Därför lönar det sig att skaffa en diagnos i vuxenåldern

Share Button

När jag föreläser om Aspergers syndrom, får jag ibland frågan om det är någon mening med att skaffa en diagnos i vuxenåldern. Alla är väl unika på sitt sätt och diagnoser som Aspergers syndrom och autismspektrumtillstånd bara stämplar människor i onödan, anser många diagnosmotståndare. Om man har lyckats klara sig så bra fram till vuxenåldern, varför skaffa sig en diagnos helt plötsligt?

Men för mig var diagnosen viktig av många anledningar. Förutom att få förklaring till mitt annorlundaskap, få hjälp och stöd från kommunen, aktivitetsersättning från Försäkringskassan, kunde jag även sänka kraven på mig själv för jag förstod att jag inte hade samma förutsättningar som många andra. Dessutom var jag redan ”stämplad” från början. Innan diagnosen var jag stämplad som lite dum och lat, men som skulle kunna vara som alla andra om jag bara ”skärpte till mig” lite. Att hela tiden vara på helspänn och skärpa till mig blev en tung börda att bära.

Men det allra, allra viktigaste för mig var att kunna förhålla mig till mig själv bättre. Ända sedan förskolan hade jag känt att det var något som inte riktigt stämde hos mig. Jag kände mig annorlunda och tyckte att det var jobbigt när andra blev irriterade över att behöva förklara saker för mig många gånger utan att jag förstod något, att främlingar i stan kunde bli irriterade av att jag stod i vägen för dem och tappade saker. Jag kände mig i vägen helt enkelt. Det började kännas obekvämt fick jag höra när jag kände ångest inför att uträtta ärenden i stan i rädsla att jag skulle råka stå i vägen för någon eller att tappa något.

”Du har bara en ovanligt låg självkänsla och social fobi, Paula”, fick jag höra. När jag förklarade att jag ofta tappade saker och inte förstod saker som var självklara för de flesta andra, fick jag till svar att jag skulle behöva jobba med mig själv. Tydligen ingick det i social fobi att inbilla sig att andra blev irriterade på en, men den känslan fanns tydligen bara i ens huvud. Jag kände mig förvirrad och försökte jobba med mig själv. Kanske var det så som de allra flesta påstod för inte kunde jag väl bedöma själv om andra blev irriterade på mig eller inte om jag nu led av så låg självkänsla och social fobi? Men jag kände ändå att det var något som inte stämde.

När jag var 24 år fick jag veta att jag har Aspergers syndrom och ADD och fick prata med en psykolog. När jag tog upp att det kändes som att många blev irriterade på mig över att jag tappade saker och stod i vägen, konstaterade psykologen: ”Jo, så är det säkert, och det kommer du säkert kunna lära dig att leva med för du tappar ju lättare saker än de flesta andra”.

Att få höra dessa ord var otroligt befriande. Min känsla hade alltså varit rätt: människor blev säkert irriterade på mig och så skulle det säkert vara för resten av mitt liv, men det var helt okej. Och social fobi hade jag absolut inte! Jag behövde varken jobba med mig själv eller försöka intala mig att allt hade varit min inbillning för det jag hade känt var helt rätt. Plötsligt försvann all min ångest! Om jag inte hade skaffat en diagnos i vuxenåldern, vet jag inte om jag hade orkat leva hittills med att ständigt ”jobba med mig själv”. Nu kan jag istället acceptera mig själv som jag är!

Share Button

Prenumerera på mina blogginlägg

Boka mig för en föreläsning

Paula Tilli föreläser om Aspergers syndrom ur ett inifrånperspektiv.

Jag föreläser om Aspergers syndrom ur ett inifrånperspektiv. Skicka en förfrågan om föreläsning genom att fylla i det här webbformuläret.

Mina böcker

Köp min bok Att vara vuxen med Aspergers syndrom hos Gothia Fortbildning, Bokus eller Adlibris.

Köp min bok På ett annat sätt hos Bokus eller Adlibris.

26 reaktion på “Därför lönar det sig att skaffa en diagnos i vuxenåldern

  1. Jeanette

    Alla är unika, men alla har inte ett funktionshinder. För mig har diagnosen också blivit en stor vändning! Nu förstår jag varför vardagen inte funkat tidigare och varför jag kämpat så!
    Nu är jag snällare mot mig själv och vardagen är mycket lättare, när jag anpassar och har stöd.

    Svara
    1. Paula Tilli Inläggsförfattare

      Du har helt rätt, det är verkligen en stor skillnad på att vara unik och på att ha ett funktionshinder men det förstår inte alla människor. Vad bra att din vardag har blivit lättare och att du är snällare mot dig själv. Kram!

      Svara
  2. Mathias

    ”mening med att skaffa en diagnos i vuxenåldern. Alla är väl unika på sitt sätt och diagnoser som Aspergers syndrom och autismspektrumtillstånd bara stämplar människor i onödan, anser många diagnosmotståndare. Om man har lyckats klara sig så bra fram till vuxenåldern, varför skaffa sig en diagnos helt plötsligt?” …

    det MÅNGA som är emot diagnoser idag inte fattar är att VI som har diagnosen föddes med den vi hade inget val .. vi lever också i det här samhället vi är också människor individer vi har också känslor ett hjärta
    vi blir också ledsna besvikna vi kan också känna oss felbehandlade sårade utnyttjad kränkt diskriminerad mm vi har samma friheter rättigheter chanser möjligheter precis som någon annan utan diagnos skillnaden är att vi behöver få våra behov tillgodosedda på ett annat sätt

    personer med diagnoser är inte personer med särskilda/speciella behov utan det är behov som behöver tillgodoses och tas tillvara i dagens samhälle med hänsyn förståelse omtanke acceptans och respekt på ett annorlunda plan med annorlunda tillväga gångs sätt men trots det så fungerar vi i stort sett som alla andra
    beroende på hur pass grav diagnosen är dock har vi ändå ett hjärta känslor vi har också framtidsdrömmar här i livet om jobb familj osv

    Svara
  3. Bo Jönsson

    Håller verkligen med. Jag fick min diagnos samma år jag fyllde 60 år och allt föll på plats. Kommer sista delen av mitt liv att kunna leva som jag faktiskt är efter att ha haft ett liv av försök till anpassning utan att lyckas. Så varför diagnos på gamla dar? För att kunna vara stolt och våga leva på riktigt!

    Svara
  4. Eva

    Jätteviktigt med diagnos. Jag fick min för drygt tvår sedan vid 55 års ålder. Jag var helt utmattad och deprimerad av att levt ett helt liv som någon annan än vad jag var.
    Efter diagnosen blev allt begripligt och nu behövde jag inte anpassa mej efter andras behov längre. Jag har mycket stresskador kvar, men i allt jag gör, varje dag – så tänker jag välja mitt autentiska jag!

    Svara
    1. Paula Tilli Inläggsförfattare

      Grattis till diagnosen, Eva! Jag känner verkligen igen det du skriver även om jag var bara 24 när jag fick min diagnos. Precis som du har jag också stresskador idag men jag mår så otroligt mycket bättre idag.

      Svara
  5. S

    Det kan även vara åt andra hållet med.
    Efter att autism diagnos togs bort och jag fick rätt diagnos.vände mitt liv.

    Och jag är självskadefri och jobbar och trivs med livet

    Svara
  6. Anders

    Jag har ingen diagnos ännu. Mitt liv är i många avseenden skitkass. Inget jobb, urusel ekonomi, diverse andra problem osv. Får panik av bara tanken att ta sociala kontakter. Även att kontakta psyk 🙁 känns nästan oöverstigligt. Vet verkligen inte vad jag skall göra.

    Svara
    1. Paula Tilli Inläggsförfattare

      Vad tråkigt att höra om din situation, Anders! Jag förstår att det känns jobbigt att kontakta psyk. Nu vet jag inte om du skulle vara intresserad av att ansöka om en godman men en sådan person skulle kunna hjälpa dig att ta kontakt med myndigheter. Men för att få en godman krävs det att man ansöker om det själv vilket kan kännas jobbigt. Om du inte klarar av att ansöka om en godman själv har du kanske någon som kan hjälpa dig att ta kontakt med kommunen! Hoppas det löser sig för dig.

      Svara
  7. Lina

    Jag fick min diagnos nu, aspergers syndrom, veckan innan jag fyller 35. Tog närmare ett år att få sätta igång utredningen med det neuropsykiatriska teamet. Det var ett bra drag att göra en egenremiss till vuxenpsykiatrin, känner jag personligen. Jag har tidigare i livet försökt få hjälp, men att gå via vårdcentralen först har varit hopplöst. En ny läkare varje gång, ingen har någon kännedom om mig och viljan att remittera mig vidare någonstans har varit mycket låg. Det kändes både som en lättnad och även lite sorgligt att få diagnosen. Förhoppningsvis kan detta underlätta vissa saker, det blir lättare att förklara varför man fungerar på ett visst sätt och framförallt hoppas jag att jag kommer kunna vara mer öppen med just att vissa saker är jobbigt för mig pga jag fungerar annorlunda. Samtidigt hade en del av mig hoppats att det skulle vara något som ”växte bort”, eller på något sätt kunde ”fixas”, jag skulle hellre ha lätt för alla de saker som är svåra så att säga.

    Svara
    1. Paula Tilli Inläggsförfattare

      Vad bra att du gjorde en egenremiss! Jag tror att många människor inte ens vet om att den möjligheten finns.

      Jag hoppas att diagnosen kommer att underlätta det för dig med tiden! För mig var diagnosen en enorm lättnad men jag vet att många som får diagnosen även upplever en viss sorg. Och jag kan förstå det. Jag skulle också hellre ha lätt för de sakerna jag har svårt för och jag skulle önska att jag hade mer energi. Jag kan ibland känna mig avundsjuk på människor som klarar sig på 8 timmars sömn och orkar nästan (i mina ögon) hur mycket som helst, t ex att skaffa barn, städa osv.

      Svara
  8. H

    Hej, och tack för en intressant blogg Paula!
    Svårt att beskriva känslan av att höra andra på den här bloggen i detalj beskriva många av de problem jag levt med i drygt 40 år i tron att jag ”bara” är kräsen, bortskämd (angående mat) och tänker och uttrycker mig avvikande på många sätt, och har annorlunda perception (tack för bra term).

    Jag har de senaste åren känt igen mig i tv-serier där det porträtterats personligheter med Aspergers, och känt igen mig på många sätt, och har väl tänkt att jag haft en ”liten släng” av det. Sen fick jag höra av en bekant när jag nämnde att jag är kräsen på mat att ”äh, du har väl Aspergers”. Så då började fler och fler bitar falla på plats.

    För mig har olika symtom kommit och gått, det känns som om det blivit färre med åren, men det kan mycket väl bero på att jag blivit så pass bra på att hantera de specifika situationerna genom träning och anpassning, att de inte längre kan klassas som problem.

    Det enda stora jag har kvar och som verkar svårt att helt ”bli av med”, eller hantera på ett socialt accepterat sätt, är matkänsligheten. Jag har precis kommit fram till, som någon kommenterade, att jag konsekvent undviker att äta något med ättika/vinäger, och förutom det undviker jag såser (utom gräddbaserade, som jag lärt mig äta), grönsaker (i stort sett alla gröna + tomater) samt det mesta som innehåller något av detta. (Fina) restaurangbesök , eller att bli hembjuden på mat utan att i förväg förvissa sig om vilken mat som kommer att serveras har alltid varit (och är fortfarande) traumatiserande.

    Jag har inget intresse av att få någon diagnos ställd, utan känner mig väldigt nöjd med att själv fått veta att jag inte är ensam med dessa bekymmer. Och om någon hädanefter ifrågasätter min kost så kan jag ju själv bara skylla på min Aspergers.

    Ska också tillägga att jag trivs med mitt intresse och sinne för detaljer, även om folk i min omgivning inte alltid uppskattar det.

    En annan kul grej är att när jag börjar tänka efter så är jag ganska säker på att jag alltid kommit bättre överens med folk med Aspergers, och att det på något sätt funnits en undermedveten koppling eller att jag känt igen mig i, eller kunnat identifiera mig med dem. Något som någon fler känner igen?

    Svara
  9. Elin

    Så himla fint skrivet och bra skrivet. Precis så känner jag. Jag har förstått själv att jag har denna diagnos. Även min mamma och morfar misstänker jag. Men det syns inte utombords. Ser ju så normal ut och har lärt mig dölja mina svårigheter. Har haft problem hela livet igenom och jobbat på mig själv så att säga. Men nu accepterar jag mig själv och även om andra sagt att de tror minsann inte jag har nån diagnos osv. Oftast människor som bara träffar mig då och då, så vet jag att det är nått som är annorlunda. Jag ska göra utredningen för att få ro i mig själv varför jag är som jag är. Kunna få stöd på bästa sätt. Bättre sent än aldrig. Motiverar mig ännu mer att läsa det du skriver. Jag tror med en diagnos kan jag istället för att pusha mig själv över mina gränser börja jobba med att tillåta mig att vara som jag är. Har försökt passa in så mycket och hela tiden slår det istället bakut. Jag ska nu börja acceptera att jag är ojämn på många sätt och har både styrkor och svagheter. Jag ska inte försöka gå i samma led som alla andra utan vandra den väg som är bäst för mig 🙂

    Svara

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *