Därför är det farligt att berömma ett normalt beteende

Share Button

Barn med Aspergers syndrom och autism vill, precis som alla andra barn, bli accepterade som de är. Men problemet är att omgivningen ofta felaktigt tror att alla barn med Aspergers syndrom vill testa nya saker, leka med andra barn osv. Visst, vissa barn vill det men vågar inte eller vet inte hur man gör, och dessa barn behöver självklart stöd från omgivningen. Men andra barn trivs mycket bra med att vara för sig själva och syssla med sina specialintressen ifred.

När jag var barn, var tidtabeller och grammatik några av mina favoritintressen. Jag var inte speciellt intresserad av att leka med andra barn men de vuxna blev alltid så glada när jag tog hem klasskompisar eller när jag lekte kurragömma eller hoppade hopprep med mina klasskamrater mot min vilja, och då fick jag alltid beröm. När jag däremot gjorde det jag faktiskt ville göra, dvs att vara ensam och läsa grammatikböcker, fick jag bara kritik och besvikna miner.

Av dessa erfarenheter lärde jag mig att mina känslor inte räknades. När jag lyssnade på mig själv och gjorde det jag tyckte om blev jag inte älskad och accepterad som jag var, utan jag blev bara älskad när jag betedde mig så normalt som möjligt och gjorde samma aktiviteter som andra barn gjorde. Ju mer normal man var, desto mer värd var man. Därför började jag leva hela mitt liv efter alla människors villkor och detta fortsatte fram till vuxenåldern. Jag sa aldrig nej när mina vänner ringde och ville gå och bowla, gå på bio, spela minigolf eller besöka något slott eller museum med mig trots att jag hatade dessa aktiviteter. jag hade ju lärt mig sedan barnsben att jag inte dög om jag inte var normal.

När de vuxna sa till mig saker som: ”Paula, vad duktig du är”, när de såg mig leka med andra barn istället för att läsa tidtabeller gjorde de förmodligen så av välvilja. De kanske trodde att jag innerst inne tyckte om att spela bollspel, hoppa hopprep eller leka i sandlådan med andra barn men att jag inte vågade och att jag därför förtjänade beröm. Men eftersom jag inte fungerade som andra barn och mådde mycket dåligt av att normaliseras, blev nästan hela min barndom förstörd för jag tvingades i princip under hela min fritid syssla med aktiviteter jag inte tyckte om att göra.

Ibland frågade de vuxna mig om jag inte var glad över att jag hade fått kompisar, och ja, det var jag! Men problemet var att jag var glad av helt fel anledning. Jag var inte glad för att jag trivdes med att umgås med dessa barn utan jag var glad eftersom jag äntligen var mer normal och därmed mer älskad och värd i andras ögon. Självklart ville jag ha kompisar för jag visste att jag bara blev accepterad på det sättet och jag gjorde de vuxna nöjda.

Om du ser ett barn ensam på rasterna eller ett barn som bara exempelvis läser istället för att leka med andra barn, fråga barnet om hen trivs eller om hen skulle vilja umgås med andra barn. Det är mycket viktigt att du förmedlar för barnet att det är okej att inte vilja leka med andra barn och att hen blir accepterad och älskad ändå. Om ett barn har velat leka med andra barn men inte vågat tidigare, säg till barnet: ”Vad bra att du äntligen vågade, så duktig du är.” Om ett barn däremot säger att hen inte vill umgås med andra barn eftersom hen tycker om att vara för sig själv, säg istället: ”Vad bra att du vågade säga nej, du är så duktig.” Beröm aldrig barnet när hen gör som du vill att hen ska göra, så länge du inte är helt säker på att barnet gör det av rätt anledning, dvs att hen faktiskt också vill samma sak innerst inne!

Share Button

Prenumerera på mina blogginlägg

Boka mig för en föreläsning

Paula Tilli föreläser om Aspergers syndrom ur ett inifrånperspektiv.

Jag föreläser om Aspergers syndrom ur ett inifrånperspektiv. Skicka en förfrågan om föreläsning genom att fylla i det här webbformuläret.

Mina böcker

Köp min bok Att vara vuxen med Aspergers syndrom hos Gothia Fortbildning, Bokus eller Adlibris.

Köp min bok På ett annat sätt hos Bokus eller Adlibris.

13 reaktion på “Därför är det farligt att berömma ett normalt beteende

  1. Angelica

    Hej! För det första vill jag bara säga att jag ÄLSKAR din blogg! Så bra inlägg och bra skrivet!

    För det andra, ang det här inlägget: Superbra! Jag vet om att vissa bara berömmer sitt barn när hen gör ”normala” saker och fullkomligt ignorerar när barnet gör det hen är bäst på. Jag tycker att det är riktigt elakt att göra så! Varför inte strunta i att tvinga barnet göra något den inte vill och istället uppmuntra, pusha och ge beröm för något hen faktiskt tycker om att göra och är grym på. För mig är det helt ologiskt.

    Med vänlig hälsning,
    Angelica

    Svara
    1. Paula Tilli Inläggsförfattare

      Tack så mycket Angelica, roligt att du älskar min blogg! 🙂 Jag håller verkligen med om att man borde uppmuntra barnet att göra saker hen är duktig på och framför allt tycker om att göra. Många tror tyvärr att normalitet är samma som bra livskvalitet men det är ju inte alls så.

      Svara
  2. Gunilla

    Ja, det här var, som vanligt, ett mycket bra inlägg!
    Och jag erkänner mig skyldig till att uppmuntra ”normalt” beteende…
    Men att jag också har förstått att acceptera mina söners beteende och låter dem
    vara som de är : )

    Svara
    1. Paula Tilli Inläggsförfattare

      Tack! 🙂 Jag tror att det är väldigt vanligt att föräldrar uppmuntrar ett normalt beteende. Vad bra att du ändå låter dina söner vara som de är! 🙂

      Svara
  3. Elisabet

    Du har en så fin blogg och skrivandets gåva! Jag gillade att läsa grammatik och rita istället för att vara ute på rasterna och leka för mig meningslösa lekar. Jag ville inte umgås. Ibland tvingade fröken mig. Flera gånger gick mina glasögonbågar sönder då jag varit i vägen för bollen på rasten! Hatade bollspel och bad. Jag saknade tyvärr stöd och diagnos som jag haft i 6 år nu. Jag är 42 år. Var även mobbad i skolan. Fick höra att det var mitt fel 🙁

    Svara
    1. Paula Tilli Inläggsförfattare

      Tack Elisabet, roligt att du gillar bloggen så mycket! 🙂 Tråkigt att du också hade en jobbig skoltid men du är definitivt inte ensam där! Det är tyvärr väldigt vanligt att personer med neuropsykiatriska diagnoser blir mobbade i skolan. Vad bra att du har stöd och diagnos idag!

      Svara
  4. Anonym

    Superbra inlägg. Hoppas specialskolor, dagliga verksamheter, boendestödjare osv har insikt i ovanstående och att inlägget bara blev en bekräftelse på det man redan visste. Mycket ”ska göras så normalt som möjligt”. Då har man lyckats hjälpa någon (ironi)- till överanpassning med t ex utbrändhet och depression som konsekvenser.

    Svara
    1. Paula Tilli Inläggsförfattare

      Tack, roligt att du gillar inlägget! 🙂 Tyvärr är det som du skriver att mycket ska göras så normalt som möjligt. Personal som jobbar med personer med Aspergers syndrom har tyvärr inte förstått att alla inte vill vara normala.

      Svara
  5. Vilma

    Jag har mycket likadana erfarenheter med dig. Jag också levde alltför stor del av min barndom och ungdom genom att försöka vara som andra människor ville mig att vara. Som du, jag trivdes de mest att vara ensam men jag ofta tvingade migsjälv att umgås med andra barn/ungdomar eftersom människor sade till mig att det var inte normalt att trivas ensam. Och jag också försökte vara intresserad av sakerna som jämnåriga gillade. Jag trodde att om jag försöker hårt att övergå normal jag ska lyckas. Men det är förstås inte så. Jag tycker också att min barndom och ungdom blev förstörd på grund av denna orsak. Men jag minnas också de bra stunderna av de där tiderna.

    I dag förstår jag vanligen att jag får vara just som jag är. I några situationer är det litet svårt fortfarande.

    Svara
    1. Paula Tilli Inläggsförfattare

      Vad tråkigt att du också kände en press från omgivningen att behöva ändra på dig själv 🙁 Det är tråkigt när man känner att man inte duger som man är.

      Jag känner igen mig i allt du skriver! Själv minns jag också vissa bra stunder från min barndom men dessa stunder har inget med skolan att göra utan de var mest när jag umgicks med min familj och släktingar. Då fick jag oftast vara som jag var och behövde inte låtsas vara någon annan.

      Vad bra att du har börjat förstå mer och mer att du får vara som du är 🙂 Det är jätteviktigt för välbefinnandet!

      Svara

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *