skulle själv komma på vad jag skulle göra. Och då blev det jobbigt!

När man har en medarbetare med Aspergers syndrom eller autism på sin arbetsplats, är det viktigt att arbetsgivarna och medarbetarna tillåter personen att ställa frågor oavsett hur länge hen jobbat på arbetsplatsen istället för att ifrågasätta personen och säga: ”Men vaddå, tänk lite själv! Du har ju jobbat här i 10 år nu”. Om någon ställer frågor är det bara positivt – det visar nämligen att personen är intresserad av arbetet och vill göra rätt!

Share Button

Att leva på andra människors villkor

Share Button

Att leva med Aspergers syndrom är för mig som att leva på andra människors villkor. Eftersom mina behov avviker från normen, är det jag som förväntas anpassa mig.

HUR JAG VILL BLI BEHANDLAD

Själv uppskattar jag ärlighet. Om jag ställer en fråga, vill jag ha ett ärligt svar. Om jag exempelvis skulle börja chatta med någon flera dagar i veckan men den personen skulle tycka att jag var tråkig att chatta med, skulle jag önska att den personen sa till mig på ett RESPEKTFULLT sätt att hen tycker att jag är tråkig att chatta med och att hen därför inte vill chatta. Om jag var intresserad av en kille som inte var attraherad av mitt utseende eller tyckte att jag exempelvis var för fet och jag skulle fråga honom varför han inte är intresserad av mig, skulle jag önska att han svarade på frågan rakt ut, precis som jag själv gjorde i sådana här situationer förut (men tyvärr var inte min ärlighet uppskattad).

Jag tycker att det finns respektfulla och respektlösa sätt att säga sanningen. Om personen sa sanningen till mig på ett respektfullt sätt och inte i syfte att såra mig eller att provocera utan endast i syfte att informera mig om hur det ligger till, skulle jag uppskatta hens ärlighet. Det ser jag som respektfullt, och då skulle jag slippa undra. Visst skulle jag säkert bli lite ledsen, men jag skulle bli ännu mer ledsen om personen slingrade sig ur, slutade svara på mina meddelanden och lät vår bekantskap/vänskap rinna ut i sanden.

Däremot skulle jag inte vilja att främmande människor ropade efter mig på gatan att jag var fet och ful (om det nu var sanningen) för jag har ju inte ens frågat efter deras åsikt och det skulle enligt mig vara respektlöst, men det är en helt annan fråga.

HUR ANDRA VILL BLI BEHANDLADE

Om det däremot finns någon som börjar höra av sig till mig och jag börjar tycka att den personen är tråkig att chatta med, förväntar sig andra människor att jag anpassar mig till deras behov och hittar exempelvis på att jag inte hinner chatta/ha kontakt/träffas även om det är en lögn. Trots att det enklaste för mig skulle vara att säga som det är och trots att jag själv uppskattar ärlighet i en sådan situation, förväntas jag ta hänsyn till hur andra människor vill bli behandlade och rätta mig efter deras behov. Och eftersom andra människor i mina ögon är oftast väldigt lättkränkta, ”får” jag inte behandla andra människor som jag själv skulle vilja bli behandlad utan jag förväntas behandla dem hur jag tror att de skulle vilja bli behandlade.

ATT BEHANDLA ANDRA SOM MAN SJÄLV VILL BLI BEHANDLAD?

Däremot förväntas jag acceptera att andra människor inte alltid behandlar mig som jag vill bli behandlad utan jag förväntas förstå att de behandlar mig som de själva vill bli behandlade. Jag förväntas acceptera att de inte svarar på mina frågor rakt ut. När jag var yngre, hände det att jag var mycket arg på bekanta som slutade svara på mina meddelanden. Anledningen till att jag var arg var att jag kände mig respektlöst behandlad eftersom de inte hade sagt till mig rakt ut att de inte ville prata med mig. Eftersom jag själv alltid sa sanningen i sådana situationer, förväntade jag mig att andra människor skulle behandla mig på samma sätt. Andra människor behandlade mig helt enkelt inte som jag hade velat bli behandlad, och det gjorde mig besviken.

Idag har jag förstått att det är normen att inte säga något negativt om andras utseenden och att hitta på ursäkter att man är upptagen om en bekant vars sällskap man inte är intresserad av vill träffas, och jag har tvingats rätta mig efter denna norm.

ATT LÄGGA ENERGI PÅ ATT ANPASSA SIG

Människor säger ofta att vi som har Aspergers syndrom är oflexibla och inte anpassar oss. Men eftersom vi kan ha helt andra behov än andra, kan det ta enormt mycket energi att behandla andra människor som man tror att de vill bli behandlade istället för att behandla dem som man själv skulle vilja bli behandlad. Och jag tycker ibland att det är tröttsamt att leva på andra människors villkor.

Jag måste hela tiden tänka och komma ihåg: ”Själv skulle jag vilja höra ett rakt svar i den här situationen och exempelvis höra på ett respektfullt sätt att jag var ful/fet, men eftersom de flesta andra människor är lättkränkta, vill de inte det”. Visst skulle jag kunna göra som jag tycker är rätt och säga till en kille: ”Jag är inte intresserad av dig eftersom ditt utseende inte attraherar mig”, men då hade jag varit elak och hemsk i andra människors ögon. Och det vill jag inte vara! Därför måste jag antingen lägga min energi på att ljuga eller att linda in svaret.

Av dessa anledningar blir jag provocerad när jag hör uttrycket ”Man bör behandla som man själv skulle vilja bli behandlad”. Det gjorde jag förut, och det fungerade inte. Jag har ju Aspergers syndrom och har ofta helt andra behov än andra. När jag istället slutade behandla andra som jag själv ville bli behandlad och började linda in mina svar, blev livet plötsligt mycket lättare.

Share Button

Neuropsykiatriska funktionsnedsättningar och glömska

Share Button

Vissa som har Aspergers syndrom och/eller AD/H/D kan ibland vara glömska i vardagen. När man har Aspergers syndrom, kan glömskan handla om att det kan vara svårt att automatisera och tänka på flera saker samtidigt.

Extravanligt är glömska bland personer som har ADHD. När man läser diagnoskriterierna för ADHD, handlar väldigt mycket om just glömska, och kriteriet 1 I lyder:

i) är ofta glömsk i det dagliga livet

När man är glömsk och slarvar bort viktiga saker, behövs det ofta strategier i vardagen. Vissa behöver minneslappar och påminnelser, andra blir hjälpta av centralstimulerande mediciner. Vad som fungerar för en person fungerar inte nödvändigtvis för en annan, och därför behöver vi med neuropsykiatriska diagnoser alltid individuella lösningar.

När jag säger till andra människor att jag har svårt att komma ihåg saker, blir jag ofta inte trodd. ”Men du som är så noggrann med att alltid följa instruktionerna och aldrig tappar bort saker du lånar från andra”, får jag ibland höra.

Men det som människor inte alltid förstår är att jag lägger extremt mycket energi på att alltid ha koll på var de viktigaste sakerna finns. Jag överanstränger min hjärna så att jag är uppmärksam på var jag lägger de viktiga sakerna, till och med till en så stor grad att jag till och med utvecklat OCD. Människorna ser bara att jag klarar att hålla koll på allt som är superviktigt, men de ser inte hur otroligt mycket energi jag har lagt på det.

Om jag inte överanstränger mig, kan det lätt hända att jag råkar lägga det på fel ställe och senare tappar bort det helt. När jag föreläste i Kuwait i höstas, kunde jag inte slappna av helt och hållet för jag var livrädd för att tappa bort mitt visum.

Om jag vet att något papper inte är superviktigt att hålla koll på, orkar jag inte överanstränga mig, och därför tappar jag ofta bort det som inte är lika viktigt. Jag har tappar bort biblioteksböcker (för jag kan ju alltid gå till biblioteket för att ersätta boken, men däremot tappar jag aldrig bort böcker jag lånat från privatpersoner), läkarutlåtanden (för jag kan alltid be om att få ett nytt) och kvitton som fungerar som en garanti på varor jag köpt.

Share Button

Aspergers syndrom och kompensatoriska strategier

Share Button

Många som blir diagnostiserade med Aspergers syndrom eller autism i vuxen ålder har med tiden lyckats hitta kompensatoriska strategier för att dölja sitt annorlundaskap, och därför syns inte svårigheterna inte nödvändigtvis på samma sätt i vuxen ålder.

Omgivningen kan ibland reagera med förvåning när de vet att deras närstående plötsligt får en Asperger-diagnos. ”Men du kan väl inte ha Asperger, du är så normal”, får många höra, men det är viktigt att komma ihåg att allt inte behöver vara som det ser ut att vara. En person som undviker aktiviteter eller situationer som hen inte klarar av kan ibland få omgivningen att tro att personen bara är lite blyg, men undvikandet kan i själva verket vara en kompensatorisk strategi för att dölja svårigheterna eller annorlundaskapet.

En person som exempelvis har väldigt svårt med småprat kan ha lärt sig utantill att man först kan fråga sin samtalspartner hur hen mår, och därefter kan man kommentera vädret. Personen kan ha lärt sig att om samtalspartner säger en kommentar hen inte förstår, kan man le lite artigt och sedan byta samtalsämne. Men om man inte behärskar småpratet automatiskt, kan det ta otroligt mycket på krafterna att skådespela på det här sättet, och ibland kan det uppstå oväntade situationer i sociala sammanhang då personen inte vet vad man ska göra och säga. Då kan strategin bli att undvika situationer där det krävs att man ska småprata under en längre tid.

Jag hade också skapat flera strategier för att klara mig innan diagnosen, och därför visste inte alla i min omgivning om att jag var annorlunda och hade många kunskapsluckor. Jag var gift under en längre tid, och eftersom min dåvarande man skötte exakt allt hemma, visste inte många om att jag inte ens visste om vad vi hade för möbler hemma och var min man hade köpt dem, hur man satte upp gardiner, kokade kaffe eller satte upp en strykbräda.

Om någon började prata om musik, nickade jag bara och nämnde inte att jag aldrig hade hört talas om artister som exempelvis Madonna och inte hade någon aning om vilka de var! Och när jag festade med mina vänner, märkte ingen att jag inte kunde dansa eftersom jag alltid hade druckit så mycket. Det är ju normalt att fulla människor inte kan dansa och har dålig motorik.

När jag fick veta att jag har Aspergers syndrom, visade jag helt plötsligt mitt riktiga jag för omgivningen. Människor har ibland undrat varför jag plötsligt ändrade på mitt sätt att vara, men det hade kostat mig alldeles för mycket energi att skådespela och låtsas vara någon jag inte var. Den Paula som andra hade lärt känna innan diagnosen var inte riktiga Paula utan en falsk kopia av mig. Först efter diagnosen kom den riktiga Paula fram.

Share Button